Det är tydligt att Jimmie Åkesson håller i taktpinnen ..

 .. i det nya högerkonservativa blocket, skriver Stefan Löfven (S) i en skriftlig kommentar till Aftonbladet, när han fått vetskap om att M, KD och L lägger fram ett gemensamt (!) förslag för att förändra den svenska migrationslagstiftningen.

Taktpinnen? - säger katten förvånat. Den mannen skulle väl inte känna igen en taktpinne även om han satt på den.

Knappast - säger jag. Där har han redan en styråra som han suttit på sedan 2014.

Var har han då gjort av taktpinnen?

Ja du, har den inte hamnat hos Anders Tegnell så har nog Miljöpartiet lagt rabarber på den, eftersom det är de som till största delen bestämt otakten i både DÖ-dansen och JÖK-samarbetet.

Men nu när M, KD, L och SD ändå håller på och förhandlar så skulle det faktiskt vara trevligt om de också lägger fram ett gemensamt förslag som kan bryta den sittande regeringens ålders-segregation och tillerkänna de äldre samma värde som till exempel ..…?? .. alla andra?

Eller till exempel katter? – flikar Katten in.

Jaaa! Vi har ju en djurskyddslag! De kan ju kanske börja med en äldreskyddslag som förbjuder vanvård även om det skulle bli oerhört dyrt för kommunerna. Men jag tror knappast vi får höra någonting om det i partiledardebatten i kväll. Vem sjutton vill slösa bort värdefull talartid på något så ointressant som pensionärer ”som ändå ska dö snart”? Ju förr desto bättre?

Och vem vill lyssna på något så ointressant som en partiledardebatt? – undrar Katten och går ut i köket och ställer sig framför skafferiet. Klockan är faktiskt nästan halv fem!!

Vi ska alla dö, Jennifer Wegerup ..

 .. frågan är bara när och hur.

”Är det rätt att vaccinera en svårt sjuk 103-åring? Eller är det slöseri? Borde dosen hellre gå till en frisk 71-åring med troligen betydligt fler år kvar att leva? Svåra frågor – men vi måste våga diskutera dem”, skriver Jennifer Wegerup i dagens Expressen.

Och då förtjänar hon väl ett svar antar jag.

Eller en motfråga - var drar vi gränsen? 100 år? 99 år? 90 år?

Makens mormor var synnerligen levande när hon bjöd in till sitt 100-årskalas och dog en naturlig död vid 104. Vi har en man i vår bekantskapskrets som ännu inte uppnått pensionsåldern men som är i både fysiskt och psykiskt betydligt sämre skick. Min egen mamma var svårt dement redan i 70-års åldern och ville bara dö vid sina klara stunder. Många i vårt land är både fysiskt och psykiskt funktionshindrade och klarar inte av att leva utan hjälp, andra lider så svårt av KOL att de ständigt behöver hjälp med andningen. Men de vill och har glädje av att leva ändå.

Vilka behöver vaccin och vilka är så nära döden att de lika gärna kan kvävas till döds i Covid?

Jennifer Wegerup berättar om ”en pigg 69-åring granne som jag möter på gatan, över varsin snöskovel, skräder däremot inte orden; hon är upprörd och många i hennes ålder med henne. De har statistiskt sett många fler år kvar än en 97-åring, de vill leva, resa, vara med barnbarnen. De är rädda att den tid som nu går innan det blir deras tur kommer att skörda många offer i gruppen 60 till 80 år”.

Men den pigga 69-åriga grannen kan falla död ner i en hjärtinfarkt/hjärnblödning i morgon medan 107-åriga Dagny Carlsson fortfarande gjorde utlandsresor, framträdde på scenen när Malmö Stad firade den Internationella dagen för äldre i oktober 2019 och lät sig intervjuas av Expressen i april förra året.

Vem behöver vaccinet bäst? En svår fråga. Men om ”vi måste våga diskutera den” bör vi nog undvika att blanda in statiska sannolikheter, ”enorma samhällskostnader – och dito förtjänster för läkemedelsbolagen”?

För hur högt värderar du ditt eget liv i kronor och ören, sett ur ett samhällsviktigt perspektiv, Jennifer Wegerup?

Eller mitt?

Aktiv dödshjälp eller ”palliativ vård”?

 

Jag har alltid levt tillsammans med en eller flera hundar och katter. Alla har varit älskade vänner och familjemedlemmar, men tyvärr så har hundar och katter kortare livslängd än oss människor.

