En liten fråga till Jan Björklund.

Liberalernas partiledare har lovat sina barn att aldrig, aldrig, aldrig samarbeta med eller ta aktivt stöd av Sverigedemokraterna.

Jag har all respekt för alla människors rätt till egna beslut och åsikter, så länge det inte drabbar andra, och Jan Björklunds eget parti verkar ju inte ha några problem med att ge samma löfte till partiledarens döttrar.

Nu ska det löftet också gälla hela Alliansen?

Det blir rätt mycket makt som utgår från Jan Björklunds löfte till sina döttrar, men är det ok för de övriga partierna så är det väl inte mycket att orda om nu när politikens hetaste fråga är vem eller vilka som lider av den svåraste formen av SD-allergi.

Det är bara en enda fråga som jag skulle vilja ställa till Jan Björklund, om han nu händelsevis skulle vara intresserad av att lyssna på någon så ointressant som en förbrukad väljare och en vanlig mamma, bara några veckor efter en avslutad valrörelse.

Att Jan Björklund älskar sina döttrar över allt på jorden är lika säkert som att jag känner likadant för min dotter. Men om min dotters liv på något sätt kommer att försämras av beslut som fattas i riksdagen bara för att en partiledare inte kan samarbeta med en annan eftersom han har lovat sina barn att inte göra det, då tror jag inte att jag skulle kunna ansvara för mina handlingar.

Mina barn och andras ungar, sägs det när egna barn särbehandlas eller får särskilda fördelar av föräldrar med kontakter eller makt.

Jan Björklund brinner för andras ungar, som har haft oturen att födas med funktionshinder, och deras rätt till personlig assistans, det är han väldigt tydlig med. Men om den frågan skulle hamna i ett läge där de funktionshindrade barnens rättigheter endast kan bibehållas med ett aktivt stöd från Sverigedemokraterna – offrar han då hellre de funktionshindrade barnen än sviker sitt löfte till sina döttrar?

Eller om andras ungars möjlighet till en tryggare skolmiljö eller en fungerande barnpsykiatri hamnade i samma politiska dödläge? Offrar Jan Björklund hellre de barnen än tar stöd från Sverigedemokraterna, bara för att löftet till hans egna barn går före?

Det finns hundratusentals barn i Sverige som inte har Jan Björklund till pappa.

Vad är Jan Björklunds löfte till dem?

Jag lovar att se till att ni får det ni har rätt till, om det inte kräver stöd från Sverigedemokraterna. För i en sådan situation blir mitt svar detsamma som Löfvens - GLÖM DET! – oavsett vad jag har lovat och oavsett vad det gäller! För det har jag lovat MINA barn och det löftet är mer värt än era behov?

Vad ska resten av världen tänka om Sverige!!

Vår feministiska utrikesminister Margot Wallström har talat med DN - Sveriges anseende skulle skadas om andre vice talman Björn Söder åter blir aktuell för posten.

Vilken signal skulle det skicka om Sverige till resten av världen!

Eftersom Björn Söder redan har varit andre vice talman i fyra år, kan jag inte tänka mig att annat än att signalen redan har gått fram.

Men om Socialdemokraterna skulle välja en kommunist som andre vice talman, tror jag att det skulle skicka en rätt tydlig signal om att Socialdemokraterna tagit ett rejält kliv till vänster.

Eftersom Jonas Sjöstedt begärt sluten omröstning är det rätt troligt att sossarnas vänstergäng kommer att utnyttja tillfället till olydnad precis som Centerns SD-allergiker och om resultatet blir det önskade så önskar nog många att den signalen hade skickats redan före den 9 september.

Jag begär inte att Vänstern ska hamna i samma frysbox som Sverigedemokraterna även om de förtjänar den platsen lika mycket, eller lite, beroende på hur man ser det.

Herregud, jag är tål det mesta, vår hittekatt var övertygad kommunist och vår siames Maurice har ett rent sverigedemokratiskt förhållandet till det ökade antalet vita katter med olikfärgade svansar i området - vad det nu kan ge för signal till resten av landet?

Om någon undrar så är hunden, vår älskade Rackarkott, lika borgerlig som alla andra hundar som ser värdet i att inte bita handen som föder dem.

Men signalvärdet till resten av VÄRLDEN och skadan på Sveriges ANSEENDE blir nog större om vi får en kommunist som andre vice talman än om vi behåller den som vi redan har.

Allvarligt sjuka människor dör i vårdköer ..

