måndag 24 juni 2019

Isabella Löwengrip och Greta Thunberg ..

.. båda har de psykiska funktionshinder som de vänt till framgång.

Enligt sin mamma, i boken ”Scener ur hjärtat” är Greta Thunberg diagnostiserad med Aspergers syndrom, högfungerande autism och tvångssyndrom (OCD).

I dagens sommarprat i P1 berättar Isabella Löwengrip om att hon har diagnoserna ADHD och Aspergers syndrom. Med tanke på vad hon berättar om sin uppväxt med sin pappa, och eftersom Asperger anses vara ärftligt, verkar det inte helt otroligt att hennes pappa har samma diagnos.

Aspergers syndrom är en form av autism. Det är en funktionsnedsättning. De flesta med Aspergers syndrom har normal begåvning. Personer med Aspergers syndrom kan ha svårt att förstå andra människor. Många har specialintressen som de ägnar sig intensivt åt. När de är barn kanske de har svårt att förstå sig på andra barn.

Personer med Aspergers syndrom har flera gemensamma drag, som hänger ihop med funktionsnedsättningen. Alla är ändå olika och har sin egen personlighet.

Många med Aspergers syndrom vill gärna vara tillsammans med andra men de vet inte alltid hur man gör. De kan till exempel ha svårt att se och förstå om andra personer är glada, ledsna eller arga. De kan också själva ha svårt att visa vad de känner.

De har också svårt att förstå att andra personer kanske inte uppfattar saker likadant som de själva gör. Det händer att personer med Aspergers syndrom fortsätter att prata även om den de pratar med inte vill lyssna.

En del har svårt att förstå skämt, ironi eller vissa uttryck, till exempel "att vara som hund och katt".

Greta Thunberg har själv berättat om sina svårigheter att delta i ”det sociala spelet” där ”normala” människor förväntas säga ”rätt” saker, agera efter förutbestämda mönster och följa vissa okränkbara sociala regler.

Isabella Löwengrip berättar själv om -  saker jag är dålig på är att hålla koncentrationen uppe när jag inte tycker att det är intressant längre. Det spelar ingen roll vem jag har möte med, när det går långsamt eller det blir för mycket kallprat om vad någon ska göra på semestern så avbryter jag direkt och ber att vi speedar på eller håller oss till agendan.

Det är ju inte så trevligt. Det fattar ju jag också. Men jag har väldigt svårt för att hålla det inombords. Sedan är jag också dålig på att läsa mellan raderna eller ”känna in”. Odd tycker att han kan känna en stämning i rummet, andra snackar om energier. Jag har noll koll. Känner inget alls mellan fyra väggar. Jag har svårt att förstå ironi och uppfattar mycket rätt bokstavligt om det inte är något upprepade som jag lärt mig.

Hustrun till en känd skribent, som föreläser om autism, berättade om ett tillfälle när en god vän på hennes arbetsplats tog henne åt sidan och sa (ungefär) – du borde tänka på att inte gå direkt till din arbetsplats utan att först hälsa och fråga hur dina arbetskamrater har det eller mår.

Ett tips som hon tacksamt tog emot och genast omsatte i praktiken.

Problemet var dock att ingen berättade att hon också förväntades reagera på svaren.

Så hon frågade vänligt ”hur har helgen varit?” – och fortsatte sedan in till sitt skrivbord utan att vänta på svar.

Så kan umgänget med andra se ut för den som har ett funktionshinder inom autismspektrumet.

Både Greta och Isabella har förvandlat sina funktionshinder till styrkor. Använt det som skulle ha hindrat till en framgång.

Greta Thunberg har blivit näst intill helgonförklarad – mycket mot sin egen vilja.

Isabella Löwengrip har mött ett hat som jag personligen mår väldigt illa av när jag stöter på det. Särskilt i dag efter dagens sommarprat i P1, när ett hånfullt blogginlägg genererat över 450 i huvudsak negativa kommentarer.

Två starka unga kvinnor som har envisats med att följa sina drömmar, vänt det som kunde ha varit ett hinder till en styrka - trots att de kanske inte riktigt stämmer in i den bild som vi har över hur vi ska vara eller fungerar för att bli en del av ”Alla Andra”.

