Glamourduvan Dita ..

.. har ätit sitt sista majskorn och försvunnit till en, förhoppningsvis, roligare och bättre plats.

I går slog duvhöken till och i dag passerade vi den plats där han lämnade kvar de fjädrar och dun som är det enda som nu påminner om en vilsekommen glamourduva.

Jag önskar att jag sluppit se det!

Men en sju år gammal duva som tillbringade sitt liv i ett hörn på taket, rädd och otrygg för så gott som allt, hade inget bra liv och så får jag trösta mig med att hon i alla fall slapp den vinter och kyla som jag oroade mig så mycket för.

Det som hänt är naturens gång, passar man inte in i mönstret är man ett lätt offer .. det är så det är. Men hos mig finns det en klump i bröstet och jag måste erkänna att jag både känner tomhet, sorg ... och skuld över att jag inte kunde skydda henne bättre.

Och jag vet att det är dumt och orealistiskt .. men det är i alla fall så det känns just nu.

Alla behöver en vän ..

.. och när det stod klart att Glamourduvan Dita hade bosatt sig hos oss för gott, så hoppades jag på att skogsduvorna skulle knyta vänskapsband med nykomlingen.

Men det verkar vara lika svårt för en glamourduva att bli accepterad av skogsduvor som det förmodligen är för någon från Södermalm att smälta in i ett litet sammansvetsat samhälle i Norrland. Alldeles ensam har vår lilla fågel tillbringat sina dagar på vårt tak och eftersom jag är väldigt tacksam för de få verkliga vänner jag har .. och då menar jag VÄNNER .. inte bekanta, så har det känts i hjärtat när jag sett den lilla vita varelsen sitta där och kura ensam och allena. Dag ut och dag in.

Nu har ju vår ensamma pippi åtminstone mig att underhålla sig med, men vi har klara kommunikationsproblem. Visserligen så har hon börjat komma när jag ropar .. men när jag öppnar mitt hjärta och berättar om dagens händelser, hur jag mår för ögonblicket och vad jag har för planer för veckan så verkar hon sorgligt ointresserad.

Lätt förbryllad faktiskt.

Men mitt i sommaren så uppstod ett minst sagt ovanligt vänskapsförhållande. En liten intelligent sparv insåg att det serverades mat till den betydligt större fågeln. En hel del spilldes ut eller ratades och snabbt som ögat såg den unge(?) Gråolle till att förse sig.

Nu sitter han där bredvid duvan på taknocken och trängs vid matskålen om hon släpper fram honom. Är hon på generöst humör kan han till och med sitta på kanten till foderskålen medan hon äter, men om hon tycker han är för påträngande så sitter han på ryggstödet till min stol och strääääcker sig för att eventuell kunna komma åt ett vetekorn. (Ni kan se den blå stolsryggen längst ner till höger och då inser ju vem som helst hur omöjligt det är för en liten sparv att nå upp till matskålen som står framför duvan!)

Ofrivillig ensamhet är inget vidare och jag är så glad över den här omaka vänskapen och jag hoppas den håller i sig. I helgen köpte vi en gammal sockerlåda i trä som vi ska sätta upp i carporten så duvan har ett dragfritt ställe att dra sig tillbaka till om det blir jättekallt och snöstorm.

Tänk om de flyttar ihop där, visst vore det fantastiskt?

Av noll och inget värde!

Efter 4 månaders kisande, krusande och smygande lyckades jag äntligen tyda tecknen på ringen som Glamourduvan Dita bär runt sitt vänstra ben.

Och det säger väl en hel del om min inställning till mina medmänniskor att jag verkligen trodde att alla våra problem därmed var över. Duvan skulle få åka hem och jag skulle slippa oroa mig .. eller??

Det borde ha gått upp ett ljus redan första veckan tycker man. Då googlade jag på "saknad duva" och "försvunnen duva" och hittade hur många aktuella upphittade duvor som helst .. men inte en enda människa som efterlyste en borttappad eller försvunnen?

Där borde jag nog ha tänkt till lite?

Men nu gjorde jag inte det utan ringde glad i hågen till Brevduveföreningen som sa att det inte var deras ringmärkning utan hänvisade till Duvavelsföreningen som sa att det inte var deras ringmärkning men motvilligt plockade fram ett telefonnummer som jag kanske kunde försöka ringa.

Kanske kunde försöka ringa??