.. vårdbehövande, isolerade äldre svälter stillsamt ihjäl i sina hem, barn i 10-12 årsåldern används som knarkkurirer, familjer med funktionshindrade barn slits isär, pensionärer slås ner och rånas på öppen gata, barn och lärare misshandlas och våldtas i skolan under lektionstid, barngrupperna på landets förskolor blir större och större i samma takt som de utbildade förskolepedagogerna blir färre och färre, antalet sjuksköterskor sjunker i samma takt som antalet kommunikatörer ökar inom landstingen, kaos råder på landets akutmottagningar, unga kvinnor isoleras, tvingas till tvångsgifte eller könsstympas och alla utlovade poliser lyser med sin frånvaro. 

Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst med att till exempel ta upp problemen och bristerna inom missbruksvården, psykiatrin eller det ökande antalet hemlösa pensionärer som inte längre har råd med både hyran och mat.

För att inte tala om hur mycket text jag skulle kunna spotta ur mig om det ökande antalet konkurser, den vikande tillväxten (EU:s lägsta) och kronans sjunkande värde – samtidigt som en lågkonjunktur och en eventuell finanskris tornar upp sig vid horisonten.

Men jag nöjer mig med att påstå att det inte saknas arbetsuppgifter för en ”handlingskraftig” regering bestående av ansvarstagande ”vuxna”.

Var vi nu ska få dem ifrån?

Än så länge lyser de med sin frånvaro eftersom det största och mest akuta problemet i Sverige är hur någon överhuvudtaget ska kunna regera utan att bli ”brunsmetad” eller påklistrad etiketten ”samarbetspartner med Sverigedemokraterna”.

Drygt en miljon etthundratusen väljares röster måste på något sätt ogiltigförklaras för att landet ska kunna ta i tu med de problem som väljarna önskar hade varit lösta i går – eller för fyra år sedan.

Människor kommer faktiskt att dö i väntan på att någon ska ha ryggrad nog att tala i klartext om vårdens faktiska problem – underskottet på sjukvårdspersonal orsakat av överskottet på politiskt valda byråkrater.

Men våra ”anständiga” politiker blundar för problemen och är döva för nödropen, för gud hjälpe oss om Jan Björklund måste gå hem till sina barn och erkänna att han talat med SD för att få stöd för en effektivare vård eller en tryggare skolmiljö. Eller om Annie Lööf skulle säga att hennes uppdrag kommer från hela folket, och inte bara de dryga åtta procenten som röstade på just henne, och bemöta SD på samma sätt som hon bemöter Vänsterpartiet.

En stor del av de väljare som de ”anständiga” partierna nu tar avstånd från, röstade förmodligen på dem i förra valet. Då var de välkomna, i dag är de oanständiga och duger bara till att ”brunsmeta” motståndarna med.

Jag har aldrig någonsin träffat så många arga människor som jag gjort den senaste veckan. Många använder orden Pinsamt, Ovärdigt, Obegripligt samt ett och annat som inte lämpar sig för publicering och ännu fler anser att våra politiker inte längre lever upp till kraven som medborgarna har rätt att ställa på sina folkvalda.

Ingen påstår att det handlar om sju anständiga partier som bör gå ut i strid mot ett oanständigt.

Snarare tvärtom – alla inser att det finns en uppenbar risk/möjlighet att den striden skulle förloras om det oanständiga partiet driver fram ett nyval.

Är det värt det? Är beröringsskräcken med en miljon etthundratusen väljare så stor att de anständiga partierna hellre offrar alla som desperat väntar på en förändring till det bättre - eller på möjligheten till ett anständigt liv - än anpassar sig till valresultatet i ett demokratiskt val?

Är det vad som kallas anständigt i den isolerade bubbla som våra politiker verkar leva i?

Johan Hakelius uttrycker det så väl i nättidningen Fokus, och är krönikan bakom en betalvägg så är bara avslutningsorden väl värda att betala 140 kronor för att få läsa ..

.. det är obegripligt att de etablerade partierna varken har någon aning om, eller något intresse för, vart det här nya partiet – till stor del en koalition mellan gamla sossar och moderater – är på väg.

Får man vara så oskicklig? Det måste väl trots allt finnas något slags kvalitetskrav, även på politiskt hantverk.

Sju anständiga och ett oanständigt parti?

Det enda roliga med Stefan Löfven är hans Tourettes-liknande förtjusning och nästan tvångsmässiga upprepande av vissa ord.

I begynnelsen var det handlingskraftig – sosseledaren ämnade bilda en handlingskraftig regering, hans förhandlingsvana skulle ge handlingskraftiga resultat och hans förmåga att handskas med näringslivet skulle ge utdelning i en handlingskraftig politik.

Allt handlade om den handlingskraft som enbart kunde utgå från en Socialdemokratisk regering.

