Gott Nytt År 2019?

 Det är inte ofta jag hoppas att jag har fel, men när det gäller år 2019 hoppas jag verkligen att jag kan få anledning att kalla mig själv för foliehatt och olyckskorp nästa år vid den här tiden.

Men, vem vet, kanske våra folkvalda politiker plötsligt utvecklar någon form av ryggrad och kommer till insikt om vad som är meningen med de uppdrag som skattebetalarna avlönar dem för att utföra? Kanske lättar lågtrycket som så länge vilat över kultur, företagsamhet och kreativitet och kvävt alla personliga, galna, roliga, unika och oförutsägbara medmänniskor?

Vi kanske går en ljus och hoppfull tid till mötes? En tid då humor och skämt inte bara har som mål att locka fram ett hånskratt riktat mot oliktänkande utan mer är ett tecken på frihet, glädje och livslust?

Vi kan ju alltid hoppas.

Men innan vi har facit i handen är det ju tradition att avge någon form av nyårslöfte.

I år lovar jag mig själv att försöka leva lite mer som katten .. den förskräcklige Siamesen Maurice.

Under det kommande året lovar jag att bejaka mig själv, min inre katt och min egen bekvämlighet genom att vara lat, krävande och självisk.

Om jag får svårt att sova eller vaknar mitt i natten ska jag högljutt kräva sällskap, kärlek och omtanke, samt att det omgående serveras en alldeles för tidig frukost. De bekvämaste platserna bör reserveras för mig och alla mina önskemål bör uppfyllas nästan innan jag har hunnit uttala dem.

Allt som finns åtkomligt ska också vara mitt och om jag känner mig försummad, ignorerad eller motarbetad är jag i min fulla rätt att högljutt protestera, riva sönder soffan, sprida toalettpapper över hela golvet eller – i värsta fall – ta till vapen och klösa fram några droppar blod.

Om jag vill gå ut och roa mig ska omgivningen genast se till att jag får den möjligheten. Om jag är trött ska jag vara fri att sova när, hur och var jag vill, även om det innebär att någon annan måste finnas till hands som förutsättning.

Som katt har jag hög integritet och tolkningsföreträde i alla lägen, är cool, kreativ, fri men också oerhört lättkränkt. Jag ska vara jämlikare än jämlik, ha minst lika stora rättigheter som dem som har mer, höras mest och alltid ha rätt till att dela frukterna av omgivningens hårda arbete.

Det förtjänar jag eftersom jag - som katt - är helt unik, trevligare, smartare och har fler rättigheter än alla andra, samt verkligen vet hur livet ska formas och levas för att passa just mig allra bäst.

Eftersom mitt välbefinnande ska vara målet som alla bör samarbeta för att nå, måste andra stå för de ekonomiska förutsättningarna. Att begära att jag ska bidra med både mål och medel, det vore ju helt ansvarslöst.

Jag har behov – andra har förmågan och skyldigheten att uppfylla dem!

Min kampsång som Katt ska hädanefter vara ..

Upp Katter uti alla stater,

som hungern bojor lagt uppå.

Det dånar uti rättens krater,

snart ska utbrottets timma slå.

Störtas skall det gamla snart i gruset.

Katt stig upp för att slå dig fri!

Från mörkret stiga vi mot ljuset,

från intet allt vi vilja bli.

Jag kräver frihet från förtryck och krav för att kunna utvecklas och då är det väl inte mer än rätt och riktigt att jag får leva ut min nya personlighet det kommande året?

Eller är min dröm om en ny personlighet bara ett tecken på att jag har gett upp, förvandlats till vänstersocialist och måste flytta till de rätta kvarteren i huvudstaden för att kunna bejaka min inre katt?

Ett Gott Nytt År önskar jag alla som varit förutsättningen för den här bloggens överlevnad det senaste året.

2018 – året då samtalet tystnade.

De sista dagarna på året är det brukligt att göra någon slags sammanfattning av det gamla året och samtidigt uttala en förhoppning om att det nya ska bli bättre – eller åtminstone inte sämre.

Jag har läst igenom vad jag skrivit vid den här tiden under åren 2010, 2011, 2012, 2013, 2014, 2015, 2016, 2017 - och jag måste erkänna att jag blev lite deprimerad av att se hur jag har förändrats. Uppgivenheten och besvikelsen över samhällsklimatet och politikens tomma och innehållslösa ord blir allt tydligare år efter år och uppdateringarna har blivit allt färre.