Hmmm? Kan vi tala lite i klartext här? Kommer någon att bli glad om jag ringer?

Nej!

Om det går att spåra ägaren .. tror du h*n kommer att hämta duvan?

Nej!

Är du säker?

Ja! Det är en gammal duva .. 7 år. Felmärkt dessutom. Ingen vill ha en så gammal fågel. Förmodligen är det någon som "gjort sig av" med den. Men om den är störande så får du väl försöka få tag i någon som kan skjuta den?

Skjuta den!!!!!!!!! SKJUTA GLAMOURDUVAN DITA!!!! Jag älskar den här duvan!

Och då blev i alla fall mannen på Duvavelsföreningen glad .. för han unnade också Dita ett hem .. på ålderns höst.

Så nu antar jag att vi har en duva några år framöver? Vi har satt upp en mer permanent matplats som hon är mycket misstänksam mot och köpt en ordentlig foderkopp som hon är livrädd för. Så småningom ska vi försöka få till ett mini-duvslag som hon kan tänkas acceptera någonstans .. hur det nu ska gå till?

För det måste vara dragfritt, långt från Makens bil och oåtkomligt för katten och duvhöken .. samtidigt som det bör befinna sig inom det område som hon verkar anse som sitt, och dessutom ska det gå att göra rent det på ett lätt och inte alltför svindelframkallande sätt för mig som är rejält höjdrädd.

Men när jag läser om Gärd Johanssons upplevelser av geriatrisk vård så tänker jag, att det är nog inte någon större skillnad om du är duva eller människa när du blir gammal.

Gamla människor och gamla duvor går inte att använda till avel. Duger inte till att prestera något som ger intäkter eller berömmelse till någon, tar bara plats som någon yngre behöver bättre och är bara kostsamma, krävande, besvärliga och oinspirerade i största allmänhet.

Och det allra värsta verkar vara att det blir så många .. som ingen vill ta ansvar för.

Så var det dags igen ..

.. för Ingvar Persson att publicera en ny ledarartikel, som säger absolut ingenting annat än att det är åt helsike med allt inom välfärden som kan limmas fast på vår nuvarande regering .. vilket han uppnår genom att använda formuleringar som "nu för tiden", "mellan 2007 och 2012" och "de senaste årens politik".

I min värld var det inte "bättre förr", men Ingvar Perssons värld  var förmodligen allt ljust och vackert före 2007??

Dagens alster handlar om landstingens ökande upphandling av vård från privata företag och kommunernas och landstingens brist på kompetens när det gäller att skriva avtal som garanterar kvaliteten på de olika verksamheterna och det sista kan jag verkligen skriva under på att det är ett problem. 

Tyvärr så missar han att många av landstingen och kommunerna också gör samma misstag, orsakar samma skandaler och driver likartade ickefungerande verksamheter som lika många privata aktörer .. med den skillnaden att de inte ens behöver förhålla sig till några avtal.

Annat än dem, de så att säga, har med väljarna? Men där kan jag ha missförstått någonting??

"Skandalerna med privata vård­boenden, larmcentraler och skolor som inte fungerar visar också hur komplicerat det är för kommuner och landsting att ­skriva avtal som i varje detalj garanterar kvaliteten, och hur svårt det är att rätta till de problem som uppstår. Kommuner och landsting har lika lite som någon annan de kunskaper som krävs för att skriva avtal som täcker in ­alla tänkbara problem.

Självklart kommer det att finnas plats för privata företag och frivilliga ­intressen också i framtidens vård. Men ansvaret för välfärden kan politikerna aldrig lägga på entreprenad." .. så avslutar Ingvar Persson sin ledarkrönika.

Och då undrar jag .. om politikerna inte kan lägga ansvaret för välfärden på "entreprenad", var ska de då lägga det? Lokala politiker av alla slag och på alla nivåer har visat på en sällsynt oförmåga att själva organisera den välfärd som de ansvarar för, både nu och under Göran Perssons långa regeringstid?

Den kvalitet som Ingvar Persson lite luddigt talar om är på inget sätt bättre eller sämre om vi jämför privata och kommunala verksamheter .. skandalerna duggar lika tätt inom båda alternativen, men det finns också utmärkta exempel på högkvalitativa verksamheter inom både privat och kommunalt. Kommunerna och landstingen har ju dessutom, med all önskvärd tydlighet, bevisat att de "lika lite som någon annan [har] de kunskaper som krävs" och när det gäller politikerna på riksnivå så slutar tydligen deras ansvar så fort de delegerat ut uppgiften till kommuner och landsting?

