En bra lögn är bättre än en dålig sanning ..

 .. anser Peter Wolodarski i en krönika i DN i dag. Krönikan ligger naturligtvis bakom betalvägg eftersom bra lögner och dåliga sanningar inte är gratis när det kommer uppifrån.

Dagens Nyheters chefredaktör vill att generaldirektören för Myndigheten för psykologiskt försvar ska avgå eftersom myndigheten anmälde Kalla Faktas program om SD:s trollkonton till Granskningsnämnden och därmed ”gjort sig till en nyttig idiot för Sverigedemokraterna.”

Vilket förmodligen betyder att alla som inte har samma åsikt som Peter Wolodarski också kvalar in under samma rubrik .. Nyttiga Idioter?

Det hela handlar naturligtvis om Kalla Faktas wallraffande hos Sverigedemokraterna: I programmet användes klipp där bland annat medarbetare vid myndigheten för psykologiskt försvar, MPF, pratar.  Tråkigt nog innehöll intervjuerna inget som ”över huvud taget” berörde ”förhållanden och uttryck inom den svenska informationsmiljön eller svensk opinionsbildning – vilket innebär att att intervjuerna vilseleder tittarna att tro att myndigheten uttalat sig om ”Kalla faktas” granskning.

Peter Wolodarski menar alltså att generaldirektör Magnus Hjort ”med sitt agerande visat att han varken respekterar fria medier, svensk grundlag eller de viktiga formuleringarna på myndighetens hemsida” och därför bör avgå eftersom ”det finns ingen laglig grund för att kräva radering av innehåll i fria medier. En myndighetschef som ändå begär det är olämplig i sin roll”.

Så nu vet vi det. En nyttig lögn i fri media är bättre än en ovälkommen sanning från en svensk myndighet, åtminstone om DN:s chefredaktör får bestämma.

Karin Olsson, chefredaktör på Expressen stämmer in i klagosången: ”Magnus Hjorts anmälan används redan för att skada förtroendet för seriösa nyhetsredaktioner. Med tanke på myndighetens uppdrag att ”stärka befolkningens motståndskraft” mot desinformation är det minst sagt olyckligt”.

Jag har inte läst DN sedan Peter Wolodarski tillträdde som chefredaktör och det känns som bara det har varit bra för mitt högst privata psykiska försvar.

Ärligt talat, det här handlar väl egentligen inte alls om Kalla Faktas program eller om Sverigedemokraternas sk trollfabriker utan om medias makt, tolkningsföreträde och svenska folkets rätt till sanna sanningar som faktiskt skyddar mer mot desinformation är tillrättalagda budskap.

Att utgå från att majoriteten av den svenska väljarkåren inte kan tänka själva känns nästan mer kränkande än generaldirektör Magnus Hjorts krav på faktarapportering.

För i det här sammanhanget är det faktiskt svårt att skilja den ena nyttiga idioten från den andra”

Fredrik Reinfeldt och Jan Guillou, ..

  .. två allvetande ugglor i samma träd. Den ene blå, den andre röd men båda hohohoar samma budskap – ALLT ÄR SVERIGEDEMOKRATERNAS FEL!

Det är Sverigedemokraterna som ligger bakom lögnen om rån, skjutningar och sprängningar utförda av unga män i förortsligor, infiltration av myndigheter som läckt miljoner/miljarder som varit avsedda för de mest behövande i landet, bidragsfusk och kvinnoförtryck. Det är också Sverigedemokraterna (knappt en fjärdedel av väljarna) som fått vanligtvis normala svenskar att tycka att invandringen till Sverige har varit oproportionerligt hög, att Migrationsverkets och regeringens sätt att hantera den inte varit till landets bästa utan mest har handlat om att kamma hem politiska poäng till en regering som varit villig att göra vad som helst för att få sitta kvar.

Medan – medierna sviker!

Det är därför vi korkade vanlisar tror på det vi upplever och läser om. Det är därför journalister och Jan Guillous kompisar inom public service upplevs som uppskrämda medarbetare som slängt idén om opartiskhet i papperskorgen av rädsla för repressalier från Jimmie Åkesson och hans väljare.

Demokratin är hotad!

Det VET både Fredrik Reinfeldt och Jan Guillou, för de har med egna ögon verkligen sett Sverige, både från ovan och genom bilfönstret när de färdats genom landet.

Båda har kommit till samma slutsats: Sverige har inga som helst problem som relaterar till hög invandring!

Den förstnämnde konstaterade 2014 att .. "Jag flyger ofta över den svenska landsbygden och det skulle jag vilja råda fler att göra. Där finns oändliga fält och skogar. Där finns mer plats än man kan föreställa sig. De som hävdar att landet är fullt, de bör visa var det är fullt".

Den andre rekommenderar den vanlige svensken att tänka på klimatet och bara föreställa sig en bilresa var som helst genom Sverige, helst sommartid.

Vi passerar det ena välordnade samhället efter det andra med prydliga villaträdgårdar och välansade rabatter. Vi ser nya eller nedlagda fabrikslokaler, skolor, sjukhus och brandstationer, barn på en fotbollsplan, ordentligt parkerade cyklar vid en badstrand. Inga skjutande gangstrar inom synhåll, inte ens i vår föreställningsvärld.

Detta är inte bilden av en hotad nation. Det är nämligen inte så att några tusen förortsgangstrar hotar 10 miljoner svenskars välfärd, samhällsbygge och demokrati.

Alltså, Sverige är en idyll där alla lever ett gott liv, helst sommartid. Det stora hotande molnet över landet är skapat av en kommersiell gangsterjournalistik som utan större motstånd får forma en verklighetsbild som i grunden bekräftar en i grunden fascistiska människosyn.

Jan Guillou lider. Han oroar sig så till den milda grad över att Sverige ska drabbas av en högerextremistisk regim att han och hans hustru överväger att emigrera och för att riktigt vara på den säkra sidan har de redan nu ansökt om preliminärt inresetillstånd till Kanada, som i kraft av sin historia och demokratiska tradition naturligtvis skulle välkomna paret Guillou ett eventuellt nödläge.