Jag vill inte minnas hur många gånger jag har suttit med en älskad fyrfota vän i knät och lyssnat på de sista andetagen. Varje gång känns det som om hjärtat brister och luften tar slut och när jag inte längre måste vara tryggheten för den som slutat leva, är saknaden så stor att gråten nästan kväver mig. Men det som har varit värst är att det är jag som, i alla fall utom ett, har tvingats ta beslutet att det liv som nu ändats inte har varit värt att leva.

Det är inte ett beslut som har varit lätt att fatta och det har aldrig, aldrig berott på ålder utan enbart på av veterinär konstaterad obotlig sjukdom och lidande som inte gått att lindra. Men jag tror inte att jag någon gång har mäktat med att själv ringa telefonsamtalet till veterinären och verkligen, med mina egna ord, säga att jag vill ha hjälp med att avsluta ett liv.

Det är ett nästan förkrossande ansvar som följer med makten att kunna välja mellan liv och död, så någon annan har fått hjälpa mig, inte med beslutet men med orden, för så svårt är det att fatta beslut som innebär döden för någon man älskar.

90 procent av dem som avlidit av eller med covid-19 i Sverige har varit äldre än 70 år. Individer med en lång livshistoria, någons livspartner, vän, mamma eller pappa, mor- eller farförälder.

Nu har IVO granskat äldreboendenas hantering av covid-19 pandemin och funnit att alldeles för många inte fick en individuell läkarbedömning eller ens testades för viruset. I stället har det gjorts ”kollektiva bedömningar” som i alldeles för många fall, och utan att informera den äldre själv eller anhöriga, resulterade i palliativ vård och slutlig död.

Det handlar om tusentals personer?

Det gör ont när jag tänker på dem som insjuknat och kämpat med varje andetag för att överleva, samtidigt som de förnekats mat, mediciner, syrgas och sjukhusvård som hade kunnat underlätta och kanske till och med hade hjälpt dem orka igenom sjukdomen. Den ”lindrande” morfinspruta som erbjudits en ovetande sjuk har tvärtom medfört ytterligare svårigheter att andas för någon som redan satsade allt på att göra just detta. Och det värsta är att många inte ens hade smittan utan ”bara symptom”.

I region Sörmland konstaterade IVO att det under en period sattes in vård i livets slutskede, palliativ vård, för samtliga äldre som uppvisade corona-symtom.

Ivo:s journalgranskning visar att en femtedel av patienterna i granskningen inte har fått den individuella läkarbedömning de har rätt till. Av den femtedelen har ungefär 40 procent inte heller fått en individuell bedömning av en sjuksköterska.

Jag kan inte förstå det. För mig har det alltid varit obegripligt att människor kan avliva sina husdjur enbart av bekvämlighetsskäl. En fd nära vän avlivade hellre sin ”besvärliga” friska unga hund än lät mig få försöka omplacera den eller ta den själv, med motiveringen att den skulle bli så olycklig utan henne. Sedan hade hon det dåliga omdömet att ringa och gråta medan hon berättade hur svårt det hade varit att ta livet av honom. Vi har aldrig talats vid sedan dess.

Men människor som lagt sina liv i våra händer när de inte längre klarar sig själva? Medmänniskor som tillitsfullt sökt och betalat för vård och omsorg under sina sista år, är de inte värda mer än så?

Vad har vi blivit för slags land och hur ser vi egentligen på varandra? Har vi förvandlats till ett land som satsar mest på den grupp som ger flest politiska poäng? Eller har medmänsklighet och empati förminskats till tomma ord som kan ge click och likes på instagram eller facebook?

Det talas så mycket och vackert om värdegrund, solidaritet, jämlikhet och allas lika värde, men det här synsättet på äldre kom inte med covid-19. Under lång tid har det sparats in på äldreomsorgen och äldrevården som till och med har använts som lämplig sysselsättning för människor som annars inte är anställningsbara. Hjälpbehövande äldre har avhumaniserats, förminskas och räknats bort från gemenskapen redan innan den ”kollektiva” palliativa vården infördes,

Vid mina fötter ligger min ständiga skugga, den irländska rackarkotten Milly. Hon har hunnit bli ca 12 år och nu börjar hon känna av sina år även om hon fortfarande bjuder upp till lek och orkar gå rejält långa promenader.