Hur har det då varit 2018 - året då inte bara jag utan också många andra tappade tron på det öppna samtalet och mer eller mindre nöjde oss med att konstatera att det mesta handlar om behovet av och rädslan för att förlora makten.

I slutet av 2017 skapades #metoo för att uppmärksamma hur omfattande sexuella trakasserier är mot kvinnor. Jag välkomnade verkligen den kampanjen, men blev fruktansvärt besviken när samtalet kapades av kulturens- och elitens kvinnor och mer eller mindre dödades med Lena Anderssons ord i DN: Lagen ska inte uppfostra oss till att allt sexuellt obehag är våldtäkt.

Sexuellt obehag! Tänk på de orden ett ögonblick. Det är tydligen något som i alla fall kvinnor bör räkna med eller stå ut med? 

Men i det här fallet handlar det inte alls om vilka kvinnor som helst utan om den dumma kvinnan som beklagar sig när frivilligt sex övergick till ett plågsamt övergrepp utfört av en av Lena Anderssons vänner – en fin kulturman som tydligen borde ha dömts efter samma måttstock som den man som friades från misshandel eftersom han kom från en sådan fin familj?

Till skillnad från kvinnorna som tydligen var en helt betydelselösa personer?

Lite sexuellt obehag borde hon alltså ha stått ut med? Men när hon faktiskt gjorde det och dessutom trodde på mannen när han försäkrade att det var en engångshändelse då gjorde hon fel igen, enligt Lena Andersson. För om hon hade varit en stark och ”riktig” kvinna borde hon ha tagit ansvar för hans handligar och räknat ut att han skulle ta alla tillfällen i akt till att bjuda på ytterligare sexuellt obehag – som hon då förväntades stå ut med? Av detta drar Lena Andersson slutsatsen att alla kvinnor som dels står ut med lite sexuellt obehag och sedan inte står ut med ytterligare lite sexuellt obehag, behöver både förmyndare och konstant beskydd?

Rädsla, okunnighet, dubbelmoral och dubbla måttstockar är ord som kännetecknar 2018.

Annie Lööf ägnade väldigt många ord till att förkasta den sk gymnasieamnestin för de afghanska ”pojkarna” – innan hon röstade för något som vänligast kan beskrivas som ett halvt ansvarstagande för en grupp som saknade skäl att vistas i landet. Gratis utbildning men inga bidrag eller bostäder – hur tänkte hon där?

I vår kommun fick det till följd att två före detta missbrukare, som tagit sig ur sina missbruk, skaffat sig jobb på en städfirma och varit och tittat på en lägenhet som kommunen beviljat dem – inte bara fick se några afghanska ”skolelever” flytta in i stället för dem utan också fick uppdraget att hjälpa de hjälplösa, fullvuxna ”pojkarna” med veckostädningen.

En lyx som rörelsehindrade äldre inte kan förvänta sig att få genom kommunens omsorg och som aldrig skulle ha beviljats en studerande ung man i en vanlig studentlägenhet.

Dubbelmoralen är också tydlig när det gäller kvinnosynen här och i andra länder. Magda Gads reportageserie om de omänskliga förhållandena som afghanska kvinnor – ibland inte mer än barn – lever under, berör och upprör alla. Men när det handlar om det ökande antalet våldtäkter och övergrepp utförda av män som formats av samma kultur är det inte riktigt lika berörande eller upprörande?

Valrörelsen 2018 handlade bara om en enda sak – Sverigedemokraterna. Stefan Löfven försökte få den att handla om ”en folkomröstning om välfärden”, men det var naturligtvis dömt att misslyckas. Ingen regering har gjort så stora besparingar och negativa prioriteringar inom välfärdsområdet som den som tillträdde 2014. Att begära förnyat förtroende var optimistiskt i överkant men kompenserades av generösa bidrag – tagna från välfärdssektorn - till andra grupper som fick ersätta de gamla arbetarklassväljarna.

Valresultatet förvånade väl ingen – utom de närmast berörda som stod helt oförberedda inför det som de borde ha förberett sig för under fyra år?

Så nu sitter vi här och betraktar skådespelet som började med att den sk Alliansen röstade bort Stefan Löfven från statsministerposten med aktivt stöd från Sverigedemokraterna.

Sedan röstade Centern och Liberalerna ner Alliansens statsministerkandidat så att han inte skulle frestas att ta passivt stöd från Sverigedemokraterna för att genomföra den gemensamma allianspolitiken?