För det gäller ju att vara den allra första som lämnar det sjunkande skeppet om det verkligen bränner till i landet.

Men mitt hjärta blöder för Jan Guillou, för Kanada verkar inte förstå sitt eget bästa. Hustrun till Jan Guillou verkar vara välkommen, medan han själv fortfarande väntar på ett godkännande?

Han har skrivit ett offentligt och upprört brev till Kanadas ambassadör och tar inte det skruv så måste det uppmärksammas som en politisk fråga och diskuteras offentligt!

Men i värsta fall får den berömde och hyllade skribenten nöja sig med en bilresa genom Sverige, trots att det är vintertid, och uppmärksamma det ena välordnade samhället efter det andra med väl snöröjda villaträdgårdar och vintervackra snötäckta fruktträd, nya eller nedlagda fabrikslokaler, skolor, sjukhus och brandstationer, barn på en ishockeyrink, ordentligt parkerade cyklar vid en frusen insjö men inga skjutande gangstrar inom synhåll, inte ens i Jan Guillous föreställningsvärld.

Eller så kan han ta en flygtur med Fredrik Reinfeldt och uppleva hur mycket obebyggd plats det finns över till den som inte trivs med yttrande- och åsiktsklimatet i landet.

 

 

 

Det ångestfyllda (S)kriet från vänster.

Socialdemokraterna kallade i dag till pressträff för att varna för det demokratiskt folkvalda parti som mer än något annat hotar deras maktinnehav?

Bara det är unikt i en svensk valrörelse.

Är det ens inom demokratins ramar?

Tänk om Ulf Kristersson kallat till pressträff för att förklara vilket säkerhetshot de socialdemokratiska ministrarna i Sveriges regering är, till exempel de två som representerade partiet i den nu aktuella pressträffen?

Jag vill inte sänka mig till samma nivå som socialdemokraterna, men kan inte låta bli att reagera över valet av talespersoner.

Anders Ygeman, ”mannen som tvingades avgå från inrikesministerposten 2017, på grund av sitt ansvar för Transportstyrelseskandalen”, där serbiska IT-tekniker – utan säkerhetskontroll – fick tillgång till flera sekretessbelagda register vilket betydde att hemlig information om svensk infrastruktur, fordons bepansring och nyckelpersoner i svenskt försvar kan ha röjts”. Vilket är en av de allvarligaste incidenterna till skada för rikets säkerhet på många år.

Peter Hultqvist som KU anmälts vid ett flertal tillfällen bl.a för korruption, för att ”medvetet undanhållit information” om försvarsekonomin och risken för underfinansiering och med anledning av att regeringen har köpt ubåtar för 5,2 miljarder kronor utan att riksdagen haft möjlighet att godkänna detta.

Inte med ett enda ord nämndes kontakterna mellan Ryssland och Vänsterpariet och Vänsterpartiets flaggviftande för PKK samtidigt som Sverige har sköra NATO-förhandling med Turkiet, men att Jimmie Åkesson inte ville välja mellan Joe Biden och Donald Trump (han ville inte ha någon av dem) var tydligen ett större hot mot Sveriges säkerhet.

Det var plågsamt att se den här presskonferensen och det var uppenbart att det också var plågsamt för ministrarna att tvingas läsa från de manus de hade framför sig. Bleka och svettiga stod de där som bevis på att den socialdemokratiska verktygslådan är tom och att det enda som finns kvar är smutskastning och hot riktat med de andra demokratiskt folkvalda partierna.

Det är både patetiskt och pinsamt.

Men det är också uppenbart att Socialdemokraterna ligger försvarslösa i något som nästan kan beskrivas som dödsryckningar och att deras enda hopp om överlevnad är att kunna ta livet av ett annat parti för att kunna transplantera in deras politik i det tomma skalet.

Får de förnyat förtroende efter valet så är det ett skadskjutet eller dödsdömt parti som gamla trotjänare skickar upp på banan igen.

Svenska folket borde befria dem från den förnedringen.

Tror Magdalena Andersson verkligen att Jimmie Åkesson kan bli statsminister?

 Det är förvånansvärt många som faktiskt tror att Jimmie Åkesson kan bli statsminister om SD blir den blå sidans största parti.

Jag har till och med en nära vän som var gråtfärdig när hennes son berättade att han funderade på att rösta på SD. För då kanske Jimmie Åkesson blev statsminister och fick styra landet som han ville.

Hur dåligt pålästa är vanliga människor egentligen. Är det här en följd av skolans misslyckande eller hur kommer det sig att så många inte har en aaaaning om vad som händer efter det att de lämnat sin valsedel?

Men det är ändå inte det som förbryllar mest. Magdalena Andersson, vår statsminister, verkar OCKSÅ oroa sig för att Jimmie Åkesson ska bli statsminister?

Hennes övertygelse om att detta ligger inom möjlighetens gräns är så stor att hon till och med kontaktat både SVT och TV4 för att få debattera med Jimmie Åkesson i stället för Ulf Kristersson i valets obligatoriska slutdueller mellan statsministerkandidaterna.

Och går jag in på Socialdemokraternas Instagram ser jag att frågan om Jimmie Åkesson som statsministerkandidat är synnerligen aktuell även där?

Var går gränsen för hur okunnig en folkvald kommunpolitiker/riksdagsledamot eller minister egentligen får vara när det gäller vårt statsskick?

Så till Magdalena Andersson i synnerhet och Socialdemokraterna i största allmänhet vill jag härmed dela ut några lugnande ord – Först måste talmannen föreslå Jimmie Åkesson som statsministerkandidat och Jimmie Åkesson KAN INTE bli statsminister om mer än hälften av riksdagens ledamöter, det vill säga minst 175, röstar mot förslaget. 

Vilket i dagsläget gör att talmannen redan från start skulle anse att det är lika meningslöst att föreslå Jimmie Åkesson som statsminister som Annie Lööf förra året.

Det skulle aldrig riksdagens övriga partier gå med på.

Och om det sk blå laget skulle vinna valet med stor marginal så är det i alla fall talmannen och riksdagen som avgör vem de vill släppa fram som statsminister och M, KD och L röstar garanterat mot ett förslag om Jimmie Åkesson som statsminister.