Sedan dök värdegrunden upp – alla med rätt värdegrund var goda människor, de med fel värdegrund var onda människor, de beslut som regeringen fattade hade sin grund i den rätta värdegrunden och de som ifrågasatte regeringens budskap och omdöme saknade en värdegrund av värde.

Allt handlade om den värdegrund som endast fanns hos en Socialdemokratisk regering.

När denna regering så småningom kom till insikt om att det som inte kunde hända, när värdegrunden och handlingskraften var den rätta, ändå hände – skaffade sig statsministern två nya ord att klamra sig fast vid. Inte Okej och Oacceptabelt.   

Det var rätt mycket som varken var okej eller acceptabelt vid det laget, men eftersom mannen med handlingskraften och den rätta värdegrunden ihärdigt upprepade att det inte var okej och att det faktiskt var oacceptabelt, så blev det liksom lite okej och acceptabelt ändå. Åtminstone inom partiet.

Nu i dagarna har Stefan Löfven utökat sitt ordförråd med ytterligare två ord – anständigt och oanständigt.

Enligt statsministern finns det sju anständiga partier i Sverige – och ett oanständigt.

De anständiga partierna har bara anständiga politiker och anständiga väljare, medan det oanständiga partiet består av oanständiga politiker som lockat över en miljon oanständiga väljare från de anständiga partierna.

Det är ett rätt märkligt påstående som inte direkt kommer att locka tillbaka dem som gått från anständighet till oanständighet.

Eftersom det oanständiga partiets tillväxt är helt beroende av att anständiga politiker och anständiga väljare lämnar sina anständiga partier och går över till det oanständiga partiet, där de förvandlas till oanständiga politiker och väljare, är det lite förbryllande att det tydligen är ett ökande fenomen?

Jag vet inte riktigt hur vi ska handskas med den här sortens fixering vid anständigheten?

Om de politiker och väljare som lämnar de anständiga partierna till förmån för det oanständiga partiet bara blir fler och fler, borde inte det innebära att det oanständiga partiet blir mer och mer anständigt?

Eller var rymmarna redan oanständiga från början? Om så är fallet så finns det tydligen en hög grad av oanständighet hos landets två största partier som är de främsta leverantörer av nya medlemmar och väljare till det oanständiga partiet.

Kanske har vi ÅTTA oanständiga partier i stället för bara ett?

Men vad innebär det att vara oanständig? Kan jag ens använda ordet för att beskriva ett, eller fler partier?

Ordet oanständig kan ersättas med: ekivok, snuskig, stötande, obsen, fräck, osedlig, anstötlig, svinaktig, skamlig, slipprig, tvetydig, skabrös, vågad, liderlig, lättfärdig, frivol, okysk, otillständig, otillbörlig, opassande.

Jag vet inte riktigt vilken tolkning Stefan Löfven skulle göra om han fick välja?  

Ordet anständig ska föra tankarna till: passande, lämplig, tillbörlig, skälig, rimlig, hederlig, just, schysst, korrekt, respektabel, hyfsad, väluppfostrad, ordentlig, snygg, städad; sedesam, ärbar, tuktig, kysk

Ord som, enligt sosseledaren, passar som handsken på hans eget anständiga parti?

Seg-regeringsbildning

Nu är äntligen valet över och väljarna har beskrivits som allt från ett oanständigt(!?), obildat, okunnigt, ”fel”-röstande ”folk” till lättlurade nollor, styrda av Några Andra som skyfflat iväg dem med ”rätt” valsedel i handen.

Jag har också lärt mig några nya ord – klanröstning och särskilt socialdemokratiska områden. Om det förstnämnda är något som satts i system i det sistnämnda i årets val så antar jag att det innebär att Någon har lovat Några att leverera Något om Några levererar ett större antal röster till Någon?

Det enda som jag inte fattar är vad som händer om Någon inte uppfyller sina löften och Några därmed upplever sig som lurade, manipulerade eller kränkta?

Eller kanske nöjer de sig med att känna sig lika förödmjukande som väljarna kände sig när landets medieaktörer jämförde Sverige med 30-talets Tyskland och gjorde stora ansträngningar för att skrämma in väljarna på den enda ”rätta vägen” med osanna, tillrättalagda eller önskade ”sanningar”, som vem som helst kunde avslöja med ett minimum av ansträngning.

Lika förödmjukande är resultatet för våra folkvalda politiker som sitter inmålade i var sitt hörn i något så motsägelsefullt som ett passivitetens chicken race som går ut på att den som först gör något förlorar.

60% av väljarna har valt något annat än den nuvarande regeringen, det verkar vara ett rent obegripligt budskap?

Som man sår får man skörda – är ett gammalt ordspråk. Nu skördar våra politiker det som de sådde förra valet – förakt och misstro. Det enda spännande just nu är att se hur, eller om, de kan hantera det.