Därefter var det dags för Alliansspöket att återuppstå och ta hjälp av Sverigedemokraterna för att rösta ner Stefan Löfven igen ..

.. och nu handlar det tydligen om vilka som ska rösta ner vem av dem som redan röstats ner i nästa omröstning och om den som inte blir nerröstad kan bilda en regering utan att bli nedröstad i ytterligare en omröstningsrunda, helst utan hjälp av Sverigedemokraterna, typ?

En gång skrev jag om språkets 28 bokstäver ..

Det behövs inte mer än 28 bokstäver och en person som utnyttjar dem för att skapa panik på bostadsmarknaden eller börsen, misstänkliggöra en regering eller förvandla en lögn till en sanning. Eller tvärtom.

[ .. ]

Allt vi läser och skriver består av dessa 28 bokstäver som vi inte alls är rädda om utan tvärtom handskas ovarsamt och vårdslöst med, är inte det rätt märkligt?

Och inte kostar de någonting heller. Helt gratis kan vi använda dem till att håna, hota, misstänkliggöra, beundra, avguda och lovorda människor vi inte känner .. eller så kan vi använda dem till att föra öppna och förutsättningslösa samtal med varandra.

Men för det mesta använder vi dem till att uttrycka absolut ingenting.

Hade jag skrivit det i dag hade jag utelämnat orden - eller så kan vi använda dem till att föra öppna och förutsättningslösa samtal med varandra.

Att vi inte längre kan unna oss den lyxen är en förändring som i alla fall jag anser att maktspelarna på vänsterkanten får ta på sig ansvar för.

För när det utbryter ett vänster/högerrabalder mellan Helle Klein och Johan Ingerö ut på twitter om rätten till svenska traditioner och om hur det är mest korrekt att benämna skinkan som äts på julaftonen – Helgskinka eller Julskinka –finns det nog inget hopp för dem som öppet och förutsättningslöst vill diskutera mer angelägna frågor än vad vi ska kalla äggen vi äter på Påskaftonen – Helgägg eller Påskägg?

För att inte tala om dansen omkring den pyntade stången på Midsommaraftonen? Helgdans runt Helgstången?

Det här blev långt, bittert, uppgivet och ger inte alls en rättvisande bild av den person som jag egentligen är och vill vara, så det känns lite fel att avsluta med en Gott Nytt År-önskan.

I stället avslutar jag med ett citat från George Orwell och hoppas att humöret är lite mer på topp på själva nyårsaftonen ..

Det är en villfarelse att tro att man kan vara fri invärtes under ett diktatoriskt system.

Nu tändas tusen juleljus.

Det finns en trygghet i gamla traditioner, särskilt i tider när otryggheten breder ut sig.

För visst är det lite knepiga tider vi rör oss i nu? De gamla julsångerna bör helst sjungas bakom stängda dörrar för att inte röra upp känslorna hos dem som läser in ett underliggande budskap, julmaten bör vara så klimatsmart som möjligt och i år ska julklapparna vara så begagnade som möjligt.

De skrivna orden blir bara ängsligare och ängsligare och de som, i likhet med mig, har kort transportsträcka mellan tanke och handling, får svårare och svårare att uttrycka sig begripligt. En lite luddig fundering i en sakfråga kan orsaka upprörda åsikter om min personlighet och min rätt att överhuvud existera, min moral kan bli ifrågasatt av dem som anser sig ha en moraluppfattning som är mer högtstående än andras och i värsta fall kan några ogenomtänkta ord dra igång en angiverimobb som skickar upprörda mail till arbetsgivare, myndigheter, vänner och familjemedlemmar.

Under de senaste åren har kontakten med nya människor mer eller mindre känts som en promenad på ett minfält om samtalet halkar in på frågor som handlar om annat än vädret, hälsan … eller vädret.

Då är det skönt med några traditionsfyllda trygga dagar där ingenting kan gå fel.

Allt är som det alltid varit. En julgran hämtas in och kläs med det som alltid har varit i alla julgranar under alla år. Det äldsta som finns i vår gran är julkarameller som min mamma gjorde innan jag flyttade hemifrån ..

.. vi har julkulor som gör att hela granen ser ut som en provkarta på vad som varit ”inne” det senaste halvseklet och den här julen var vi till och med lite djärva och hängde dit en enhörning och en flamingo. 

Väl medvetna om att de finns som emojis, men totalt omedvetna om deras betydelse i det sammanhanget.