Vi är viktiga för varandra, hon och jag. Jag har fått arbeta hårt för att förtjäna hennes tillit och fått mycket mer tillbaka än vad jag någonsin förväntade mig.  Jag kommer aldrig, aldrig att lämna henne ensam inför döden eller låta henne behandlas på samma ovärdiga sätt som vi har behandlat landets hjälpbehövande äldre.

https://www.expressen.se/nyheter/qs/varfor-dog-sa-manga-pa-berga/

https://www.aftonbladet.se/ledare/a/R95wga/coronasjuka-aldre-ska-ocksa-fa-leva

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/Qmg0eR/ivo-vard-i-livets-slutskede-till-alla-med-coronasymtom

https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/VqgMW6/en-42-arig-man-hade-inte-behandlats-sa-har

https://lakartidningen.se/opinion/debatt/2020/05/felaktig-organisation-grund-till-tragedin-inom-aldrevarden/

https://www.expressen.se/ledare/hur-manga-dog-i-onodan-pa-landets-aldreboenden/?referrer=rotator-item-2

”Äldre har vi fokuserat väldigt mycket på ..

.. och pekat på hur viktigt det är att få särskilt äldreboenden att fungera. Här är en försiktigt positiv trend. Vi ser en sakta nedgång”, berättade en nöjd statsepidemiolog i dag.

Suck .. det var väl knappast oväntat? De äldreäldre och de ännu ÄLDREÄLDREÄLDRE som Anders Tegnell fokuserat väldigt mycket på finns ju ändå i ett begränsat antal och kommer förmodligen att ta slut i samma positiva trend inom en inte allt för avlägsen framtid?

Ju förr desto bättre, typ?

Men varför misströsta .. det finns fortfarande hundratusentals vanliga äldre att fokusera väldigt mycket på när de gamla tagit slut.

Kan dom inte bara dö så fort som möjligt!! ..

.. så kan vi väl tolka tystnaden som var den enda politiska och mediala reaktionen på gårdagens demonstration, som arrangerades av organisationen Vid din sida för att belysa de hemlösa fattigpensionärernas situation.

Nästan 2000 personer vandrade från Humlegården under ropet – Sluta svamla, ta hand om de gamla – fram till Mynttorget dit statsministern själv inbjudits för att ta emot en bunt med 74 000 namnunderskrifter som krävde – Inga fler hemlösa pensionärer i Sverige!

Men intresset från regeringen var minst sagt svagt. Vem som så småningom tvingades ta emot de oönskade namnunderskrifterna framgår inte, men inte var det Stefan Löfven i alla fall. Han hade som vanligt viktigare saker för sig och tiden räckte tydligen inte ens till för det nu så vanliga uttalandet om att ”det är inte ok!”.

Så då kanske det är lite mer ok med ökningen av hemlösa fattigpensionärer än de växande problemen hos andra utsatta grupper som i alla fall bedömts som inte alls ok?

I övrig rådde Största Möjliga Tystnad.

Medierapporteringen uteblev innan demonstrationen, under demonstrationen (med undantag från TV4) och efter demonstrationen var det fortfarande dödstyst i rikspressen och bara ett konstaterande på mindre än en minut i SVT.

Bara två partier fanns representerade. Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson var den enda partiledaren som deltog och vandrade hela vägen från Humlegården till Mynttorget. I all hast anslöt sig sedan Elisabeth Svantesson från Moderaterna och Liberalernas Lotta Edholm och det var i alla fall bättre sent än aldrig, vilket var fallet med representanter för de övriga partierna.

Det är alldeles omöjligt att inte tänka på hur det såg ut för två år sedan när ett hundratal afghanska ”ensamkommande” demonstrerade på Medborgarplatsen och krävde en allmän ”amnesti” för dem som saknade asylskäl och skulle utvisas. Något som bland andra Ann Heberlein ifrågasatte. 

Då kryllade det av engagerade, hjärtegoda politiker, journalister och aktivister och medie-bevakningen pågick nästan dygnet runt under flera veckor.

Det är i sanning skillnad på vilka Socialdemokraterna, och övriga vänstern, ser som sina kärnväljare nu och då. För det är väl vad det handlar om egentligen – om vi ska vara riktigt ärliga?

De som gav sossarna regeringsmakten i nästan 40 år är samma personer som nu vandrar hemlösa på gatorna och sover på nattbussar eller i trappuppgångar på natten, trots löftet Gärna medalj – men först en rejäl pension. Ett löfte som tydligen hade ett bäst-före-datum som upphörde att gälla precis innan det skulle infrias?