Vad är det egentligen Ingvar Persson vill säga till oss läsare?

Är jag för dum för att begripa det eller handlar det bara om ett inlägg i den kommande valrörelsen som vill slå fast att Stefan Löfven och sossarna .. i största tystnad och hemlighet .. har nyckeln till det himmelrike där vi alla får kostnadseffektiv, högkvalitativ vård-, omsorg och skola som fördelas av oegennyttiga folkvalda politiker med den kunskap som garanterar kvalitet och säkerhet när vi behöver den som bäst??

På bilden här ovan ser ni Glamourduvan Dita. Hon har bott hos oss sedan slutet av april då hon vilseflugen, skräckslagen och uthungrad landade i snön vid vårt fågelmatsbord. På bilden sitter hon ca 1 meter från mig .. det är resultatet av många timmars förtroendeskapande arbete och ett intensivt duvstuderande, både på nätet och i verkliga livet, från min sida.

Man kan nog säga att jag är mer påläst om duvor än de flesta, nu för tiden .. även om kunskapsluckorna fortfarande är enorma.

Men om våra journalister och politiker lade ner lika mycket intresse och inlevelse i att försöka förstå sina läsares och väljares vardag och behov som jag har lagt ner på att förstå och tillgodose Glamourduvan Ditas behov, så skulle tidningsdöden förmodligen inte flåsa redaktörerna lika tätt i hälarna och politikerna skulle kanske ses med större respekt.

Tror jag?

DN, Expr.,

Kalla mig gärna duv-expert!!!

Det tog inte mer än 10 minuter från det att jag tryckte på "Skicka", så fick jag kontakt med duvuppfödaren på orten .. och en knapp kvart senare satt han vid mitt kaffebord. Ibland oroar jag mig verkligen i onödan .. eller kanske är det så att hjälpen aldrig är så långt borta som jag inbillar mig?

Nu vet jag i alla fall vad för slags duva vi har och nu vet jag tyvärr också hur de flesta duvägare lockar på sina fåglar.

De visslar på dem på ett lite lockande sätt, vilket är en klar nackdel för mig som aldrig lyckats få till den minsta lilla vissling vare sig den kan uppfattas som lockande, uppskattande eller inkallande.

Så även i fortsättningen får jag ägna mig åt det som jag är bra på .. prata omkull den som jag vill locka till mig.

Det där med duvor är ett intressant område. Det är svårt att fatta att en enda fågel kan säljas för miljonbelopp och att duvor är en jättegrej i Asien och då främst i Kina. Kineserna köper duvor hej vilt i Europa vilket gör att de verkligt förstklassiga exemplaren försvinner utom räckhåll .. så uppfattade jag det i alla fall.

Just vår sorts duva tillhör INTE den typen som inbringar några stora pengar. Den som tappade bort den behövde nog bara hosta upp en 100-lapp för att få den ersatt .. så någon större hittelön är nog inte att räkna med.

Men vår duva verkar ha det bra som hon har det och kommer förmodligen att klara vintern om vi inte kan fånga in henne. Kan vi det så har vi dessutom löfte om vinterinackordering, vilket känns tryggt om vi inte kommer fram till en bättre lösning.

Nu ska jag bara åtgärda det som jag inte visste att hon behövde. En hel stor påse med fröblandning fick vi i present så den ska vi testa och så ska jag försöka få till ett utomhusbad för duvor som inte ser alltför uppseendeväckande extremt ut eftersom det måste placeras mitt framför huset.

Och så småningom så ska vi åka och titta på riktiga brevduvor och deras ungar .. fåglar som tävlar och gör något vettigt av sina liv.

Vår duva verkar vara någon slags Glamourduva som egentligen ska ses på skönhetstävlingar för duvor .. det vete sjutton vad som gick fel och gjorde att hon hamnade just här?

Jag skickade ett mail ..

Det finns en uppfödare av duvor på orten där vi bor och eftersom vi har en duva som inte borde bo här så vore det ju naturligt .. sett ur vår synvinkel .. att överlämna problemet till honom? Men efter att ha googlat på "upphittade duvor" så inser jag att det här är ett relativt vanligt problem och att den uppfödare som tar hand om borttappade duvor förmodligen skulle få huset mer än överfullt av fåglar som varken han eller någon annan inte har den minsta användning för.

