Sveriges åldrande, fula, osynliga, värdelösa kvinnor ..

 .. har i dag fått en julhälsning på DN:s ledarsida.

Jo, jag tackar jag. Tänk att bli uppmärksammad av en ledarskribent på Dagens Nyheter! Det var minsann inte kattskit, som någon nu glömd åldrad anhörig brukade uttryckta det.

Förmodligen en ful, osynlig, värdelös kärring som karlarna inte iddes vända sig om efter även om hon gick naken på stan?

För det är ungefär så det låter när Lisa Magnusson beskriver det hemska öde som väntar ALLA kvinnor ”som antingen föddes fattiga eller blivit rånade av tiden och tyngdlagen”. En del kända skribenter lider så till den milda grad av sin förlorade skönhet – som de tydligen rånats på av tiden – att de frivillig ”raderar sig själva ur andras blickar, i skam”.

Huuu! Jag ryyyyyyyyyyser, detta hade jag ingen aaaaaaning om? Här har jag gått och trivts med mig själv utan att ens skämmas alls.

Det finns alltså inget förfärligare, alternativt ingen större frihet (om du fortfarande är snygg?), än ”att slippa förhålla sig till blickar, kommentarer och närmanden”.

Äldre kvinnor rör sig till och med på samma sätt som fula kvinnor?

Jisses!

Vilket århundrande kommer den är journalisten från? Själv kan jag ärligt säga att bilden av förhållandet mellan män och kvinnor som Lisa Magnusson målar upp, känner jag inte igen. Inte som tonåring och inte som ”åldrande kvinna”.

Livet är fantastiskt oavsett ålder, skönhet är kanske flyktig men personlighet och karisma följer personen livet ut, oavsett om vederbörande är man eller kvinna.

Men det är väl bara att tacka för synliggörandet från DN, för jag ingår väl också i gänget som förlorat ”sin gångbara valuta”, eftersom jag befinner mig på fel sida om den magiska 55-årsgräns där ”det inte längre går att se naturligt ung ut längre”.

Men, vad är det här för smörja? Vem är denna Lisa Magnusson och hur gammal är hon som önskar att ”åldrande kvinnor kunde tillskrivas ett värde (..) i sin egen rätt, som personer att se i ögonen och lyssna på”?

Lisa Magnusson är 36 år och feminist, upptäcker jag. 

Stackars lilla flicka är ju ett förminskande tilltal enligt feminister, så jag nöjer mig med att hoppas att hon mognar betydligt innan hon förlorar sin ”gångbara valuta” vid 55. Annars kanske  hon, som åldrande kvinna, kan hoppas på att bli sedd och värderad som kvinnlig ståuppare i livets oundvikliga slutskede efter 55.

För det här var den mest absurda och roliga krönika jag har läst sedan Johan Hakelius berättade om sin heteronormativa hund.

Läs också Britta Svenssons reaktion på samma krönika.

Jag har checkat ut från samtiden ..

.. eftersom jag tydligt känner att jag inte längre passar in.

Så i stället för att använda värdefull tid till att suga i mig negativa, enögda nyheter, humörsänkande offerberättelser från över- och medelklassen, rapporter om sönderfallet inom våra myndigheter, orealistiska visionära drömmar, smutskastning och rena lögner från politikerskrået och motbjudande insikter från influenservärlden, har jag koncentrerat mig på mitt alldeles eget närområde.

Att avstå från kommunikation där den andra parten befinner sig bakom en skärm - även om jag väger in den ökande smittspridningen av corona - har varit svårare än jag trodde.

Vi har bott här i över 20 år och har inte så många grannar. En del har bott här hela tiden, andra har flyttat och nya har flyttat in. Det är mest odlad mark och skog mellan alla bostäder och vi har noterat vilka som försvunnit och vilka som flyttat in, men mer än så har det inte varit. Men i tre mindre hyresfastigheter och 6-8 hus bor det drygt 30 vuxna och ca 11-12 barn och trots att vi känner till namnen på de flesta och regelbundet hälsar på och byter några ord med alla vi möter ute, kan jag inte påstå att vi ”kände” varandra.

Det är ju egentligen inte klokt!

Om vi överhuvudtaget har kommunicerat har vi gjort det med sms!

Hur galet är det? Jag passerar det hus som sms:et kommer ifrån och svarar mindre än 50-100 meter från personen jag kommunicerar med?

I våras ledsnade jag på sms, mail, skype och alla andra kommunikationsvägar som finns till för att underlätta för att slippa att fysiskt möta andra människor. Jag hade då ingen aning om hur besvärande det numera är för människor att faktiskt knacka på dörren, ringa eller tala direkt med någon överhuvudtaget.

De direkta, oplanerade, personliga samtalen är nästan som att betrakta som något pinsamt och jag VILL verkligen se den jag talar med. Jag skulle nästan vilja påstå att jag törstar efter personlig kontakt med fler än dem jag alltid möter regelbundet.

Men skam den som ger sig och efter att ihärdigt ha stretat mot strömmen så är det nu en stor del av dem som jag känner och de omkringboende som har insett att – om de vill mig något så måste de tala direkt med mig. Antingen öga mot öga eller i telefon.

Det har inte varit lätt.

Men det går om du anstränger dig, så jag har stått till tjänst när det har krisat, behövts en hjälpande hand eller goda råd. Jag har odlat stockrosor och hemsökt så många som möjligt och delat ut frodiga plantor och som tack har jag inbjudits till en fikastund eller fått rapporter om hur plantorna har tagit sig, vuxit sig stora och i ett fall till och med blommat.

Vi har tillsammans räddat livet på en kattmamma och 4 ungar – det tog minst två månader av daglig stödmatning och list - och befriat den förmodade fadern från ytterligare lidande när den veterinärvård som vi gemensamt ville erbjuda var förgäves.

