lördag 22 juni 2019

Interndemokrati?


 Finns ordet överhuvudtaget med i någon ordlista? Och OM det finns, då måste väl också ordet externdemokrati .. vad det nu kan betyda .. finnas?

Men jag kan i alla fall inte hitta det så, det handlar väl om ett internt begrepp som hanteras av särskilt utvalda som anser sig stå över vanlig simpel demokrati, som däremot finns i SAOL, (politiskt system där regeringsmakten i princip företräder folkviljan, sådan den kommer fram genom fria, allmänna och hemliga val och där vissa medborgerliga rättigheter, såsom yttrande- och församlingsfrihet, är garanterade), tillsammans med motsatsordet diktatur.

Det är inte klok vad mycket vi kan lära oss genom att följa vad som rapporteras i medieflödet, bara för någon dag sedan snubblade jag över ordet ”normingenjör” och att det fanns och vad det innebar hade jag inte en aning om förrän jag googlat mig fram till svaret. Tack gode Gud för Google, utan den kunskapen kunde jag ha råkat riktigt illa ut.

Men tillbaka till interndemokratin som tydligen är en intern demokrati som de politiska ombuden använder sig av när de ska företräda partiaktiva och passiva medlemmar, liberalt sinnade invånare och i slutändan hela svenska folket och de partiaktiva och passiva medlemmarna, liberalt sinnade invånarna och i slutänden hela svenska folket önskar sig något helt annat än det ombuden redan från början bestämt sig för.

Ungefär som när Annie Lööf och Jan Björklund gjorde helt om EFTER valet och hjälpte Stefan Löfven till makten för att hålla Sverigedemokraterna utanför viktiga beslut i riksdagen, EFTER det att de gemensamt, och tillsammans med de övriga (och före detta) allianspartierna, avsatte Stefan Löfven med hjälp av just .. Sverigedemokraterna?

Men att avsätta en statsminister kanske inte räknas som ett viktigt beslut i riksdagsarbetet? Bara en vanlig interndemokratisk dag på jobbet, typ?

Något man får räkna med?

På fredag ska Liberalerna välja partiledare. Det verkar som om de partiaktiva och passiva medlemmarna, liberalt sinnade invånarna och i slutändan hela svenska folket föredrar Nyamko Sabuni, medan de väl insatta, pålästa, lyssnande ombuden interndemokratiskt tar självständig ställning för den karismatiske ledaren Ola Ullenhag.

Eller Ullström? Erik? Gunnar? Eller vaddetnuärhanheter? Jag har obegripligt svårt att minnas hans namn .. och utseende .. men visst var han väl minister? Tack gode Gud för Google .. Erik Ullenhag var det!! Han är Liberalernas egen Stålmannen med så många goda egenskaper och meriter att det är omöjligt att radda upp dem här. Men läs gärna vad några av ombuden delar med sig av i Expressen.

Interndemokrati, det ordet känns som en ren förolämpning för mig som är en vanlig människa, en väljare – ja, folk i största allmänhet. Men nu förstår jag varför det var så viktigt för Folkpartiet att byta namn till Liberalerna. Ett parti som vill ha en intern demokrati inom partiet och en extern demokrati för folket utanför kan ju inte påstå sig vara ett Folk-Parti?

Och Interndemokraterna ger kanske lite fel signaler? Om inte sossarna visar intresse förstås, för där är namnet nästan löjligt skräddarsytt för dagens regering.

Men om nu, vaddetnuärhanheter, blir vald på fredag så har folket i alla fall fått lära sig något nytt inför nästa val, som i vanlig ordning kommer att utlysas som ett demokratiskt val, där resultatet kommer att ses som rådgivande, men inte avgörande, i den interndemokratiska processen.




måndag 17 juni 2019

Glassorgasm!


Vi tog en tidig semesterdag i dag, Maken och jag. Eller semesterdag och semesterdag .. jag fick förmånen att följa efter honom i en dryg timme när han skulle lämna in sin bil och sedan se till att han kom lyckligt hem igen.

Belöningen för denna solidaritetshandling var ett besök i Söderköping, en stad jag aldrig varit i, trots att vi bodde i Norrköping under något år för länge sedan.

Det är något särskilt med småstäder som Söderköping, Vadstena, Trosa, Mariefred mfl. Smala kullerstensgator, gamla hus och trädgårdar, där det känns som om Pippi, Tommy och Annika ska dyka upp i närheten av varje godisaffär och att Madicken, Lisabet och Alva ska korsa vägen när som helst.

Det måste vara bra för själen att bo en i sådan miljö. Men när jag hittade min drömbostad var det inte inne i själva staden utan ovanför den. En eremitbostad där jag kunde inreda ett nostalgihem och låtsas att verkligheten inte var verklig.


