OM ..
.. 5
veckor vid den här tiden vet vi valresultatet och förmodligen är det kaos på nyhetsredaktionerna
och journalisterna tävlar om de mest skrämmande krigsrubrikerna på ledarsidorna.
Men så
här långt kan väl ingen påstå att det varit någon övertygande valrörelse. Det
enda vi väljare har fått besked om är att sju riksdagspartier INTE kommer att
samarbeta med det åttonde.
Det är
faktiskt det enda vi faktiskt fått klara besked om. Men förmodligen är
bästföredatumet på det löftet så kort som till 20180910.
För
ingen av löftesgivarna har skuggan av en möjlighet att genomföra de fantastiska
förbättringar de inte ens vågat föreslå under fyra år, men som de ,nu i elfte
timmen, påstår att de är djupt engagerade i. OM de får makten de kommande fyra
åren?
Under
förutsättning att de får tillräcklig majoritet förstås. Vilket de är väl
medvetna om att de inte kommer att få.
Så vad
har vi, väljarna, att välja på?
OM
Anna Kinberg Batra hade haft sitt parti bakom sig när hon hade modet att
deklarera att hon tänkte förhålla sig till Sverigedemokraterna som ett parti
som alla andra, eller åtminstone som sossar har förhållit sig till Mp och V –
då kanske hon inte varit lika rädd för vänsterns ogillande som Ulf Kristersson,
utan lämnat den scen där han ängsligt viftade med en regnbågsflagga kommenderades
fram och tillbaka mellan en kaktus och en enhörning.
Då
hade jag kanske röstat på Moderaterna?
Eller OM
Ebba Busch-Thor hade haft stöd i Anna Kinberg Batra, då hade hon lämnat plastelefanten bakom sig med hedern i behåll, trots risken för vänsterpublikens buanden, och då
hade jag förmodligen röstat på Kristdemokraterna.
Och OM
inte Annie Lööf hade varit så förblindad och bländad av sin egen förträffliga självbild
hade jag i alla fall inte röstat på Centern, men bönderna där jag bor kanske
inte hade lämnat det parti som de och deras föräldrar nästan fötts in i.
I dag
är de Sverigedemokrater allihop.
OM Jan
Björklund hade haft något som helst övertygande intresse för något annat än
katederundervisning, EU och euromedlemskap, så kanske Liberalerna hade varit
samma urvattnade alliansnödval som förra året? Men i dag finns ingen Allians
och det är nästan svårt att komma ihåg att det forna folkpartiet ens existerar –
än mindre kan vara ett alternativ.
Det
finns egentligen bara TVÅ partier som inte stått med ett vått finger i luften
under den gångna mandatperioden. Bara två partier med starka ledare som inte vänt
kappan efter vinden – en, två, tre gånger om året – utan envist bildat
opposition med samma frågor och samma envishet.
Vänsterpartiet
och Sverigedemokraterna.
Längst
till vänster och längst till höger.
Så där
står vi. Vi som vet att det är ett väldigt viktigt val i år.
Hur i
helsike ska vi förhålla oss till ryggradslösa, enögda eller oprövade politiker
som inte ens törs förhålla sig till varandra – eller några andra?
Ska vi
– för att inte pekas ut som extremister - välja mellan 2 handlingsförlamade
regeringspartier eller fyra partier – som Carl Rubeck så träffande beskriver i Sydsvenskan, med orden; Modet att själva
ta makten med det ansvar det för med sig tycks aldrig ha föresvävat dem - och
riskera en ny DÖ-överenskommelse med våra röster i potten?
Eller
ska vi tvinga de rädda och försiktiga att strida för sin överlevnad genom att
välja ett okänt, oprövat parti eller det parti som de sju andra till varje pris
INTE tänker samarbeta med?
Är det
viktigt för oss att bli hyllade av Aftonbladet, DN och Expressen? Eller klarar
vi av att bli betraktade som gårdagens sopor i en rännsten utanför redaktionen?
Måndagen
den 10 september – om 5 veckor – vet vi hur det blev och jag längtar verkligen
efter att eländet ska vara över, även om det är först då som det hela
egentligen börjar.