Det förstår Jimmie Åkesson även om Magdalena Andersson uttrycker tvivel om den saken.

Det finns egentligen bara ett parti som skulle kunna garantera Jimmie Åkesson åtminstone en vice stats/justitie/migrationsministerpost och det är Socialdemokraterna som enligt Novus dagsfärska mätning har 29%, vilket tillsammans med SD:s 22,4% skulle samla 51,4% och göra att S och SD ensamma kunde få hela makten med Magdalena Andersson som statsminister.

Kan detta vara det som ligger bakom Magdalena Anderssons underliga uttalanden och den märkliga frågan på s-märkta instagramsidan?

Går Magdalena och Jimmie bakom ryggen på de övriga 6 partierna? Är detta egentligen en sk statskupp?

I den här underliga sk valrörelsen är ju vad som helst möjligt med tanke på den motsägelsefulla och innehållslösa information vi får.

https://www.riksdagen.se/sv/sa-funkar-riksdagen/demokrati/sa-bildas-regeringen/#bdbc41fc23ba8da17331d807d43be4de

SD:s väljare tvingas betala Socialdemokraternas ”attacker” mot SD?

Jag blir såå in i he****e TRÖTT när jag läser om Socialdemokraternas ”nya” valstrategi där Sverigedemokraterna kommer att vara huvudmotståndaren.

Suck!

Visst har vi hört det förut? I valrörelsen 2010 då Mona Sahlin gav SD medieuppmärksamhet värd miljoner? År 2014 då SD skulle isoleras till varje pris? År 2018 när sju partier stod på Kulturhusets scen tillsammans med en uppblåst plastelefant, viftade med regnbågsflaggor och unisont mässade att - vi kommer aldrig, aldrig, aaaaldrig att samarbeta med SD?

Det funkade inte. Det erkänner till och med sossarnas valgeneral Tobias Baudin.

Men Socialdemokraterna envisas i alla fall med att fokusera på Sverigedemokraterna i årets valkampanj.

Igen!?

Men inte på SD:s rötter den här gången. För det har tidigare gett helt motsatt resultat än det förväntade.

Nej NU ska sossarna satsa på att beskriva SD:s politik som dålig för arbetare och vanligt folk (vad det nu är för skillnad på vanligt folk och arbetare?) och helt undvika att debattera migration. För migration är en obehaglig fråga där de okunniga ”vanlisarna” envisas med att tycka att SD har den bästa politiken.

 Alltså ”vanliga” korkade människor som inte vet sitt eget bästa utan behöver tvingas att betala för Socialdemokraternas valkampanj för få ytterligare fyra lika fantastiska och underbara år som de senaste åtta åren.

Att vanligt folk och arbetare som lydigt betalar sina fackföreningsavgifter ska bidra så att LO kan skänka 30 miljoner, OCH bidra med egen annons- och ”utbildningskampanj” värd lika mycket, i sossarnas valrörelse är väl en självklarhet i sammanhanget?

Eller?

För trots att inte ens hälften av LO-medlemmarna röstar på sossarna så tvingas de betala för de traditionella smutskastningskampanjer som kommer från Socialdemokraterna – riktade mot de partier som drygt 60% av medlemmarna faktiskt röstar på?

Det är vad Socialdemokraterna ser som det yttersta beviset för att Sverige är en demokrati?

Som måste räddas till varje pris?

”Jag tycker att vi måste spetsa till vår politik och verkligen prioritera LO-medlemmar” – säger Tobias Baudin, Socialdemokraternas partisekreterare och valstrateg.

Trots att drygt 60% av LO-medlemmarna tvingas betala drygt 18 miljoner och förmodligen nästan lika mycket till LO;s egna kampanj för och till Socialdemokraterna trots att de hellre väljer andra partier? Och aldrig någonsin kan någon som engagerar sig i SD på sin fritid få ett förtroendeuppdrag inom fackföreningsrörelsen, oavsett om de har majoriteten av medlemmarnas stöd.

Men även om LO inte godkänner medlemmar med SD-sympatier så har de inget emot att använda deras pengar?

Så visst måste vi värna om den svenska demokratin, jämlikheten och den heliga Värdegrunden där alla har samma värde – utom de som röstar på Sverigedemokraterna?

Men hur ser sossarnas egen politik ut? Vad har de att erbjuda förutom några nyupptäckta stenar som Magdalena Andersson tänker vända på när hon får tid?

Eller som jag frågade mig själv efter valrörelsen 2014 - finns det överhuvudtaget någon riktning, några idéer, visioner eller mål som inte förhåller sig till Sverigedemokraterna? Är det viktigare att fokusera på vad som är dåligt med SD i stället för vad som är bra för landet?

Svaret på den frågan får ni bestämma själva.

 

 Sagt om Socialdemokraterna:

Socialdemokraterna är småskurna, fantasilösa och fördömande och förföljer tankar och samband som de inte begriper eller inte kan styra. De tar bort magin ur våra tankar och behov. Socialdemokratin är slut. Det enda man kan göra är att kravla omkring på monumentet över partiet. /Lars Norén

Socialdemokraterna har det ungefär som duvorna på Marcusplatsen. När de är nere på marken äter de ur handen på folk, när de är uppe i luften skiter de på dem. /Dario Fo

Det är med socialdemokratin som med sköldpaddan. Den rör sig, men man är inte säker på om den går framåt eller bakåt. /Bent Falbert

Anders Lindberg, Aftonbladets och Socialdemokraternas guldgosse ..

 .. var inbjuden till en ”debatt” i Aktuellt igår.

Egentligen skulle jag ha sett på något helt annat, men när jag slog på tv:n var det Anders Lindberg och Samtidens Dick Erixon som dök upp i rutan och av någon anledning hejdade jag mig och började lyssna.

Det skulle jag inte ha gjort.

Om jag inte redan hade förstått det så fick jag nu fullständigt klart för mig att jag inte längre passar in i nutiden.

