Människans
drivmedel är bekräftelse, det kom jag till insikt om redan tidigt i livet.
Många påstår
att det är fel och att det mänskliga drivmedlet är Makt och Pengar. Men om du
tänker efter aldrig så lite så inser du snart att makt och pengar bara är en
form av bekräftelse som visar att du är NÅGON.
Bekräftelse
är att bli sedd, hörd, uppmärksammad och del av ett sammanhang.
Mitt
allra bästa jobb var det där jag fick minst betalt. Men jag blev bekräftad av
dem jag mötte, möttes av glädje och hade roligt mest hela tiden. Jag saknar det
fortfarande ibland.
Mitt
sämsta jobb var det som var mest högavlönat och hade högst status. Arbetsmiljön
var som klippt och skuren från en gammal brukspatronmiljö. Högst upp satt Chefen,
under honom fanns de oerfarna men maktfullkomliga Sönerna, uppstyrda av Mellancheferna
som hade ett nära umgänge med Familjen .. följda av oss som gjorde jobbet och
längst ner slet Arbetarna som ingen förväntades umgås med.
Cheferna
hade alltid rätt. Även när de bevisades ha fel, eftersom det då skylldes på
slarv eller bristande information från de underlydande.
Jag
vantrivdes varje dag jag släpade mig till jobbet där jag förväntades vara glad
och tacksam över att överhuvudtaget vara anställd och aldrig någonsin fick vare
sig tack eller erkännande ord även om övertidstimmarna samlades på hög. Det var
sju långa år.
Bekräftelse
är ofta mer värt än pengar. Om du ställer upp för någon annan och får ett varmt
tack eller en kram, får du en känsla av samhörighet som känns bra i hela
kroppen. Ställer de upptagna killarna på bilverkstaden upp med kort varsel, löser
ditt akuta problem och får en tårta som tack och bevis på uppskattning, kan du
nästan räkna med att få samma bemötande igen. Men tar du tjänsten bara för
given, betalar och sticker iväg utan så mycket som ett tack kanske du inte är
lika prioriterad nästa gång.
Det
behöver inte ens finnas en medmänniska för att skapa gemenskap och bekräftelse.
I år har vi haft en hackspett i fågelmatsträdet. En nervös pippi som
skräckslaget skrikande tagit till flykten så fort h*n fått syn på oss. Nu i dagarna
har h*n kommit till insikt om varifrån maten kommer och sitter därför kvar när
vi passerar och jag känner mig omåttligt sedd och bekräftad. I dag är det inte
bara en hackspett vilken som helst som sitter där, det är VÅR hackspett, en del
av vår familj.
I Fokus skriver Johan Hakelius om den sk åsiktskorridoren, den växande klyftan
mellan stad och land och om dem som ”är fångar i sin egen
offentlighetskorridor”.
Jag
vet inte om det han skriver ligger bakom en betalvägg men det är helt klart
värt 144 kr i månaden att prenumerera på Fokus.
Sjukvårdsköerna,
kriminaliteten, otryggheten, Sverigedemokraterna och de alternativa medierna
växer trots att våra makthavare försäkrar att det inte finns minsta anledning
till oro.
Varför?-
frågar
Johan Hakelius. Vad kan det bero på, om inte på att en betydande del av
befolkningen inte längre litar på dem de brukade lita på?
En
gång talades det mycket om politikerförakt. Det var något dåligt, nästan farligt
och fördärvligt som kom från folkdjupet och riktade sig mot de demokratiskt folkvalda
politikerna.
I dag
har vi gått varvet runt och politikerförakt är det förakt som politikerna visar
dem som valt dem?
Johan
Hakelius beskriver det så väl .. En stor del av befolkningen känner sig inte
längre representerad, inte bara i politiken, utan i offentligheten i stort. Det
är därför vi är där vi är. Inte bara i Sverige, utan i flera länder. De partier
som de brukade rösta på har i deras ögon förlorat markkontakten. De förstår
inte vad partierna pysslar med, eller vilka de talar till. Verkligheten, som
den beskrivs i mediernas huvudfåra, verkar ofta främmande för dem. De
känner sig övergivna, förbisedda och ibland till och med föraktade. Det är
inte grundlösa känslor.
Förakt
är den totala motsatsen till bekräftelse. Att bli sedd och bekräftad är
förutsättningen för gemenskap och samhörighet.
Journalister,
akademiker och kulturarbetare som enbart ser och bekräftar varandra blir varken
sedda, lästa eller uppmärksammade av några andra än sig själva och folkvalda
politiker som ser ner på och föraktar sina väljare möts av samma förakt och
ifrågasättande i stället för det förtroende och den gemenskap de fiskar efter.
Stefan
Löfven brukar ofta hänvisa till ”civilsamhället” när det gäller särskilt
svåra och oacceptabla ”utmaningar” som han inte kan relatera till. Det
vill säga, han hoppas vi ska lösa våra ”utmaningar” själva.
I dag
verkar det bara finnas två partier som verkligen ser, hör och bekräftar sina
väljare. Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna.
Det är
också de två partierna som går bäst i opinionsmätningarna, men som inte de andra
partierna vill samarbeta eller regera tillsammans med.
Det
säger en hel del om politiker och politikerförakt om vi tänker efter.
Förakt är de svagas vapen och försvar gentemot deras egna
föraktade och oönskade känslor. Alice Miller (1874-1942)