Att det gick att engagera Maken i ett besök i Söderköping berodde helt och hållet på att staden är känt för sin glassrestaurang Smultronstället. Jag vet inte hur många bekanta som uttalat sig lyriskt om glasskapelserna som erbjuds och uppgivet suckat över de evighetslånga köerna som ledde till dessa delikatesser.

Vi valde rätt tid på året. Det var inga köer alls. Men utbudet var lika enormt som beslutsångesten. Till slut bestämde jag mig för en Pavlova för drygt 120 kronor och Maken slog till på ett Stjärnskott till samma pris.

Alltså, första skeden var en ren njutning. De följande gav mig mitt livs första glassorgasm. Det var en ren glass- och godisorgie som pågick tills halva portionen var uppäten – sedan följde en sockerchock följd av en frosserikollaps som jag fortfarande inte har hämtat mig från.

Min Pavlova var min absolut största glass/godis/efterrätts-upplevelse någonsin .. men jag kommer garanterat aldrig att göra om det.

En del saker gör man bara en gång!


Men jag var inte värre däran än att jag lyckades spana in en utförsäljning av skor där jag fyndade lite sommarlycka till trädgårdsarbetet.

Jag tror jag behöver fler sådana här dagar som kompensation för det senaste årets besvikelser och dysterheter. 

söndag 16 juni 2019

Jag har nog aldrig känt mig så maktlös som nu ..



Den tillfälliga lagen från sommaren 2016 - med tillfälliga uppehållstillstånd som huvudregel - ska visserligen förlängas i två år, men de rödgröna vill tillsammans med C, L och KD ge gruppen alternativt skyddsbehövande samma möjligheter som personer med flyktingstatus att ta hit sina anhöriga.

Ett beslut som är lika framhastat, ifrågasatt och illa underbyggt som den sk gymnasieamnestin som nu ställer till ett helvete för både dem som ”gynnades” av det och för de kommuner som fick ta hand om resultatet.

Mest besviken är jag naturligtvis på Kristdemokraterna som jag satsade femtio kronor på för att få lite insyn i kommunpolitiken i min egen hemkommun. Visserligen har jag fått kontakter som gett mig valuta för pengarna, men det har också fått mig att se de ekonomiska konsekvenserna av beslutet på tisdag.

Jag vill nog påstå att tisdagens beslut inte kommer att höja den vård- och livskvalitet inom äldreomsorgen som Ebba Busch Thor talar så varmt om. Snarare tvärtom.

Men en majoritet i riksdagen talar så känslosamt och vackert om att alla barn måste ha rätt att leva tillsammans med sina föräldrar att de som tar upp de ekonomiska konsekvenserna för kommunerna riskerar att framstå som känslokalla odjur.

Och så vill vi ju inte ha det, eller hur?  Även om barnet är 45 år och vill återförenas med sina föräldrar?

I stället målar de upp en bild av att alla ”anhöriga” består av små hjälpbehövande förskolebarn och arbetsföra mödrar som köar för att återförenas med längtande fäder som otåligt väntar med en kärleksfull famn, ett hem och en försörjning.

Jag undrar om de tror på det själva?

För vad är det som säger att det inte är lika många, eller fler, hjälpbehövande föräldrar, eller far- och morföräldrar i pensionsåldern, som står i första ledet för att återförenas med sina fullvuxna barn och/eller barnbarn?

Det stora flertalet ”återförenade” kanske är medelålders/äldre fastrar, farbröder, mostrar, morbröder, kusiner eller syskon till dem som saknar både språk, utbildning och arbete och lever på försörjningsstöd från kommuner som redan nu måste göra orimliga och plågsamma besparingar inom de välfärdsområden som de kommer att göra anspråk på.

Är det lika hjärtknipande?

Vet våra folkvalda överhuvudtaget vad deras beslut kommer att resultera i? Förstår de vilka konsekvenser det kommer att få för kommuner som redan nu bryter mot lagen för att de inte har råd att leverera det kommuninvånarna har rätt till?

Och hur är det möjligt att ena dagen peka med hela handen på personalbristen inom alla välfärdsområden, vanvården inom äldreomsorgen, försämringarna för de funktionshindrade, köerna inom sjukvården, psykiatrins sönderfall och skolans sjunkande resultat och lova förbättringar, samtidigt som man med andra handen öppnar dörren för fler som ska dela på det som redan nu har tagit slut?

Det går dåligt för Kristdemokraterna i opinionsmätningarna nu och jag hoppas de åtminstone förstår att det inte beror på vad Lars Adaktusson sagt, tyckt eller gjort när det gäller abortlagarna i andra länder utan enbart på det ställningstagande som de kommer att göra nu på tisdag.



torsdag 13 juni 2019

90 MILJARDER ..


.. och 80 000 välfärdsarbetare, det är en rejäl skvätt pengar och lika många människor som Anders Ygeman lovade att utvisa från Sverige för några år sedan!