Jag blev till och med så förvirrad att jag var tvungen att googla på ordet debatt bara för att förvissa mig om att jag inte missförstått hela grejen. Men enligt Wikipedia så är en debatt ett formaliserat och reglerat system för logisk argumentation där två eller fler debattörer försöker övertyga en grupp åhörare i en avgränsad fråga.

Jag undrar när kraven på den ”logiska argumentationen” upphörde?

Att se och höra Anders Lindberg som ena parten i en debatt är som att bli bjuden på middag och få en tom tallrik och ett föredrag om svält.

Vad ”debatten” handlade om?

Som jag uppfattade den var det två helt olika saker. Dick Erixon ville tala om yttrande- och åsiktsfrihet. Anders Lindberg var helt fokuserad på Värdegrunden (naturligtvis) och odemokratiskt demokratiskt valda riksdagspartier vars sympatisörer inte kan släppas in i skattefinansierade socialdemokratiskt styrda folkbildningsföreningar (men vanligt folk och andra demokratiska demokratiskt valda riksdagspartisympatisörer var naturligtvis välkomna?) eftersom allt annat är en attack mot civilsamhället, samt nykterhet och nykterhetsorganisationer (?) som var i sin fulla rätt att avvisa personer med alkoholproblem?

Att de odemokratiska demokratiskt valda riksdagspartiernas sympatisörer tvingas bidra till de skatteintäkter som finansierar all offentligt finansierad föreningsverksamhet (som de bör uteslutas från) var det däremot ingen som ifrågasatte.

Stefan Löfven spottar i motvind - och skyller resultatet på SD?

 

”Jag har aldrig uppfattat att VPK inte stod upp för demokratin”, sa statsminister Stefan Löfven i en intervju i DN och många läsare satte morgonkaffet i halsen.

Men varför blev alla så förvånade! Jag är mest förvånad att ingen har förstått att Socialdemokraterna ser sig själva som landets enda DEMOKRATISKA parti, med en självklar rätt till regeringsmakten. Allt annat är odemokratiskt och särskilt odemokratiska är Sverigedemokraterna som har haft det dåliga omdömet att bli inröstade i Sveriges Riksdag.

Och eftersom Vänsterpartiet alltid har möjliggjort Socialdemokraternas regeringsinnehav samtidigt som de har de mandat som Socialdemokraterna behöver, så är de självklart en garanti för demokrati.

VPK – Vänsterpartiet Kommunisterna var ju bara ett namn som ersatte det gamla namnet Sveriges Kommunistiska Parti. Ett namn som försvann när partiet ändrade det till det mer rumsrena Vänsterpartiet och raskt sopade tidigare hyllningar till kamraterna Lenin och Stalin under mattan.

Det hindrade dock inte partiledaren Lars Ohly, som ”aldrig förknippat kommunismen med diktatur eller förtryck”, från att förkunna att ”Kuba är ett fantastiskt exempel på hur man under mycket fattiga förhållanden kan uppnå folkligt deltagande och demokratisk rättvisa”. En rättvis folklig fattigdom kan kanske ses som demokratisk, men är den önskvärd?

Men varför slösa tid på att gräva i historien bakom ett så demokratiskt parti som Vänsterpartiet?

I stället för att fundera över varför gamla väljare flyr från partiet fokuserar Socialdemokraterna helhjärtat på att smutskasta var och en som betraktar Sverigedemokraterna som ett parti som valts på samma villkor och i samma demokratiska val som både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet.

 Skam över dem som inte inser att Stefan Löfven är mannen som Gud utsett till att leda landet?

Eller Gud och gud? Vid närmare eftertanke måste jag erkänna att sossarna inte är mer gudaktiga än att de kan bekänna sig till alla andra existerande religioner eller åsikter om det behövs för att säkra Makten.

Det samma gäller för begreppet DEMOKRATI. I Stefan Löfvens begreppsvärld var till exempel Kina inte en diktatur utan en ”enpartistat som inte har val” och Stefan Löfven ville minsann inte sätta etiketter på länder som är enpartistater.

Så sent som 1987 skrev VPK:s dåvarande partiledaren, Lars Werner, ett gratulationsbrev till Kim Il Sung - Vänsterpartiet kommunisterna och jag personligen gratulerar Dig hjärtligt med anledning av Din 75-årsdag och vill uttrycka vår höga värdering av de stora insatser som Du gjort under decennier för Koreas arbetarklass och folk och i den världsomspännande antiimperialistiska kampen. […] Vi önskar Dig framgång i arbetet för ett fredligt och kärnvapenfritt Nordöstasien, god hälsa och ett långt liv. Varma kamrathälsningar - men Nordkorea kan kanske inte heller ses som en diktatur utan bara som en ”enpartistat som inte har val”?

Sverigedemokraterna däremot är ohyggligt odemokratiska eftersom de inte ser judar och samer som svenskar, sa Stefan Löfven när han tillfrågades om vad han menade med att VPK stod upp för demokratin.

Vad nu det hade med Stefan Löfvens demokratisyn att göra?

Och jag som glömt vad det hela handlade om var tvungen att ta reda på det och fann att det hela har sin grund i en kommentar på Centerpartiets Facebooksida. I juni 2018 skriver Björn Söder, sverigedemokratisk riksdagsledamot, dåvarande vice talman och före detta partisekreterare: ”Annie Lööf förringar judars och samers ställning i Sverige när hon indirekt hävdar att de är svenskar. Dessa grupper har minoritetsställning i Sverige just för att de inte bara är svenskar. Skäms Annie Lööf för din rasistiska hållning”.

Ja man kan läsa och tolka det som man vill, men Stefan Löfvens regering borde koncentrera sig på andra och mer akuta problem än Björn Söders kommentar på Facebook för 3 år sedan? Och då menar jag inte smutskastningen av borgerliga partier utan den ökande kriminaliteten, den ökande segregationen, skolornas fallande resultat, polisens underbemanning, energiförsörjningen, arbetslösheten och bostadsbristen för att bara nämna några småsaker som tydligen prioriteras lägre än SD-hotet mot det s-märkta regeringsinnehavet.