Kanske jag har tagit steget över till ”den mörka sidan” med det spontana inköpet?

I så fall blir det inte bättre av att vår gamle tomte Sven och hans vänner, Julbocken, de båda Rudolfarna, har fått sällskap av en tomte flamingo.

Vår adventsstake bör i alla fall vara helt godkänd med tidens mått mätt. En återanvänd trädgren med fyra ljus .. ett minne av en inspirerad slöjdlärare. Tomtarna på kakelugnskransen är också gamla vänner, kompisar från förskolan och stickade kärleksbevis från min mamma.

Över dörren har vi av någon anledning alltid en girlang och på väggen under de ärvda lampetterna SKA det bara hänga två kransar .. och eftersom vi alltid har haft det så har vi det i år igen.

I kylskåpet finns skinka, revbensspjäll, lax, sill och rökt dovhjort. I ugnen står årets sockerbomb .. den Glömda Kakan .. en enorm maräng som ska fyllas med jordgubbar och ätas med glass och vispgrädde.

I morgon gör vi rödbetstzatziki och ägghalvor .. och så är det hela klart!

Men nu glömmer jag ju det viktigaste av allt!

Julkrubban, som symboliserar meningen med hela grejen. Den är väldigt viktig för oss eftersom Dottern bär på ett julkrubbetrauma sedan en av våra hundar åt upp Jesusbarnet en minnesvärd julafton. Som tur var hade hon ett dockskåp med en reserv-Jesus, den lille Werner, som arbetat som standin i över 30 år.

Några år senare insåg Dottern att hela kalaset egentligen var ett födelsedagskalas för Jesus/Werner och från den dagen har vår krubba också ett bord .. tillverkat av morfar till dockskåpet .. och en tårta av cernitlera. Särskilt tårtan är väldigt viktig för vår familj.

Traditioner är ett försök att hindra det oväntade från att hända .. är ett citat från en okänd källa och nu önskar jag er alla ..

En LUGN, SKÖN OCH GOD JUL

.. samt hoppas att ni firar jul på ett traditionellt och säkert sätt, som förhindrar ovälkomna överraskningar, åtminstone under de närmaste dagarna.

Tack för att ni finns!

”Som en böld i ändan på en cykelsemester” ..

.. så ser Maken på Annie Lööfs roll i regeringsbildningsprocessen, även om han beskriver kroppsdelen i fråga på ett mer .. hmm .. folkligt sätt.

Det är nog inte otroligt att de andra partiledarna och talmannen, med undantag för Jan Björklund, ser det hela på samma sätt.

Men Andreas Norlén är en lugn och balanserad man som aldrig skulle uttrycka sig på det viset, än mindre tänka så vulgära tankar.

Hans åsikt är att .. ”ett extraval skulle kunna skada svenskarnas förtroende för politiken och att regeringsbildningsprocessen har pågått länge, alldeles för länge, men den är inte oändlig. Senast den 23:e januari är det slut”.

När jag hör det rör det mitt modershjärta och trots att risken är överhängande att han har fel och att hela rörigheten börjar om redan den 24:e januari, vill jag trösta och säga ..

Lilla vän, oro dig inte för att ett extraval ska skada väljarnas förtroende för politiken. Det förtroendet går nog inte att skada mer än vad förra valets DÖ-överenskommelse, den rödgröna regeringstiden, årets valrörelse och de senaste tre månadernas velande redan har gjort.

Ta det lugnt, fira jul med dina närmaste och låt de vilsna partiledarna cykla vidare under sin jullovssemester - med Annie Lööf strategiskt placerad där det gör som minst ont.

En månads betald julledighet ..

.. för att eventuellt fundera fram en lösning på ett problem, där förutsättningarna var klara redan förra året vid den här tiden och som förväntades vara löst redan före sommarsemestern – det kallar jag för ett generöst erbjudande.

Det finns nog bara en enda arbetsplats där oförmåga och inkompetens belönas så furstligt.

Vi andra vanliga dödliga hade förmodligen stått till arbetsmarknadens förfogande redan innan sommarsemestern var slut.

VARFÖR satsade jag inte på en politisk karriär redan i tonåren???

Tove Lifvendahl: Tålig, tåligare, talman.

Det finns ingen anledning att drabbas av panik ..

.. säger Stefan Löfven panikslaget inför den avgrund som talmannen varnar för. 