Jag borde vara besviken. Som jag har väntat på det här valet och så lyckas Miljöpartiet klara sig över 4%-strecket och om vi har otur så får vi ytterligare fyra år med en handlingsförlamad och SD-fixerad regering.

Men det enda jag känner är lättnad. Nu är den äntligen över, denna förödmjukande pinsamma valrörelse där debatten och samtalet ofta har varit lägre än lägst – och ingen vann!

Konstigt nog känns det resultatet nästan som en vinst?

Jag mår oförskämt bra, har drabbats av en enorm kreativitetskick som bland annat har resulterat i 32 sidor helt meningslös text som ska bevisa Varför katter är Vänster och ett lika onödigt lapptäcksprojekt som jag förmodligen kommer att förbanna mig själv för om någon månad.

Det känns som om jag helt har förlorat intresset för vad som kan eller kommer att hända och jag ifrågasätter till och med om vi egentligen behöver en regering.

Det gick ju bra utan regering i t.ex Belgien som klarade sig med lysande resultat i 589 dagar, något som förändrades till det sämre så fort som en ny regering tillträdde. Spanien gick igenom samma förbluffande utveckling när de saknade regering i 314 dagar medan tillväxten ökade och arbetslöshet minskade, något som i likhet med Belgiens goda resultat, föll så fort en ny regering kom på plats.

Vem vet, kanske Sverige klarar sig bättre om vi avstår från regering och låter riksdagen fatta alla beslut i stället?

Jag kan i alla fall inte komma på en enda minister eller ministerkandidat som jag tycker har de ledaregenskaper och den kompentens och erfarenhet som krävs för att styra ett land?

Pffthh!!

En nyårsafton, på den tiden då en nyårsfest finansierades av krediten på kontot, köpte vi en förhållandevis dyr ”fyrverkeripåse” för att glädja alla festdeltagare vid tolvslaget.

Det var en rolig fest och vi höll nästan på att missa det magiska klockslaget, men i grevens tid lyckades vi slita upp plastförpackningen och slita fram raketerna.

Vi började med de minsta. Först de som bara tjöt och for iväg, sedan de som lät lite mer, flög lite högre och slutligen exploderade i några spridda stjärnor.

En märklig klump visade sig kunna rotera en eldkvast under några minuter, och det var ju oväntat och underhållande?

Slutligen kom huvudnumret. En STOR raket med ett namn (vilket har jag glömt) som förde tankarna till ett vattenfall av enorma stjärnor.

Maken tände på och tog betäckning tillsammans med oss andra och förväntansfullt väntade vi på skönhetsupplevelsen.

Det tog tid. Men det glödde lovande i stubintråden så vi väntade.

Och väntade.

Till slut så sprakade det till – och hela den stora, mäktiga raketen föll platt till marken med en sorgset och uppgivet … pffthh!!

Ja, vad säger man? Det var ju inte direkt ett stämningshöjande fyrverkeri.

Antiklimax är väl ett ord som ligger nära till hands? 

Snöpligt eller snopet är också passande ord och känslan av att ha blivit lurad låg i vägen för ett jublande – GOTT NYTT ÅR!!

Då hördes en lätt berusad röst i mörkret .. bättre lyss till den sträng som brast .. och ett fyrverkeri av munterhet utbröt i nyårsnatten.

Jag minns den händelsen nu och kände väl igen känslan när jag tog del av årets valresultat. Det finns ingen större anledning att spekulera i varför det blev som det blev, även om jag, i likhet med landets ledarskribenter, tror mig sitta inne med ”sanningen”.

Det finns redan alldeles för många sanningar i omlopp och dessutom känns det som att det är läge att hålla en låg profil tills någon gått igenom min dator, där säkerhetsprogrammet har arbetat för högtryck den sista tiden.

 Så jag nöjer mig med att citera åsnan Ior:

Det står inget vidare till. Det har inte stått vidare till på länge nu.

Men hur som helst, vi har inte haft nån jordbävning på sista tiden.

Det är när gräsrötterna sluter sig samman som de bildar en gräsmatta.

De kallar oss folket, valboskapen, gräsrötterna eller väljarna. Alltid med ett tonfall eller en lätt krökning på munnen som antyder att vi är den börda som de motvilligt tvingas förhålla sig till vart fjärde år.

Den värld vi lever i verkar inte ha mycket gemensamt med den som våra politiker, statsvetare, kulturarbetare och journalister förhåller sig till.

Det förstår varenda gräsrot när vi tar del av de enfaldiga, övertydligt ”pedagogiska” valbudskapen, affischerna och filmerna som ska få oss att bortse från den verklighet vi lever i och i stället rösta i full förtröstan om att det finns de som ”vet bättre” och därmed också är bättre skickade att bestämma över våra liv än vi själva?