Vilka partier kan ses som ytterkantspartier? De som har hyllat Sovjetunionen, Nordkorea och Kuba, de som ser Kina som en demokratisk enpartistat eller de som ser landets öppna gränser som ett problem samt anser att judar och samer är en minoritet i Sverige.

Svensk inrikespolitik verkar handla om precis allt utom de akuta och dagsaktuella problem som vår regering borde ägna all vaken tid åt att försöka lösa.

”Demokrati är en ovanligt svår styrelseform, eftersom regeringen ska styra ett folk som styr regeringen” … har något sagt. Så vilka står egentligen för den demokrati som folket står bakom?

Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna? Är det verkligen den frågan som Stefan Löfven vill gå till val på 2022?

"Propagandan skär som heta knivar genom de godtrognas smöriga hjärnor" ..

.. skrev Lars Lindström i Expressen i går och trots att jag för min egen psykiska hälsas skull normalt undviker den här skribentens alster får jag plötsligt en förhoppning att han har skådat ljuset och skriver om Morgan Johansson.

Hur sjutton jag nu kunde få en en så idiotisk tanke? Den måste bero på värmen och bristen på meningsfull sysselsättning.

Naturligtvis handlade hela krönikan om SVERIGEDEMOKRATERNA.

Lars Lindström bönfaller oss om att inte glömma den FRODIGA, BRUNA MYLLAN på 90-talet ur vilken Sverigedemokraterna växte fram. En hemsk tid som också resulterade i äktenskap mellan ZTV-programledaren Henrik Johnsson, (som Lars Lindström intervjuade 1990), och Alice Bah och senare med Malin Baryard.

????????

Sambandet känns lite märkligt och en aning långsökt, men tydligen ser Lars Lindström en röd tråd mellan dessa viktiga händelser.

Uttrycket den FRODIGA, BRUNA MYLLAN är tydligen väldigt viktigt eftersom krönikören återanvänder det när han avslöjar att Jimmie Åkesson inte längre använder ordet repatriering utan i stället talar om återvandring i samband med människor som saknar asylskäl eller dömts till utvisning.

Så långt inget nytt alltså.

Men så kommer DE HETA KNIVARNA!! Det låter som en Christie-deckare från en annan tid, men handlar om att flera människor, (enligt en polisrapport den 8:e augusti), reagerat på att flera personer hängt upp ett djur i ett träd i ett naturreservat i Järfälla, och börjat skära i det med kniv.

Polispatrullen åkte till platsen och pratade med personerna. Det visade sig röra sig om ett lamm som de förberedde för att helgrilla och patrullen lämnade utan vidare åtgärd.

Lars Lindström läser hur Simon Kristoffersson på nättidningen Samnytt skildrar händelsen - Ett sällskap i Järfälla norr om Stockholm slog sig ned i ett parkområde för picknick där de även hade med sig ett lamm. Djuret hängdes upp i ett träd och styckades på platsen vilket fick andra parkbesökare att reagera och larma polisen”.

Bilden som illustrerar texten är en genrebild av en mörkhårig man som precis slaktat ett lamm utan att ha någon koppling till den aktuella händelsen.

Lars Lindström blir våldsamt upprörd!! För några år sedan blev han själv bjuden på helstekt vildsvin i grannens trädgård och ingen reagerade. Herregud det är väl hur vanligt förekommande som helst att människor tar med sig hela djur ut till allmänna grillplatser för att helsteka dem eller stycka dem i mer hanterliga bitar.

Eller?

ÄR det något som är allmänt förekommande på platser för allmänheten där det finns grillmöjligheter? Jag vet inte, här grillar vi i trädgården om vi grillar alls.

Men hur lätt är det att kila in i en affär i Stockholmsområdet och köpa ett helt lamm eller en hel gris till grillen? Är det en lagervara i storstadsbutikerna?

Jag bor på landet, dvs mitt i spenaten i den skrämmande obygd som Lars Lindström endast sett på bild när han googlar på får, lamm och grisar. Till och med här är det väldigt ovanligt att någon vevar runt lamm eller grisar på grillen om det inte handlar om större evenemang som bröllop, stora fester eller marknader. Och då har jag ändå både jägare och köttbönder i min telefonlista och hur många vildsvin och hjortar som helst utanför ytterdörren.

Däremot så är det inte ovanligt att fårbönder hittar en eller flera större blodansamlingar i stället för lamm när de utfodrar/vattnar djuren på morgonen. Ibland får de också det stora nöjet att ta hand om huvudet, men för det mesta är det bara blodet och en hög stressade får som berättar om vad som hänt och ibland saknas ett större antal får eller lamm helt utan spår.

Om Lars Lindström, mot all förmodan, läser det här, vill jag poängtera att jag inte skyller detta på muslimer varken i allmänhet eller synnerhet, men sanningen är att den olämpliga tanken har slagit mig eftersom jag aldrig hört talas om att någon stulit en gris på samma sätt trots att vi får allt fler grisbönder med lösgående grisar.

Men det finns allvarligare saker och missförhållanden att gå i taket över än misstankar om tjuvslaktade lamm. Men den verkligheten ligger tydligen långt, långt borta från Expressens redaktion.

Lars Lindström avslutar sin upprörda drapa med orden .. ”Så dras den rasistiska slipstenen. Halvsanningar, lögner, falska bilder. Propagandan skär som heta knivar genom de godtrognas smöriga hjärnor. Kent Ekeroth vet vad han gör. Han hjälper Sverigedemokraterna”.

(Men det där med att ”propagandan skär heta knivar genom de godtrognas smöriga hjärnor” är en mening som jag säkert kommer att använda eftersom det så väl beskriver helt andra sammanhang där det förekommer halvsanningar, lögner och falska bilder än det som avses här.)

Alla ser, men ingen säger något.

När jag läser om paniken efter de senaste opinionsmätningarna kommer jag av någon anledning att tänka på ett tillfälle när jag och min bästa vän, tillsammans med ett större sällskap, befann oss på ett av dåtidens populäraste näringsställen i huvudstaden.

