Kommer Miljöpartiets politik från Bonks?

En av fördelarna med att ha helt olika intressen i ett förhållande är att du ständigt ställs inför saker utanför ditt eget intresseområde.

Som den här veckan när Maken lämnar över tidningen Mopeden och säger .. läs den här artikeln om Bonk Business Inc.

Den var precis vad jag behövde just nu. Ett företagskonsortium med grenar som Advanced Disinformation Division, Bonk Mind-Lab och Bonk Power Branding.

Men det mest fascinerande var LBH Division (Localized Black Holes) där det påstås att man med ny teknik har funnit den slutgiltiga lösningen på hanteringen av giftigt och radioaktivt avfall genom att dumpa det i ett svart hål. Helt genialiskt! Denna nya, funktionsbefriade teknik kan kanske också vara lösningen den ökande mängden av växthusgaser som ligger bakom klimatförstöringen.

Jag funderar starkt på att skicka tidningen till Per Bolund som då också kan läsa om Dynamoeffekten (från 1887) som hävdar att levande jätteansjovisar kan alstra elektricitet. Han borde bli överlycklig eftersom hela konceptet Bonk andas miljöpartistiskt politik. Totalt funktionsbefriad.

Enligt journalisten bakom artikeln finns det människor som påstår att Bonk är en bluff och ett konstprojekt under ledning av konstnären Alvar Gullichsen, men det vore ju för sorgligt.

För när jag går in på hemsidan känns ju en del av idéerna verkligen nutidsanpassade. Som till exempel den del som handlar om ” Ompackning - Etikettens kraft”. För det har ju stora likheter med de designprodukter inom mode, vin o hudvård som marknadsförs av dagens influenser och där innehållet förmodligen kommer från samma leverantör.

I mitten av 1980-talet kom Bonk marknadsavdelning med en av de mest radikala innovationerna inom marknadsföringsvärlden. Det var ett farligt enkelt koncept: packa om mediokra produkter med lyxmärken. I denna synergiska tillverkningsmetod har den ursprungliga leverantören ingen kännedom om det parasitiska förhållandet och bär alla under-line-kostnaderna för tillverkning, lagring och grossistdistribution. Mediokra produkter köps in i detaljhandeln och omvandlas med en ny etikett till lyxvaror med hög vinstmarginal. Konsumenternas uppfattning om kvalitet påverkas starkt av det vi kallar Etikettens löfte. Detta är avgörande om du har en produkt som köps innan den smakas eller testas - till exempel vin. Om du tror att produkten är bra har du i allmänhet en bra erfarenhet av den. Dina förväntningar färgar din upplevelse. Men det fina med detta är att om vinet är dåligt, skyller du på dig själv, inte tillverkarna av produkten. Du försökte slå pris/kvalitet -förhållandet och du misslyckades.

Få människor förstår designvetenskapen. Bonk förhandlade om att köpa stora mängder av dessa mediokra produkter. Våra experter vet hur man packar upp - för att ta bort de gamla etiketterna, lådorna, taggarna och så vidare, och sedan få de allra bästa formgivarna att skapa nya etiketter, nya förpackningar och ny marknadsföring. Det är samma produkt, men etikettens löfte ändrar sig.

Och visst vore det fantastiskt om vi kunde få Transdermal Utbildning genom att köpa Bonks Eduplast Learning Patch som Förbättrar förståelse, minnesbibehållande och koncentration?

Ett ineffektivt plåster i pannan som skulle vara ovärderligt för våra overklighetsförankrade politiker under den kommande valrörelsen så att de kanske, men bara kanske, kan åstadkomma fungerande politiska lösningar i sina funktionsbefriade tomma löften. Eller åtminstone komma ihåg vad de lovade i förra valrörelsen och den före den osv.

Det finns ett Museum för Bonk i Nystad i Finland. Där kan besökarna beskåda den fantastiska Bonks Surf Scooter 1957 från Creatures from beyond tomorrow och en trave med odlad, fyrkantig björkved.

Jag inser att världen behöver mer Bonk. Lite mer humor, positiv galenskap, fantastiska dumheter i stället för begränsande enögdhet och lättkränkthet.

Per, Märta, Morgan, Annika och jag.

De senaste 7-8 åren har helt förändrat mitt sätt att fritt umgås och tala med andra människor.