Då var ”Arbetarna” minst 50 procent av Socialdemokraternas väljare – i dag kommer lika många från landets nya medborgare, samtidigt som de gamla i allt större grad antingen slutar gå till valurnorna eller dör.

I en senare valrörelse ändrades budskapet om en ”rejäl pension” till frågan om en pensionär ska betraktas som en ”Börda?” eller ”Värdefull!”. Den frågan kan vi väl anse vara besvarad i och med det totala ointresset för budskapet i gårdagens demonstration.

Men varför skulle våra politiker vara särskilt intresserade av dem som fyllt 65 och enbart är en otrevlig kostnad, när det finns nya friska väljare som okritiskt sväljer vilket härsket valfläsk som helst?

Ingen under 65 räknar väl med att ett långt och träget arbetsliv ska avslutas i misär och elände på ett underbemannat äldreförvar eller i hemlöshet och ensamhet på gatan?

Stefan Löfvens Sverige bygger inga murar, det finns gott om plats – om vi bara så fort som möjligt kan bli av med det gamla ”köttberget” som bara kostar. Är det så det låter när det ska göras en budget som lovar allt åt alla utom åt dem som anses vara en så onödig kostnad att de ska osynliggöras till varje pris?

För visst skulle det vara bättre för landets ekonomi om alla som inte kan bära sina egna kostnader dör i 70-års åldern? Det skulle ju ändå ge några års arbetsbefriad pensionärstillvaro till dem som envisas med att leva vidare efter 65.

Den kinesiske filosofen Konfucius lär ha sagt – ett civiliserat samhälle måste utbilda sina unga och ta hand om sina gamla – och eftersom Sverige gör sitt bästa för att misslyckas med båda uppdragen så vete sjutton vad vi ska kalla oss för i framtiden?

(S)veket, svälten och döden.

Socialdemokraternas kärnväljare, de som byggde partiet, röstade på partiet och trodde på löftena, svälter just nu ihjäl på en del av landets överbelastade och underbemannade äldreboenden. Arbetsplatser där deras egna lågavlönade barnbarn arbetar sig sjuka i en arbetsmiljö som förmodligen är sämre än när deras föräldrar utbildade sig till samma yrke.

Ensamma, isolerade i hemmet eller på en underbemannad vårdavdelning, ligger de utslitna kvinnorna som trodde att de var värdefulla och på att de byggde en framtid för sina barn och trygghet för sig själva när de röstade på Arbetarpartiet. Men i stället för en värdig död får de nu livsavslutande morfinsprutor som belöning för sitt lågavlönade slit. Deras viktigaste uppgift är nu att så snabbt som möjligt lämna plats till dem som närmast står på tur.

För i dag verkar en plats på ett kommunalt äldreboende i en fattig kommun vara detsamma som en dödsdom?

De som växte upp och gick ut i arbetslivet på 40/50-talet trodde på löftena från Socialdemokraterna. Världens högsta skatt skulle ge världens bästa vård, skola och omsorg .. OCH en pension som gick att leva på som belöning på ålderns höst.

Alla dessa övertygade sossar har stolt marscherat under röda fanor och Socialdemokraternas budskap om jämlikhet och solidaritet. Hur många gånger har de inte sjungit Internationalen ”som till alla lycka bär” och manat upp till kamp mot kvalen och glädjen över den rättvisa som hägrade när segern var vunnen?

Vad var den solidariteten värd?

Det är kanske tur att äldreomsorgen fortfarande har råd med droger som morfin?

Den där rejäla pensionen som utlovades då räcker liksom inte till i dag när livskamraten har fått sin sista morfinspruta och en gammal, förbrukad ”knegare” hamnar sist bakom dem som partiet anser förtjänar både vård, bostad och försörjning mer än en trotjänare som trodde på valbudskap från 50-talet.

På 70-talet var det Olof Palme som lovade, och som han kunde presentera sina löften! De var en ren fröjd att lyssna på för dem som inte tvivlade på förmågan hos de röda broilerpolitikerna som börja göra sig hörda i det forna Arbetarpartiet.