När kvällen började bli sen reste sig min väninna för att uppsöka ”Damernas” som låg i andra änden av lokalen. Hon var väldigt vacker, blond, kvinnlig och lagom kurvig, vilket gjorde att hon väckte en del uppmärksamhet där hon trängde sig fram. Men även fast hon var van märkte hon att intresset steg när hon återvände till oss.

Det gick liksom ett sus genom gästhavet?

Inte förrän hon skulle ordna till kjolen för att sätta sig till bords märkte hon att den av misstag blivit instoppad innanför trosorna efter toalettbesöket.

Hon rodnade, dolde ansiktet och dog tusen dödar och eftersom hon var en betydligt blygare och känsligare person än jag så ville hon bara bort och hem. Helst utan att behöva lämna bordet. ALLA såg, men ingen sa något? Det återkom hon till, trots att vi försökte övertyga henne om att misstaget förmodligen bara förgyllde kvällen för de flesta, inte var hela världen och redan glömt om en kvart.

Det är väl ungefär där som Socialdemokraterna befinner sig nu? Bakom den gamla, förr så respekterade, partisymbolen, de stolt vajande röda fanorna och de vackra orden om solidaritet, värdegrund, välfärd, omsorg, den gode arbetaren och allas lika värde ser nu alla tomheten, folkföraktet, oförmågan och maktbegäret. Baksidan är så att säga förödmjukande synligt för alla som gör sig besväret att se.

Men ingen säger någonting?

Hittills har Socialdemokraternas taktik varit att rasist- och fasciststämpla alla som pekat på problemen med så stor invandring på så kort tid. De som sagt att vi faktiskt tar emot fler patienter än sjuksköterskor i en sjukvård som inte är dimensionerad för så många, har föraktfullt avfärdats som främlingsfientliga Sverigedemokrater. De som oroat sig för lärarnas, och sina barns, utsatta situation i klasser där många elever är både äldre och mer aggressiva än vad de är utbildade för att klara av har avfärdats som främlingsfientliga Sverigedemokrater.

När det handlar om det ökande antalet kvinnor som anmäler våldtäkter påstås det handla om en ökad anmälningsbenägenhet, som bara är bra eftersom den vilar på en socialdemokratisk grund av trygghet där kvinnor faktiskt får och kan anmäla och tas på allvar – trots att väldigt få anmälningar går till åtal eller ens utreds. De som har något att invända mot den slutsatsen och pekar på en ålderdomlig kvinnosyn som våra nya medborgare fostrats i och medfört i bagaget avfärdas som främlingsfientliga Sverigedemokrater.

Äldre, som i hela sina liv levt i tron att det sociala socialdemokratiska välfärdskontraktet skulle ge utdelning i form av en värdig ålderdom, upptäcker i livets elfte timme att allt de betalat för och trott på, plötsligt har upphört att gälla. I stället för den omsorg som alltid framstått som självklar väntar något som i stället för omsorg mer framstår som ”enkla jobb” för att hyfsa till arbetslöshetsstatistiken.

I vår familj väntar en anhörig just nu på döden i en säng på en vårdavdelning i en kö till palliativ vård. Personalen är som alltid fantastisk men kan inte dölja den stress som detta kösystem innebär och jag kan inte låta bli att se det som sker som passiv dödshjälp för att frigöra en säng till någon som behöver den bättre. Det är logisk, någon måste dö för att någon ska hinna dö i samma säng medan någon annan kan överleva i den säng som blivit ledig. Logiskt, men tungt för de anhöriga.

Socialdemokraterna menar att äldrevården belastas av att de som föddes på 30-, 40- och 50-talet inte har det goda omdömet att dö tillräckligt fort. Det borde inte ha kommit som en överraskning, men vi kanske inte ska begära så mycket? Men om någon skulle våga antyda att situationen inte blivit bättre av att andelen invandrade äldre också ökat mer än andelen kompetent omsorgspersonal skulle det förnekas och påstående skulle tas som ett bevis det fördärvliga inflytandet från .. ja, vi vet vilka, eller hur?

Situationen är under kontroll, sägs det. Vi är världsledande inom vård och omsorg och om någon påstår något annat .. så vet vi vilken slags människa det är?

Kriminella gäng, rån, sprängningar, skjutningar, stöld, inbrott, misshandel, narkotikahandel, bil- och fastighetsbränder det har ju alltid funnits trots att det varken är ok eller acceptabelt. Men med bättre kontakt med polisen, mer bidrag till ungdomsverksamhet ska utmaningarna i ”de socioekonomiskt utsatta områdena” lösas till allas belåtenhet utan att någon särskild grupp ska behöva drabbas av de integritetskränkande åtgärder som förespråkas av människor som regeringspartierna djupt föraktar. Det vill säga, de som tillhör den obildade skara som överhuvudtaget inte hade haft rösträtt om vi bekänt oss till samma tvingande solidaritet som Ylva Johansson förespråkar i EU:s arbete med invandringsfrågor.

Men plötsligt är det så många som omyndigförklarats och schasats iväg till Sverigedemokrater att partiet snart är större än de enormt stora och maktfullkomliga Socialdemokraterna?

Hur kan det komma sig?

Det som fortfarande håller sossarna över ytan är den nysvenska väljarskaran som ser resterna av folkhemmets fördelar som självklara och ännu inte insett att det bara är en tidsfråga innan ransoneringarna även drabbar dem.

Då dyker det upp ett nytt parti som vänder sig till Socialdemokraternas livboj, nu när ”arbetarna” sviker.

Ett parti som förmodligen inte kommer att synas i opinionsmätningarna förrän på valdagen, eftersom majoriteten av väljarna inte talar det språk som frågan ställs på, eller som väljer att rösta som ”gruppen” beslutar.

Ett parti som gissningsvis har en lika stor och lika tyst väljargrupp som Sverigedemokraterna hade när de första gången valdes in i riksdagen.

Alla som vill ser det, men det är ytterst få som säger något.

Jag tänkte skriva lite om våren och kärleken ..

.. men när jag vaknade var gräsmattan täckt av ett tunt lager snö och den kärlek jag tänkte berätta om visade sig vara mindre trovärdig än den som tydligen uppstått mellan Jan Björklund och Jimmie Åkesson, som helt otippat ska ge sig ut på en debatturné inför EU-valet. 