Priset som de kanske får betala längre fram i livet, på grund av sina funktionshinder, kommer att bli deras eget att betala. Precis som för alla andra som tar sig rätten att dela ut helgonglorior eller förkastelsedomar i ett Sverige som påstår sig hylla tolerans, jämlikhet och mångfald (som faktiskt också inbegriper funktionshinder) och allas lika värde.  


lördag 22 juni 2019

Interndemokrati?


 Finns ordet överhuvudtaget med i någon ordlista? Och OM det finns, då måste väl också ordet externdemokrati .. vad det nu kan betyda .. finnas?

Men jag kan i alla fall inte hitta det så, det handlar väl om ett internt begrepp som hanteras av särskilt utvalda som anser sig stå över vanlig simpel demokrati, som däremot finns i SAOL, (politiskt system där regeringsmakten i princip företräder folkviljan, sådan den kommer fram genom fria, allmänna och hemliga val och där vissa medborgerliga rättigheter, såsom yttrande- och församlingsfrihet, är garanterade), tillsammans med motsatsordet diktatur.

Det är inte klok vad mycket vi kan lära oss genom att följa vad som rapporteras i medieflödet, bara för någon dag sedan snubblade jag över ordet ”normingenjör” och att det fanns och vad det innebar hade jag inte en aning om förrän jag googlat mig fram till svaret. Tack gode Gud för Google, utan den kunskapen kunde jag ha råkat riktigt illa ut.

Men tillbaka till interndemokratin som tydligen är en intern demokrati som de politiska ombuden använder sig av när de ska företräda partiaktiva och passiva medlemmar, liberalt sinnade invånare och i slutändan hela svenska folket och de partiaktiva och passiva medlemmarna, liberalt sinnade invånarna och i slutänden hela svenska folket önskar sig något helt annat än det ombuden redan från början bestämt sig för.

Ungefär som när Annie Lööf och Jan Björklund gjorde helt om EFTER valet och hjälpte Stefan Löfven till makten för att hålla Sverigedemokraterna utanför viktiga beslut i riksdagen, EFTER det att de gemensamt, och tillsammans med de övriga (och före detta) allianspartierna, avsatte Stefan Löfven med hjälp av just .. Sverigedemokraterna?

Men att avsätta en statsminister kanske inte räknas som ett viktigt beslut i riksdagsarbetet? Bara en vanlig interndemokratisk dag på jobbet, typ?

Något man får räkna med?

På fredag ska Liberalerna välja partiledare. Det verkar som om de partiaktiva och passiva medlemmarna, liberalt sinnade invånarna och i slutändan hela svenska folket föredrar Nyamko Sabuni, medan de väl insatta, pålästa, lyssnande ombuden interndemokratiskt tar självständig ställning för den karismatiske ledaren Ola Ullenhag.

Eller Ullström? Erik? Gunnar? Eller vaddetnuärhanheter? Jag har obegripligt svårt att minnas hans namn .. och utseende .. men visst var han väl minister? Tack gode Gud för Google .. Erik Ullenhag var det!! Han är Liberalernas egen Stålmannen med så många goda egenskaper och meriter att det är omöjligt att radda upp dem här. Men läs gärna vad några av ombuden delar med sig av i Expressen.

Interndemokrati, det ordet känns som en ren förolämpning för mig som är en vanlig människa, en väljare – ja, folk i största allmänhet. Men nu förstår jag varför det var så viktigt för Folkpartiet att byta namn till Liberalerna. Ett parti som vill ha en intern demokrati inom partiet och en extern demokrati för folket utanför kan ju inte påstå sig vara ett Folk-Parti?

Och Interndemokraterna ger kanske lite fel signaler? Om inte sossarna visar intresse förstås, för där är namnet nästan löjligt skräddarsytt för dagens regering.

Men om nu, vaddetnuärhanheter, blir vald på fredag så har folket i alla fall fått lära sig något nytt inför nästa val, som i vanlig ordning kommer att utlysas som ett demokratiskt val, där resultatet kommer att ses som rådgivande, men inte avgörande, i den interndemokratiska processen.




måndag 17 juni 2019

Glassorgasm!