Han oroar sig också över att Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna inte ska kunna föra kampen mot brottsligheten lika effektivt som den rödgröna regeringen gjorde under de åren den ökade som allra mest.

Justitieminister Morgan Johansson har  till exempel EN LÅNG RAD förslag som ligger och väntar på att "jag ska kunna gå till riksdagen med dem".

Bland propositionerna har Morgan Johansson skarpa åtgärder som nyheter gällande datalagring och skärpta straffregler vad gäller mord. De som skjuter på gator och torg just nu darrar säkert inför dessa krafttag.

Men all lagstiftning ligger nere så länge som de andra partierna vägrar att komma överens med Socialdemokraterna.

Det är nog inte lätt för Socialdemokraterna just nu när folket som valde fel och de andra partierna, som de faktiskt valde, ännu inte kommit till insikt om att den regering som skapade de mest akuta problemen NATURLIGTVIS är det parti som har bäst politik för att åstadkomma en lösning.

Det fattar ju till och med Jan Eliassons hund Leo.

Vi läser om kvinnorna i Afghanistan, men undviker att tala om männen.

Snälla, orka läsa, se och lyssna .. vädjar journalisterna Magnus Alselind, Magda Gad och Niclas Hammarström i Expressens artikelserie om hur livet ser ut för kvinnorna i Afghanistan.

Det är skakande läsning om en omänsklig tillvaro, men mycket är redan känt och de funderingar jag behållit inom mig själv envisas med att vilja få ett begripligt svar.

Vi vet att unga flickor, som inte är mer än barn, kan säljas som hustrur till män i samma ålder som deras farföräldrar. Vi vet att en kvinna inte har något värde, att hon behandlas som en ägodel, att mannen inte bara äger rätten till hennes kropp utan också rätten att fostra, bestraffa och stympa henne och vi vet att hon inte får lämna hemmet utan en man vid sin sida. Vi vet också att både kvinnans egen familj och hennes man och söner kan döma ut ett dödsstraff om hon på något sätt besudlat familjens ”heder”.

Vi vet att unga flickor gifts bort för pengar, ibland redan i tioårsåldern, för att familjen ska kunna försörja de mer värdefulla syskonen – pojkarna. Vi vet också att kvinnorna är helt rättslösa och att närmare 90 procent av de afghanska kvinnorna har blivit utsatta för fysiskt, psykiskt eller sexuellt våld.

Allt det som vi kvinnor i Sverige tar som självklart – rätten att röra oss fritt i samhället, rätten till utbildning, friheten att göra egna val, rätten till våra egna kroppar, rätten att älska vem eller vilka vi vill och när vi vill och även rätten att bryta oss loss från destruktiva förhållanden, är utom räckhåll för flickorna/kvinnorna i Afghanistan.

Vi vet allt det där. Det är fruktansvärt, skrämmande och onormalt här, men för männen – och för många kvinnor – i Afghanistan är det så livet ska se ut när det är normalt. Fattigdomen är stor, framtiden oviss och osäker och familjebanden och religionen begränsar och ställer stora krav på de unga männen som växer upp i Afghanistan. Vi vet det.

Vi vet också att många familjer satsar allt de har på att skicka sina söner till Europa, och Sverige, för att de ska bygga en bro som resten av familjen kan använda för att få bättre liv.

Så långt har jag inga frågor som kräver svar. Jag förstår dem, jag skulle förmodligen göra samma sak själv i motsvarande situation.

Det är alltså ensamma män som tar sig till Europa – men det är ensamma kvinnor som är mest utsatta.

Men - nu när vi vet allt det här, varför talar vi då inte mer om männen?

Varför är det så svårt, och nästan förbjudet, att tala om att de unga männen, som söker nya liv i Europa, bär med sig en otidsenlig kvinnosyn som de vuxit upp med och lärt sig acceptera som normal?

En kvinnosyn som gör att de ser unga kvinnor, som rör sig fritt i samhället utan ”ägare”, som lågt hängande frukter fria att plocka för den som får tillfälle. Det har de lärt sig under sin uppväxt, det är det normala för dem och vi ursäktar, sopar under mattan och dömer milt om de sexuella övergreppen mot all förmodan leder till åtal.

Varför talar vi inte mer om det – för kvinnornas skull?

Förra året betalade Sverige en miljard kronor i bistånd till Afghanistan. Men trots att biståndet i nästan 20 års tid haft fokus på jämställdhet är resultaten små. Det går inte att förändra ett patriarkalt klansamhälle utifrån. Ändå är det rätt att försöka .. skriver Linda Nordlund i Expressen i dag.