Alternativ valaffisch

Men Göran Persson var den som spelade spelet smartast, det erkännandet måste vi ge honom. Belöningen kom också som ett brev på posten, för Göran Persson lyckades förverkliga det liv han drömde om som arbetargrabb med sosseföräldrar. Men de som kunde se att det som var bra för Göran inte såg lika lovande ut för dem, röstade faktiskt bort det Goda Socialdemokratiska alternativet. Två gånger!

En statskupp, enligt somliga.

Det var då sossarna tog slut i partiet, menar andra.

Men skam den som ger sig. Partiet trollade fram en ”riktig knegare” ur LO-hatten. En man av folket, en riktig karl som inte ens fullföljde sin svetsarutbildning innan han hittade sin plats i fackföreningsrörelsen där han lärde sig vilka budskap de ”vanliga knegarna” ville tro på.

Inga höjda skatter för ”vanliga knegare”, inga höjda pensinpriser, bättre villkor i sjukförsäkringen, kortare vårdköer, fler jobb, bättre och tryggare skola och .. framför allt .. dags för omtanke om dem som byggde både landet och partiet.

Vi vet hur det blev. Under den senaste mandatperioden har Stefan Löfvens regering, med millimeterprecision, försämrat villkoren för de svagaste i samhället. Framför allt för dem som trott och röstat på Socialdemokraterna i ett helt liv.

”Politik handlar om att vilja”, sa Olof Palme. Men det handlar också om att välja. Framför allt handlar det om hur politikerna väljer att värdera dem som fört dem till den så hett efterlängtade Makten.

Eller ..

grafisk skoluppgift - Sarla Porle

Det är arbetarklassens sista- eller nästsistagångsväljare som byggde grunden till Socialdemokraternas maktposition och det är de, deras barn och barnbarn som offras på socialdemokratins altare den här mandatperioden, vilket vi kan se på partiets fallande opinionssiffror.

De som ännu inte blivit föremål för den omtanke som Socialdemokraterna utlovade för fyra år sedan börjar nog ana vad som väntar vid resans slut och är kanske inte längre lika godtrogna som deras föräldrar var, när de tågade under fladdrande röda fanor och sjöng ..

Båd´stat och lagar oss förtrycka

vi under skatter dignar ner.

Den rike inga plikter tycka,

den arme ingen rätt man ger.

Länge nog som myndingar vi böjt oss,

jämlikheten skall nu bli lag.

Med plikterna vi hittills nöjt oss .

Nu taga vi vår rätt en dag.

Även om just den här versen kanske känns mer aktuell som protestsång riktad mot Socialdemokraterna i den här valrörelsen.

För den välfärdspolitik som de äldre sossarna trodde att partiet stod som garant för är inte längre tillgänglig för den som inte kan betala när livets klocka är fem i tolv och det är dags att stämpla ut. Helst så fort som möjligt, så det blir mer över till dem som behöver den utlovade omsorgen bättre.

Jag har aldrig röstat på Socialdemokraterna så jag behöver inte känna mig sviken. Men konstigt nog känner jag ändå skam när jag ser hur lite en gammal människa är värd under ett sossestyre.

Dödsängel med morfinspruta ...

Vem bestämmer när våra gamla ska dö?

De äldre tar sina liv i ohälsans Sverige.

Här är det verkliga hotet mot välfärden.

Privata boenden får rött ljus.

Sköterskor filmade och hånade dementa.

Några behöver vård och omsorg, andra får betala ..

.. så har det väl alltid varit och så kommer det nog att fortsätta, i en eller annan form. Men vilka som behöver vad och vilka som ska betala hur mycket, brukar det råda skilda meningar om.

Nu har vi en socialistisk regering, och de har ju alltid tidigare haft som målsättning att låta de RIKA betala för de SVAGAS rätt att leva som alla andra, så egentligen borde ju allt vara som det alltid varit .. då det enligt Socialdemokraterna själva ”var bättre förr”. Men nu vet jag ärligt talat inte hur de tänker, om de tänker eller om det överhuvudtaget finns några socialdemokrater kvar i Socialdemokraterna?

I Södermanlands Nyheter läser jag om den 19-årige R***n, den 18-årige S****a och deras jämnårige kamrat I***s. Alla är de över 18 år och blir nu utskrivna från det HVB-hem där de trivts och vårdats med största omsorg hittills. Detta sätter dem i en svår situation. De erbjuds nämligen egna lägenheter på platser där de varken har vänner, skola eller träningskompisar och en kontaktperson bara 3 timmar i veckan. De känner det som ett hot när de inte får välja var de ska bo, hur de ska bo eller i vilken skola de fortsättningsvis ska gå i!

