Kärlek, hat, förlåtelse

Det är vår och vi vänder våra ansikten mot solen, vaknar upp när vi hör fågelsången, ser den första fjärilen, den första tussilagon och alla andra tecken på att naturen håller på att vakna igen.

Men en människa, förblindad av hat mot det samhälle, den kultur och de människor han levde mitt ibland, valde att sprida död och förintelse en vårdag i april.

Det är helt obegripligt.

Fyra människor kommer inte att få uppleva när våren övergår till sommar. En av dem var bara ett barn och en är ännu inte identifierad .. kanske inte ens saknad av någon. Många är skadade och några av dem kommer aldrig att få tillbaka de liv de levde när de drabbades av en annan människas besinningslösa hat och våld.

Jag vill stanna upp där och stänga av nyhetsflödet som till största delen består av spekulationer, analyser och redogörelser för vad de som inte drabbades såg, gjorde, kände, tänkte eller var de befann sig.  Journalister intervjuar journalister, samma filmer vevas om och om igen, specialister spekulerar och intervjuas, politiker, kändisar och debattörer delar med sig av sin upprördhet och statsministerns och kungens tal analyseras och plockas sönder.

Samtidigt som stillheten och tystnaden är det enda som finns kvar runt dem som dog i skräck en vårdag i april när de första citronfjärilarna slog ut sina vingar.

Någonstans inom mig värjer jag mig mot det som sköljer över mig från nyhetssidorna. Något känns fel och skaver, men jag kan inte sätta rätt ord på vad det är jag känner.

Det talas om att "vi" ska möta hatet med kärlek.

Det talas överhuvudtaget mycket om KÄRLEK.

Kärlek som ska manifesteras. Kärlek till alla andra. Ondska som ska besegras med Kärlek. Kärlek till staden där du bor och kärlek till dem som lämnat den invanda tryggheten, kulturen och samhörighet och tvingas leva efter samhällslagar som de upplever som omöjliga, tillsammans med människor som de upplever som hot mot den egna identiteten, i ett främmande land som de vill göra till sitt eget.

En del anser att det är ett bevis på kärlek när de demonstrerar mot rasism samtidigt som människor förlorat sina liv i en handling som hade kallats rasistisk om gärningsmannen varit blåögt svensk och utfört sin hatiska och onda gärning på en affärsgata i förorten.

Jag vet inte vad en antirasistisk demonstration i dagsläget kan göra för skillnad. Särskilt inte för dem som urskiljningslöst har drabbats och ännu inte insett den fulla vidden av vad de har förlorat.

Kärlek är ett stort ord och det borde vara förbehållet dem som vet vad det betyder och dem som verkligen älskar. Kärlek och saknad är den känsla som fullständigt sliter sönder hjärtat på dem som förlorade en familjemedlem i en fullständigt meningslös hatisk handling en vårdag i april.

De som vakar vid sjuksängar eller telefoner i hopp om att den som överlevde också ska kunna återvända till livet utan bestående handikapp, känner en ångest som bottnar i brännande kärlek.

Medan de som slår sig för bröstet och talar om kärlek till Stockholm och stockholmarna, beskriver en helt annan känsla.

Vi använder orden väldigt slarvigt ibland. Hat, kärlek och förlåtelse. Särskild när vi vill framställa oss själva som känsliga, empatiska och goda.

Men kärlek kan göra fruktansvärt ont, hat förvandlar dig till en liten och ömkansvärd människa och hur ska vi hantera förlåtelse?

Kan allt förlåtas?

Personligen är jag i dag inte ens i närheten av ordet förlåtelse och jag drar mig för att tala om kärlek.

Medmänsklighet och sorg .. ja! Men orden kärlek, hat och förlåtelse vill jag inte devalvera till ytlig medienivå.

Vi har en vän som säger att han aldrig förlåter oförrätter eller kränkningar. Däremot inser han att människor kan ha motiv han inte förstår eller att de kan förändras över tid och han uttrycker sin inställning så här ..

Jag kan aldrig förlåta. Men jag bär inte heller på hat. Jag kan lägga handlingar och ord bakom mig, stänga dörren, hålla den låst och fortsätta som vanligt om jag bedömer att det är rimligt. Men när det behövs kan jag låsa upp den dörren och väga tidigare handlingar mot aktuellt beteende och förhålla mig till resultatet.  

Jag är också en sådan människa. Jag kan inte förlåta det oförlåtliga .. men jag bär det inte med mig genom livet i form av hat. En ond människas handlingar är inte värda den ansträngningen.