För varje år har det tillkommit fler och fler socialt oacceptabla ord och samtalsämnen och numera har jag blivit nästan besatt av att säga just dessa ord och lufta alla åsikter som absolut inte bör tas upp vid ett kaffebord tillsammans med kända eller okända människor.

Det är som att jag drabbats av en lindrig form av politiskt motiverad tourettes?

Precis som Per, Märta, Morgan, Annika med flera som snart inte ens kan skriva eller tala utan att tvångsmässigt flika in orden BLÅBRUN eller RASISTISK.

Men till skillnad från dem rör jag mig i den fysiska verkligheten tillsammans med föreningsmedlemmar, grannar eller andra grupper av vuxna människor och får bita mig i kinden eller sätta naglarna i handflatorna för att inte flika in ett INVANDRARE eller SVERIGEDEMOKRATERNA eller KÖNSROLLER eller FÖRSÖRJNINGSKRAV eller ASYLSKÄL (särskilt inte i samband med ”våra” afghanska ”pojkar”).

Jag befinner mig oftast mitt i smeten där de orden sällan eller aldrig nämns, annat än med överdrivet positiva eller negativa ord, och jag sitter där och tänker så det nästa pyser över men behärskar mig, behärskar mig och så kommer det ändå en olämplig mening.

Det blir snabbt väldigt dålig stämning.

Men eftersom jag i övrigt är en social, lättsam och oförarglig person så låtsas alla att jag skämtar och orosmolnet skingras och vi talar vidare om hundar, barnbarn, corona, höjda bensinpriser och oron över elkostnaderna i händelse av en vargavinter.

Men ETT politiskt och tidigare förbjudet ord kan jag numera fritt använda utan att någon besvärat skruvar på sig och säger .. vi lämnar politiska frågor utanför rummet! Kastar jag i dag in ordet MILJÖPARTIET i samtalet tar det eld i brasan och samtalet blir intressant och engagerat.

Jag kan till och med använda ordet GRÖNSVART utan att någon reagerar och det känns som en frisk vindfläkt som jag hoppas håller i sig.

Blåbrunt eller grönsvart? Anders Lindberg har som vanligt svaret.

 Det verkar som att vi vanliga väljare ska tvingas välja regering efter färg nästa år.

Glöm vårdköer, gängbrottslighet, äldredöd, skolresultat, ungdomsrån, våldtäkter, arbetslöshet, bidragsbedrägerier och allt annat obehagligt som ökat under den nuvarande regeringens tid vid makten.

Vi bör i stället koncentrera oss på vilken färg som passar bäst på vilket parti och sedan välja rött. Eller grönt.

Aftonbladets geni, Anders Lindberg, har till och med funnit ett sätt att slå fast hur vi identifierar vilka som representerar de olika färgkombinationerna. Vi ska fokusera på hur de klär sig!

Den 5 september var till exempel Oscar Sjöstedt (SD) och Elisabeth Svantesson (M) i Aktuellts studio för att tillsammans berätta att de ska förhandla om ett gemensamt motförslag mot regeringens budgetproposition och .. tada!! .. Elisabeth Svantesson var iklädd en chokladbrun top och en mörkblå kavaj!

Tydligare kunde det ju inte vara. Denna klädsel ska tolkas som ett hot mot demokratin, en fara för våra fri- och rättigheter samt signalerar ”sänkta skatter, hårda krav på utlänningar, mer pengar till rättsväsendet och ett stopp för Socialdemokraternas familjevecka”.

Det är ju fullständigt lysande!

Men trots att Miljöpartiets båda talespersoner ständigt återkommer till brunskjorte-begreppet så kan jag inte hitta en enda bild på Jimmie Åkesson iklädd brun kavaj och blå skjorta? Eller tvärtom. Däremot så finns det en bild på SD-ledaren inför en SR-intervju där journalisten i fråga var iklädd blå kavaj och brun skjorta komplett med SVART slips, vilket kanske säger något om Sveriges Radio?

Men om vi ska använda begreppet brunskjortor som mall för nazism/vit makt bör vi väl också använda begreppet svartskjortor som mall för fascism?