Men Magdalena Andersson är vid gott mod - vi har gjort det förut! Det vill säga, sossarna har byggt välfärden i Sverige. Och rivit ner den. Men kan alltså bygga upp den igen?

Men i det här fallet bör hela bygget stå klart senast 2026 om välfärden ska ligga på samma nivå som i dag. Det finns nog rätt många som menar att den nivån ligger på en oacceptabelt låg nivå redan nu?

Men som av en händelse fick jag följande länkar i ett mail i dag ...

Tolv skräckexempel på svenskt skatteslöseri och Så slarvas 100miljarder skattepengar bort – varje år.

Skär vi sedan bort onödiga resor och konferenser, ett antal belönings- eller familjeanställda som inte behövs och ett gäng föreningsbidrag som till exempel kultur för insekter, svampar och maskar eller andra märkliga projekt, lokaler till och utbildning av terrorister eller drar ner på pengaflödet till propagandamedier som ändå ingen längre litar på, så har vi ju redan nu alla miljarder som Magdalena Andersson behöver och då fattas bara de 80 000 välfärdsarbetarna och de ska väl inte vara så svåra att skaka fram nu, när de längst betalda men viktigaste anställningarna inom vården hamnat på sossarnas lista över Enkla Arbeten där den anställde inte ens behöver kunskap i svenska språket för att vårda försvarslösa gamla och funktionshindrade?

Vem vet vi kanske rent av kan höja både lönerna och nivån inom hela vård- och omsorgssektorn?



tisdag 11 juni 2019

180 grader på nio år.


I början av året var det mörka rubriker om att influensavaccinet började ta slut i hela landet och jag och Maken, som dittills inte ägnat influensavaccinering en tanke, lyckades lägga rabarber på varsin dos på vår vårdcentral.

Ett typiskt exempel på mänsklig girighet och dumhet triggad av alarmistiska nyheter i media.

Vi blev jättesjuka båda två.

Men å andra sidan kanske vi skulle hålla oss friska resten av året? Det tröstade vi oss med.

I slutet på maj insjuknade vi båda i influensan/förkylningen från helvetet. Båda två, samtidigt!

Det var första gången under ett låååångt äktenskap som vi båda däckade samma dag och under samma tid och bristen på medlidande, hjälpsamhet och uppassning har varit skrämmande påtaglig. Som två febriga, gråbleka zombies har vi vankat omkring i ca två veckor, bortsett från de timmar vi legat uthällda i varsin fåtölj framför tv:n eller utslagna på en säng.

I slutfasen av eländet blev jag mer och mer övertygad om att det jag hostade eller snöt ur mig var ren hjärnsubstans eftersom konsistensen och färgen var övertygande, och förmågan att tänka logiskt och konsekvent inte i närheten av vad jag inbillar mig att den var innan.

Men nu, efter flera veckors frånvaro från nyhetsrapporteringen och den sk samhällsdebatten, känns det som att jag har haft en lång och stärkande semester från en plats där jag mått rätt dåligt.

För nio år sedan, när jag skrev mitt första inlägg på den här bloggen, kände jag en stark oro för framtiden. Vid den tiden bjöd Mona Sahlin Sverigedemokraterna på en mediebelysning som senare skulle visa sig leda rakt in i riksdagen.

Försäkringskassan hade börjat fjärma sig från folket och läkarna genom att skapa nya tolkningar av sina uppdrag, tolkningar som drogs genom hela rättssystemet ända till dess FK vann och fick en prejudicerande dom som upphävde den målsättning som lagen ursprungligen hade.

Problemen med migrationen fanns redan då, tiotusentals människor hade fastnat i olika flyktingförläggningar och fler kom varje månad.

Skolorna började få brist på behöriga lärare, vården saknade specialistsjuksköterskor, flykten från hemtjänsten hade påbörjats och fler och fler äldre saknade vårdboende. Polisens problem blev allt mer synliga.

Men det blev värre.

Fredrik Reinfeldt anslöt sig sossarnas SD-taktik och tog dessutom hjälp av Mp för att ”hämnas” på dem som röstat ”fel” genom att ge alla som passerade Sveriges gränser permanent uppehållstillstånd … samt lite annat smått och gott som till exempel tand- och sjukvård för 50 kr och en värmande offerkofta som kom väl till pass när någon kulturkrockade med lagen.

Samma vänstervindar som skapade flumskolan på 70-talet började ta fart på våra myndigheter där samma personer som då ville ”rädda kulturen” genom att gasta om omoraliska schlagerfestivaler nu lyckats manövrera sig högre upp i samhällstoppen.

Alla tecken tydde på att något höll på att bli väldigt fel, men ingen verkade se det?

I min medelklassvärld och bland mina medelklassvänner och bekanta var det ingen som ville tala om så trista saker. Sverige var ett BRA land, vi svenskar var GODA MÄNNISKOR, vi hade HEDERLIGA politiker, våra journalister var OPARTISKA och tanken på att något skulle döljas eller förvanskas för folket fanns inte i medelklassens begreppsvärld. Allt var som det skulle och skulle vara som det alltid varit i evighet, amen.