Vår nära boende uppfödare erbjöd sig att leta reda på ägaren till "vår" duva om vi fångade in den och vidarebefordrade siffrorna på fotringen!

Hahahaha .. det var ett ogenomförbart råd när det gäller en så skygg och misstänksam fågel! Vi har haft den här i över 3 månader och den betraktar oss fortfarande med största misstänksamhet, trots att den förmodligen inte skulle överleva utan vår hjälp.

Så jag skickade ett mail ..

Hej ..

Jag heter XXX och bor med min man alldeles bredvid XXXX Kyrka. Det vill säga .. inte allt för långt från där du bor.

I slutet av april i år blev vi ofrivilligt värdpar till en förmodligen vilseflugen duva. Jag tror till och med att min man ringde till dig och fick rådet att fånga in den med hjälp av ärtor, för att sedan läsa vad som står på den gula fotringen.

Det visade sig vara lättare sagt än gjort! "Vår" duva verkar aldrig ha sett en ärta förr i sitt liv, vilket var lite synd eftersom jag köpte 2 kg och att fånga in den är ett projekt som vi nog aldrig kommer att kunna genomföra eftersom den är oerhört skygg och misstänksam.

Jag vet inte något alls om duvor men det känns inte riktigt normalt att ha en fågel som sitter på taket dygnet runt i ur och skur .. med undantag för måltidsuppehållen? Den flyger alltså inte alls om inte någon illasinnad skata eller rovfågel skrämmer bort den för några minuter?

Det har till och med gått så långt att vi använder den som igenkänningstecken för besökande .. "vårt hus är det som har en förvirrad vit duva på taket!"

Efter så här lång tid börjar vi känna både ansvar och oro inför hösten och vintern. Vad ska vi ta oss till egentligen??

Det här är en väldigt vacker fågel. Vit med svarta vingsidor och vita vingspetsar, svart stjärt och lite svarta prickar på huvudet. Jag ser på din hemsida att ögonen av någon anledning är viktiga på duvor och vår duva ser lätt vindögd ut på nära håll .. men det kanske är normalt?

Som vi har det nu matar jag duvan två gånger om dagen. Morgon och kväll, när den är riktigt hungrig .. genom att gå ut på gården med en matkopp med en blandning av solrosfrön, helt bovete och helt vete. Är hungern stor kommer hon flygande/gående mot mig och jag får sitta 40-50 cm från henne när hon äter. Löjligt nog så måste jag prata med henne hela tiden annars blir hon orolig och osäker, så vid det här laget så vet hon nog mer om mig än många av mina bekanta?

Under de här "middagarna" har jag försökt kika på den gula fotringen och gissningsvis så står det S-10 (eller S-13, enligt Maken) + några märkliga tecken som förmodligen är sidolagda siffror? + XXX, vilket jag är relativt säker på. Jag förstår att det inte är mycket att ha när det gäller att hitta en ägare.

Men eftersom du bor så nära och förmodligen passerar vårt hus någon gång i veckan på väg in till XXXX så undrar jag om du inte kan stanna till och hjälpa oss med lite råd och information? Jag tar gärna livslångt ansvar för den här lilla pippin .. jag gillar henne även om hon verkar ovanligt korkad .. men jag vet ju inte hur jag ska göra det?

Var ska jag göra av henne? Vad behöver hon? Hur mycket omvårdnad behöver en duva? Måste jag bygga ett duvslag av någon sort?

Jag bjuder garanterat på kaffe och eftersom du verkar bilintresserad så kan jag kanske locka med en visning av min gamla veteranbil eller Makens bil av betydligt nyare modell??

Eller om det finns något annat som vi kan göra för dig i utbyte mot din specialistkompetens?

Du ser .. vi är lite desperata vid det här laget. Jag har till och med börjat fundera på att köpa en duva till för att "vår" inte ska vara så ensam, vilket Maken bestämt motsätter sig.

Snälla hör av dig .. helst personligen eller per telefon eller mail. Det är faktiskt lite synd om den här ensamma och rädda pippin!!

Hur stora är chanserna att jag får något svar tror ni? Spänningen är oliiidlig och håll gärna tummarna för att vi får hjälp med någon sorts framtidsplanering för vår objudna gäst .... och saknar du en duva och kan bevisa att detta är din eller hittar du ett hus med en korkad vit pippi på taket så bor jag alltså där och bjuder gärna på en kopp kaffe!

