De senaste 7-8 åren har helt förändrat mitt sätt att fritt umgås och tala med andra människor.
För varje år har det tillkommit fler och fler socialt oacceptabla ord och samtalsämnen och numera har jag blivit nästan besatt av att säga just dessa ord och lufta alla åsikter som absolut inte bör tas upp vid ett kaffebord tillsammans med kända eller okända människor.
Det är som att jag drabbats av en lindrig form av politiskt motiverad tourettes?
Precis som Per, Märta, Morgan, Annika med flera som snart inte ens kan skriva eller tala utan att tvångsmässigt flika in orden BLÅBRUN eller RASISTISK.
Men till skillnad från dem rör jag mig i den fysiska verkligheten tillsammans med föreningsmedlemmar, grannar eller andra grupper av vuxna människor och får bita mig i kinden eller sätta naglarna i handflatorna för att inte flika in ett INVANDRARE eller SVERIGEDEMOKRATERNA eller KÖNSROLLER eller FÖRSÖRJNINGSKRAV eller ASYLSKÄL (särskilt inte i samband med ”våra” afghanska ”pojkar”).
Jag befinner mig oftast mitt i smeten där de orden sällan eller aldrig nämns, annat än med överdrivet positiva eller negativa ord, och jag sitter där och tänker så det nästa pyser över men behärskar mig, behärskar mig och så kommer det ändå en olämplig mening.
Det blir snabbt väldigt dålig stämning.
Men eftersom jag i övrigt är en social, lättsam och oförarglig person så låtsas alla att jag skämtar och orosmolnet skingras och vi talar vidare om hundar, barnbarn, corona, höjda bensinpriser och oron över elkostnaderna i händelse av en vargavinter.
Men ETT politiskt och tidigare förbjudet ord kan jag numera fritt använda utan att någon besvärat skruvar på sig och säger .. vi lämnar politiska frågor utanför rummet! Kastar jag i dag in ordet MILJÖPARTIET i samtalet tar det eld i brasan och samtalet blir intressant och engagerat.
Jag kan till och med använda ordet GRÖNSVART utan att någon reagerar och det känns som en frisk vindfläkt som jag hoppas håller i sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar