.. då jag bloggade på Aftonbladets
bloggportal var det ofta hett om öronen på den som inte var bekännande vänster
eller fullständigt knallröd. På slutet så var påhoppen så grova, anklagelserna
och påståendena så sanslösa att det inte längre gick att skriva något annat än
små berättelser om hundar & katter, recept på diverse maträtter eller
skildringar av livets allmänna jävlighet .. vilket alltid och utan undantag var
Fredrik Reinfeldts fel.
Men det lilla slutna bloggsamhället
som sällan besöktes av någon som stod utanför hade också sina fördelar. Jag
mötte så många fantastiska människor, skrattade, väntade på bloggbabysar, såg
verklig kärlek uppstå i overkligheten på nätet och jag älskade varje minut ..
den första tiden.
Men det slutna formatets fördel blir
också dess nackdel .. precis som det verkar vara på sossarnas egen bloggportal
S-bloggar. När människor kliver över de outtalade gränser vi har i det verkliga
livet och inte visar respekt och tolerans för andras åsikter .. då blir det
trångt, obehagligt och svårt att värja sig.
Så jag packade ner mina idéer, tankar
och formuleringar och öppnade eget på Blogspot.
Mitt sista blogginlägg såg ut så här
och hade rubriken "Blogghuliganer":
I min
bekantskapskrets finns nästan alla politiska åsiktsinriktningar representerade.
Det är ingen som har det minsta problem med det, vi ger varandra gliringar,
diskuterar utifrån våra individuella utgångslägen, håller med eller kommer med
motargument .. och det tillför oss alla något och ingen känner sig kränkt.
Det är
roligt med engagerade människor som verkligen brinner för något och har en
åsikt. Men bara om de inte är låsta till 100% .. för då fungerar ingenting,
inte ens vänskap.
Den som är
100% övertygad om något blir döv och enögd. Det är den typen av övertygelse som
får stater att tro att grannlandets mark är deras att disponera över om de så
önskar.
Det är den
typen av människor som anser att det är deras fulla rätt att utrota vilda djur
bara för att deras frihet stör och är i vägen.
De som
brinner 100% i fotbollsvärlden anser att de har all rätt i världen att banka
motståndarlagets anhängare sönder och samman och förstöra en idrottsupplevelse
för dom som bara vill se en bra match och demonstranter som brinner för att
demonstrera genom att åsamka så mycket skadegörelse som möjligt .. brinner
förmodligen 100% för en åsikt som är svår att urskilja bakom våldet.
Döva, enögda
politiker som påstår sig tala för FOLKET, brinner förmodligen till 100% för sin egen idé utan att ha en aning om hur folket
lever eller vad de vill ha ..
.. och deras
lika enögda och döva anhängare bildar fanatiska blogghuligan-grupperingar som
tystar och skrämmer alla oliktänkande till tystnad. Varför detta är vanligast
bland de rödgröna sympatisörerna har jag ingen aning om .. men det är
förmodligen inget som det blocket känner tacksamhet för?
Att lyssna,
ompröva och försöka övertyga är en sak.
Att hota,
håna och angripa är en helt annan .. och det skadar förmodligen den sak man
strider för mer än det hjälper.
Politik bör
inte vara att skrika och gapa om vad man INTE vill ha eller vad NÅGON ANNAN har
gjort.
Politik bör
handla om att framföra ett budskap om vad man vill göra, hur man kan åstadkomma
det och varför man bör få förtroendet att göra det.
Det här var januari 2010 och min
första kommentar var .. "skrattar",
jo när högerfolket anar en kommande förlust, ja då har nog
"blogghuliganerna" ett finger med i spelet .. vilken retorik! *S*
När jag nu fått upp ögonen för
S-bloggar .. igen(!), så dumt av mig
.. och läser John Anderssons självbelåtna konstaterande att han nu nästan är
lika känd som Hollywood-fruarna eftersom hans osmakliga jämförelse mellan
eleverna på Lundsberg och tortyren av fångarna på Abu Ghraib-fängelset, i form
av en affisch från Moderaterna, har hamnat i Expressen .. ja då är det inte utan
att jag börjar tappa tron på politiken och dess företrädare helt och hållet.
Är John Andersson representativ för
vad vi har i Sveriges kommunstyrelser så spelar det ju faktiskt ingen roll vad
vi röstar på nästa år. För släpper vi fram människor som sorterar sina
medmänniskor på det här grova sättet .. hur hanterar de då de kommuninvånare
som inte håller måttet?
Jag bor i en sossestyrd kommun och
jag vet precis hur det ser ut här för människor som är obekväma, av "fel sort" eller "tänker fel" .. men det är fullt möjligt att det ser
likadant ut i borgerligt styrda kommuner.
Visst är det otroligt deprimerande?
Det kanske vore roligare att börja
med kylskåpspoesi i stället?