Vi hade råd .. men med hur mycket? Vi hade plats .. men för hur många? Vi hade världens bästa skola .. men inte tillräckligt med lärare till så många som tvingades pressas in i lokaler som var tänkta för färre? Vi hade världens bästa sjukvård .. men den varken var eller är anpassad för alla som behöver den och alla som kommer hit och gör anspråk på den.

Vi betalade skatt på vårt arbete och skatt på det vi konsumerade och till och med skatt på en del av våra ägodelar .. men det vi trodde att vi skulle få i gengäld verkade bli mer och mer oåtkomligt?

Fyra år senare kopplade sossarna greppet om makten och frågorna blev bara fler och fler och dessutom omöjliga att ställa utan att bli kallad för rasist/fascist/nazist eller ondskan själv.

Hade jag inte fått de kontakter som jag fick genom den här bloggen hade jag nog förlorat förståndet.

Nu, när jag börjat vakna till liv efter en influensa, som jag tydligen vaccinerat mig till efter att ha tagit del av mediernas varningsord, kan jag konstatera att förutsättningarna har ändrat sig 180 grader på nio år.

I dag kan jag gå ut på torget, eller vart som helst, i min lilla stad och säga precis vad jag vill, till vem jag vill, utan att någon höjer ett ögonbryn. Nu talar ALLA öppet om det som jag inte kunde tala om för nio år sedan. Nu känner ALLA samma oro och vanmakt som jag kände då, men om jag kopplar upp mig på internet befinner jag mig plötsligt på samma plats och i samma situation som jag flydde från för nio år sedan?

Jag vill inte påstå att det gör mig mindre orolig eller tryggare, men det verkliga livet känns onekligen friare och öppnare nu än det som erbjuds på sociala medier.


lördag 25 maj 2019

Det börjar dra ihop sig i EU-valrörelsen.


Det okunniga folket är utsatt för en formlig spärreld av information från de olika partiernas ”toppkandidater”. I debattprogram, i nyhetsrapporteringen, i radion, på tidningarnas egna tv-kanaler, på gator och torg – det går snart inte att ta sig fram utan att få en partipolitisk informationsbroschyr i handen.

I dag var jag på en helt vanlig svensk utomhusloppis och ingången spärrades av två övertända miljöpartister, flankerade av två miljöpartifanor som fladdrade i regnet. Köbildningen som de skapade var nästan värre än när stockholmarna ska ta sig in till storstaden igen efter en långhelg.

Av kommentarerna hos de medköande kunde jag utläsa att initiativet knappast gynnade miljöpartiet – va f*n står de där tomtarna och hindrar folk för? Kan ingen j*vel lyfta bort miljömupparna – var bara några av många uppskattade kommentarer.

Men vad har svenska folket nu lärt sig under den senaste veckans folkbildningsoffensiv i EU-frågor. Detta ENORMT viktiga EU-val, vad handlar det egentligen om?

Så här långt verkar svaret vara ..

Kamp mot högerpopulism? Det vill säga högerextrema högernationalister. Vilket verkar vara alla partier och alla väljare som inte röstar på något av regeringspartierna (eller F!)?

Skydda aborträtten. Alltså, rätten till att tycka att den aborträtt som vi redan har – och alla partier är överens om - är hotad av alla partier och alla väljare som inte röstar på något av regeringspartierna (eller F!)?

Ingen ska behöva dö i kön? I en svensk kö och av cancer förorsakad av ett felval i EU-valet?

Dyra handväskor från Åhléns, pojkvänners exklusiva bilar eller omoraliskt champagnemissbruk?

Hata eller prata?

Män i rutiga skjortor?

Omoraliskt fylletafsande utfört av någon som inte tillhör eller röstar på regeringspartierna (eller F!). Vilket ger grönt kort till alla fylletafsande partiledare, borgarråd eller riksdagsledamöter av rätt färg och åsikt?

Våra barnbarn går först? VÅRA barnbarn?

Ett val mellan Orban eller Macron?

Hopp i stället för hat?

Vilka ”kompisar” Sverigedemokraterna har?

Ett Europa för ALLA?

Internationella stöldligor (som inte har familjeband med svenska EU-parlamentariker?

Hej då stöldligor?

Förbjuda tiggeri men ta det medmänskliga ansvaret för tiggare?

Mindre Bryssel mer Sverige? Oklart om det handlar om i Bryssel eller Sverige?

EU:s ”sociala pelare” som ansvarsbefriare för socialistiska partier som vill avskaffa gamla olönsamma välfärdslöften, skylla migrationsfiaskot på andra EU-länder och fortsätta få furstligt betalt för att regera utan att behöva ta egna beslut?

Har jag glömt något viktigt i detta Ödesval?




tisdag 21 maj 2019

Vi kämpar på med våra liv.