Allt var ju så bra innan ”den där skiten med socialtjänsten började”. Nu kan de inte fokusera på studierna eftersom det förväntas att de ska ta sig till skolan själva, städa, tvätta, handla, laga mat och sköta sig själva som fullvuxna trots att de ser sig själva som ”barn”.

Här finns ingen personal. Jag klarar mig inte själv. Det är svårt. Jag behöver hjälp. Jag kan inte sova.

De nödlidande unga männen har vänt sig till Inspektionen för vård och omsorg (IVO) för att få den vård och omsorg som de anser sig ha behov av.

Valmöjligheterna som delas ut .. bostäder, bidrag och utbildning .. tas emot med kommentarer som .. när man trivs på sitt HVB-hem varför ska man gå i helvetet som man inte trivs och bli ledsen varje dag. Jag tycker det är skit. Varför ska vi få skit och få det dåligt? Vi är inte djur. De kan inte behandla oss så här. Det finns lagar. Och i andra fall där privatpersoner upplåtit sina hem till vuxna unga män .. Det krävs faktiskt någon som kan ta hand om oss.

De som i dag får betala är de som inte alls kan klara sig själva, behöver hjälp dygnets alla timmar och som får avstå från mycket mer än det dessa hjälplösa gossar redan har och får.

Vår socialistiska regering .. med undantag för Vänsterpartiet som protesterar våldsamt .. har gett Försäkringskassan en direkt order om att ”bryta utvecklingen inom assistansersättningen”, vilket gör att de kan befria sig från ansvaret för LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade .. trots att denna order inte är förenlig med lagstiftningen, som utgår från individens behov.

På detta fiffiga sätt kombinerat med en massiv ”fake news-spridning” av falska siffror om fusk hos de funktionshindrade, har regeringen Löfven lyckats spara 1,6 miljarder bara i år. Försäkringskassan larmar dessutom om att 80 procent av nyansökningarna avslås och vidarebefordras till kommunerna som ofta tvingas säga nej eftersom de också tvingas ansvara för det växande behovet av vård och omsorg om friska vuxna som inte kan klara sig själva av en eller annan orsak.

  

De som får betala för det fullt friska unga män ser som hot, helvetet, skit och dåligt är bland andra Håkan, Kenth, Wendela, Jasmine, Micke, Andreas, Arvid, Felicia och deras anhöriga. De VET, i motsats till R***n, I***s och S****a att det FINNS en lag som har till uppgift att ge dem möjlighet att leva som andra, men att regeringen av besparingsskäl har valt att bortse från den.

Och i de fall då kommunerna inte kan komma ifrån sitt ansvar för hjälpbehövande funktionshindrade så blir det andra som får betala för Åsa Regners besparingsnit.

Till exempel de 253 000 äldre över 65 år med hemtjänst, korttidsboende eller särskilt boende. I genomsnitt är 15,6 procent undernärda eftersom de inte får i sig tillräckligt med näring, vilket motsvarar 39 500 äldre. Ytterligare 117 500 (46,4%) riskerar att bli undernärda. I vissa kommuner är mer än var fjärde äldre undernärd. Lägger vi sedan till den vanvård som uppstår när det saknas utbildad sjukvårds- och hemtjänstpersonal, så finns det väl ingen som kan säga vi har en äldreomsorg att vara stolta över?

Så om de ensamkommande vuxna (?) männens situation ska framställas som helvetet på jorden, kan jag nog påstå att regeringen, för att inte ställa grupp mot grupp, har försökt gömma undan de funktionshindrade och hjälpbehövande äldre på en alldeles särskild plats i skärselden – det verkliga helvetets varmaste plats.

Nu får hela familjer sina liv förstörda/Expr

Carl Schlyter: Visa lite hjärta 

Anders Lindberg: Assistansfrågan är regeringens största socialpolitiska misstag

Lotta Gröning: Regeringen tiger ihjäl problemet

Hur hanterar man misstanken ..

.. om att någon börjar bli dement? Det var en fråga jag själv brottades med under många år när min egen mamma förvandlades till någon jag inte riktigt kände igen.

Det var något med blicken och minspelet som inte stämde, trots att hon i de flestas ögon var precis som vanligt. Men för mig, som visste hur hon brukade vara och bete sig, blev det fler och fler tillfällen då jag inte riktigt hängde med i hennes begreppsvärld.