Vilket gör att jag höjer ögonbrynen en aning när jag ser att Märta Stenevi favoriserar just denna färg när hon representerar sitt parti och att Per Bolund, förutom en förkärlek för svarta kostymer/byxor, stundtals vandrar omkring i SVART lång regnrock eller BRUN överrock! Och ligger det inte nära till hands att svartsmeta ett röd/grönt parti som i direktsändning erkänner att de vill införa klimatdiktatur?

Har vi kanske en rödsvart regering?

Eller är Miljöpartiet den grönsvarta motsvarigheten till Sverigedemokraternas blåbruna färg?

Den ena färgen påstås ju representera Hitler och den andra Mussolini om jag inte missminner mig och om vi måste rota oss ner i 30-talets politik för att kunna göra rätt val år 2022.

Jag kastar mig genast över min vän Google och tar fram bilder på samtliga partiledare och finner att Annie Lööf allt som oftast klär sig i rosa och grönt vilket kan ge en bild av feministisk miljöpolitik men också i kombination med ljusblått som också förekommer i centerledarens klädsel kan tyda på ett visst intresse för barn .. på ett miljöanpassat sätt?

Kanske tyder detta på att det finns ett grönrosaljusblått enpartiblock i politikens breda mitt?

Det finns en viss logik i Anders Lindbergs teorier även om den som vanligt är svårbegriplig. Tydligast ser man den i Nyamko Sabunis klädsel, där allt på färgskalan representeras och där det är svårt att urskilja en röd, grön, blå, svart, brun eller rosa/ljusblå tråd?

Att skiljas är att dö en smula, ..

 

 

.. den här rubriken har väntat på text i flera månader nu, men jag har inte kunnat förmå mig att skriva ett enda ord.

För det gick inte bra för vår irländska Milly, vår älskade Rackarkott. Allt blev akut, smärtsamt, plågsamt och en oändlig väntan på den veterinär som kom för att avsluta ett liv som borde ha blivit längre.

Hon dog med huvudet i mina händer och jag var inte förberedd, varken på döden eller på min egen reaktion.

Jag har mött döden tidigare. Förlorat båda mina föräldrar, min bror, vänner och bekanta, elva hundar och nästan lika många katter och varje gång har det varit lika hemskt, men jag har gråtit, sörjt, saknat och gått vidare.

Men inte den här gången. Jag kraschade totalt, gick fullständigt sönder, fällde inte en tår medan sorgen, saknaden och smärtan gjorde att jag nästan inte kunde andas. Hon var ständigt med mig men ändå borta, det var och är nästan outhärdligt.

Vår Rackarkott fick en olycklig start i livet. De första två åren lärde henne två saker, att människor inte var att lita på men också att det gällde att låtsas vara tillgänglig för den som kunde förse henne med något att äta.

Ett koppel var en tvångströja och ett staket en fängelsevägg. Aldrig någonsin har jag fått kämpa så hårt för att förtjäna tillit och aldrig tidigare har jag helt förstått hur svårt det är att reparera ett raserat förtroende.

Det var många som dömde ut henne som ett omöjligt projekt under de första åren. Det fanns till och med de som såg henne som en livsfarlig hund och ville polisanmäla trots att hon varken skadade eller attackerade någon. Men, med all rätt, var hon rädd för det mesta.

När någon, som helt förlorat tron på allt och alla, kommer så nära så gör det något med dig själv när du ser hur tryggheten och tilliten sakta växer fram. Och jag önskar att hennes liv inte hade slutat i samma kaos som det började, för trots att jag satsade allt, gjorde allt och hoppades, hoppades så kunde jag inte ge henne det lugna, smärtfria slut som hon förtjänade.

Det plågar mig fortfarande.

Det finns värre saker i livet än förlusten av en hund, det är jag väl medveten om. Men just nu orkar jag inte förhålla mig till det. Tiden gör sitt och nu sover jag åtminstone om nätterna och vaknar inte längre av att jag tror mig höra henne vända sig om på sin sovplats. Den bråkdelen av en sekund när jag trodde att allt var en hemsk dröm har varit hemsk.

Så, livet går vidare och så småningom kommer jag kanske ha åsikter och kommentarer om vad som händer utanför min egen lilla, värld. Men det får ta den tid det tar.

Först ska jag ta reda på vem jag egentligen är, utan hund. För första gången sedan jag var 13 år.