Men lite kärlek vill jag ändå ge folkhumoristerna som genast döpte det hela till LSD Trippen – något som passar som hand i handske nu när de SD-allergiska liberalerna försöker använda sig av SD för att bli höga i opinionen.

Oavsett hur det går så höjde LSD-trippen i alla fall mitt humör.

Den kärlekshistoria jag hade tänkt att berätta handlar om hackspettar. I flera år har vi bara haft en hackspett i vårt fågelmatsträd. En skygg och ensam stackare som verkar tillbringa det mesta av sin tid i den gamla lönnen på andra sidan vägen. Men plötsligt när jag tittade ut fick jag se ytterligare en hackspett i björken invid fågelmaten.

Åhh .. en spirande kärlekshistoria! För mitt inre öga såg jag en kull hackspettsungar och ett blivande hackspettssamhälle precis utanför min dörr. Kan man bli mer gynnad?

Hackspett nummer ett lät sig väl smaka och efter ett tag flög hackspett nummer två ner för att förse sig – och ett våldsamt slagsmål utbröt.

De älskade INTE varandra. Båda ville vara ensam hackspett i närområdet och i stället för kärlek i vårens tid erbjuds jag nu Hackspettarnas distriktsmästerskap i tungvikt.

Eller så är det någon slags hackspettspolitisk debatt mellan två parter varav den ene har lovat sina barn att ALDRIG, aldrig låta den andre få så mycket som ett solrosfrö och den andre hävdar samma rätt till den gemensamma fröautomaten som alla andra?

Tack, Ebba Busch Thor!

Äntligen är den en partiledare som kliver fram och säger det som jag själv, med en dåres envishet, har upprepat sedan 2010 – ALLA röster i riksdagen har samma värde och alla väljare bör bemötas på samma sätt.

När nu Ebba Busch Thor går ut och säger att KD kommer att samtala (något som för vänsterblocket obegripligt nog innebär något helt annat än att förhandla eller samarbeta) med ALLA partier för att få stöd för den politik som hennes parti driver så är det varken mer eller mindre än vad väljarna har rätt att förvänta sig.

De folkvalda politiker som hellre sviker sina löften än utnyttjar alla möjligheter för att få igenom dem på grund av att det är ”fel” riksdagsledamöter som kan möjliggöra dem, har inte förstått sitt uppdrag. Rätten till egna val är en lyx som bara kan det eller de partier som har egen majoritet för sina egen politik unna sig och i dagsläget är det inget parti som ligger ens i närheten.

Det enda hållbara, om den representativa demokratin ska kunna respekteras i breda lager i längden, är att alla röster i riksdagen betraktas som lika mycket värda. Som många utanför partipolitiken har påpekat är isolerings-strategin kontraproduktiv .. skriver Tove Lifvendahl i SvD och menar att dagens besked hedrar KD som därtill visar väljarna och parlamentet vederbörlig respekt.

Jag, som nästan förlorade hoppet när resultatet av regeringsbildningen stod klart, känner plötsligt att det går att andas igen.

Men det finns andra som mår mindre bra.

Centerledaren Annie Lööf, som inte hade något emot att använda sig av SD för att avsätta Stefan Löfven som hon sedan gav tillbaka makten till eftersom hon inte ville samarbeta med samma parti som gav henne möjligheten att avsätta honom, uttrycker sig så här - ”Jag är djupt besviken över utvecklingen inom KD och det vägval de gör idag. Detta hade varit ärligare att berätta innan valet” - och vinner därmed grenen kast med högersko i glashus eftersom hennes egna löften var helt andra än vad hennes väljare hade förväntat sig. Något som Annie Lööf förträngt nu när hon prisar sina egna val och påstår att - KD:s öppning för SD visar att det val som C gjort i regeringsfrågan var framsynt.

Annars kan man faktiskt se det som att C:s val tvingade hennes forna allianskollegor att söka andra vägar för att kunna genomföra den politik som deras gemensamma väljare förväntade sig?

Den gamle vännen Jan Björklund sörjer, den nye vännen Gustav Fridolin sörjer också -”vi som tror på ett annat Sverige sörjer att vi förlorat KD bland våra vänner” och Annies nya arbetskamrat, Annika Strandhäll åberopar Gud och det kristna budskapet samtidigt som hon beklagar att Ebba Busch Thor har förlorat sin moraliska kompass – en liten pryl som Annika Strandhäll förmodligen inte skulle känna igen om hon så fick den serverad av Gud Fader själv.

Stefan Löfven tar också fram bibeln och vänder sig till Herren - ”Jag kommer bara att tänka på ett bibelstycke som den antinazistiske redaktören Torgny Segerstedt ofta återkom till: ”Och vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ?” – (ord som han själv borde ha funderat lite närmre över innan han använde dem till att misstänkliggöra någon annan) och Morgan Johansson, som tydligen missat turerna i Januariöverenskommelsen, häpnar över att KD ”river broarna till C och L”.

Det är alltså ett Herrans Liv bland våra folkvalda!

Jag skulle ljuga om jag inte erkänner att det känns uppiggande. För visst är det vackert med helighet och politiskt korrekta änglar, men har de dessutom lite tydlighet och djävlar anamma blir det nog lite mer uträttat.

Du kan ju alltid läsa en bok i stället? ..

.. tänkte jag, efter morgondepressionen som kom som ett brev på posten när jag läst igenom dagens ”nyheter” och de följande reaktionerna på sociala medier.

Något lättuggat, rätt innehållslöst och lågengagerande sökte jag efter medan jag packade kundvagnen full med förbrukningsvaror och till slut slängde ner en deckare av Stefan Ahnhem – Motiv X - bland mjölken, smöret, toalettpappret och kattmaten.

Men vad fick jag?

En psykiskt sjuk/funktionshindrad? pedofil som kanske eller kanske inte begått ett bestialiskt mord på en liten flyktingpojke, men som i övrigt letade efter mycket små barn att roa sig med.