Vi tog en tidig semesterdag i dag, Maken och jag. Eller semesterdag och semesterdag .. jag fick förmånen att följa efter honom i en dryg timme när han skulle lämna in sin bil och sedan se till att han kom lyckligt hem igen.

Belöningen för denna solidaritetshandling var ett besök i Söderköping, en stad jag aldrig varit i, trots att vi bodde i Norrköping under något år för länge sedan.

Det är något särskilt med småstäder som Söderköping, Vadstena, Trosa, Mariefred mfl. Smala kullerstensgator, gamla hus och trädgårdar, där det känns som om Pippi, Tommy och Annika ska dyka upp i närheten av varje godisaffär och att Madicken, Lisabet och Alva ska korsa vägen när som helst.

Det måste vara bra för själen att bo en i sådan miljö. Men när jag hittade min drömbostad var det inte inne i själva staden utan ovanför den. En eremitbostad där jag kunde inreda ett nostalgihem och låtsas att verkligheten inte var verklig.


Att det gick att engagera Maken i ett besök i Söderköping berodde helt och hållet på att staden är känt för sin glassrestaurang Smultronstället. Jag vet inte hur många bekanta som uttalat sig lyriskt om glasskapelserna som erbjuds och uppgivet suckat över de evighetslånga köerna som ledde till dessa delikatesser.

Vi valde rätt tid på året. Det var inga köer alls. Men utbudet var lika enormt som beslutsångesten. Till slut bestämde jag mig för en Pavlova för drygt 120 kronor och Maken slog till på ett Stjärnskott till samma pris.

Alltså, första skeden var en ren njutning. De följande gav mig mitt livs första glassorgasm. Det var en ren glass- och godisorgie som pågick tills halva portionen var uppäten – sedan följde en sockerchock följd av en frosserikollaps som jag fortfarande inte har hämtat mig från.

Min Pavlova var min absolut största glass/godis/efterrätts-upplevelse någonsin .. men jag kommer garanterat aldrig att göra om det.

En del saker gör man bara en gång!


Men jag var inte värre däran än att jag lyckades spana in en utförsäljning av skor där jag fyndade lite sommarlycka till trädgårdsarbetet.

Jag tror jag behöver fler sådana här dagar som kompensation för det senaste årets besvikelser och dysterheter. 

söndag 16 juni 2019

Jag har nog aldrig känt mig så maktlös som nu ..



Den tillfälliga lagen från sommaren 2016 - med tillfälliga uppehållstillstånd som huvudregel - ska visserligen förlängas i två år, men de rödgröna vill tillsammans med C, L och KD ge gruppen alternativt skyddsbehövande samma möjligheter som personer med flyktingstatus att ta hit sina anhöriga.

Ett beslut som är lika framhastat, ifrågasatt och illa underbyggt som den sk gymnasieamnestin som nu ställer till ett helvete för både dem som ”gynnades” av det och för de kommuner som fick ta hand om resultatet.

Mest besviken är jag naturligtvis på Kristdemokraterna som jag satsade femtio kronor på för att få lite insyn i kommunpolitiken i min egen hemkommun. Visserligen har jag fått kontakter som gett mig valuta för pengarna, men det har också fått mig att se de ekonomiska konsekvenserna av beslutet på tisdag.

Jag vill nog påstå att tisdagens beslut inte kommer att höja den vård- och livskvalitet inom äldreomsorgen som Ebba Busch Thor talar så varmt om. Snarare tvärtom.

Men en majoritet i riksdagen talar så känslosamt och vackert om att alla barn måste ha rätt att leva tillsammans med sina föräldrar att de som tar upp de ekonomiska konsekvenserna för kommunerna riskerar att framstå som känslokalla odjur.

Och så vill vi ju inte ha det, eller hur?  Även om barnet är 45 år och vill återförenas med sina föräldrar?

I stället målar de upp en bild av att alla ”anhöriga” består av små hjälpbehövande förskolebarn och arbetsföra mödrar som köar för att återförenas med längtande fäder som otåligt väntar med en kärleksfull famn, ett hem och en försörjning.

Jag undrar om de tror på det själva?

För vad är det som säger att det inte är lika många, eller fler, hjälpbehövande föräldrar, eller far- och morföräldrar i pensionsåldern, som står i första ledet för att återförenas med sina fullvuxna barn och/eller barnbarn?