Snälla, orka läsa, se och lyssna .. vädjar de som skildrar de afghanska kvinnornas vardag, men vad kan vi göra här som kan höja kvinnornas status och ge dem anständiga liv i Afghanistan?

Linda Nordström har ett förslag - när Sverige väljer ut de 5 000 kvotflyktingarna om året i FN-läger bör ensamstående kvinnor prioriteras.

Det känns lite futtigt. ”Prioriteras”!? Varför inte ta steget fullt ut och vägra ta emot fler ensamstående män och i stället enbart ge kvinnorna, som lever i under slavliknande förhållanden, flyktingstatus?

Det skulle förmodligen effektivt höja kvinnornas status i familjen.

Då skulle det vara kvinnorna som blev familjens räddare i nöden. Det skulle vara de som sändes iväg till Europa för att bana väg för resten av familjen och kanske skulle de behandlas varsammare innan resan så att de inte helt enkelt skar av alla familjeband när de väl nått friheten.

För oavsett vad vi gör kan ingen hjälpa kvinnorna om vi inte börjar tala mer om männen.

Det är surt, sa Stefan Löfven ..

.. om M/Kd-budgeten.

Steget Efter

”En servettskiss”, fnös han föraktfullt. Att M och KD gör på det här viset är ansvarslöst. De ger SD ett avgörande inflytande över svensk politik och skapar osäkerhet för myndigheterna. Landet hamnar i kaos och drivs in i oordning och osäkerhet.

Vad Sverige behöver är en fortsatt handlingskraftig, stabil regering.

Tänka sig! PRECIS så uttryckte sig den fd statsministern när han tillträdde 2014. Den vanlige knegaren skulle inte drabbas av skattehöjningar, bensinpriset skulle ligga fast – Magdalena Andersson gick till och med så långt att hon sa att bensinen redan var tillräckligt dyr som den var – vårdköerna skulle minska, pensionärerna skulle få det bättre och skolorna förbättras – på 100 dagar enligt Gustav Fridolin.

VÄLFÄRDEN skulle räddas från borgarnas skattesänkarpolitik!! Med en ansvarsfull skattehöjarpolitik skulle sossarna rädda landet.

Men hur blev det med ansvarstagandet och den handlingskraftiga, stabila regeringen? Har de senaste 4 åren levt upp till de fagra löftena?

Den psykiska ohälsan har ökat, särskilt bland unga och äldre, vilket kanske kan förklaras med den allt sämre skolmiljön och äldreomsorgen. De psykiatriska mottagningarna är överbelastade och underbemannade– ofta med personal som saknar erfarenhet och ibland också kunskap i svenska språket (enkla jobb?).

Något som förmodligen inte bara skadar mer än det hjälper utan också ökar ohälsotalen bland vårdpersonalen?

Som exempel kan nämnas Elin 23, som har diagnoserna posttraumatiskt stressyndrom och autism och har förvarats på en psykosavdelning i nästan 3 år. Hon saknar helt sysselsättning, har svårt att möta nya människor och får – helt naturligt – svåra ångestattacker och vredesutbrott. Något som ”behandlas” med sk bältesläggning, ibland flera gånger om dagen.

Det finns alldeles för många som behandlas som hon.

Otaliga andra funktionshindrade har blivit av med hela sina liv med hjälp av regleringsbrev från regeringen som gjort att Försäkringskassan, med kort varsel, kunnat dra in den personliga assistans de byggt upp sina liv runt, ibland i över 20 år.

Psykiskt utbrända anställda inom krisområdena polis, skola, vård, omsorg och socialtjänsten har som belöning fått se möjligheten till återhämtning genom sjukskrivning begränsas.

Familjer med anhöriga som inte får hjälp i missbruksvården, psykiatrin eller demensvården slits sönder när de försöker arbeta och leva både sina egna liv och någon annans.

De som under de senaste fyra åren har fått funktionshindrade barn med ett hjälpbehov som täcker dygnets alla timmar, tycker nog inte heller att skattehöjarpolitiken har medfört någon påtaglig förbättring av välfärden.

Det gör nog inte heller de äldre – de vanliga knegarna – som betalar för och är helt beroende av en hemtjänst som i värsta fall fungerar som enkla jobb för nyanlända utan utbildning och utan förmåga att kunna kommunicera med den hjälpbehövande. De som trodde att äldreomsorgen skulle innebära möjligheten till ett anständigt liv i livets slutskede har väl redan insett att det får de anhöriga bidra med så gott de kan, för några äldreboenden kommer nog inte att kunna byggas inom överskådlig tid.

