Vad vill Stefan Löfven?

Det har skrivits väldigt mycket om Annie Lööf och vad hon lovar och kräver de senaste veckorna. Det är i och för sig rätt intressant läsning eftersom både löften och krav har haft en tendens att ändra sig över tid, samtidigt som de inte alltför sällan motsagt varandra.

Men vad vill Stefan Löfven och Socialdemokraterna?

Vi vet ju hur det blev förra valet när Stefan Löfven – men undantag för löftet om en handlingskraftig regering – teg sig igenom nästan hela valrörelsen. Vi skulle minsann få se, om bara han fick sitta på styråran!

Som vanligt belönades Stefan Löfvens tystad med samma ökning i opinionsmätningarna som hans tystnad får i dag, vilket gör att jag undrar över varför ingen ser vad hans regering verkligen levererade de senaste fyra åren?

Det blev varken medalj eller en rejäl pension, i stället belönades sossarnas trogna väljarskara med hemlöshet och köer till ideella soppkök. Göran Perssons löfte “Det ska inte synas i munnen vilken samhällsklass man tillhör”, blev inte mer än ett löfte för dem som nu sätter allt sitt hopp till att det verkligen serveras soppa i soppköken.

Skolan och skolmiljön är utsatt för så stora påfrestningar att undervisningen inte fungerar på många skolor. Lärare utsätts för våld och hot och är rädda för sina elever, deras föräldrar och anhöriga. Unga flickor - och kvinnliga lärare - utsätts för sexuella övergrepp eller våldtäkter under skoltid och skolresultaten sjunker.

Den psykiska ohälsan bland barn och unga ökar samtidigt som fler och fler känner så stark ångest i skolmiljön att de slutar delta i undervisningen.

Den psykiska ohälsan bland offentliganställda inom skola, vård, omsorg och blåljuspersonal har regeringen åtgärdat med krav på stramare regler hos Försäkringskassan, vilket har fått många att lämna sina yrken, vilket i sin tur ytterligare försämrat förhållandena inom deras verksamhetsområden.

Missbruksvården är bara ett ord när våldtäkter kan ske på akutmottagningar eller de sk vårdavdelningarna som inte erbjuder mer än förvaring och tillfällig avgiftning.

Äldreomsorgen innebär inte längre trygghet utan i bästa fall bara förvaring i det egna hemmet, där ”omsorgen” – om den ens finns – allt för ofta utförs av outbildad personal som rekryterats för att utföra ”enkla jobb” i stället för att belasta kommunens konto för försörjningsstöd. Dagens äldreboende – om någon hinner få något – kan i dag jämföras med gårdagens hospice, men med sämre omsorg under livets sista dagar.

Kriminaliteten har ökat så till den milda grad att kriminalvården slår larm om att det saknas fängelseplatser även för den grövsta brottsligheten.

Rättssystemet verkar helt ha havererat och delar ut straffrabatter som smågodis för brott som begåtts av brottslingar under 21 år som förtjänar särskild hänsyn på grund av sin ”bristande utveckling och ansvarsförmåga samt deras större känslighet för straff”, samtidigt som vi dagligen får rapporter om dödskjutningar, våldtäkter, misshandel och personrån utförda av samma ”straffkänsliga” grupp.

Trots högkonjunktur och Magdalena Anderssons påstående att Sveriges ekonomi "går lika bra som en nyproducerad Tesla", har vårdköerna fördubblats och inte ens hälften av cancerpatienterna får vård i tid, vilket i praktiken betyder att de går en för tidig död till mötes.

Sjukvårdspersonalen flyr från sina arbetsplatser eller går kurser i självförsvar och arbetsbördan för dem som härdar ut är ibland nästan omänsklig och bidrar till misstag och felbehandlingar.

Funktionshindrade har fått se sina rättigheter urholkade, omtolkade och prövade i oändliga, tids- och kostnadskrävande rättegångar som många gånger ger dem tillbaka den lagliga rätt de hade innan den olagligen togs ifrån dem av Försäkringskassan på order från en regering som påstod sig vara garanten för den svenska välfärden.

Bostadssituationen är obeskrivlig och bostadspolitiken i många fall helt obegripligt.

Våra myndighet leds av människor som, av rädsla för att handla eller tycka ”fel”, fattar ogenomtänkta, rent av skadliga eller kontraproduktiva beslut.

Integrationspolitiken är ett område som våra politiker verkar se som minerad mark och sällan uppehåller sig i närheten av. De beslut som fattas verkar fattas på samma grunder som domstolarna vilar på – vissa delar av befolkningen har på grund av sitt ursprung, sin utveckling och bristande ansvarsförmåga en större känslighet för arbete och försörjning och bör därför få förtur till ett anständigt boende där de i lugn och ro kan komma tillrätta med sina brister?

En inställning som åtminstone jag upplever som diskriminerande eller rasistisk, men eftersom den stöds av Socialdemokraternas Tro- och Solidaritetsavdelning som anser att våldsförhärligande föreningar, avvikande frihetssyn, homofobi, kvinnoförakt och hedersvåld kan tolereras eftersom ”andra inte kommit lika långt i sin utveckling” som vi, så har jag naturligtvis helt fel.

Nu förhandlar Centern och Liberalerna med Stefan Löfven och det kommer väl inte att bli någon större överraskning om det visar sig att de vinster som de tror sig vinna visar sig vara rejäla nitlotter när de väl släppt fram sossarna till ytterligare fyra år av ”handlingskraftigt” regerande.

Annie Lööf lovar, kräver, tar avstånd – och förhandlar. Stefan Löfven varken lovar, kräver eller tar avstånd – men förhandlar. Om vad vet vi väldigt lite men jag undrar ..

.. hur är det möjligt att två borgerliga partier hellre väljer ytterligare fyra år tillsammans med Stefan Löfven i stället för sitt eget regeringsalternativ som i allt väsentligt kunde ha fått stöd av ett parti som helt saknar makt att genomföra sin egen politik?

Hur är det möjligt att så många verkar tro att Stefan Löfven och hans regering plötsligt ska se ljuset och verkligheten, ändra inriktning, göra om och göra rätt efter det vi har sett under den senaste mandatperioden?