En del ifrågasätter till och med ”valboskapens” rätt att rösta eftersom opinionssiffrorna visar på att ”vi” har en tendens att rösta ”fel”. Men ett genomförande av de idéerna faller tack och lov på att det då skulle öppna frågan om svenskt medborgarskap i de kommunala valen eller kraven på tillräckliga språkkunskaper för att bli svensk medborgare och därmed få rösträtt.

Så vad skulle jag säga om någon av alla dörrknackande politiker, som vet hur jag EGENTLIGEN bör tänka, tycka och rösta, mot all förmodan orkade ta sig fram till min avsides belägna dörr?

Kanske skulle jag berätta att min sorts människor fortfarande talar med varandra i stället för att hata och håna meningsmotståndare på facebook och twitter?

Det kanske skulle vara intressant att få veta att bland alla konstiga människor i den outforskade miljön utanför storstäderna är det fullständigt tillåtet att ha olika politiska åsikter, skratta ut eller ifrågasätta varandra .. och ändå umgås och ha trevligt, samtidigt!

Vi känner ju varenda granne, oavsett kön, ålder eller ursprung, och eftersom vi inte är så många har vi inte heller råd att isolera oss från varandra.

Så, hur ser det ut, längst ner i gräsmattan, nu i valrörelsens elfte timme?

Det är rätt uppgivet, kan jag meddela.

Det finns ingen som litar på ett enda ord som kommer från den sittande regeringen som i handling visat att de inte är att lita på.

Det finns inte heller någon som litar på den allians som sålde ut sina väljares röster bara några månader efter förra valet.

Alla har någon som förlorat något eller råkat rejält illa ut under de senaste fyra åren. De vanligaste meningarna i politiska samtal är ett häpet ..

Jag hade ALDRIG trott att SOCIALDEMOKRATERNA skulle behandla de svagaste i samhället så illa!

VARFÖR opponerade sig inte oppositionen mot budgeten/besluten/lagändringarna när de kunde ha hindrat eller ändrat det värsta med hjälp av SD?

Varför har ingen lyft ett finger på fyra år och hur har de mage att tro att vi köper grisen i säcken en gång till?

Det är ju hur galet som helst när det inte går att fatta beslut bara för att fel parti stöder den fråga man själv vill ha igenom?

Det enda alternativet som finns är att rösta på SD så kanske de andra förstår att de måste anpassa sig till valresultatet.

Vad får jag om jag röstar på C/L/Kd/ eller M? Stefan Löfven och Jonas Sjöstedt som vice statsminister? Den risken tar jag inte.

Alliansen? Hahahah! Den finns inte längre, och förresten gör jag inte samma misstag två gånger.

Politikerna får sitt uppdrag från folket – HELA folket och inte bara särskilt utvalda!

Och så finns det de som ger uttryck för samma känslor som Ulf Hedman gör i en insändare i Vlt - Det får bli SD i september för första gången. Inte bara för att jag uppskattar det mesta av Åkessons raka budskap och inte bara för invandringspolitiken heller. Vad gäller just denna skulle jag ju numera lika gärna kunna rösta på M eller S. Nej just nu känner jag att jag inte har någon annan möjlighet att ge gammelpartierna min hårdaste smäll på käften för hur de har brustit i respekt för väljarna och hur de har hanterat vår ömtåliga demokrati och vårt parlamentariska statsskick under den gångna mandatperioden.

Några har en förälder som betalar för en hemtjänst som skrämmer mer än hjälper, väntar på en plats på ett äldreboende som ännu inte är byggt eller inte får någon hjälp alls och är helt beroende av den hjälp de vuxna barnen kan bistå med på sin fritid.

Andra har funktionshindrade syskon, barn eller barnbarn som hanterats så illa att hela familjen, inklusive syskon, far- och morföräldrar, lever i ett schemabundet helvete utan hjälp eller stöd från samhället.

Många vittnar om barn som måste tvingas till en skola där de känner sig otrygga. Barn som aldrig lämnar hemmet på fritiden, barn som inte får skolskjuts, barn som saknar hjälp och stöd vid dyslexi, syn- eller hörselproblem eller som helt och hållet får avstå från meningsfylld undervisning pga psykiska funktionshinder.

På tisdagarna är det pensionärsrabatt i vår affär och där möts de som trodde på löftena om ”en rejäl pension” och nu måste dra in på nästan allt för att ens kunna betala hyran och samtidigt äta sig mätta.

Tandvårds- och vårdkostnaderna är också ett vanligt samtalsämne, gärna i samband med de subventioner som gäller för de sk ”papperslösa” som har all rätt i världen att få akut vård som inte kan vänta för femtio kronor.

