I
början av året var det mörka rubriker om att influensavaccinet började ta slut i hela
landet och jag och Maken, som dittills inte ägnat influensavaccinering en
tanke, lyckades lägga rabarber på varsin dos på vår vårdcentral.
Ett
typiskt exempel på mänsklig girighet och dumhet triggad av alarmistiska nyheter
i media.
Vi
blev jättesjuka båda två.
Men å
andra sidan kanske vi skulle hålla oss friska resten av året? Det tröstade vi
oss med.
I
slutet på maj insjuknade vi båda i influensan/förkylningen från helvetet. Båda
två, samtidigt!
Det
var första gången under ett låååångt äktenskap som vi båda däckade samma dag
och under samma tid och bristen på medlidande, hjälpsamhet och uppassning har
varit skrämmande påtaglig. Som två febriga, gråbleka zombies har vi vankat
omkring i ca två veckor, bortsett från de timmar vi legat uthällda i varsin
fåtölj framför tv:n eller utslagna på en säng.
I slutfasen
av eländet blev jag mer och mer övertygad om att det jag hostade eller snöt ur
mig var ren hjärnsubstans eftersom konsistensen och färgen var övertygande, och
förmågan att tänka logiskt och konsekvent inte i närheten av vad jag inbillar
mig att den var innan.
Men
nu, efter flera veckors frånvaro från nyhetsrapporteringen och den sk
samhällsdebatten, känns det som att jag har haft en lång och stärkande semester
från en plats där jag mått rätt dåligt.
För
nio år sedan, när jag skrev mitt första inlägg på den här bloggen, kände jag en
stark oro för framtiden. Vid den tiden bjöd Mona Sahlin Sverigedemokraterna på
en mediebelysning som senare skulle visa sig leda rakt in i riksdagen.
Försäkringskassan
hade börjat fjärma sig från folket och läkarna genom att skapa nya tolkningar
av sina uppdrag, tolkningar som drogs genom hela rättssystemet ända till dess
FK vann och fick en prejudicerande dom som upphävde den målsättning som lagen ursprungligen
hade.
Problemen
med migrationen fanns redan då, tiotusentals människor hade fastnat i olika
flyktingförläggningar och fler kom varje månad.
Skolorna
började få brist på behöriga lärare, vården saknade specialistsjuksköterskor,
flykten från hemtjänsten hade påbörjats och fler och fler äldre saknade
vårdboende. Polisens problem blev allt mer synliga.
Men
det blev värre.
Fredrik
Reinfeldt anslöt sig sossarnas SD-taktik och tog dessutom hjälp av Mp för att
”hämnas” på dem som röstat ”fel” genom att ge alla som passerade Sveriges
gränser permanent uppehållstillstånd … samt lite annat smått och gott som till
exempel tand- och sjukvård för 50 kr och en värmande offerkofta som kom väl
till pass när någon kulturkrockade med lagen.
Samma
vänstervindar som skapade flumskolan på 70-talet började ta fart på våra
myndigheter där samma personer som då ville ”rädda kulturen” genom att gasta om
omoraliska schlagerfestivaler nu lyckats manövrera sig högre upp i
samhällstoppen.
Alla
tecken tydde på att något höll på att bli väldigt fel, men ingen verkade se
det?
I min
medelklassvärld och bland mina medelklassvänner och bekanta var det ingen som
ville tala om så trista saker. Sverige var ett BRA land, vi svenskar var GODA
MÄNNISKOR, vi hade HEDERLIGA politiker, våra journalister var OPARTISKA och
tanken på att något skulle döljas eller förvanskas för folket fanns inte i
medelklassens begreppsvärld. Allt var som det skulle och skulle vara som det
alltid varit i evighet, amen.
Vi
hade råd .. men med hur mycket? Vi hade plats .. men för hur många? Vi hade
världens bästa skola .. men inte tillräckligt med lärare till så många som
tvingades pressas in i lokaler som var tänkta för färre? Vi hade världens bästa
sjukvård .. men den varken var eller är anpassad för alla som behöver den och alla
som kommer hit och gör anspråk på den.
Vi
betalade skatt på vårt arbete och skatt på det vi konsumerade och till och med
skatt på en del av våra ägodelar .. men det vi trodde att vi skulle få i gengäld
verkade bli mer och mer oåtkomligt?
Fyra
år senare kopplade sossarna greppet om makten och frågorna blev bara fler och
fler och dessutom omöjliga att ställa utan att bli kallad för rasist/fascist/nazist
eller ondskan själv.
Hade
jag inte fått de kontakter som jag fick genom den här bloggen hade jag nog
förlorat förståndet.
Nu,
när jag börjat vakna till liv efter en influensa, som jag tydligen vaccinerat
mig till efter att ha tagit del av mediernas varningsord, kan jag konstatera
att förutsättningarna har ändrat sig 180 grader på nio år.
I dag
kan jag gå ut på torget, eller vart som helst, i min lilla stad och säga precis
vad jag vill, till vem jag vill, utan att någon höjer ett ögonbryn. Nu talar
ALLA öppet om det som jag inte kunde tala om för nio år sedan. Nu känner ALLA
samma oro och vanmakt som jag kände då, men om jag kopplar upp mig på internet befinner
jag mig plötsligt på samma plats och i samma situation som jag flydde från för
nio år sedan?
Jag
vill inte påstå att det gör mig mindre orolig eller tryggare, men det verkliga
livet känns onekligen friare och öppnare nu än det som erbjuds på sociala
medier.
"I dag kan jag gå ut på torget, eller vart som helst, i min lilla stad och säga precis vad jag vill, till vem jag vill, utan att någon höjer ett ögonbryn. Nu talar ALLA öppet om det som jag inte kunde tala om för nio år sedan."
SvaraRaderaMed en skillnad, jag som försökte prata om detta för nio år sedan är fortfarande en ond människa, medan de som bytt åsikt bara tagit till sig fakta.
Bra att ni är friska, uppskattar din blogg.
Hade ni en stor väckarklocka som väckte er för här sussar alla gott och det är bäst att hålla tyst. När jag såg valresultatet hade vi flyttat tillbaka till den röda eran.
SvaraRaderaAllt är bra. Att folk skjuts och sprängs i området är bara ett sällsamt undantag.
När jag nu rensar 11 års blogg tycker jag att mycket kan återanvändas miljövänligt. Samma frågor i ny tappning snurrar runt.
Ta det lugnt. Undvik sprutor.
Aha .. jag börjar bli stärkt i min tro att du bor i en förort till någon av våra större städer. Troligen Stockholm?
SvaraRaderaNär det gäller återvinningen av gamla blogginlägg är jag överraskad över hur mycket som faktiskt är rykande aktuellt fortfarande. Vad har de för sig hela dagarna, våra välavlönade folkvalda och vad får vi för pengarna är två lika aktuella frågor .. ;-)
Ja, vad får vi för pengarna?
RaderaSom det står i min blogg är det från Stockholmstrakten som inläggen kommer.
Ja där ser du att jag är mer intresserad av VAD du skriver och HUR ditt liv ser ut än VAR du befinner dig när du skriver det .. :-)
SvaraRaderaMen liiiite pinsamt är det att jag registrerat det är det allt .
Som gamla bryggarhästar är vi..
SvaraRadera"I min medelklassvärld och bland mina medelklassvänner och bekanta var det ingen som ville tala om så trista saker."
SvaraRadera"I dag kan jag gå ut på torget, eller vart som helst, i min lilla stad och säga precis vad jag vill, till vem jag vill, utan att någon höjer ett ögonbryn. Nu talar ALLA öppet om det som jag inte kunde tala om för nio år sedan."
Du och jag umgås nog med helt olika sorters medelklassmänniskor. Jag bor iofs i en större stad och de medelklassmänniskor jag ibland umgås med är av typen akademisk medelklass som är ganska avskärmade från problemen. Människor som anser att man som privilegierad medelklass inte bör ta upp en plats i städer som Malmö, Borlänge, Södertälje eller liknande mångkulturella paradis. Istället bör man maka på sig och låta mindre privilegierade bo på dessa ställen och i stället köpa sig en villa på en kustremsa i annat europeiskt land, även om det innebär att man då bor i ett rasrent helvete (true story även om ovanstående kan innehålla spår av ironi).
Sant är däremot att även jag märkt en viss avmattning i viljan att skrika och skräna varje gång man hör talas om något man inte gillar. För nio år sen skulle alla under 40 som tillhör ovanstående kategori springa vrålande ner till torget för att stoppa nazismen när man hörde ett rykte om att en sverigedemokrat försökte köpa en limpa bröd där. Så är det inte längre. Ingen orkar väl fysiskt med en sådan hög nivå av vrede i långa loppet.
Jag hoppas verkligen att den förändring du pratar om kommer att sprida sig. Men hittills har jag inte set till den. Snarast hukar sig de flesta och pratar om det i grupper där man långsamt långsamt känt sig fram till att det är möjligt, samtidigt som man inte pratar alls om man inte känner sig säker. Diskutera åldringsvård, sjukvård, och våld man utsatts för på gatan är fortfarande ett no-no för de flesta. Såvida man inte gör det i termer av "det löser sig säkert bara vi alla blir lite snällare och gör handhjärtan".
Jag hoppas verkligen att det förändras och även jag ska få uppleva den islossning du beskriver.
Jag bor mitt ute i spenaten nära en liten stad och jag tycker mig se en växande klyfta mellan stad och land. När jag möter gamla vänner och bekanta från huvudstadsområdet känns det som om vi talar olika språk och den öppenhet som sprider sig ute i landet känns väldigt avlägsen.
SvaraRaderaMen jag tror på en förändring även om jag tror att den kommer för sent för många. Det enda vi kan hoppas på är att det kanske inte blir värre.