Det
är vår och vi vänder våra ansikten mot solen, vaknar upp när vi hör
fågelsången, ser den första fjärilen, den första tussilagon och alla andra
tecken på att naturen håller på att vakna igen.
Men
en människa, förblindad av hat mot det samhälle, den kultur och de människor
han levde mitt ibland, valde att sprida död och förintelse en vårdag i april.
Det
är helt obegripligt.
Fyra
människor kommer inte att få uppleva när våren övergår till sommar. En av dem
var bara ett barn och en är ännu inte identifierad .. kanske inte ens saknad av
någon. Många är skadade och några av dem kommer aldrig att få tillbaka de liv
de levde när de drabbades av en annan människas besinningslösa hat och våld.
Jag
vill stanna upp där och stänga av nyhetsflödet som till största delen består av
spekulationer, analyser och redogörelser för vad de som inte drabbades såg, gjorde,
kände, tänkte eller var de befann sig. Journalister intervjuar journalister, samma
filmer vevas om och om igen, specialister spekulerar och intervjuas, politiker,
kändisar och debattörer delar med sig av sin upprördhet och statsministerns och
kungens tal analyseras och plockas sönder.
Samtidigt
som stillheten och tystnaden är det enda som finns kvar runt dem som dog i
skräck en vårdag i april när de första citronfjärilarna slog ut sina vingar.
Någonstans
inom mig värjer jag mig mot det som sköljer över mig från nyhetssidorna. Något
känns fel och skaver, men jag kan inte sätta rätt ord på vad det är jag känner.
Det
talas om att "vi" ska möta hatet med kärlek.
Det
talas överhuvudtaget mycket om KÄRLEK.
Kärlek
som ska manifesteras. Kärlek till alla andra. Ondska som ska besegras med Kärlek. Kärlek till staden där du bor och
kärlek till dem som lämnat den invanda tryggheten, kulturen och samhörighet och
tvingas leva efter samhällslagar som de upplever som omöjliga, tillsammans med människor
som de upplever som hot mot den egna identiteten, i ett främmande land som de
vill göra till sitt eget.
En
del anser att det är ett bevis på kärlek när de demonstrerar mot rasism samtidigt
som människor förlorat sina liv i en handling som hade kallats rasistisk om gärningsmannen
varit blåögt svensk och utfört sin hatiska och onda gärning på en affärsgata i
förorten.
Jag vet
inte vad en antirasistisk demonstration i dagsläget kan göra för skillnad.
Särskilt inte för dem som urskiljningslöst har drabbats och ännu inte insett
den fulla vidden av vad de har förlorat.
Kärlek
är ett stort ord och det borde vara förbehållet dem som vet vad det betyder och
dem som verkligen älskar. Kärlek och saknad är den känsla som fullständigt
sliter sönder hjärtat på dem som förlorade en familjemedlem i en fullständigt
meningslös hatisk handling en vårdag i april.
De
som vakar vid sjuksängar eller telefoner i hopp om att den som överlevde också
ska kunna återvända till livet utan bestående handikapp, känner en ångest som
bottnar i brännande kärlek.
Medan
de som slår sig för bröstet och talar om kärlek till Stockholm och
stockholmarna, beskriver en helt annan känsla.
Vi
använder orden väldigt slarvigt ibland. Hat, kärlek och förlåtelse. Särskild
när vi vill framställa oss själva som känsliga, empatiska och goda.
Men
kärlek kan göra fruktansvärt ont, hat förvandlar dig till en liten och
ömkansvärd människa och hur ska vi hantera förlåtelse?
Kan
allt förlåtas?
Personligen
är jag i dag inte ens i närheten av ordet förlåtelse och jag drar mig för att
tala om kärlek.
Medmänsklighet
och sorg .. ja! Men orden kärlek, hat och förlåtelse vill jag inte devalvera
till ytlig medienivå.
Vi
har en vän som säger att han aldrig förlåter oförrätter eller kränkningar.
Däremot inser han att människor kan ha motiv han inte förstår eller att de kan
förändras över tid och han uttrycker sin inställning så här ..
Jag kan aldrig förlåta. Men jag bär inte
heller på hat. Jag kan lägga handlingar och ord bakom mig, stänga dörren, hålla
den låst och fortsätta som vanligt om jag bedömer att det är rimligt. Men när
det behövs kan jag låsa upp den dörren och väga tidigare handlingar mot aktuellt
beteende och förhålla mig till resultatet.
Jag
är också en sådan människa. Jag kan inte förlåta det oförlåtliga .. men jag bär
det inte med mig genom livet i form av hat. En ond människas handlingar är inte
värda den ansträngningen.