”Det
kommer några avgörande ögonblick i livet när man måste ta ansvar för sig själv, andra och sitt land”. ”Den
stunden är nu. Den dagen är här”, sa statsminister Löfven i sitt
förinspelade, redigerade och allvarsamma tal till nationen. Fem dagar senare
kompletterade statsministern sin uppmaning med att påpeka att ALLA måste ta
sitt ansvar.
”Vi
kommer aldrig kunna lagstifta om allt, utan nu är det också en fråga om
folkvett. Var och en måste ta ansvar för sig själv, sina medmänniskor och
samhället överlag.
Det
låter vackert. När helt land hamnar i en krissituation ska vi gemensamt och
solidariskt samlas runt tanken – ta ansvar för dig själv, andra och för ditt land!
Gör du inte det saknar du folkvett?
Jag
sympatiserar med tanken, men vad innebär egentligen ”folkvett”? Betyder
det samma sak för dig som för mig och, om inte, vem avgör vems folkvett som är
vettigast?
Är ”folkvett”
bara ett annat ord för ”värdegrund”, som utnyttjats så mycket att det i
nuläget nästan helt saknar värde?
För Utbildningsminister Anna Ekström innebär ordet ”folkvett” att det svenska folket gemensamt
och solidariskt ska ”hålla huvudet kallt, hjärtat varmt och händerna rena.
Väldigt rena.” Den sista meningen verkar ha uppfattats som ett ideologiskt
budskap riktat mot dem som inte inser värdet av demokratiska val utan envisas
med att krångla till livet för (S)tatsministern genom att rösta fel. Men i
tider som dessa tänker i alla fall inte jag hänga upp mig på detaljer. Kallt
huvud, varmt hjärta och rena händer duger fint för mig.
Widar Andersson på Folkbladet hyllar också folkvettet – ”Folkvettet har chans att
dämpa och förkorta krisen. Framförallt ger folkvettet oss bättre möjligheter
att komma igen då vi väl passerar slutdatumet.
Vi i
folket känner oss nämligen inte som en beordrad hop som föses hit och dit av
myndigheter vars vett vi alltmer ifrågasätter. Var och en har istället själva
fattat en hel del begränsande beslut om sitt eget och andras liv. Saken ska
inte idealiseras för mycket förstås. Ska det fungera så krävs ett vettigt
ledarskap. Det kommer vi aldrig undan. Och som jag ser på saker och ting så har
vi ett vettigt ledarskap”.
Enligt
Widar Andersson har vi alltså ”ett vettigt ledarskap”?
Jag
vill inte direkt ifrågasätta det, eftersom jag inte längre är säker på vem det
är som står för ”ledarskapet” i landet, men hur ser egentligen det ”vettiga
ledarskapet” ut om vi utgår från att det är regeringen ledd av
statsministern som utövar det?
I vilket
annat land skulle en tillträdande statsminister i förväg abdikera från
ledningsansvaret i kristid? Stefan Löfvens första handlingskraftiga handling
när hans handlingskraftiga regering tillträdde 2014, var ju att själv ändra
reglerna så att ansvaret för regeringens krishantering så snabbt som möjligt flyttades
bort från honom.
Trots
att flera utredningar sagt att krishanteringen borde ligga i hans kansli för
att bli effektiv?
Var
det första tecknet på ”vettigt ledarskap”?
Kriskansliet
flyttades alltså till inrikesministern på justitiedepartementet som i rask takt
fick ansvara för Transportstyrelsens it-haveri 2015, den stora ”flykting”-vågen
2015 och framåt, skogsbränderna sommaren 2018 och varje gång visade
utvärderingarna efteråt att den politiska krisberedskapen hade visat sig vara
näst intill obefintlig.
I en
artikel i SvD den 13 juni 2018 (betalvägg), med rubriken ”När
Stefan Löfven flydde ansvaret” tog skribenten upp ”att hanteringen av
tsunamikatastrofen och IT-skandalen i Transportstyrelsen båda har visat att den
svagaste länken i den svenska krisberedskapen utgörs av regeringskansliet. I
andra länder är det självklart att vid kriser och svåra katastrofer så måste regeringschefen
(eller i förekommande fall presidenten) vara den som inåt i statsförvaltningen
och utåt gentemot medborgarna och omvärlden tar det fulla ansvaret och ser till
att allt som kan göras också blir gjort”.
Men vi
har alltså ett ”vettigt ledarskap” i stället?
Eller har
vi ett folkvettigt ledarskap, där folket tar ansvar för sig själva, för andra
och för sitt land utan att besvära regeringen allt för mycket?
I dag
säger Stefan Löfven – ”Varje svensk har en plikt, och inte bara en
skyldighet, att skydda sig själv och andra”.
Var
det så han tänkte när han omedelbart flyttade ansvaret för landets
krisberedskap så långt bort från sin egen person som möjligt?