När det för många handlar om samma akuta vård till ett oöverkomligt pris och en väntetid på flera veckor, eller månader, förstår jag den frustrationen.

Men det som framkallar den största ångesten är i alla fall sjukvården. Cancer har i alla tider varit skräcken, men i dag när många kan botas, verkar väntetiden både före och efter cancerdiagnosen symbolisera dödsdomen i sjukdomen.

Känslan av att vården portioneras ut i förhållande till hur mycket den sjuke kan tillföra samhället är högst påtaglig bland de gräsrötter jag själv tillhör.

Äldre och funktionshindrade ska dö så fort som möjligt men friska pensionärer kan få en liten extra chans om de kan återanvändas i skola, vård och omsorg.

Nästa val kanske vi får ett personligt självmords-paket till alla äldre. Ett erbjudande som ”frivilligt” kan användas när livet blir för svårt? Kanske med en tidsbegränsad bonus på elcyklar till efterlämnade barn, så man inte går och såsar med beslutet för länge? – sa en fd sosseväljare lite bittert.

Du skämtar – blev svaret från den betydligt yngre grannen på nedervåningen. Ingen slösar väl bort pengar i onödan på en tärande gamling. Du får nog vara glad om du får en öl och en lagom hög pall så du kan ta dig över balkongräcket.

Vilket kanske kan ses som ett tips till IKEA – pallen Farväl, med plats för flaska, glas och ett personligt budskap. En återvinningsbar möbel som står stadigt kvar, när du själv förlorat balansen.

Det är alltså inte bara politiker och kulturpersonligheter som kan känna sig kränkta. Men alldeles särskilt kränkta känner sig en del gräsrötter när ett par hundra privilegierade ”Kändisar” går samman för att tala om för dem hur de ska rösta ..

.. och det är när gräsrötterna sluter sig samman som de bildar en hel gräsmatta.

En liten notis om grisslakt.

Det har varit en plåga att försöka följa alla debatter, utfrågningar och intervjuer med våra politiker i årets valrörelse. Den här veckan har vi faktiskt inte orkat mer utan har satsat på mer bloddrypande intriger från Netflix i stället för ”valinformationen” från de stora kanalerna.

Men visst är det ett dramatiskt val? Det står mycket på spel för oss vanliga dödliga och för landet nu när tillväxten går ner, kronan faller och en lågkonjunktur står för dörren.

De båda blocken, det rödgröna och det blå, försöker efter bästa förmåga att slakta varandra och mellan de DÖdliga attackerna går de samman och försöker slakta det parti som de gemensamt gött under de senaste 8-9 åren.

Men olyckligtvis har varje retoriskt knep, varje löfte och varje lögn gjort att de största partierna har minskat i storlek och varje ”utspel” och ”avslöjande” har medfört att det parti som var tänkt att ätas har vuxit sig allt större. Desperationen i debatterna har den senaste tiden nästan fört tankarna till hur det låter bland fabriksuppfödda grisar.

Jag vet en del om grisar.

Vi har haft två, som vi till en början handmatade till liv hemma i köket efter det att jag gått till våldsam attack mot en grisbonde som lät de icke-livsdugliga små kultingarna ligga och dö i gödselrännan på sin ”grisfabrik”.

Så jag vet att det är stor skillnad mellan de grisar som växer upp i en stängd miljö, utan att ha en aning om den verklighet som finns utanför de stängda dörrarna och de grisar som ansvarslöst får nöffa omkring bland människor i den miljö som vi alla är skapade att leva i.

De förstnämnda grisarna är rädda för varandra, ger sig på och skadar varandra i kampen om det trånga utrymmet, medan de andra grisarna lyckligt och socialt kladdar ner den som kliar dem bakom öronen och glatt bökar upp trädgården kring det svenskaste av allt – det röda huset med vita knutar mitt ute i landsbygds-spenaten.

Att jag tänker på grisar just nu beror på att vi i dagarna träffade en bekant som har den något udda vanan att klippa ut notiser med ”roliga” dödsfall. En inte helt vanlig hobby, kan man tycka, men så handlar det inte heller om en helt vanlig person.

Det sista bidraget handlade om vad som skedde när julgrisen skulle slaktas av tre män i den ungerska byn Darvaspuszta och det mesta gick snett.

Då grisen skulle ges den bedövande elstöten gick det inte bättre än att mannen som höll i verktyget själv fick en stöt och dog.

Ägaren blev så chockad att han ådrog sig en kraftig hjärtattack och dog även han omedelbart.

Och då medhjälparen till den förste mannen skulle dra ut kontakten fick också han en elstöt och vårdas nu på sjukhus.

