Jag är
trött, trött, trött. Det är mörkt och regnigt och ingenting känns särskilt
inspirerande.
När vi
plötsligt fick erbjudandet om att få två av några få kvarvarande
vaccinationsdoser av influensavaccinet, blev jag nästan glad över att bli
uppmärksammad, och lite girig, och tackade ja. Trots att jag egentligen inte
ville och inte hade tänkt göra det.
Naturligtvis
blev jag jättesjuk.
Man
ska ALLTID följa sin magkänsla, har jag lite för sent kommit till insikt om.
Väntan
på en ny regering verkar bli evighetslång nu när halva borgerligheten satsar på
genidraget att motverka SD genom att be Socialdemokraterna ta på sig ansvaret för att genomföra den egna allianspolitiken i utbyte mot en statsministerpost?
Naturligtvis
händer inget mer än att Stefan Löfven anser det vara ett genombrott när han lindar
in vaga löften i förhoppningar om att kunna begrava kravlistorna från C och L i
någon luddig sosse-långtidsutredning, Annie Lööf publicerar en bitter debattartikel i Aftonbladet där hon kallar alla förslag för skambud och
talmannen beviljar extratid efter extratiden.
Inte
blir det bättre av att det snart är jul. Vad jag är less på att släpa på
ljusstakar där alltid något ljus är trasigt, trassla med ljusslingor, leta reda
på adventsljusstaken som märkligt nog aldrig finns där jag tror och fundera över
julklappar som någon förhoppningsvis kommer att bli glad för.
För
att inte tala om julgransletningen som bara blir omöjligare för varje år. Vi
har bott här i över tjugo år och jag inser att jag är lika dålig på framtidsplanering
som våra riksdagspolitiker. För VARFÖR har jag inte tänkt på att plantera några
nya granar varje år? Då hade livet varit betydligt enklare vid den här tiden.
I ren
desperation köpte jag en tomteflamingo som får göra tomten Sven, halmjulbocken,
grisen och de två Rudolfarna sällskap under granen, där det snart inte får
plats några julklappar längre.
Trist
och långtråkig är bara förnamnet på den senaste dryga veckan och det känns som
om februari kom extra tidigt i år. För februari är normalt sett den månad som
gör att jag kommer till insikt om att det aldrig kommer att bli vår, det mesta är totalt meningslöst, livet inte
är särskilt kul och att jag själv är en sällsynt värdelös person.
I
regel brukar det tillståndet gå över någon gång i början på maj. Vilket osökt
får mig att tänka på förra sommaren och den semester som vi aldrig fick.
Eller
rättare sagt, den semester som vi fick är den som ni ser på bilden här ovanför.
Det
var varmt, varmt, varmt, det kommer ni ihåg, eller hur? Exakt hur varmt det var
förstod jag inte förrän jag nästan trampade på en liten tornseglarunge som låg nedanför
vår yttertrapp.
Det är
inte bara vi som bor i vår gamla skola. Under takpannorna på det enorma taket
finns ett helt samhälle med svalor, sparvar och andra fåglar och alla får de
ungar på våren/försommaren.
När temperaturen
kryper upp över trettio grader blir det alldeles för varmt för dem och om inte
föräldrarna överger dem pga bristen på insekter, så dör de i alla fall av
hettan, eller slänger sig ut ur boet utan att vara flygfärdiga.
Jag
vet inte om vår tornseglare var den ende som överlevde eller om den
förskräcklige Maurice hann äta upp resten, men det var inte mycket liv i den
jag hittade.
Men
vad äter en svala? Flugor? En sak är säker, det finns aldrig så lite flugor som
när det är livsnödvändigt att hitta ett tillräckligt stabilt antal för att föda
en enda fågelunge. Jag har försökt förr och misslyckats varje gång.
Men
tack gode gud för Google. Maggot – var det någon som rekommenderade och Maken
for i iltransport till djuraffären och kom hem med en burk jätteäckliga, små
maskar som den lille tornflygaren uppskattade lika mycket som jag.
Jätteäckligt!
Dessutom
kom vi på att den kanske var blind. Eller så hade ögonen torkat ut? Jag
googlade vidare och kom till hemsidan för Djurens Ö och fick lösningen på matproblemet. Två tredjedelar
ren köttfärs och en tredjedel fettsnålt, uppblött torrfoder till hund, varannan
timme mellan 7.00 och 23.00.
Ett
lysande tips som dessutom gjorde att ögonen öppnade sig, friska och fina, redan efter
ett dygn.
Så
tillbringade vi vår semester mellan 7 och 23 hela juli.
Men
problemen var inte över än på långa vägar.Tornseglarna samlas för att flyga
söderut i slutet på juli eller i början av augusti och vår lilla seglare visade
inga tecken på att vilja flyga.
Enligt
experterna borde den börja öva sig medelst vinghävningar redan några veckor
innan den var flygfärdig, men trots att vi tog ut den när det var som svaltätast
på kvällen såg vi inte den allra lilla minsta vinghävning.
Kasta ut den från minst tre meters höjd .. sa
en expert som jag ringde till.
Och vi
kastade ut den – och den föll som en sorgsen liten näsduk mot marken.
Fler
och fler svalor samlades och vi fattade naturligtvis att om vår seglare skulle
kunna segla vidare och till rätt plats, så var den tvungen att göra det innan
de försvann. Så sent en kväll, när svalorna var fler och oroligare än tidigare,
satt vi med vår lille, tjurige vän på gräsmattan och – plötsligt – såg vi hur
han prövande höjde sig på sina vingar.
Maken
tog honom i handen och kastade upp honom så högt han kunde - och han FLÖG – i en
lång elegant sväng över garaget och bort mot skogen, och försvann.
Jag grät
som ett barn, av oro, lättnad och saknad, samt tog hunden och sökte igenom
närområdet för att förvissa mig om att det inte skett en kraschlandning vid
skogskanten.
Vi får
aldrig veta hur det gick. Men i likhet med valresultatet blev vår semester inte
precis som vi tänkt oss.
Jag
tänker på det, och på Astrid Lindgrens Jonatan Lejonhjärta, när jag hör alla självförhärligande,
vackra ord om normer, värderingar, värdegrunder, ideologier osv – livet blir
mycket sällan exakt som du tänkt dig eller har planerat.
Men - Det finns saker man måste göra även om det
är farligt. (Eller bara jobbigt och oönskat). Annars är man ingen människa utan bara en liten lort!
Rart av er att hjälpa den lilla, värmer hjärtat.
SvaraRadera