En eventuellt seriemördande polis som kanske mördat en kollega i en tidigare bok och kanske seriemördade okända med hjälp av ett komplicerat tärningssystem, eller var det möjligen någon annan? Svaret verkar komma i en följande bok?

Dessutom fanns där ett mord eventuellt utfört av en sexuellt handikappad man som endast fungerade i swingersvärlden – där vår polis utsattes för diverse upphetsande frestelser - och en luddig konflikt inom den danska polisen som förmodligen byggde på någon tidigare bok av samma författare.

Familjeproblemen tornade också upp sig hos huvudpersonen som tydligen lyckats rädda livet på hela sin familj i en tidigare bok där sonen varit inblandad i ett meningslöst mördande av hemlösa, hustrun nästan blivit mördad och dotter skjuten och samtliga(?) också, eller inte, varit inblandade i samma luddiga konflikt inom den danska polisen.

Allt detta skildrat i nästan våldspornografiskt snaskiga ordalag så att läsaren inte missar någon bloddrypande eller skrämmande detalj i de ouppklarade morden och boken slutar sedan med en hel rad frågetecken som förmodligen ska locka läsaren till att ivrigt vänta på uppföljaren.

Men den röda tråden, den sammanhängande berättelsen, var ett fullständigt besinningslöst hat riktat mot Sverigedemokraterna som genomgående skildrades som kvinnoföraktande, kvinnomisshandlande, lågbegåvade, våldsförhärligande mordbrännare/mördare. En slags politikens Hells Angels, med motorcyklar och allt(!), med siktet inställt på att bränna, förstöra, skada och lemlästa alla meningsmotståndare och invandrare.

Jag vill för allt i världen inte begränsa någons åsikts- eller yttrandefrihet, men något pyttepyttelitet faktaunderlag vill jag gärna ha, även när någon gömmer sig bakom en skönlitterär ridå för att kunna dela ut litterära rallarsvingar mot ett riksdagsparti – eller någon annan grupp för den delen. Några mänskliga egenskaper har vi väl alla, oavsett hur vi ser ut eller vad vi tror på?

Även de som sympatiserar med något av partierna på yttersta höger- eller vänsterkanten?

I vilket fall som helst kan det väl inte vara hälsosamt att hata så många så blint och enögt?

Var går gränsen för hat eller hets mot folkgrupp? .. frågar jag mig medan jag tragglar mig fram mellan alla intrigtrådar som inte verkar leda någonstans. FÅR man verkligen skriva så här om människor som engagerat sig i ett politiskt parti? Är det ens lagligt?

Det kanske är den frågan som låg så i vägen att jag faktiskt inte hade en aning om vem som mördade vem eller varför när jag avslutade den 495:e sidan.

Var alltihop bara en ram inom vilken Stefan Ahnhem fritt kunde spy ut sitt rödglödgade hat mot Sverigedemokraterna?

Jag vet inte. Jag vet bara att jag borde ha köpt en annan bok för att ”koppla av och bort”.

Nästa gång satsar jag på ett säkert kort och köper en pocket av Nora Roberts och gottar ner mig i en berättelse av kärlek som börjar med en hejdundrande konflikt mellan en stark, självständig, men vacker, självständig kvinna och en stark, arrogant, men attraktiv, man som slutar med ömsint sex, med ett visst mått av motstånd, där de två smälter samman och sedan lever lyckliga i alla sina dagar.

Det borde väl göra susen och läka den uppgivenhet och frustration som bara blev värre av besöket i Stefan Ahnhems värld.

En liten fråga till Jan Björklund.

Liberalernas partiledare har lovat sina barn att aldrig, aldrig, aldrig samarbeta med eller ta aktivt stöd av Sverigedemokraterna.

Jag har all respekt för alla människors rätt till egna beslut och åsikter, så länge det inte drabbar andra, och Jan Björklunds eget parti verkar ju inte ha några problem med att ge samma löfte till partiledarens döttrar.

Nu ska det löftet också gälla hela Alliansen?

Det blir rätt mycket makt som utgår från Jan Björklunds löfte till sina döttrar, men är det ok för de övriga partierna så är det väl inte mycket att orda om nu när politikens hetaste fråga är vem eller vilka som lider av den svåraste formen av SD-allergi.

Det är bara en enda fråga som jag skulle vilja ställa till Jan Björklund, om han nu händelsevis skulle vara intresserad av att lyssna på någon så ointressant som en förbrukad väljare och en vanlig mamma, bara några veckor efter en avslutad valrörelse.

Att Jan Björklund älskar sina döttrar över allt på jorden är lika säkert som att jag känner likadant för min dotter. Men om min dotters liv på något sätt kommer att försämras av beslut som fattas i riksdagen bara för att en partiledare inte kan samarbeta med en annan eftersom han har lovat sina barn att inte göra det, då tror jag inte att jag skulle kunna ansvara för mina handlingar.

Mina barn och andras ungar, sägs det när egna barn särbehandlas eller får särskilda fördelar av föräldrar med kontakter eller makt.

Jan Björklund brinner för andras ungar, som har haft oturen att födas med funktionshinder, och deras rätt till personlig assistans, det är han väldigt tydlig med. Men om den frågan skulle hamna i ett läge där de funktionshindrade barnens rättigheter endast kan bibehållas med ett aktivt stöd från Sverigedemokraterna – offrar han då hellre de funktionshindrade barnen än sviker sitt löfte till sina döttrar?

Eller om andras ungars möjlighet till en tryggare skolmiljö eller en fungerande barnpsykiatri hamnade i samma politiska dödläge? Offrar Jan Björklund hellre de barnen än tar stöd från Sverigedemokraterna, bara för att löftet till hans egna barn går före?

Det finns hundratusentals barn i Sverige som inte har Jan Björklund till pappa.

Vad är Jan Björklunds löfte till dem?

Jag lovar att se till att ni får det ni har rätt till, om det inte kräver stöd från Sverigedemokraterna. För i en sådan situation blir mitt svar detsamma som Löfvens - GLÖM DET! – oavsett vad jag har lovat och oavsett vad det gäller! För det har jag lovat MINA barn och det löftet är mer värt än era behov?