Grisen överlevde.

Nu vill jag inte att någon ska känna att jag ser våra folkvalda som grisar. Nej, långt därifrån, de gör nog så gott de kan utifrån de förutsättningar de har.

Men medge att det finns en slags sensmoral i den här berättelsen.

Eller så är det bara jag som har dålig humor?

”Lögn, förbannad lögn och statistik”.

Jag är så trött på den här valrörelsen att jag mår illa bara jag ser en varm korv med bröd.

När det här är över kommer inte de nätprenumerationer som jag har att förnyas, eftersom jag kan få tredubbelt så många prenumerationer inom alternativ media för samma pengar som jag betalar för bara en av dem. Att byta från journalistik som utgår från att jag är mindre vetande till annan, som åtminstone inte hymlar med vad de står för, kommer säkert vara bra för mitt psykiska välmående.

På tidningssidor, i talarstolar, i debatter och sk utfrågningar produceras det lögner, hårt vinklade, påstådda ”fakta” och personangrepp. Slarvigt formulerade åsikter, eller publicerade bilder, blåses upp till ren ondska och samhällsfarligt beteende, medan ondskefulla och samhällsfarliga beteenden tonas ner till allmän slarvighet eller något ”som alltid har varit så”. 

Så det behöver vi vanliga människor inte alls bry våra små ömkliga hjärnor med eller sörja över är ofta budskapet om det nu rapporteras alls om det som vi antas inte kunna hantera utan att bli nazister.

Det är något avgörande fel när en vanlig, normalbegåvad människa som söker trovärdig information, känner sig lika kränkt som en ifrågasatt kulturpersonlighet och lika underskattad som en sverigedemokrat – efter att ha läst en ledarkrönika av Anders Lindberg eller Lars Lindström.

Efter fyra år av total ryggradslöshet, passivitet och enögd fixering vid Sverigedemokraternas 13% får vi nu, i elfte timmen, en orealistisk löfteskarusell med extra allt, en situation där det är fullt möjligt att Sverigedemokraterna blir Sveriges största parti och om jag tolkar Stefan Löfven rätt i dagens debattartikel så kräver han att övriga partier ska samlas runt honom i en koalitionsregering ”för landets bästa”.

Men om de inte gör som han anmodar dem att göra så vill jag bara påminna om vad jag skrev förra året - jag tror, på fullt allvar, att Stefan Löfven och hans sossar inte alls skulle dra sig för att regera med (hjälp av) Sverigedemokraterna, om de tillsammans får egen riksdagsmajoritet.

För det vet ju alla att egen majoritet är varje sosses våta dröm, eller hur?

Sossarna har inte fläckfriare, hederligare eller ärligare bakgrund än Sverigedemokraterna och sossarna anser sig ha RÄTT TILL Makten eftersom de upplever sig själva som STÖRST. Socialdemokraterna ser sig faktiskt som VINNARE, trots att 69% av väljarna föredrog andra partier i förra valet.

Att regera med stöd av SD, trots allt avståndstagande kommer naturligtvis att framställas som det yttersta beviset för Socialdemokraternas ansvarstagande för landets bästa. För därtill blir de nödda och tvungna om de inte får som de vill.

Trots att det verkar som om nästan 80 % av väljarna INTE vill ha Stefan Löfven och hans gäng i regeringsställning!

Men vad gör man alltså inte för att rädda LANDET!

Herregud, när jag röstar på söndag gör jag det också för landets bästa och där ingår banne mig inte Stefan Löfven och hans parodi på socialdemokrater.

Förra valet skrev jag - om sossarna vinner valet kommer de att förlora partiet – och där blev jag i sanning sannspådd.

Det är VI som sitter på styråran .. sa Stefan Löfven självsäkert när Sverigedemokraterna förklarade att de hade för avsikt att fälla hans regeringsbudget, september 2015 och sedan visade det sig att landets kapten envisades med att sitta på styråran, som var själva förutsättningen för att kunna ta ut någon riktning alls, i ytterligare 3 år.

Senare samma år, i december 2015, förkunnade statsministern att han och hans hustru lovat att bli kontaktpersoner för en ”nyanländ person/en kompis”, en solidarisk handling som han rekommenderade alla att genast följa.

Jag undrar hur det gick för denne utvalda ”kompis”?

Vem var det, en liten ensam afghansk gosse eller en av flera hustrur till en överansträngd nyanländ man? Hur upplevde h*n närheten till sina kontaktsvenskar.

Hur gick det för denne ”nyanlände person” och har h*n och statsministerparet fortfarande kontakt och i så fall hur ofta och i vilka sammanhang?