Nu när jag klarat av mitt första pass som valarbetare för KD, samtidigt som jag kommit halvvägs genom Kajsa Normans bok ”En alldeles svensk historia”, börjar jag ana varför jag aldrig fått några svar på de undringar och frågor som jag om och om igen har ställt på den här bloggen.

Eftersom jag inte har några som helst problem med att tilltala okända människor, oavsett om det är på torget, i kassakön eller i ett fullsatt väntrum, hade jag inga större problem med att få timmarna att gå, trots att det vanligaste förhållningssättet till valstugor var detsamma som jag själv praktiserat genom åren – gå så långt från dem som möjligt och titta åt ett annat håll.

Varje person som jag talade med hade en historia att berätta och jag är oerhört imponerad av hur starka människor är, även när allt det de trott på visat sig vara en lögn.

Många ville berätta, men nästan ingen ställde några frågor?

Ensamhet, förluster, svek och ett samhälle som inte står upp för sina medborgare – så kan jag väl sammanfatta budskapet.

När din partner dör och det visar sig att du inte ensam kan betala hyran – då står du ensam och utanför med ett ogiltigt samhällskontrakt i handen, trots att du plikttroget betalat din skatt och fullgjort dina plikter under ett helt arbetsliv.

Men du kämpar på med ditt liv i tysthet, utan att klaga – det får gå, på något sätt.

När den du lever tillsammans med drabbas av åldersrelaterade sjukdomar och inte längre kan klara sig själv – så får det gå, på något sätt. För om du inte orkar så är alternativen så skrämmande, eller obefintliga, att du i alla fall måste orka lite till.

När du inte längre kan gå får du själv betala för ett ”klimatsmart” fortskaffningsmedel - i stället för den rullstol som förutsätter en anhörigs insatser - som ger dig frihet att röra dig i samhället.  Samtidigt som grannen skrotar sin gamla trampcykel och ställer in en subventionerad elcykel i garaget, bredvid dieselbilen, för att rädda klimatet. Inte undra på att det finns bitterhet och misstro mot våra miljökämpar.

Det får gå på något sätt. Det finns anhöriga, frivilligorganisationer, vänner och grannar som hjälper till när ingen annan ser dig. Vi har en sjukförsäkring som inte är en försäkring, en arbetsförmedling som inte förmedlar arbete och en sjukvård som tvingas prioritera vem som behöver sängplatsen, behandlingen eller operationen bäst – den arbetsföre småbarnsföräldern eller den nyblivne pensionären?

När du varken är frisk, sjuk eller behandlingsbar – finns det ingenting?

Men det får gå på något sätt. Man ska inte klaga. Det finns de som har det värre.

Eller?

Vi kämpar på med våra liv, för det finns inga alternativ. På ytan och på pappret är allt så bra och välordnat men verkligheten ser helt annorlunda ut för alldeles för många.

Jag har talat med människor som nästan inte törs gå ut ur sin lägenhet eftersom de är livrädda för sina grannar. Andra törs inte utnyttja den hemtjänst de behöver, och har beviljats, eftersom de är livrädda för dem som har som uppgift att utföra den. Det finns inga bostäder för dem som behöver något mindre och billigare, inte heller finns det någonstans att ta vägen för dem som hamnat i områden där de mer eller mindre döms till husarrest dygnets flesta timmar.

En majoritet av dem jag talade med var människor i åldern 55+ och uppåt, men förvånansvärt många var så unga att de inte ens hade rösträtt, men ändå hade behov av att berätta om en hopplöshet som de inte såg någon väg ut från.

Att tala om välfärden och EU:s sk sociala pelare var som att öppna locket till Pandoras ask – aldrig tidigare har jag på så kort tid fått ta del av så många starka människoöden. Men i motsats till Pandoras ask så fanns inte ens hoppet om en förändring till det bättre kvar.

Jag var helt slut när jag kom hem. Det är ett enormt fattigdomsbevis när det inte verkar finnas någon annan som är villig att lyssna än en valarbetare på ett torg inför vilket val som helst.

Vi borde kunna bättre. Vi måste lyssna mer. Media och samtliga partier borde visa mer intresse för hur samhället behandlar de svagaste, sköraste och mest utsatta i samhället, i stället för att smutskasta allt och alla som uppfattas som ”fel” på ett eller annat sätt.


fredag 17 maj 2019

Kristdemokraterna.


Det finns två saker som jag har verkligt svårt att klara av. Det första är att jag reagerar oerhört negativt på ordergivning och översitteri. Till och med de första försöken med GPS blev katastrofala eftersom jag genast hamnade i konflikt med idioten som försökte få mig att göra en ”laglig u-sväng” på en plats där den definitivt skulle ha klassats som olaglig. ”Den går säkert att laga” – sa Maken och programmerade om GPS-en till en kvinnlig röst, vilket gjorde att vi fick laga den igen eftersom jag aldrig i livet kunde ta order från någon som lät så in i h***ete stroppig.

