Jag har nog aldrig känt mig så maktlös som nu ..

.. när riksdagen kommer att besluta att underlätta för anhöriginvandring på tisdag.

Den tillfälliga lagen från sommaren 2016 - med tillfälliga uppehållstillstånd som huvudregel - ska visserligen förlängas i två år, men de rödgröna vill tillsammans med C, L och KD ge gruppen alternativt skyddsbehövande samma möjligheter som personer med flyktingstatus att ta hit sina anhöriga.

Ett beslut som är lika framhastat, ifrågasatt och illa underbyggt som den sk gymnasieamnestin som nu ställer till ett helvete för både dem som ”gynnades” av det och för de kommuner som fick ta hand om resultatet.

Mest besviken är jag naturligtvis på Kristdemokraterna som jag satsade femtio kronor på för att få lite insyn i kommunpolitiken i min egen hemkommun. Visserligen har jag fått kontakter som gett mig valuta för pengarna, men det har också fått mig att se de ekonomiska konsekvenserna av beslutet på tisdag.

Jag vill nog påstå att tisdagens beslut inte kommer att höja den vård- och livskvalitet inom äldreomsorgen som Ebba Busch Thor talar så varmt om. Snarare tvärtom.

Men en majoritet i riksdagen talar så känslosamt och vackert om att alla barn måste ha rätt att leva tillsammans med sina föräldrar att de som tar upp de ekonomiska konsekvenserna för kommunerna riskerar att framstå som känslokalla odjur.

Och så vill vi ju inte ha det, eller hur?  Även om barnet är 45 år och vill återförenas med sina föräldrar?

I stället målar de upp en bild av att alla ”anhöriga” består av små hjälpbehövande förskolebarn och arbetsföra mödrar som köar för att återförenas med längtande fäder som otåligt väntar med en kärleksfull famn, ett hem och en försörjning.

Jag undrar om de tror på det själva?

För vad är det som säger att det inte är lika många, eller fler, hjälpbehövande föräldrar, eller far- och morföräldrar i pensionsåldern, som står i första ledet för att återförenas med sina fullvuxna barn och/eller barnbarn?

Det stora flertalet ”återförenade” kanske är medelålders/äldre fastrar, farbröder, mostrar, morbröder, kusiner eller syskon till dem som saknar både språk, utbildning och arbete och lever på försörjningsstöd från kommuner som redan nu måste göra orimliga och plågsamma besparingar inom de välfärdsområden som de kommer att göra anspråk på.

Är det lika hjärtknipande?

Vet våra folkvalda överhuvudtaget vad deras beslut kommer att resultera i? Förstår de vilka konsekvenser det kommer att få för kommuner som redan nu bryter mot lagen för att de inte har råd att leverera det kommuninvånarna har rätt till?

Och hur är det möjligt att ena dagen peka med hela handen på personalbristen inom alla välfärdsområden, vanvården inom äldreomsorgen, försämringarna för de funktionshindrade, köerna inom sjukvården, psykiatrins sönderfall och skolans sjunkande resultat och lova förbättringar, samtidigt som man med andra handen öppnar dörren för fler som ska dela på det som redan nu har tagit slut?

Det går dåligt för Kristdemokraterna i opinionsmätningarna nu och jag hoppas de åtminstone förstår att det inte beror på vad Lars Adaktusson sagt, tyckt eller gjort när det gäller abortlagarna i andra länder utan enbart på det ställningstagande som de kommer att göra nu på tisdag.