Jag övar igen ..

.. men det känns faktiskt liten lättare den här gången, även om det är ett elände att skriva på det här tangentbordet. 

Det skulle också vara trevligt om jag kunde hitta någon sorts zoom på kameran och om jag kunde sluta blanda ihop mellanslagstangenten med bokstaven n. Men titta noga så ser ni min nya kompis .. den vilsna duvan.

Hon är det levande beviset på att alla behöver en vän. Det räcker med en enda som det går att lita på och i brist på bättre börjar hon att lita på mig. Möjligen beror tilliten mer på fågelfröna som jag generöst strör ut framför henne än på min faktiska person .. men nu kommer hon nedflygande när jag ropar och skakar på fröpåsen.

Och innan sommaren är slut så hoppas jag att hon ska våga tillräckligt nära för en lite bättre bild ... eller så kanske jag hittar en zoomfunktion någonstans??

Om någon undrar ..

.. vad jag gör i stället för att blogga nu när det inte är så tätt mellan inläggen, så kan jag berätta att jag tillbringar alldeles för mycket tid stående på en trädgårdsbänk med ögonen i höjd med hängrännan på taket till vår carport.

Orsaken till mitt minst sagt udda beteende är den duva som flyttade in i slutet på april.

Vi har gjort allt för denna märkliga fågel. När duvexpert 1 sa att den sortens duvor absolut ÄLSKADE gula ärtor .. så köpte vi två kilo. Som den betraktade med största förvåning och totalvägrade att acceptera som fågelmat. När duvexpert 2 sa att det var en "högflygare" så väntade vi med spänning på att få se den flyga .. högt. Men efter en månad så kan vi nog konstatera att den föredrar att gå .. eller att sitta och meditera på taknocken på huset eller carporten.

Hela grannskapet har registrerat att vi har en konstig fågel på taket så gott som dygnet runt och frågar .. varför?

Och det har vi alltså ingen aning om.

Den enda gången som den använder vingarna är när skatparet från boet i trädet vid husgaveln försöker skämma bort den. Då flyger den i en perfekt cirkel runt tomten och landar .. på taknocken.

Och annars går den omkring på gårdsplanen??

Hundarna vet nu att det är en FÖRBJUDEN FÅGEL .. och går in när den kommer för nära.

Vi satte upp en foderkopp i carporten där den tillbringade nätterna och det fungerade bra i ca 3 veckor. Efter det gick ryktet om den nya serveringen runt bland så gott som alla fåglar i grannskapet och eftersom alla har ungar så tackade de och tog emot .. och duvan vandrade hungrigt fram och tillbaka på taknocken?

Därför står jag på min trädgårdsbänk och sprider vete och skalade solrosfrön över taket .. samtidigt som jag agerar fågelskrämma för alla köande obehöriga fåglar .. samtidigt som jag försöker göra mig osynlig så duvan ska våga äta.

Det tar sin tid, det gör det. Men vi börjar lära känna varandra nu. I dag flög den inte undan när jag kom med mina frön, utan åt förtroendefullt fast jag stod där och portionerade ut, och i går skämde vi slag på varandra av ren tanklöshet.

För varje gång när jag kommer med mat så säger jag .. HEEJ Pippin!! .. och mumlar lite tyst om dumma fåglar och fram på kvällskvisten gick jag ut på verandan, såg duvan och ropade spontant .. HEEJ Pippin!!.

Och den dumma fågeln som satt och nästan sov .. flög fram, landade på verandaräcket och tittade skräckslaget på mitt överraskade ansikte och flög lika fort tillbaka till den plats den kom från?

Jag vet inte hur jag ska tolka det beteendet??

Du gör dig tydligen bäst på lite avstånd .. sa Maken och tyckte att han var rolig.

Men jag tror att jag kommer att få duvan så tam, innan det blir kallt i höst, att det går att fånga in den och placera den i ett duvslag.

Jag har redan hittat en ritning och Maken har hittat några som redan har både hägn och duvslag .. så vi får se hur det går?

Fram till dess får jag välja mellan bloggande och fågelskrämmande/tämjande. Men värst blir det den vecka som jag kommer att resa bort i juli .. för jag misstänker att Maken inte vill överta min plats på trädgårdsbänken?