I dag kör jag efter tyst GPS och följer anvisningarna på skärmen, om jag överhuvudtaget använder den alls.

Mitt andra problem är att jag inte kan passera en skylt med budskapen Loppis, Antik & Kuriosa, Vintage, REA, Extra Pris eller Köp 3 betala för 2, utan att kontrollera vad som finns att fynda för tillfället.

I januari lade Kristdemokraterna ut följande budskap ..
Betala för ett halvår och få ett år!! Hmmm? Å ena sidan var det ett FYND men å andra sidan har jag dåliga erfarenheter av politiska partier som gärna vill ha min röst och arbetskraft men inte mina åsikter och frågor.

Men vem vill inte ”tjäna 50 spänn”? Jag behövde ju inte ens gå dit men kunde också utnyttja tillfället att få lite insyn i kommunalpolitiken i min egen kommun.

Jag släpade med mig den ovillige Maken till ett välkomstmöte för nya medlemmar och tjänade därmed en hundring och fick gratis kaffe och smörgåstårta.

Vi var ca 5-6 nya medlemmar och hela den kommunala partitoppen. Vi blev väl mottagna och jag måste säga att det hedrade dem eftersom jag var rätt avig från början och deklarerade att – det är inte säkert att jag blir kvar eftersom jag redan ratat tre andra partier efter första försöket, jag tänker INTE ställa mig bakom något jag inte tror på och jag vet inte om jag tror på det politiska systemet överhuvudtaget.

Men i stället för att få en större föreläsning om KD:s förträfflighet fick alla presentera sig och berätta om sina fritidsintressen, först de som redan var medlemmar och så vi andra.

Det blev som ett normalsvenskt kafferep ungefär. Nästan alla hade hund eller katt, bara det tog en stund eftersom djurägare är löjligt roade av att berätta om sina älsklingar, nästan alla var naturintresserade och en hel del ägnade tiden åt veteranfordon, jakt eller fiske – vilket är rätt naturligt i vår kommun.

Det var faktiskt rätt roligt?

Så kom vi in på det politiska budskapet och då kände vi liksom varandra och kunde diskutera för- och nackdelar hej vilt och det fanns inget som var förbjudet att säga, ingen blev kränkt och ingen var förmer än någon annan och manade till ordning i oordningen.

Bland oss nykomlingar var jag naturligtvis inte ensam om att vara arg och frustrerad efter JÖK-regeringsbildningen, men det som engagerade var åsikterna om vad som kunde bli bättre och ingen ödslade tid på personliga påhopp på de andra partierna.

Jag trivdes – till min egen stora förvåning?

Samtalsklimatet var på mils avstånd från det ängsliga och tillrättalagda politiska samtalet på sociala medier där det mest handlar om att kasta så mycket sk*t som möjligt på alla som kan ses som hot mot de egna maktanspråken.

Nu har jag varit på fler möten, alltid lika välkomnad, sedd och bekräftad, och i nästa vecka kommer jag att prya i valboden på vårt lilla torg. Det känns både spännande och jobbigt. Mest jobbig, om jag ska vara ärligt, men en ny erfarenhet kommer det absolut att bli.

Så i år kommer jag att vara kristdemokrat. Hur det blir nästa år får jag ta ställning till då.

tisdag 14 maj 2019

Kampen mot högerextremismen ..


..  och nationalismen i Europa är EU- valets allra viktigaste fråga, enligt statsminister Stefan Löfven.

Vi har lärt oss att motsatsen till kompromissens Europa är konfliktens. Vi har sett det på slagfälten i Verdun. Vi har sett det i gaskamrarna i Treblinka eller i skogarna i Katyn. Vi har sett det framför massgravarna i det forna Jugoslavien. Det är bara Socialdemokraterna som nu står upp för demokratin i Europa. De konservativa – även här i Sverige – står handfallna, hävdar Stefan Löfven, de väljer att samarbeta med de högerextrema för att få regeringsmakten.

Det var ord och inga visor. Men vilka är då dessa rasistiska, nazistiska, fascistiska och populistiska högerextremisterna som vi ska stå upp mot?

För den som följer vänstersidan i den inrikespolitiska debatten är svaret glasklart. ALLA som inte ingår i Stefan Löfvens regering.

Förr var det bara Sverigedemokraterna som skulle isoleras och fördömas men nu verkar det som inte ens de uppnår den skrämmande nivå av högerextremism som Kristdemokraterna anklagas för att stå för? Åtminstone om jag ska tro på Annika Strandhäll, Morgan Johansson och deras vapendragare på twitter.

Sverigedemokraterna är numera så rumsrena att de bjuds in i värmen för att rädda den ofinansierade försvarsberedningens rapport utan några som helst protester. Inte ens en regeringskris verkar vara inom synhåll trots att JÖK-samarbetsoppositionen, Centern och Liberalerna, tog skydd hos sossarna för att undvika precis den sortens samarbete?