Vi har lånat ut saker, skjutsat barn, blivit bjudna på födelsedagsfiranden och fika och nu vet jag vad många av mina grannar sysslar med bakom de stängda dörrarna och det är fascinerande att få se vilken kreativitet som blomstrar i det fördolda.

Vi har bjudit på kaffe i tid och otid, fått nybakade småfrallor levererade vid dörren på morgonen, bistått med ägg och andra livsmedel som fattats vid en impulsivt bak, hjälpt till att gräva rabatter, fått hjälp med annat som för tillfället känts ogenomförbart och fått uppskattad hjälp med fönsterputs. Jag har målat nya skyltar till den enda lilla affärsverksamhet som finns i området och fått rabatt på det jag upptäckt att jag inte kunde leva utan och av andra har vi fått buketter med eterneller och bärkassar fulla med hemodlade grönsaker som jag inte ens visste fanns.

Vår senaste vakthund, den speedade Knasfibblan, Gnällfisen, Lilla Fjanten, Ängsliga, ömhetstörstande Tindra – kär hund har många namn - har i sin tur samlat barn på vår gårdsplan och fått 7 barn som bott vid samma vägsnutt i ca 2-3 år att lära känna varandra och bli vänner, trots att de inte bor mer än 500 meter från varandra.

Men framför allt, vi har lärt känna varandra mer än som bara förbipasserande personer och det finns inte en katt eller hund i området som jag inte vet var den bor.

Det känns bra. Även trots att en hel del av dem som jag annars bara hittar som sms eller mail mer eller mindre har försvunnit.

Men det tar tid. Tid som jag tagit från sociala medier.

Det lilla livet är underskattat.

Gruppkänslan i ett bostadsområde är ovärderlig, när den är ömsesidig och på lika villkor.

Jag skulle vilja skriva om den djupa saknad jag fortfarande lever med efter att ha förlorat min bästa vän Rackarkotten, om vår senaste familjemedlem som fortfarande försöker låtsas att den Makalöse Maurice inte finns och om alla dråpligheter som uppstått när vi försökt förstå varandra och långsamt vuxit samman, men internet känns inte som en bra plats för varken mig eller henne just nu.

Ibland vill jag visa upp allt jag gör eller syr av återvunnet material, men det känns säkrare att visa upp det för ”verkliga människor” i det verkliga livet.

Att ha åsikter om dagsaktuella frågor, kulturarbetarnas ”ovärderliga” bidrag till mänskligheten eller politiska beslut känns meningslöst eftersom den ”rätta åsikten” redan är fastslagen och jag oftast befinner mig utanför den gemenskapen.

Men jag saknar tiden då internetmöten fortfarande var nyfikna och vänliga. Då, när en ironisk eller skämtsam mening roade i stället för kränkte. Då, när oliktänkande för det mesta kunde mötas, kommentera och respektera varandras åsikter, trots kraftfulla och djupt kända argument MOT varandras ”sanningar”.

För det finns faktiskt fler sanningar än en, beroende på vem du är, var och hur du lever, även om många har svårt att acceptera det.

Jag tror aldrig jag har haft så roligt som när jag blev inbjuden på Nobelmiddag tillsammans med pristagaren för Dålig Humor 2009. Enligt Maken skrattade jag till och med när jag sov? Eller när vi var några galningar som hade en gemensam blogg som kallades för Choggen. Jag undrar vart de tog vägen, alla roliga, frispråkiga och inspirerade bloggvänner som var så viktiga för mig då? Hade de kommentarsfälten publicerats i dag hade vi förmodligen blivit åtalade.

Men det är väl det som är grunden för demokratin? Respekt för andras åsikter och förtroendet för rätten att uttrycka en annan?

Eller?

Hur som helst, den här bloggen vilar just nu och om andan faller på eller tidsandan förändras så kanske den vaknar till liv igen. Men just nu mår jag bra, har roligt, bakar pepparkakor, plockar fram allt nött men högt värderat julpynt och ser fram emot ett julfirande som förhoppningsvis är exakt likt alla andra med de urgamla tomtarna på spiselkransen, Werner i krubban, Rudolfarna och Tomten Sven placerad vid granen tillsammans med Julbocken och nykomlingen Julflamingon.

Och jag önskar verkligen att alla, som mot all förmodan fortfarande läser det jag skriver nu, får en bra, lugn och lycklig jul – och en anständig elräkning - och att vi tillsammans kan se fram emot nya år som blir bättre än de vi lämnar bakom oss.

För hoppas kan vi ju alltid, eller hur?

Så, bjud grannen på en pepparkaka, gör någon glad och njut av livet.

Det ångestfyllda (S)kriet från vänster.

Socialdemokraterna kallade i dag till pressträff för att varna för det demokratiskt folkvalda parti som mer än något annat hotar deras maktinnehav?

Bara det är unikt i en svensk valrörelse.

Är det ens inom demokratins ramar?

Tänk om Ulf Kristersson kallat till pressträff för att förklara vilket säkerhetshot de socialdemokratiska ministrarna i Sveriges regering är, till exempel de två som representerade partiet i den nu aktuella pressträffen?

Jag vill inte sänka mig till samma nivå som socialdemokraterna, men kan inte låta bli att reagera över valet av talespersoner.

Anders Ygeman, ”mannen som tvingades avgå från inrikesministerposten 2017, på grund av sitt ansvar för Transportstyrelseskandalen”, där serbiska IT-tekniker – utan säkerhetskontroll – fick tillgång till flera sekretessbelagda register vilket betydde att hemlig information om svensk infrastruktur, fordons bepansring och nyckelpersoner i svenskt försvar kan ha röjts”. Vilket är en av de allvarligaste incidenterna till skada för rikets säkerhet på många år.