Det stora flertalet ”återförenade” kanske är medelålders/äldre fastrar, farbröder, mostrar, morbröder, kusiner eller syskon till dem som saknar både språk, utbildning och arbete och lever på försörjningsstöd från kommuner som redan nu måste göra orimliga och plågsamma besparingar inom de välfärdsområden som de kommer att göra anspråk på.

Är det lika hjärtknipande?

Vet våra folkvalda överhuvudtaget vad deras beslut kommer att resultera i? Förstår de vilka konsekvenser det kommer att få för kommuner som redan nu bryter mot lagen för att de inte har råd att leverera det kommuninvånarna har rätt till?

Och hur är det möjligt att ena dagen peka med hela handen på personalbristen inom alla välfärdsområden, vanvården inom äldreomsorgen, försämringarna för de funktionshindrade, köerna inom sjukvården, psykiatrins sönderfall och skolans sjunkande resultat och lova förbättringar, samtidigt som man med andra handen öppnar dörren för fler som ska dela på det som redan nu har tagit slut?

Det går dåligt för Kristdemokraterna i opinionsmätningarna nu och jag hoppas de åtminstone förstår att det inte beror på vad Lars Adaktusson sagt, tyckt eller gjort när det gäller abortlagarna i andra länder utan enbart på det ställningstagande som de kommer att göra nu på tisdag.



torsdag 13 juni 2019

90 MILJARDER ..


.. och 80 000 välfärdsarbetare, det är en rejäl skvätt pengar och lika många människor som Anders Ygeman lovade att utvisa från Sverige för några år sedan!

Men Magdalena Andersson är vid gott mod - vi har gjort det förut! Det vill säga, sossarna har byggt välfärden i Sverige. Och rivit ner den. Men kan alltså bygga upp den igen?

Men i det här fallet bör hela bygget stå klart senast 2026 om välfärden ska ligga på samma nivå som i dag. Det finns nog rätt många som menar att den nivån ligger på en oacceptabelt låg nivå redan nu?

Men som av en händelse fick jag följande länkar i ett mail i dag ...

Tolv skräckexempel på svenskt skatteslöseri och Så slarvas 100miljarder skattepengar bort – varje år.

Skär vi sedan bort onödiga resor och konferenser, ett antal belönings- eller familjeanställda som inte behövs och ett gäng föreningsbidrag som till exempel kultur för insekter, svampar och maskar eller andra märkliga projekt, lokaler till och utbildning av terrorister eller drar ner på pengaflödet till propagandamedier som ändå ingen längre litar på, så har vi ju redan nu alla miljarder som Magdalena Andersson behöver och då fattas bara de 80 000 välfärdsarbetarna och de ska väl inte vara så svåra att skaka fram nu, när de längst betalda men viktigaste anställningarna inom vården hamnat på sossarnas lista över Enkla Arbeten där den anställde inte ens behöver kunskap i svenska språket för att vårda försvarslösa gamla och funktionshindrade?

Vem vet vi kanske rent av kan höja både lönerna och nivån inom hela vård- och omsorgssektorn?



tisdag 11 juni 2019

180 grader på nio år.


I början av året var det mörka rubriker om att influensavaccinet började ta slut i hela landet och jag och Maken, som dittills inte ägnat influensavaccinering en tanke, lyckades lägga rabarber på varsin dos på vår vårdcentral.

Ett typiskt exempel på mänsklig girighet och dumhet triggad av alarmistiska nyheter i media.

Vi blev jättesjuka båda två.

Men å andra sidan kanske vi skulle hålla oss friska resten av året? Det tröstade vi oss med.

I slutet på maj insjuknade vi båda i influensan/förkylningen från helvetet. Båda två, samtidigt!

Det var första gången under ett låååångt äktenskap som vi båda däckade samma dag och under samma tid och bristen på medlidande, hjälpsamhet och uppassning har varit skrämmande påtaglig. Som två febriga, gråbleka zombies har vi vankat omkring i ca två veckor, bortsett från de timmar vi legat uthällda i varsin fåtölj framför tv:n eller utslagna på en säng.