Vi kunde samtala, vara helt överens .. och sedan, bara någon dag senare, så hade samtalet aldrig ägt rum och det vi var så överens om upplevdes som något jag hittat på för egen vinnings skull.

Hon hade alltid fullt godtagbara förklaringar på allt som jag upplevde som oförklarligt. Något som gjorde att jag många gånger riktade mina misstankar åt alldeles fel håll.

Jag skyllde på åldern, på trötthet och på min pappa men när hon påstod att han gett bort hennes skor till grannen, när hunden rymde och återfanns i förrådet, när hon skulle passa dottern medan jag kokade kaffe och försvann i flera timmar .. då vändes verkligheten upp och ner och ut och in.

Det var förvirrande. Ena dagen tänkte jag att något var fel, nästa tänkte jag att jag inbillade mig och ytterligare en dag senare skämdes jag över att jag överhuvudtaget tänkt den första tanken .. bara för att börja om någon månad senare.

I dag läser jag en kommentar på en blogg. Den handlar om en av våra ministrar ..

"Jag skickade följande till Justitiedepartementet och Anders Ygeman mycket sent i går kväll:

Jag är verkligt ledsen över att behöva säga detta, och observera att jag är fullständigt allvarlig, när jag nu säger att jag tror att XXX har börjat bli smått dement. [ ...... ]
Det är något som inte stämmer längre. Jag har haft svårt att sätta fingret på det, och jag har dåligt samvete när jag skriver ner det, och det är verkligen inget "näthat" från min sida, utan bara min intuition.
Framtiden lär visa om jag hade rätt.
För det kommer inte att bli bättre. Beklagar".

Jag googlar på personen i fråga och finner att det är en person som arbetar inom äldrevården och som förmodligen träffar äldre människor med mer eller mindre utvecklad demens regelbundet.

Nu hör det till saken att jag själv .. privat och endast med människor som jag känner väl .. har uttalat samma misstanke. Det är något med blicken och minspelet som inte stämmer. En skugga av tomhet och orörlighet som påminner om min egen mamma .. åren innan hon försvann in i en annan värld.

Men det kan vara som jag inbillar mig .. och jag kanske borde skämmas över att jag ens skriver ner misstanken.

Men kvar finns frågan .. OM situationen uppstår, hur hanterar omgivningen misstanken att någon håller på att bli dement, när det gäller personer med makt på högt uppsatta positioner?

Att få min mamma att frivilligt gå med att uppsöka en läkare för att se om hon började bli dement hade ju varit helt omöjligt. I ett senare skede när det var uppenbart att något var fel, var det till och med omöjligt att få hjälp eller tillsyn från vården utan hennes medgivande .. och det medgivandet tog hon tillbaka i samma ögonblick som hon mötte dem som skulle utreda hennes behov.

Det är min dotter som tvingar mig för att hon vill slippa besvär .. men jag klarar mig själv utan problem .. sa hon och var hur förtjusande och trovärdig som helst.

Och då tittade alla på mig med största misstänksamhet, hänvisade till att hon var myndig och till den personliga integriteten och gick hem och kvar stod jag som ensam ansvarig för att hon inte skulle skada sig själv eller andra.

Så frågan är den .. rent teoretiskt och utan att nämna några namn .. vem är det som ytterst är ansvarig för en makthavare som plötsligt och oväntat börjar utöva sin makt i en helt annan begreppsvärld än den h*n levde i då utnämningen skedde?

En enkel fråga ...

Expressens ledarskribent tar i dag upp en av "dagens viktigaste samhällsfrågor"(?) .. den om den dementes trafikduglighet, och berättar att "En dement bilist kan vara minst lika farlig som en alkoholpåverkad".

Det är sant. Min egen mamma blev dement och min pappa sålde hennes bil .. mot hennes vilja .. långt innan jag och min bror ens anade att något var fel. Vi blev våldsamt och orättvist upprörda.

Långt senare .. när jag försökte hjälpa min mamma att få hemtjänst, mat och hjälp med medicinering av distriktssköterska .. förstod jag hur svårt det är att få andra att inse hjälplösheten hos någon som helt saknar sjukdomsinsikt.

Från att ha varit helt förvirrad och desorienterad förvandlades hon till en samlad, intelligent och utsatt kvinna som blev manipulerad av sina egna barn som totalt svikit henne på ålderns höst.