Peter Hultqvist som KU anmälts vid ett flertal tillfällen bl.a för korruption, för att ”medvetet undanhållit information” om försvarsekonomin och risken för underfinansiering och med anledning av att regeringen har köpt ubåtar för 5,2 miljarder kronor utan att riksdagen haft möjlighet att godkänna detta.

Inte med ett enda ord nämndes kontakterna mellan Ryssland och Vänsterpariet och Vänsterpartiets flaggviftande för PKK samtidigt som Sverige har sköra NATO-förhandling med Turkiet, men att Jimmie Åkesson inte ville välja mellan Joe Biden och Donald Trump (han ville inte ha någon av dem) var tydligen ett större hot mot Sveriges säkerhet.

Det var plågsamt att se den här presskonferensen och det var uppenbart att det också var plågsamt för ministrarna att tvingas läsa från de manus de hade framför sig. Bleka och svettiga stod de där som bevis på att den socialdemokratiska verktygslådan är tom och att det enda som finns kvar är smutskastning och hot riktat med de andra demokratiskt folkvalda partierna.

Det är både patetiskt och pinsamt.

Men det är också uppenbart att Socialdemokraterna ligger försvarslösa i något som nästan kan beskrivas som dödsryckningar och att deras enda hopp om överlevnad är att kunna ta livet av ett annat parti för att kunna transplantera in deras politik i det tomma skalet.

Får de förnyat förtroende efter valet så är det ett skadskjutet eller dödsdömt parti som gamla trotjänare skickar upp på banan igen.

Svenska folket borde befria dem från den förnedringen.

Miljöpartiet VILL, Socialdemokraterna samtycker INTE – men måste kanske ändå?

 I Expressen kan vi läsa att Miljöpartiet räknar med att få sitta med i Magdalena Anderssons regering om vänstersidan vinner valet men att det ”från S hörs helt andra tongångar: Centralt placerade regeringskällor uppger att det finns en tydlig ambition från S sida att hålla MP utanför Rosenbad – och i stället bilda en regering med enbart C.

– Man kan inte gå tillbaka till en situation där MP är en bromskloss i massa frågor där det finns ett stort behov av att röra sig snabbt framåt, säger en tung S-källa”.

Det känns både märkligt och motsägelsefullt med tanke på att den enda livlinan som Miljöpartiet har är socialdemokratiska stödröster som beordrats fram av ”tunga” S-företrädare. En slags politisk våldtäktssituation där ena parten är ovillig men ändå tvingas ställa upp för husfridens skull. Eller en slags sadomasochistisk politisk lekstuga?.

Den här valrörelsen rör sig stadigt nedåt och blir allt mer obegriplig.

För utan de s-märkta stödrösterna åker Miljöpartiet ur riksdagen, och med dem betalar Socialdemokraterna för sin egen ”bromskloss” och ytterligare 4 års kaos för medborgarna.

Men det är klart att Magdalena väljer Miljöpartiet före svenska folkets behov, särskilt nu när det i vissa mätningar ser ut som om att Socialdemokraterna för första gången någonsin riskerar att bli Sveriges näst största parti.

Själv är jag helt nöjd om Miljöpartiet försvinner ur riksdagen, det går säkert bra för partiet att skapa kaos alldeles på egen hand utan stöd och hjälp från skattebetalarna.

(S)KÄMS!!!!

När jag läser om LO:s senaste bidrag till Socialdemokraternas valkampanj blir jag lika heligt förbannad som ett ”riktigt bastant fruntimmer” från en av 40/50-talets pilsnerfilmer.

Vet hut! Hur UNDERSTÅR NI ER att utnyttja era medlemmars pengar på detta viset! - vill jag ryta för att sedan ta den eller de ansvariga odågorna i örat och utdela en gammaldags och ärligt menad risbastu på den delen av kroppen som de flitigast tillbringar sin arbetstid på.

Mer än hälften av LO:s medlemmar röstar INTE på Socialdemokraterna, men trots det måste de vara med och finansiera det senaste genidraget i form av ett flygblad som, om det landar hemma hos mig, riskerar att framkalla en akut och livshotande hjärnblödning.

Så nu vet ni det om det plötsligt blir knäpptyst på den här sidan.

Tillsammans med Lena Hallengren tänker Magdalena Andersson ”Göra Sverige Bättre”.

Det budskapet är nu uppklistrat över hela landet. Men bättre än vad då? – kan man undra, för det framgår inte.

”Vi ska ta tillbaka kontrollen över välfärden” – lovar Socialdemokraterna på sin hemsida och samma fråga dyker upp hos mig. Från vem då? Och framför allt HUR?

Vad jag vet så är det Socialdemokraterna själva som har haft ”kontrollen över välfärden” de senaste åtta åren? Vad är det då som har hindrat dem från att utnyttja den till folkets bästa?

Under de senaste åren är det fler av mina bekanta, än vad som kan anses vara rimligt, som har drabbats hårt av Försäkringskassan kyliga och omänskliga beräkningar, regler och beslut.

Och om någon vill besvära sig med att läsa hur andra har blivit bemötta av Försäkringskassan de senaste åtta åren så kan ni läsa berättelserna på #116omdagen eller bara berättelserna från det innevarande året som finns HÄR.

Jag tänker inte göra någon större utläggning om kompetensen hos Försäkringskassans generaldirektörer, men vill gärna påminna om att Dan Eliasson var en av dem som den Socialdemokratiska regeringen ansåg ha det som krävdes för ett så ansvarsfullt uppdrag.

Vad är det som har hänt med svenska folket? Har vi ingen överlevnadsinstinkt alls eller varför är det så många som vill ha ytterligare 4 år tillsammans med ett parti som uppenbart och endast har Makten som mål och som verkar se medborgarnas behov och önskemål mest som en ovälkommen börda?