Ett tag trodde jag till och med att statsministern hade tänkt lägga grunden till en ny svensk sedvänja i stil med den ceremoni som presidenten i USA har i samband med Thanksgiving, då han benådar en särskilt utvald kalkon som tecken på barmhärtighet och godhet?

Men i stället blev det en gymnasieamnesti för 9000 personer?

Men det kanske inte blev någon ”kompis” alls när allt kommer kring, Stefan Löfven har ju inte direkt gjort sig känd som en trovärdig person de senaste åren.

För inte ens Stefan Löfven litade på Stefan Löfven när han tillträdde som statsminister. När han blev varse att det var han, och bara han, som bar det yttersta ansvaret för all krishantering, och i synnerhet den akuta kris som alla såg segla upp vid horisonten, ändrade han snabbt reglerna för landets krishantering så att .. vips .. ansvaret för alla eventuella kriser i samband med de allt stridare flyktingströmmarna blev Någon Annans eller EU:s.

I smyg och största hemlighet, naturligtvis.

Jag har skrivit det tidigare och gör det igen .. det är fullt möjligt och ingen orimlig gissning att Stefan + Jimmie = Sant, när dammet efter valet har lagt sig.

Firmafest på SVT?

Tillsammans med Maken bänkade jag mig framför TV:n i går kväll och förberedde mig på att få se den partiledardebatt som utlovats i SVT:s programtablå.

Döm om min förvåning när vi plötsligt verkade befinna oss mitt i en firmafest, där underhållningen bestod av partiledarna för landets största och näst största parti, sett utifrån de senaste opinionsmätningarna.

Det hela presenterades, under tjo och tjim, av en välkänd, jättepeppig lekledare som tydligen hade till uppgift att se till att ingen fick tala till punkt och som avbröt så fort som samtalen verkade bli begripliga.

Stämningen var så hög att halva sändningstiden upptogs av de inbjudnas jubelrop och applåder. Ingen av de uppträdande ville uttala en åsikt som kunde påverka de röstberättigade tittarna, vilket de flesta tolkar som .. jag tycker som du fast på ett annat sätt men kan ändra mig om vi gör det blocköverskridande om jag får bestämma och om du lovar att inte göra något som jag också lovar att inte göra men kan tänka mig göra hellre än att avsäga mig den makt som kanske finns inom räckhåll om jag bara tiger nu fast det kommer jag aldrig att erkänna fast att jag vet att du också kommer att göra det om du får chansen så jag kommer att fråga chans först så fort som vallokalerna stänger .. typ!

Den partiledare som för närvarande titulerar sig statsminister visade återigen upp sitt paradtrick – fyra olika partiers sammanlagda budgetuppgifter blir tillsammans en gigantisk skattesänkning – vilket, hokuspokus!! - skulle föra landet till ruinens brant och samtidigt gynna de snuskigt rika ..

.. och det applåderades och jublades.

Den andra partiledaren försökte förgäves förklara det vattentäta tricket men fick aldrig tillräckligt med tid för att åskådliggöra att .. om Annie, Jan, Ebba och Ulf var och en får bestämma hur de vill använda samma summa blir slutsumman INTE fyra gånger den ursprungliga summan.

I och för sig är det en svår räkneuppgift för vem som helst som inte behöver bekymra sig över utgifter överhuvudtaget, men för oss som såg det utifrån är den trollerikonsten inte riktigt trovärdig längre.

Lika lite som tricket med den itusågade damen eller assistansersättningen. VEM tror att hon faktiskt sågats itu och klämts ihop igen utan att det spillts en droppe blod och vem tror att behoven blir mindre om kostnaderna hamnar i den kommunala budgeten i stället för i den statliga budgeten?

Men nu skulle det vara ROLIGT med politik - fart och fläkt och jubel och applåder!

Så det jublades och applåderades.

Suck!

Att försöka vara vuxen i ett rum fyllt av adrenalinstinna politikerfans verkade inte heller gå hem hos lekledaren som raskt bytte ämne så fort som den uppsluppna stämningen riskerade att bli för allvarsam och tråkig.

I stället blev det frågesport!

Om vem som visste vad om den andre som privatperson?

Vi trodde nästan att det inte var sant!

Men det var det.

Jätteskojsigt!! Jippiiii??

Och då måste jag erkänna att jag tyckte att vi, och alla andra tittare, förtjänade något bättre och stängde av TV:n

Möjligen förvandlades eländet till ett kvalitetsprogram efter det, det kan jag ju inte uttala mig om, men annars säger jag som en annan partiledare .. att hade jag varit chef för den här snart helt skattefinansierade kanalen, hade jag lagt ner eller privatiserat den.

För ärligt talat, jag avskyr när människor handskas ovarsamt med min tid. Tid som jag kunde ha använt bättre.