Köerna till vården ökar. Särskilt i cancervården medför det en ökad risk för en för tidig död. Trots att huvudorsaken till alla skattehöjningar alltid anges vara vårdbehoven?

Hemlösheten bland missbrukare, psykiskt sjuka och fattigpensionärer ökar.

Våldtäkter sker på missbruksvårdens akutmottagningar.

Antalet elever som känner otrygghet i sin skolmiljö eller helt slutar gå till skolan ökar.

Många kommuner är konkursmässiga efter att ha få överta ansvaret för alla ”nyanlända” och alla funktionshindrade som står utan hjälp och stöd efter att ha blivit övergivna av Försäkringskassan.

Regeringen har beviljat några miljoner hit och några miljoner dit som kommunerna får dela på och stoppa i sina svarta hål utan att varken vård, skola eller omsorg ser röken av dem. Eller så hänger det med så dyra krav att de helt enkelt skickar tillbaka dem eftersom de inte har råd att ta emot dem.

Och så fick vi en ny Jämställdhetsmyndighet! En myndighet där alla är jämställda kvinnor som redan under första året drabbades av vantrivsel och utbrändhet? Som av en händelse ökar samtidigt otryggheten och våldtäkterna bland unga kvinnor.

Den vanlige knegaren måste var väldigt nöjd med Stefan Löfven? Eller så har partiet skaffat sig en helt ny väljargrupp för att kunna nå upp till sina 28%?

På tal om det, regeringen lovade också att strama åt reglerna för asylinvandring för att landet skulle kunna ordna upp kaoset från 2015, hur blev det med det? 

Under de senaste 11 månaderna redovisar Migrationsverket 122 410 beviljade uppehållstillstånd? Var finns planerna för bostäder och arbete till alla?

Polisens omorganisation skulle ge oss en tryggare tillvaro, fler och effektivare poliser och sänkt kriminalitet. Hur det blev kan vi läsa om i tidningen varje dag.

Jag vet inte hur den vanliga knegaren tänker, men jag för min del är tacksam över att inte behöva betala mer för mindre under åtminstone ett enda år.

Mer går väl inte att hoppas på nu när våra regeringsbildares enda och främsta uppgift verkar vara att låtsas som att Sveriges Riksdag bara består av 287 riksdagsledamöter i stället för 349.

Fristad: Den lilla regeringen som inte kunde
Kyeyune: Mot den oundvikliga kraschen

Vad vill Stefan Löfven?

Det har skrivits väldigt mycket om Annie Lööf och vad hon lovar och kräver de senaste veckorna. Det är i och för sig rätt intressant läsning eftersom både löften och krav har haft en tendens att ändra sig över tid, samtidigt som de inte alltför sällan motsagt varandra.

Men vad vill Stefan Löfven och Socialdemokraterna?

Vi vet ju hur det blev förra valet när Stefan Löfven – men undantag för löftet om en handlingskraftig regering – teg sig igenom nästan hela valrörelsen. Vi skulle minsann få se, om bara han fick sitta på styråran!

Som vanligt belönades Stefan Löfvens tystad med samma ökning i opinionsmätningarna som hans tystnad får i dag, vilket gör att jag undrar över varför ingen ser vad hans regering verkligen levererade de senaste fyra åren?

Det blev varken medalj eller en rejäl pension, i stället belönades sossarnas trogna väljarskara med hemlöshet och köer till ideella soppkök. Göran Perssons löfte “Det ska inte synas i munnen vilken samhällsklass man tillhör”, blev inte mer än ett löfte för dem som nu sätter allt sitt hopp till att det verkligen serveras soppa i soppköken.

Skolan och skolmiljön är utsatt för så stora påfrestningar att undervisningen inte fungerar på många skolor. Lärare utsätts för våld och hot och är rädda för sina elever, deras föräldrar och anhöriga. Unga flickor - och kvinnliga lärare - utsätts för sexuella övergrepp eller våldtäkter under skoltid och skolresultaten sjunker.

Den psykiska ohälsan bland barn och unga ökar samtidigt som fler och fler känner så stark ångest i skolmiljön att de slutar delta i undervisningen.