För min del skulle jag hellre rösta på Vänstern än något annat än de tre andra röda partierna, eftersom de åtminstone VILL göra något även om det inte på det sätt som jag tycker är rimligt.

Men som tur är har jag andra valmöjligheter i ett val som är på allvar för mig, även om de röda lakejerna på Aftonbladet mest upplever det roande och underhållande där de sitter i sin eget lilla skyddade version av verkligheten.

Jag har ingen anledning att skämmas över varken LO, sossarna eller Aftonbladets enögda debattörer, men eftersom de själva inte verkar förstå bättre så klistrar sig skamkänslan  ändå fast.

Och vad som kommer att hända med Sverige om vi måste leva med samma typ av regering i ytterligare 4 år kan jag bara gissa, men jag vet att det inte är något att se fram emot.

Tror Magdalena Andersson verkligen att Jimmie Åkesson kan bli statsminister?

 Det är förvånansvärt många som faktiskt tror att Jimmie Åkesson kan bli statsminister om SD blir den blå sidans största parti.

Jag har till och med en nära vän som var gråtfärdig när hennes son berättade att han funderade på att rösta på SD. För då kanske Jimmie Åkesson blev statsminister och fick styra landet som han ville.

Hur dåligt pålästa är vanliga människor egentligen. Är det här en följd av skolans misslyckande eller hur kommer det sig att så många inte har en aaaaning om vad som händer efter det att de lämnat sin valsedel?

Men det är ändå inte det som förbryllar mest. Magdalena Andersson, vår statsminister, verkar OCKSÅ oroa sig för att Jimmie Åkesson ska bli statsminister?

Hennes övertygelse om att detta ligger inom möjlighetens gräns är så stor att hon till och med kontaktat både SVT och TV4 för att få debattera med Jimmie Åkesson i stället för Ulf Kristersson i valets obligatoriska slutdueller mellan statsministerkandidaterna.

Och går jag in på Socialdemokraternas Instagram ser jag att frågan om Jimmie Åkesson som statsministerkandidat är synnerligen aktuell även där?

Var går gränsen för hur okunnig en folkvald kommunpolitiker/riksdagsledamot eller minister egentligen får vara när det gäller vårt statsskick?

Så till Magdalena Andersson i synnerhet och Socialdemokraterna i största allmänhet vill jag härmed dela ut några lugnande ord – Först måste talmannen föreslå Jimmie Åkesson som statsministerkandidat och Jimmie Åkesson KAN INTE bli statsminister om mer än hälften av riksdagens ledamöter, det vill säga minst 175, röstar mot förslaget. 

Vilket i dagsläget gör att talmannen redan från start skulle anse att det är lika meningslöst att föreslå Jimmie Åkesson som statsminister som Annie Lööf förra året.

Det skulle aldrig riksdagens övriga partier gå med på.

Och om det sk blå laget skulle vinna valet med stor marginal så är det i alla fall talmannen och riksdagen som avgör vem de vill släppa fram som statsminister och M, KD och L röstar garanterat mot ett förslag om Jimmie Åkesson som statsminister.

Det förstår Jimmie Åkesson även om Magdalena Andersson uttrycker tvivel om den saken.

Det finns egentligen bara ett parti som skulle kunna garantera Jimmie Åkesson åtminstone en vice stats/justitie/migrationsministerpost och det är Socialdemokraterna som enligt Novus dagsfärska mätning har 29%, vilket tillsammans med SD:s 22,4% skulle samla 51,4% och göra att S och SD ensamma kunde få hela makten med Magdalena Andersson som statsminister.

Kan detta vara det som ligger bakom Magdalena Anderssons underliga uttalanden och den märkliga frågan på s-märkta instagramsidan?

Går Magdalena och Jimmie bakom ryggen på de övriga 6 partierna? Är detta egentligen en sk statskupp?

I den här underliga sk valrörelsen är ju vad som helst möjligt med tanke på den motsägelsefulla och innehållslösa information vi får.

https://www.riksdagen.se/sv/sa-funkar-riksdagen/demokrati/sa-bildas-regeringen/#bdbc41fc23ba8da17331d807d43be4de

Utrikesminister Ann Linde hävdar ..

 .. att ”SD och andra högerextrema krafter” har drivit på hat mot Annie Lööf och utmålat henne som en demon.

”Alla politiker måste vara försiktiga med detta. Vi har sett i andra länder vad en sån här demonisering av personer och politiker leder till”, fortsätter hon, väl medveten om att hennes egen man, Mats Eriksson, mycket väl kan kallas för socialdemokratisk vänsterextremist med tanke på hans ofta osmakliga inlägg på twitter.

Aftonbladet hänger naturligtvis också på, precis som Anders Ygeman och Annika Strandhäll och sällan har väl det gamla ordstävet ”att sopa rent framför egen dörr” passat så väl in i sammanhanget.

Till och med vår statsminister, Magdalena Andersson, har en bestämd åsikt vem som ska skuldbeläggas i det här enskilda fallet – ”Jimmie Åkesson verkar tycka att Annie Lööf får skylla sig själv, att det är Annie Lööf som har haft ett högt tonläge”, säger hon till journalister i samband vid ett besök på Linköpings universitet.

ALLT är som vanligt Sverigedemokraternas fel, även en psykiskt sjuk persons vanföreställningar. Och så talar vi inte mer om det. Men jag kan inte låta bli att undra hur utrikesministern hade reagerat om samme man uttryckt en önskan om att mörda Jimmie Åkesson? Eller Ebba Busch?

För ingen har väl heller missat bombhotet eller drevet mot Ebba Busch som pågått i ett par år nu och hur hon utmålats som en rent av kriminell ”demon”?

Och drevet mot Johan Persson som startade så fort som han visade intresse för den borgerlighet som han alltid tillhört.