Men det som är mest skrämmande är att JAG tydligen är en av dem som sossarna tänker ta kampen mot! För att inte tala om min vite heterosexuelle man som tagit sig genom ”livets hårda skola”.

Eller rättare sagt, det är VI – alla som inte rättar in oss i ledet och följer den store Ledaren – som är högerextremisterna! Vi är rasisterna, nazisterna, fascisterna och de kompromisslösa populisterna som röstar på de högerextrema partierna som vill föra landet rakt in i konflikter som Stefan Löfven liknar vid gaskamrarna i Treblinka, i skogarna i Katyn eller massgravarna i det forna Jugoslavien.

Jag antar att Socialdemokraterna enbart är tacksamma för att de slipper besudlas med våra röster i EU-valet. Vad skulle de annars ha kvar att kämpa mot fram till nästa riksdagsval?

För det var rätt länge sedan jag hörde en socialdemokratisk statsminister vara FÖR någonting av värde för medborgarna.

söndag 12 maj 2019

Äntligen en lösning på integrationsproblemen!


Under alldeles för lång tid har våra politiker, media och aktörerna på twitter förgäves kämpat för att nå full enighet i hur vi ska kunna integrera både oss själva och alla sk nyanlända i det land vi förväntas leva tillsammans i.

Det har inte gått något vidare hittills, tycker jag. Mest har det handlat om vem eller vilka som har sämst människosyn, är mest rasistiska, feltänkande eller vem och/eller vilka som sprider mest hat och hot i sociala medier mot dem som anser att sig ha den bästa människosynen, är minst rasistiska, rättänkande och/eller innehar det högsta godhetskapitalet.

Eller nåt sånt?

Men nu visar det sig att det sedan länge (2006) har funnits ett förslag på en lösning, med krav och önskningar, som då skickades som ”ett öppet brev till alla svenska politiska partier som deltar i årets val”.

Ett sk win-win förslag?

En del av kraven och önskemålen var ..

.. en moské i varje svensk kommun

.. möjlighet att bygga moskéer utan några som helst hinder

.. räntefria lån till byggandet

.. integrering av islam i svenska skolor och för svenska barn

.. imamer på varje skola med status som lärare i religion och hemspråk

.. skolor för muslimer i alla områden med många muslimer

.. rätt för alla muslimer att vara helt lediga på alla muslimska helgdagar

.. ledighet för alla muslimer inkl skola två timmar varje fredag för bön

Den fullständiga önskelistan som skulle göra tillvaron ljus och vacker för alla inblandade, finns att läsa HÄR och avslutas med följande Önskan och förhoppning ...

.. Sveriges muslimer riktar missnöje mot de lokala politiker som inte gör något för att höja opinionen mot islamofobi i Sverige.

.. Muslimerna riktar missnöje mot arbetsgivare inom både den privata och den offentliga sektorn, för att de inte kan få arbete p.g.a. sitt ursprung, hudfärg, sitt utländska namn och religion.

.. Muslimerna kräver att samhället ska behandla dem på samma sätt som man behandlar infödda svenskar och muslimerna vill leva under samma förhållande som sina svenska grannar.

.. Muslimerna vill ha hjälp för att skapa sig en kreativ framtid på basis av sin kulturella bakgrund och religiösa tillhörighet, om det blir så fallet kommer de att känna sig hemma i sitt nya hemland.

.. Om säkerhetspolisen ska i fortsättningen betrakta islam som en våldsam religion och muslimerna som säkerhetsrisk, kommer samhället att tvinga unga religiösa muslimer att segregera sig och det är inte bra varken för samhället eller för muslimerna.

.. Islamiska kulturen borde vara en del av det mångkulturella samhället. Det är upp till samhället som bärare av den dominerande kulturen att erkänna muslimer som fullvärdiga medborgare, och ge muslimer samma sociala, kulturella, ekonomiska, politiska, religiösa och personliga rättigheter som de ”infödda svenskar” själva åtnjuter.

Märkligt nog fick avsändaren inte gehör för sina krav, men mycket har hänt sedan dess. Bland annat flera år med en rekordstor befolkningsökning, den stora flyktingvågen 2015, samt en förväntad och lika rekordstor anhöriginvandring, som förmodligen kommer att göra erbjudandet mer attraktivt så fort de flesta fått svenskt medborgarskap och rösträtt i riksdagsvalet, kanske redan 2022.

Så nu är det nog mer frestande och intressant att lösa integrationsproblemen med ett rejält löftesregn än 2006, antar jag?

Så, tjippjillivipp, alla våra problem och svårigheter kommer att vara som bortblåsta, om bara någon partigrupp tar på sig ansvaret att leverera enligt kravlistan. Dessutom kan de då kan de räkna med ALLA röster från ALLA muslimska församlingar i hela landet, få egen majoritet och därmed också garanterat få igenom vad de vill i riksdagen.

