2018 – året då samtalet tystnade.

De sista dagarna på året är det brukligt att göra någon slags sammanfattning av det gamla året och samtidigt uttala en förhoppning om att det nya ska bli bättre – eller åtminstone inte sämre.

Jag har läst igenom vad jag skrivit vid den här tiden under åren 2010, 2011, 2012, 2013, 2014, 2015, 2016, 2017 - och jag måste erkänna att jag blev lite deprimerad av att se hur jag har förändrats. Uppgivenheten och besvikelsen över samhällsklimatet och politikens tomma och innehållslösa ord blir allt tydligare år efter år och uppdateringarna har blivit allt färre.

Hur har det då varit 2018 - året då inte bara jag utan också många andra tappade tron på det öppna samtalet och mer eller mindre nöjde oss med att konstatera att det mesta handlar om behovet av och rädslan för att förlora makten.

I slutet av 2017 skapades #metoo för att uppmärksamma hur omfattande sexuella trakasserier är mot kvinnor. Jag välkomnade verkligen den kampanjen, men blev fruktansvärt besviken när samtalet kapades av kulturens- och elitens kvinnor och mer eller mindre dödades med Lena Anderssons ord i DN: Lagen ska inte uppfostra oss till att allt sexuellt obehag är våldtäkt.

Sexuellt obehag! Tänk på de orden ett ögonblick. Det är tydligen något som i alla fall kvinnor bör räkna med eller stå ut med? 

Men i det här fallet handlar det inte alls om vilka kvinnor som helst utan om den dumma kvinnan som beklagar sig när frivilligt sex övergick till ett plågsamt övergrepp utfört av en av Lena Anderssons vänner – en fin kulturman som tydligen borde ha dömts efter samma måttstock som den man som friades från misshandel eftersom han kom från en sådan fin familj?

Till skillnad från kvinnorna som tydligen var en helt betydelselösa personer?

Lite sexuellt obehag borde hon alltså ha stått ut med? Men när hon faktiskt gjorde det och dessutom trodde på mannen när han försäkrade att det var en engångshändelse då gjorde hon fel igen, enligt Lena Andersson. För om hon hade varit en stark och ”riktig” kvinna borde hon ha tagit ansvar för hans handligar och räknat ut att han skulle ta alla tillfällen i akt till att bjuda på ytterligare sexuellt obehag – som hon då förväntades stå ut med? Av detta drar Lena Andersson slutsatsen att alla kvinnor som dels står ut med lite sexuellt obehag och sedan inte står ut med ytterligare lite sexuellt obehag, behöver både förmyndare och konstant beskydd?

Rädsla, okunnighet, dubbelmoral och dubbla måttstockar är ord som kännetecknar 2018.

Annie Lööf ägnade väldigt många ord till att förkasta den sk gymnasieamnestin för de afghanska ”pojkarna” – innan hon röstade för något som vänligast kan beskrivas som ett halvt ansvarstagande för en grupp som saknade skäl att vistas i landet. Gratis utbildning men inga bidrag eller bostäder – hur tänkte hon där?

I vår kommun fick det till följd att två före detta missbrukare, som tagit sig ur sina missbruk, skaffat sig jobb på en städfirma och varit och tittat på en lägenhet som kommunen beviljat dem – inte bara fick se några afghanska ”skolelever” flytta in i stället för dem utan också fick uppdraget att hjälpa de hjälplösa, fullvuxna ”pojkarna” med veckostädningen.

En lyx som rörelsehindrade äldre inte kan förvänta sig att få genom kommunens omsorg och som aldrig skulle ha beviljats en studerande ung man i en vanlig studentlägenhet.

Dubbelmoralen är också tydlig när det gäller kvinnosynen här och i andra länder. Magda Gads reportageserie om de omänskliga förhållandena som afghanska kvinnor – ibland inte mer än barn – lever under, berör och upprör alla. Men när det handlar om det ökande antalet våldtäkter och övergrepp utförda av män som formats av samma kultur är det inte riktigt lika berörande eller upprörande?

Valrörelsen 2018 handlade bara om en enda sak – Sverigedemokraterna. Stefan Löfven försökte få den att handla om ”en folkomröstning om välfärden”, men det var naturligtvis dömt att misslyckas. Ingen regering har gjort så stora besparingar och negativa prioriteringar inom välfärdsområdet som den som tillträdde 2014. Att begära förnyat förtroende var optimistiskt i överkant men kompenserades av generösa bidrag – tagna från välfärdssektorn - till andra grupper som fick ersätta de gamla arbetarklassväljarna.

Valresultatet förvånade väl ingen – utom de närmast berörda som stod helt oförberedda inför det som de borde ha förberett sig för under fyra år?

Så nu sitter vi här och betraktar skådespelet som började med att den sk Alliansen röstade bort Stefan Löfven från statsministerposten med aktivt stöd från Sverigedemokraterna.

Sedan röstade Centern och Liberalerna ner Alliansens statsministerkandidat så att han inte skulle frestas att ta passivt stöd från Sverigedemokraterna för att genomföra den gemensamma allianspolitiken?

Därefter var det dags för Alliansspöket att återuppstå och ta hjälp av Sverigedemokraterna för att rösta ner Stefan Löfven igen ..

.. och nu handlar det tydligen om vilka som ska rösta ner vem av dem som redan röstats ner i nästa omröstning och om den som inte blir nerröstad kan bilda en regering utan att bli nedröstad i ytterligare en omröstningsrunda, helst utan hjälp av Sverigedemokraterna, typ?

En gång skrev jag om språkets 28 bokstäver ..

Det behövs inte mer än 28 bokstäver och en person som utnyttjar dem för att skapa panik på bostadsmarknaden eller börsen, misstänkliggöra en regering eller förvandla en lögn till en sanning. Eller tvärtom.

[ .. ]

Allt vi läser och skriver består av dessa 28 bokstäver som vi inte alls är rädda om utan tvärtom handskas ovarsamt och vårdslöst med, är inte det rätt märkligt?

Och inte kostar de någonting heller. Helt gratis kan vi använda dem till att håna, hota, misstänkliggöra, beundra, avguda och lovorda människor vi inte känner .. eller så kan vi använda dem till att föra öppna och förutsättningslösa samtal med varandra.

Men för det mesta använder vi dem till att uttrycka absolut ingenting.

Hade jag skrivit det i dag hade jag utelämnat orden - eller så kan vi använda dem till att föra öppna och förutsättningslösa samtal med varandra.

Att vi inte längre kan unna oss den lyxen är en förändring som i alla fall jag anser att maktspelarna på vänsterkanten får ta på sig ansvar för.

För när det utbryter ett vänster/högerrabalder mellan Helle Klein och Johan Ingerö ut på twitter om rätten till svenska traditioner och om hur det är mest korrekt att benämna skinkan som äts på julaftonen – Helgskinka eller Julskinka –finns det nog inget hopp för dem som öppet och förutsättningslöst vill diskutera mer angelägna frågor än vad vi ska kalla äggen vi äter på Påskaftonen – Helgägg eller Påskägg?

För att inte tala om dansen omkring den pyntade stången på Midsommaraftonen? Helgdans runt Helgstången?

Det här blev långt, bittert, uppgivet och ger inte alls en rättvisande bild av den person som jag egentligen är och vill vara, så det känns lite fel att avsluta med en Gott Nytt År-önskan.

I stället avslutar jag med ett citat från George Orwell och hoppas att humöret är lite mer på topp på själva nyårsaftonen ..

Det är en villfarelse att tro att man kan vara fri invärtes under ett diktatoriskt system.