För att inte tala om de hatiska drev som den s-partibundna tidningen Aftonbladet piskade på mot vanliga svenska privatpersoner som tog sig friheten att stödja Sverigedemokraterna när de började närma sig riksdagsspärren.

Jag vill minnas att det var en man som tog livet av sig när han hängdes ut med namn och allt, bara för att han trodde han hade rätt till en åsikt. En barnfamilj fick också stora stenar inkastade i det sovrum där de sov tillsammans med minderåriga barn.

Ingen minister tog skarpt offentligt avstånd från de händelserna vad jag kan minnas?

Jag mår riktigt, riktigt dåligt av bristen på verkligt engagemang i den här sk valrörelsen. I år försöker inte ens Socialdemokraterna dölja sina lögner, påståenden eller ogenomförbara löften. De slängs bara ut i media hur som helst i hopp om att tillräckligt många godtrogna eller ointresserade medborgare ska ta emot dem som sanningar.

Aldrig tidigare har vi haft ministrar som agerar som aktivister och går till angrepp mot dem som utnyttjar sin demokratiska rätt att ha en avvikande åsikt och rätt att uttrycka den med samma språkval som ministrarna själva använder på sociala medier.

Finlands statsminister, Sanna Marin, har fått skarp kritik för att hon festat loss på sin fritid, men jag skulle mycket hellre se Magdalena Andersson full och lycklig dansa omkring med vänner på Sagerska Palatset än nykter tillsammans med det ohyfsade, pinsamma och inkompetenta gäng som hon valt som ministrar i Sveriges regering.

I årets val litar jag inte på någon, hatar ingen, vill egentligen inte rösta på någon, men röstar ändå i hopp om att slippa ytterligare fyra år med politiker som inte har andra lösningar på akuta problem än twitterattacker, ogenomtänkta, ogenomförbara löften, förhoppningar om svar de ska finna genom att ”vända på stenar” eller skattehöjningar på allt som går att beskatta.

Men jag skulle inte gråta om Miljöpartiet hamnade under 4-procent spärren.

Segregationen dödar, säger Magdalena Andersson i sitt sommartal ..

 .. och jag blir fullständigt tankeförlamad och stum.

Vad menar hon? 

Var kommer denna plötsliga insikt från? Har hon glömt att hon själv befunnit sig i toppen på den regering som suttit vid makten under de 8 år då segregationen vuxit sig så stark i Sverige att det kommer att ta generationer att bryta den?

Segregation är ”något av det grymmaste man kan utsätta en nyanländ för”, säger Magdalena Andersson. Segregationen kväver livschanser. Segregationen göder gängkriminaliteten. Segregationen dödar.

Jag måste erkänna att jag får lite svårt att andas. Vem eller vilka tror Magdalena Andersson ligger bakom dessa ofattbara och dödliga grymheter?

Sverigedemokraterna?

Men de har ju inte varit inblandade i några som helst beslut under de senaste åtta åren när Socialdemokraterna suttit vid makten? Och inte åren innan heller, om vi ska vara ärliga.

Hon kan väl ändå inte skylla den ökande segregationen på FOLKET?

Vilka är det då som, med alla fakta, all statistik och all övrig information tillgänglig, har suttit på händerna och passivt sett på ”medan en för stor migration och för svag integration har lett till parallellsamhällen där kriminella gäng har kunnat växa och bita sig fast”?

Detta har Magdalena Andersson alltså ingen aaaaning om. Kanske var det ändå Fredrik Reinfeldts fel? Eller Någon Annans? Eller så ligger svaret dolt under en sten låångt bortom statsministerns räckvidd? Vad trodde hon förresten det handlade om när Stefan Löfven lovade HÅRDARE TAG om och om igen under 7 år?

Men en ny lösning verkar vara att göra det olagligt att rekrytera ungdomar under 18 år till kriminella nätverk. En annan variant på HÅRDARE TAG, alltså.

Där fick hon till det. 

NU blir det verkligen skillnad?

Tror hon på det själv?

Hur lagens långa arm ska bete sig för att få veta vem eller vilka som ”rekryterat” vilka ungdomar till vilken kriminalitet är lite oklart, men jag antar att statsministern räknar med att de själva ska komma med svar som kan förpassa dem till en eventuellt ledig fängelseplats?

Jag är ärligt och uppriktig förbryllad efter att ha hört statsministerns sommartal.

Hon säger att, man känner inte igen vårt Sverige?

Man?

Jag känner inte heller igen vårt Sverige jämfört med hur det var förr. Men jag har i alla fall en klar bild av hur och varför det har blivit som det är nu och varför det var som det var förr.

Segregation är uppdelningen och åtskiljande av olika grupper i ett samhälle. Segregationen eller uppdelningen sker främst på grund av socioekonomisk status eller etnicitet. Segregation kan förstås både som effekt av diskriminering och en form av diskriminering. Segregationens motsats är integration.

 

Var snäll mot Annika Strandhäll, ..

 .. hon gör ju så gott hon kan, med tanke på att hon levt, formats och försörjts av oss och Socialdemokraterna i så gott som hela sitt vuxna liv.

Bilden är hämtad på twitter och illustrerar hur vi INTE ska bemöta en politikers ansträngningar vid tangentbordet!

Eller vuxna och vuxna? En inte allt för liten del av Annika Strandhälls tankevärld verkar fortfarande leva kvar i den tidiga SSU-dimman?

Men vi, som vill ha något annat än det vi haft de senaste 8 åren, borde stödja och uppmuntra Annika Strandhäll (och Morgan Johansson) i deras idoga smutskastningskampanj mot alla som hotar socialdemokraternas självklara rätt till statsministerposten. Men också av tacksamhet för det enorma underhållningsvärdet i deras märkliga påståenden, påhitt och krumbukter.