Den psykiska ohälsan bland offentliganställda inom skola, vård, omsorg och blåljuspersonal har regeringen åtgärdat med krav på stramare regler hos Försäkringskassan, vilket har fått många att lämna sina yrken, vilket i sin tur ytterligare försämrat förhållandena inom deras verksamhetsområden.

Missbruksvården är bara ett ord när våldtäkter kan ske på akutmottagningar eller de sk vårdavdelningarna som inte erbjuder mer än förvaring och tillfällig avgiftning.

Äldreomsorgen innebär inte längre trygghet utan i bästa fall bara förvaring i det egna hemmet, där ”omsorgen” – om den ens finns – allt för ofta utförs av outbildad personal som rekryterats för att utföra ”enkla jobb” i stället för att belasta kommunens konto för försörjningsstöd. Dagens äldreboende – om någon hinner få något – kan i dag jämföras med gårdagens hospice, men med sämre omsorg under livets sista dagar.

Kriminaliteten har ökat så till den milda grad att kriminalvården slår larm om att det saknas fängelseplatser även för den grövsta brottsligheten.

Rättssystemet verkar helt ha havererat och delar ut straffrabatter som smågodis för brott som begåtts av brottslingar under 21 år som förtjänar särskild hänsyn på grund av sin ”bristande utveckling och ansvarsförmåga samt deras större känslighet för straff”, samtidigt som vi dagligen får rapporter om dödskjutningar, våldtäkter, misshandel och personrån utförda av samma ”straffkänsliga” grupp.

Trots högkonjunktur och Magdalena Anderssons påstående att Sveriges ekonomi "går lika bra som en nyproducerad Tesla", har vårdköerna fördubblats och inte ens hälften av cancerpatienterna får vård i tid, vilket i praktiken betyder att de går en för tidig död till mötes.

Sjukvårdspersonalen flyr från sina arbetsplatser eller går kurser i självförsvar och arbetsbördan för dem som härdar ut är ibland nästan omänsklig och bidrar till misstag och felbehandlingar.

Funktionshindrade har fått se sina rättigheter urholkade, omtolkade och prövade i oändliga, tids- och kostnadskrävande rättegångar som många gånger ger dem tillbaka den lagliga rätt de hade innan den olagligen togs ifrån dem av Försäkringskassan på order från en regering som påstod sig vara garanten för den svenska välfärden.

Bostadssituationen är obeskrivlig och bostadspolitiken i många fall helt obegripligt.

Våra myndighet leds av människor som, av rädsla för att handla eller tycka ”fel”, fattar ogenomtänkta, rent av skadliga eller kontraproduktiva beslut.

Integrationspolitiken är ett område som våra politiker verkar se som minerad mark och sällan uppehåller sig i närheten av. De beslut som fattas verkar fattas på samma grunder som domstolarna vilar på – vissa delar av befolkningen har på grund av sitt ursprung, sin utveckling och bristande ansvarsförmåga en större känslighet för arbete och försörjning och bör därför få förtur till ett anständigt boende där de i lugn och ro kan komma tillrätta med sina brister?

En inställning som åtminstone jag upplever som diskriminerande eller rasistisk, men eftersom den stöds av Socialdemokraternas Tro- och Solidaritetsavdelning som anser att våldsförhärligande föreningar, avvikande frihetssyn, homofobi, kvinnoförakt och hedersvåld kan tolereras eftersom ”andra inte kommit lika långt i sin utveckling” som vi, så har jag naturligtvis helt fel.

Nu förhandlar Centern och Liberalerna med Stefan Löfven och det kommer väl inte att bli någon större överraskning om det visar sig att de vinster som de tror sig vinna visar sig vara rejäla nitlotter när de väl släppt fram sossarna till ytterligare fyra år av ”handlingskraftigt” regerande.

Annie Lööf lovar, kräver, tar avstånd – och förhandlar. Stefan Löfven varken lovar, kräver eller tar avstånd – men förhandlar. Om vad vet vi väldigt lite men jag undrar ..

.. hur är det möjligt att två borgerliga partier hellre väljer ytterligare fyra år tillsammans med Stefan Löfven i stället för sitt eget regeringsalternativ som i allt väsentligt kunde ha fått stöd av ett parti som helt saknar makt att genomföra sin egen politik?

Hur är det möjligt att så många verkar tro att Stefan Löfven och hans regering plötsligt ska se ljuset och verkligheten, ändra inriktning, göra om och göra rätt efter det vi har sett under den senaste mandatperioden?