Vi läser om kvinnorna i Afghanistan, men undviker att tala om männen.

Snälla, orka läsa, se och lyssna .. vädjar journalisterna Magnus Alselind, Magda Gad och Niclas Hammarström i Expressens artikelserie om hur livet ser ut för kvinnorna i Afghanistan.

Det är skakande läsning om en omänsklig tillvaro, men mycket är redan känt och de funderingar jag behållit inom mig själv envisas med att vilja få ett begripligt svar.

Vi vet att unga flickor, som inte är mer än barn, kan säljas som hustrur till män i samma ålder som deras farföräldrar. Vi vet att en kvinna inte har något värde, att hon behandlas som en ägodel, att mannen inte bara äger rätten till hennes kropp utan också rätten att fostra, bestraffa och stympa henne och vi vet att hon inte får lämna hemmet utan en man vid sin sida. Vi vet också att både kvinnans egen familj och hennes man och söner kan döma ut ett dödsstraff om hon på något sätt besudlat familjens ”heder”.

Vi vet att unga flickor gifts bort för pengar, ibland redan i tioårsåldern, för att familjen ska kunna försörja de mer värdefulla syskonen – pojkarna. Vi vet också att kvinnorna är helt rättslösa och att närmare 90 procent av de afghanska kvinnorna har blivit utsatta för fysiskt, psykiskt eller sexuellt våld.

Allt det som vi kvinnor i Sverige tar som självklart – rätten att röra oss fritt i samhället, rätten till utbildning, friheten att göra egna val, rätten till våra egna kroppar, rätten att älska vem eller vilka vi vill och när vi vill och även rätten att bryta oss loss från destruktiva förhållanden, är utom räckhåll för flickorna/kvinnorna i Afghanistan.

Vi vet allt det där. Det är fruktansvärt, skrämmande och onormalt här, men för männen – och för många kvinnor – i Afghanistan är det så livet ska se ut när det är normalt. Fattigdomen är stor, framtiden oviss och osäker och familjebanden och religionen begränsar och ställer stora krav på de unga männen som växer upp i Afghanistan. Vi vet det.

Vi vet också att många familjer satsar allt de har på att skicka sina söner till Europa, och Sverige, för att de ska bygga en bro som resten av familjen kan använda för att få bättre liv.

Så långt har jag inga frågor som kräver svar. Jag förstår dem, jag skulle förmodligen göra samma sak själv i motsvarande situation.

Det är alltså ensamma män som tar sig till Europa – men det är ensamma kvinnor som är mest utsatta.

Men - nu när vi vet allt det här, varför talar vi då inte mer om männen?

Varför är det så svårt, och nästan förbjudet, att tala om att de unga männen, som söker nya liv i Europa, bär med sig en otidsenlig kvinnosyn som de vuxit upp med och lärt sig acceptera som normal?

En kvinnosyn som gör att de ser unga kvinnor, som rör sig fritt i samhället utan ”ägare”, som lågt hängande frukter fria att plocka för den som får tillfälle. Det har de lärt sig under sin uppväxt, det är det normala för dem och vi ursäktar, sopar under mattan och dömer milt om de sexuella övergreppen mot all förmodan leder till åtal.

Varför talar vi inte mer om det – för kvinnornas skull?

Förra året betalade Sverige en miljard kronor i bistånd till Afghanistan. Men trots att biståndet i nästan 20 års tid haft fokus på jämställdhet är resultaten små. Det går inte att förändra ett patriarkalt klansamhälle utifrån. Ändå är det rätt att försöka .. skriver Linda Nordlund i Expressen i dag.

Snälla, orka läsa, se och lyssna .. vädjar de som skildrar de afghanska kvinnornas vardag, men vad kan vi göra här som kan höja kvinnornas status och ge dem anständiga liv i Afghanistan?

Linda Nordström har ett förslag - när Sverige väljer ut de 5 000 kvotflyktingarna om året i FN-läger bör ensamstående kvinnor prioriteras.

Det känns lite futtigt. ”Prioriteras”!? Varför inte ta steget fullt ut och vägra ta emot fler ensamstående män och i stället enbart ge kvinnorna, som lever i under slavliknande förhållanden, flyktingstatus?

Det skulle förmodligen effektivt höja kvinnornas status i familjen.

Då skulle det vara kvinnorna som blev familjens räddare i nöden. Det skulle vara de som sändes iväg till Europa för att bana väg för resten av familjen och kanske skulle de behandlas varsammare innan resan så att de inte helt enkelt skar av alla familjeband när de väl nått friheten.

För oavsett vad vi gör kan ingen hjälpa kvinnorna om vi inte börjar tala mer om männen.