Så göd deras egon och smek dem medhårs i stället för mothårs så slipper de besväras av våra obehagliga åsikter som de enögt och uteslutande ser som rasistnazistfascistiska. De begriper ändå inte någon annan åsikt än sin egen och den har vi hört alldeles för många variationer av.

Vi andra är ju trots allt i gott sällskap med varandra, även om vi inte alla är totalt värdelösa ”vita äldre jovialiska män”. Själv bör jag väl räkna in mig i kategorin värdelösa, vita äldre jovialiska kvinnor och får väl nöja mig med att vara halvrasistnazistfascist enligt den Strandhällska måttstocken?

För i Annika Strandhälls värld är ju ALLA som röstar på något annat än det rödgröna alternativet skrämmande och obehagligt vita, gamla, okunniga och/eller jovialiska. Kort sagt – obehagliga och skrämmande. 

Alla!

Precis lika obehagliga som partiledaren för Liberalerna.

Så länge som Liberalerna leddes av en kvinna, som enligt Annika Strandhäll hade den goda egenskapen att vara ”färgad” och enbart ville samarbeta med SD i gemensamma sakfrågor, var partiet godkänt.

Men när denna perfekta partiledare byttes ut till en ”vit, äldre, jovialisk man”, förvandlades genast samma politiska budskap till ren och skär rasism och en önskan om Jimmie Åkesson som statsminister?

Logiskt?

Inte särskilt.

Men sett ur Annika och Morgans perspektiv så borde detta budskap trigga väljarna till att rösta rött, rött, rött och liiiite stödjande grönt för att få njuta av ytterligare 4 år tillsammans med dem som förgyllt våra liv under de senast åtta åren.

 Bild från Steget efter

Så var snälla mot Annika Strandhäll, och Morgan Johansson. Stöd dem i kampen mot er själva så kanske vi slipper undan med blotta förskräckelsen nu när landet balanserar på kanten av en lågkonjunktur.

Synonymer till jovialisk: Lättsam, Skämtsam, Sällskaplig, Gladlynt, Hjärtlig, Vanlig, Trevlig, Munter, Glad, Gemytlig, Fryntlig, Godmodig.

Uteslutande skrämmande och obehagliga egenskaper, eller hur? Åtminstone för Socialdemokraterna som fruktar och avskyr varenda synonym av ordet jovialisk som de i stället använder som ett skällsord.

För glöm inte att det som inte tål att skämtas med förtjänar sällan att tas på allvar.

Annie Lööf har kört traktor ..

 .. en händelse som kan upplevas i rörliga bilder på facebook tillsammans med texten:

Landsbygden bygger Sverige.

Här finns maten, den förnybara energin och en enorm drivkraft.

Här finns frihet och gemenskap.

I över 100 år har vi (dvs Centerpartiet, inte bönderna) kämpat för hela Sverige.

För att vården ska finnas nära, för bra skolor, jobb och trygghet.

Vi vet att hela Sverige behövs.

Och så avslutas det hela med budskapet .. Vi vet att hela Sverige behövs.

Jag har valt att bo på landsbygden och älskar varje minut av tystnaden, avskildheten och naturen, men det har naturligtvis ett pris, som allting annat.

Utanför mina fönster ser jag bönderna plöja, harva, så och välta, slå vall, vända, förpacka i stora balar eller marshmallowliknande plastförpackningar med ensilage, skörda, lasta och lasta av. De arbetar ibland hela nätterna, tar hand om skogen arbetar med snöröjning och reparation på vintern och tar vara på alla tillgängliga extraknäck som till exempel tyska turister som betalar för att skjuta djuren med störst hornkronor för att hänga dem på väggen.

Våra grannar på tre sidor är bönder och det är knappast troligt att någon av dem kommer att rösta på Centern och Annie Lööf törs jag inte ens nämna vid namn de gånger vi talar om levnadsvillkoren för svenska bönder.

Landsbygden bygger Sverige. Vad alla borde veta är att Sverige inte är självförsörjande med livsmedel om vi skulle tvingas till det. Det finns för få mjölk-, kött- och spannmålsbönder och för få bönder över huvud taget. Det är väl snarare så att Sverige nedmonterar landsbygden och jag tvivlar på att Nato tillhandahåller matleveranser om de tvingas hjälpa oss om Putins gäng kommer och hälsar på.

Här finns maten, den förnybara energin och en enorm drivkraft. Att landsbygden skulle ha bättre tillgång till mat och energi tror nog bara Annie Lööf. Vi som bor här köper samma mat på samma ställen, till samma pris, som alla andra trots att det kostar mer att komma till affären, ingen bonde kan slakta sin egen gris eller ko eftersom alla djur har EU-registrering och den odlade marken inspekteras, kontrolleras och jämförs med vad bonden tidigare uppgett och levererat. Möjligen kan en mjölkbonde göra en liten svart vinst på någon liter mjölk om dagen, men det finns ju gränser för hur mycket mjölk det går att konsumera.

Vi på landsbygden har samma elpriser och samma tillgång till el som alla andra, oavsett om den är förnybar eller inte. Den hyllade drivkraften beror inte på Centerpartiets uppmuntrande floskler och klyschor utan på ren ångest för att inte kunna betala mångmiljonlånen för de extremt dyra arbetsredskapen som behövs för att det ska vara någon som helst idé att driva den ärvda gården vidare in i nästa generation - som förmodligen kommer att tacka nej och sälja om någon som kan betala tillräckligt mycket så att det räcker till ett anständigt boende och att skulderna blir betalda.