Det finns tecken på att regeringspartierna börjar visa ett visst intresse och vem kan klandra dem? Egen majoritet, full enighet och lugn och ro i riksdagen, vad kan egentligen gå fel??

Eller?


fredag 10 maj 2019

Den Makalöse Maurice är kränkt!


Han är ärligt talat makalöst förbannad.

Jag är tillhör en minoritet!! – hävdar han. En etnisk kattminoritet som har en månghundraårig ”långvarig språk- och kulturgemenskap innanför den nationella gemenskapen” som nu ska osynliggöras och ersättas av representanter för kattmajoriteten, den vanlige bondkatten som breder ut sig alltmer i HELA VÄRLDEN.

Det här är Kulturell Appropriering! Den vanliga bondkatten STJÄL, med den vita människans stöd, siamesernas särdrag och utrymme utan att visa minsta respekt för vår KULTUR och HISTORIA!!

Eller så är det motsatsen till kulturell appropriering? De kanske vill utplåna oss helt?

Såå illa kan det väl inte vara? – försöker jag. Det handlar ju bara om att Disneys filmbolag anser att Si och Am och deras sång anses vara nidbilder av asiatiska människor som därför kan känna sig kränkta.

Den Makalöse går i taket – Si och Am är FÖREBILDER! Genom att gestalta oss siameser som vi verkligen ÄR sprider de också förståelse för VÅR särart och skyddar oss från att hamna oss människor som definitivt inte förtjänar att bära ansvaret för en Siames. Vad har en vanlig bondkatt att tillföra mer än längtan efter ett bekvämt gosedjur? Absolut ingenting, vilket kommer att visa sig när antalet övergivna ”sommarkatter” ökar.

Ni människor är inte riktigt kloka! Ni säger att ni vill ha mångfald men kan inte se skillnad på en tecknad katt och en asiatisk människa. Det är inte konstigt att världen ser ut som den gör.

Jag ÄR precis som Si och Am, ser ut som Si och Am, låter som Si och Am och agerar som Si och Am, ska jag då också se mig själv som en nidbild av människor från Asien? Si och Am ska FÖRBJUDAS, de som ersätter dem får inte vara siameser – får SIAMESER finnas alls? Står ni människor ens ut med att jag definierar mig som SIAMES eller ska JAG också förbjudas?!!

Den Kränkte Maurice lämnar rummet, muttrande en opublicerbar harang samtidigt som han, i ren frustration, välter om kull papperskorgen, river på soffan och attackerar hunden, innan han går och öser ur sand ur kattlådan. Men innan han försvinner utom hörhåll ryter han .. och hur ska ni göra med PERSERKATTERNA och ORIENTALERNA?? Ska de OCKSÅ förbjudas och osynliggöras?? Vavava!!!

Jag måste erkänna att han lämnar mig svarslös.

fredag 3 maj 2019

Jag tänkte skriva lite om våren och kärleken ..


.. men när jag vaknade var gräsmattan täckt av ett tunt lager snö och den kärlek jag tänkte berätta om visade sig vara mindre trovärdig än den som tydligen uppstått mellan Jan Björklund och Jimmie Åkesson, som helt otippat ska ge sig ut på en debatturné inför EU-valet. 

Men lite kärlek vill jag ändå ge folkhumoristerna som genast döpte det hela till LSD Trippen – något som passar som hand i handske nu när de SD-allergiska liberalerna försöker använda sig av SD för att bli höga i opinionen.

Oavsett hur det går så höjde LSD-trippen i alla fall mitt humör.

Den kärlekshistoria jag hade tänkt att berätta handlar om hackspettar. I flera år har vi bara haft en hackspett i vårt fågelmatsträd. En skygg och ensam stackare som verkar tillbringa det mesta av sin tid i den gamla lönnen på andra sidan vägen. Men plötsligt när jag tittade ut fick jag se ytterligare en hackspett i björken invid fågelmaten.

Åhh .. en spirande kärlekshistoria! För mitt inre öga såg jag en kull hackspettsungar och ett blivande hackspettssamhälle precis utanför min dörr. Kan man bli mer gynnad?

Hackspett nummer ett lät sig väl smaka och efter ett tag flög hackspett nummer två ner för att förse sig – och ett våldsamt slagsmål utbröt.

De älskade INTE varandra. Båda ville vara ensam hackspett i närområdet och i stället för kärlek i vårens tid erbjuds jag nu Hackspettarnas distriktsmästerskap i tungvikt.

Eller så är det någon slags hackspettspolitisk debatt mellan två parter varav den ene har lovat sina barn att ALDRIG, aldrig låta den andre få så mycket som ett solrosfrö och den andre hävdar samma rätt till den gemensamma fröautomaten som alla andra?