I slutfasen av eländet blev jag mer och mer övertygad om att det jag hostade eller snöt ur mig var ren hjärnsubstans eftersom konsistensen och färgen var övertygande, och förmågan att tänka logiskt och konsekvent inte i närheten av vad jag inbillar mig att den var innan.

Men nu, efter flera veckors frånvaro från nyhetsrapporteringen och den sk samhällsdebatten, känns det som att jag har haft en lång och stärkande semester från en plats där jag mått rätt dåligt.

För nio år sedan, när jag skrev mitt första inlägg på den här bloggen, kände jag en stark oro för framtiden. Vid den tiden bjöd Mona Sahlin Sverigedemokraterna på en mediebelysning som senare skulle visa sig leda rakt in i riksdagen.

Försäkringskassan hade börjat fjärma sig från folket och läkarna genom att skapa nya tolkningar av sina uppdrag, tolkningar som drogs genom hela rättssystemet ända till dess FK vann och fick en prejudicerande dom som upphävde den målsättning som lagen ursprungligen hade.

Problemen med migrationen fanns redan då, tiotusentals människor hade fastnat i olika flyktingförläggningar och fler kom varje månad.

Skolorna började få brist på behöriga lärare, vården saknade specialistsjuksköterskor, flykten från hemtjänsten hade påbörjats och fler och fler äldre saknade vårdboende. Polisens problem blev allt mer synliga.

Men det blev värre.

Fredrik Reinfeldt anslöt sig sossarnas SD-taktik och tog dessutom hjälp av Mp för att ”hämnas” på dem som röstat ”fel” genom att ge alla som passerade Sveriges gränser permanent uppehållstillstånd … samt lite annat smått och gott som till exempel tand- och sjukvård för 50 kr och en värmande offerkofta som kom väl till pass när någon kulturkrockade med lagen.

Samma vänstervindar som skapade flumskolan på 70-talet började ta fart på våra myndigheter där samma personer som då ville ”rädda kulturen” genom att gasta om omoraliska schlagerfestivaler nu lyckats manövrera sig högre upp i samhällstoppen.

Alla tecken tydde på att något höll på att bli väldigt fel, men ingen verkade se det?

I min medelklassvärld och bland mina medelklassvänner och bekanta var det ingen som ville tala om så trista saker. Sverige var ett BRA land, vi svenskar var GODA MÄNNISKOR, vi hade HEDERLIGA politiker, våra journalister var OPARTISKA och tanken på att något skulle döljas eller förvanskas för folket fanns inte i medelklassens begreppsvärld. Allt var som det skulle och skulle vara som det alltid varit i evighet, amen.

Vi hade råd .. men med hur mycket? Vi hade plats .. men för hur många? Vi hade världens bästa skola .. men inte tillräckligt med lärare till så många som tvingades pressas in i lokaler som var tänkta för färre? Vi hade världens bästa sjukvård .. men den varken var eller är anpassad för alla som behöver den och alla som kommer hit och gör anspråk på den.

Vi betalade skatt på vårt arbete och skatt på det vi konsumerade och till och med skatt på en del av våra ägodelar .. men det vi trodde att vi skulle få i gengäld verkade bli mer och mer oåtkomligt?

Fyra år senare kopplade sossarna greppet om makten och frågorna blev bara fler och fler och dessutom omöjliga att ställa utan att bli kallad för rasist/fascist/nazist eller ondskan själv.

Hade jag inte fått de kontakter som jag fick genom den här bloggen hade jag nog förlorat förståndet.

Nu, när jag börjat vakna till liv efter en influensa, som jag tydligen vaccinerat mig till efter att ha tagit del av mediernas varningsord, kan jag konstatera att förutsättningarna har ändrat sig 180 grader på nio år.

I dag kan jag gå ut på torget, eller vart som helst, i min lilla stad och säga precis vad jag vill, till vem jag vill, utan att någon höjer ett ögonbryn. Nu talar ALLA öppet om det som jag inte kunde tala om för nio år sedan. Nu känner ALLA samma oro och vanmakt som jag kände då, men om jag kopplar upp mig på internet befinner jag mig plötsligt på samma plats och i samma situation som jag flydde från för nio år sedan?

Jag vill inte påstå att det gör mig mindre orolig eller tryggare, men det verkliga livet känns onekligen friare och öppnare nu än det som erbjuds på sociala medier.