I över 100 år har vi (dvs Centerpartiet, inte bönderna) kämpat för hela Sverige. I slutet på 50-talet bytte Bondepartiet namn till Centerpartiet och där började resan mot en politik där omsorgen om bönderna och landsbygden bara var en del som blev allt mindre och mindre och som i dag endast finns som vackra bilder där Annie Lööf kan le vackert mot sina storstadsväljare som bara sett en traktor på avstånd på semestern och som glatt trampar ner skörden i jakten på naturnära selfies.

För att vården ska finnas nära, för bra skolor, jobb och trygghet. Det är sorgligt att läsa den meningen för på landsbygden är det långt till vården. Det är långt till allt och också långt till skolorna i närmaste stad, eftersom de små skolorna har lagts ner. Därför får många barn tillbringa alltför lång tid i skolbussar som åker runt i upptagningsområdet för att hämta upp och lämna tillbaka dem. Jobben på landsbygden är få, om ens några och tryggheten, ja vad ska vi säga om den? Ringer vi polisen under pågående brottslighet så tar det timmar innan någon, eventuellt, kan bistå oss. När vi hade en drogad man som vandrade runt och knackade dörr hos alla i området, helt övertygad om att vi hade gömda poliser i bodar, garage och hem, fick vi själva försöka lugna ner honom, eftersom den lokala polisen inte vågade komma. Mannen var ju redan känd som en våldsam typ och misstanke fanns om att han både var beväpnad och hade sprängmedel i sin väska.

Vi väntade i timmar på den insatsgrupp som sades vara på väg från huvudstaden, men den som löste problemet var en känd taxichaufför som erbjöd sig att leverera mannen till de väntande poliserna.

På landsbygden är bilen extremt viktig och hur konstigt det kan låta så finns det ingen tunnelbana och bussarna åker inte direkt skytteltrafik. Vi har inte heller hemleverans av pizza och ett besök på McDonalds när ingen orkar laga mat kostar ett par liter bensin extra.

Men kriminaliteten delar vi med storstaden. De miljonslukande arbetsredskapen stjäls eller plundras och eftersom de alla drivs med diesel så verkar det vara väldigt lönsamt att stjäla både från bilar, traktorer, skördetröskor och de dieseltankar som behövs eftersom ingen kan åka flera mil med en jättetraktor eller skördetröska för att tanka vid macken. Det går också att montera ner dyra arbetsredskap med avancerad elektronik för att föra ut det värdefullaste ur landet och inbrott, oavsett om någon är hemma eller inte, fungerar också bra om bostaden ligger avskilt och ingen hör larmet eller när du skriker på hjälp.

Vi fick vår trädgårdsklippare stulen medan vi gick en kort promenad med hunden och fick också lära oss att även fyrhjuliga gräsklippare måste ha fordonsförsäkring.

Jag känner ingen bonde som röstar på Centerpartiet. (Ingen annan heller, om jag ska vara ärlig). De som ärvde medlemskapet i Centerpartiet samtidigt som de tog över gården har för länge sedan gått ur partiet.

Vi (Centerpartiet) vet att hela Sverige behövs.

Ja, hela Sverige behövs, men behöver hela Sverige Centerpartiet? De enda som verkligen, verkligen behöver Annie Lööf och hennes parti är ju Socialdemokraterna och Magdalena Andersson.

Vi som bor på landsbygden tror inte att hela Sverige behöver Centerpartiet. Tvärtom, livet skulle förmodligen bli lite lättare utan Annie Lööfs omsorger.

”Jag har bytt parti och ska rösta på Annie Lööf .

.. för att hon ryter ifrån till Jimmie Åkesson i partiledardebatterna”, hörde jag en man säga i P1 i dag och det sammanfattar väl den här valrörelsen rätt bra.

För hittills har ALLT handlat om partiledarna och nästan ingenting om hur Sverige ska se ut under nästa mandatperiod.

Den enögde mannen ska rösta på Annie Lööf i stället för V eftersom att hon har ett otrevligt tilltal mot Jimmie Åkesson i TV, någon annan ska rösta på Nooshi Dadgostar i stället för på KD eftersom han är religiös och hon låter mer som Alf Svensson än Ebba Busch (?) och någon annan lämnar Magdalena till förmån för någon annan på grund av att hon är så tråkig och maktfullkomlig och jag blir både förbannad och uppgiven.

För det här valet handlar inte om Annie, Per, Märta, Jimmie, Johan, Magdalena, Nooshi, Ulf eller Ebba.

Det handlar inte heller om vad Morgan Johansson, Annika Strandhäll eller Anders Ygeman tycker om de andra partiernas partiledare, trots att de verkar tro det.

Det handlar ju om oss.

Alla vi som ska leva med resultatet i de kommande fyra åren.

Blir förhållandena inom vården och omsorgen bättre eller sämre? Kommer kriminaliteten och våldet att öka eller minska? Hur blir det med elförsörjningen, bensinpriserna, matpriserna och vilka nya skatter och bidrag kommer medborgarna tvingas betala?

Vad får vi för pengarna? För alla förändringar till något bättre kommer att kosta, det är den enda sanning som vi kan lita på det här valet.

Fastighetsskatt till exempel, kommer det att bli grädden på moset när många ligger på smärtgränsen pga de höga el- och matpriserna.

Hur lockar vi fler unga att utbilda sig inom vården, polisen och skolan utan att garantera löner som går att leva på och/eller arbetsförhållanden som går att leva med?

Och kostnaden för alla vallöften som ska infrias vare sig de behövs eller inte, de kommer inte heller ur partiledarnas egna fickor utan ur våra.

Naturligtvis talar ALLA om de här frågorna och beskriver hur förfärligt allt kommer att bli om något av de Andra Partierna får möjlighet att regera, men INGEN har hittills levererat en genomtänkt lösning med åtföljande prislapp.

Det har i och för sig alltid förekommit personangrepp i alla valrörelser som jag har följt, och det är en hel del, men i år är det så gott som bara personangrepp, tomma löften och till och med rena lögner.

Jag för min del tänker inte spela med i det här spelet. Jag väljer inte mina vänner efter vilka val de gör och är inte ett smack intresserad av skitsnack, gamla synder eller fabricerade ”skandaler” och kommer därför inte att rösta på Annie, Per, Märta, Jimmie, Johan, Magdalena, Nooshi, Ulf eller Ebba utan på det parti som presenterar de mest realistiska förslagen på lösningar på de problem som jag anser vara mest akuta.

Vad de sedan sa, gjorde eller tyckte för 10, 15 eller 20 år sedan tycker jag är fullständigt ointressant. Samhället är i ständig förändring och det är vi också, även de som är partiledare.

Förr var valrörelserna intressanta och engagerande men i år är det väl tveksamt om det ens kan kallas för en valrörelse när partiledarnas enda budskap verkar vara att vi INTE ska rösta på Annie, Per, Märta, Jimmie, Johan, Magdalena, Nooshi, Ulf eller Ebba.

Varför?

För att de är sämre?

Än vad då?

Plötsligt blev jag fascist?

 Det är valrörelse och motståndaren ska knäckas, och jag kan riktigt känna paniken från vänsterkanten, som har mest att förlora.

Välfärden som ska ”räddas”, klimathotet som ska ”bekämpas och gängen som ska ”knäckas”, om och när någon hittar en lösning under en hittad sten, det är saker som kan vänta till efter valet. Men nu är det Miljöpartiet som ska räddas, Högern som ska bekämpas och Ebba Busch som ska knäckas. Det är viktigare än något annat.

Resten kan faktiskt vänta till nästa val. Precis som det fick göra 2014.

Och 2018.

Men, som sagt, ett verkligt hot som Ebba Busch måste knäckas NU, för annars är sossarna ”körda” och då spelar det ingen roll om knäckandet också inbegriper en stor del av den sk vanliga medelklassen.

Sådana som jag till exempel.

Ointressanta, halvbildade figurer utan större betydelse som tar sig friheten att inte uppleva Henrik Schyfferts framträdanden som fantastiska kulturupplevelser.

När Ebba Busch får frågan om vad som varit hennes värsta kulturupplevelse och svarar hon ärligt .. Det mesta med Henrik Schyffert. Tyvärr, men han är inte rolig.

Och, vips, så är hon fascist?

Alla vi andra då? Alla vi som inte har förstått Henrik Schyfferts storhet, ska vi också hängas ut som livsfarliga, stöveltrampande fascister?

Jag inser att jag ligger illa till eftersom jag offentligt har publicerat mina låga åsikter om Henrik Schyffert och hans likar .. HÄR .. HÄR .. HÄR .. HÄR .. HÄR .. samtidigt som jag älskar att ta del av det Jens Ganman och Henrik Jönsson publicerar och om det inte gör mig till en tvättäkta fascist i de rättrognas ögon kan jag tillägga att jag dagligen läser Nyheter i Dag.

Så om vi får ytterligare fyra år med den här regeringen, dess kulturpolitik och tolkning av demokrati och yttrande- och åsiktsfriheten så är det nog ganska kört för mig.

Och för resten av den vanliga medelklassen som förväntas fortsätta gå till jobbet, vara lydiga och finansiera hela tjottaballongen.

Men rätt ska vara rätt. Jag ogillar Henrik Schyffert och hans likar, men unnar honom alla priser kultur- och politikereliten anser han förtjänar och anser att han/de har samma rätt som alla andra att vara idealistiskt självgoda, göra karriär, tjäna pengar och hävda att de, och bara de, står för den enda rätta och riktiga åsikten.

Under förutsättning att de ger mig samma rätt och slutar kalla mig för fascist.

Det är respektlöst mot svenska folket ..

 .. ryter Magdalena Andersson upprört och jag kan inte göra annat än att hålla med.

Det är faktiskt respektlöst mot svenska folket att försöka bryta mot de regler som faktiskt finns i riksdagen. Det är också respektlöst att köpa ministerposter genom att utlova bidrag till ”aktiviteter” i andra länder och det är i högsta grad respektlöst mot väljarna att inte ha andra lösningar på deras akuta svårigheter än löften om att ”vända på stenar” för att om möjligt hitta  … ja, vaddå??

Och är det inte respektlöst mot de som valt den sittande riksdagen att de folkvalda inte ens kan tala med varandra? Och då menar jag alltså MED varandra och inte genom någon annan.

Bör inte alla väljare respekteras oavsett vem eller vad de röstat på? Förtjänar de som röstat mot det sittande regeringsalternativet ett mindre respektfullt bemötande? På twitter är det snarare en regel än ett undantag att de utanför vänstervärmen bemöts på ett minst sagt respektlöst sätt av dem som röstats fram till ministerposter av ”de goda medborgarna”.

Ibland undrar jag om inte de ledande socialdemokraterna i hemlighet föraktar de grupper som sett till att de kunnat leva ett liv som är få i samhället förunnat. De som de känslosamt kallar för ”vanligt folk” som de mött i valrörelsen.

Men det som är mest respektlöst är att Magdalena Andersson låtsas brinna för pensionärerna, när hela det här kaoset handlar om att hålla Nooshi och Annie på gott humör så att hon själv kan fortsätta klamra sig fast vid statsministerposten efter valet.

För om de sk fattigpensionärerna legat sossarna varmt om hjärtat hade det varit lätt att lösa det under de senaste 8 åren och inte fem i tolv innan en budgetomröstning.

DET är respektlöst!

Så sant, - säger Katten. Mer pengar till pensionärerna och särskilt till dem som har katt. Ett kattbidrag på 1000 kr skattefritt i månaden borde vara ett valvinnande löfte som alla partier borde ställa sig bakom!