Det blev alltså ingen hjälp från samhället förrän långt senare och körkortet hade hon livet ut.

Expressens ledarskribent .. som förmodligen aldrig mött problemet .. har några förslag om hur vi ska förhindra att vägarna fylls av dementa eller på annat sätt medicinskt olämpliga bilförare.

Ett enkelt sätt att se till att fler körkort dras in vore att ta bort läkarnas möjlighet enligt körkortslagen att förlita sig på att patienten låter bli att köra. Läkarna skulle säkerligen motsätta sig en sådan förändring.

Oket skulle kunna mildras om skyldigheten gällde att remittera patienten till vidare trafikmedicinsk utredning, i stället för att anmäla direkt till Transportstyrelsen. På så sätt skulle läkarens roll i sammanhanget bli mer renodlat medicinsk. Läkarna är ju vana vid att skriva remisser.

Bortsett från möjligheten/risken att den demente presterar oklanderliga resultat i den trafikmedicinska utredningen .. vilket jag garanterar är fullständigt möjligt även om vederbörande straxt innan inte haft en aning om att h*n ens ägde en bil .. så kvarstår frågan om själva bilen.

Det är ju inte möjligt att konfiskera en privatpersons egendom. Till och med den som ertappas med olovlig körning får tillbaka bilnyckeln av polisen och en dement person äger både bil och bilnyckel även om körkortet dras in.

Så jag har en enkel fråga i all ödmjukhet .. 

.. hur har man tänkt sig att en dement människa som inte kan orientera sig i tid och rum ska kunna komma ihåg att körkortet är indraget när bilen står kvar och bilnyckeln ligger på sin vanliga plats?

Av noll och inget värde!

Efter 4 månaders kisande, krusande och smygande lyckades jag äntligen tyda tecknen på ringen som Glamourduvan Dita bär runt sitt vänstra ben.

Och det säger väl en hel del om min inställning till mina medmänniskor att jag verkligen trodde att alla våra problem därmed var över. Duvan skulle få åka hem och jag skulle slippa oroa mig .. eller??

Det borde ha gått upp ett ljus redan första veckan tycker man. Då googlade jag på "saknad duva" och "försvunnen duva" och hittade hur många aktuella upphittade duvor som helst .. men inte en enda människa som efterlyste en borttappad eller försvunnen?

Där borde jag nog ha tänkt till lite?

Men nu gjorde jag inte det utan ringde glad i hågen till Brevduveföreningen som sa att det inte var deras ringmärkning utan hänvisade till Duvavelsföreningen som sa att det inte var deras ringmärkning men motvilligt plockade fram ett telefonnummer som jag kanske kunde försöka ringa.

Kanske kunde försöka ringa??

Hmmm? Kan vi tala lite i klartext här? Kommer någon att bli glad om jag ringer?

Nej!

Om det går att spåra ägaren .. tror du h*n kommer att hämta duvan?

Nej!

Är du säker?

Ja! Det är en gammal duva .. 7 år. Felmärkt dessutom. Ingen vill ha en så gammal fågel. Förmodligen är det någon som "gjort sig av" med den. Men om den är störande så får du väl försöka få tag i någon som kan skjuta den?

Skjuta den!!!!!!!!! SKJUTA GLAMOURDUVAN DITA!!!! Jag älskar den här duvan!

Och då blev i alla fall mannen på Duvavelsföreningen glad .. för han unnade också Dita ett hem .. på ålderns höst.

Så nu antar jag att vi har en duva några år framöver? Vi har satt upp en mer permanent matplats som hon är mycket misstänksam mot och köpt en ordentlig foderkopp som hon är livrädd för. Så småningom ska vi försöka få till ett mini-duvslag som hon kan tänkas acceptera någonstans .. hur det nu ska gå till?

För det måste vara dragfritt, långt från Makens bil och oåtkomligt för katten och duvhöken .. samtidigt som det bör befinna sig inom det område som hon verkar anse som sitt, och dessutom ska det gå att göra rent det på ett lätt och inte alltför svindelframkallande sätt för mig som är rejält höjdrädd.

Men när jag läser om Gärd Johanssons upplevelser av geriatrisk vård så tänker jag, att det är nog inte någon större skillnad om du är duva eller människa när du blir gammal.

Gamla människor och gamla duvor går inte att använda till avel. Duger inte till att prestera något som ger intäkter eller berömmelse till någon, tar bara plats som någon yngre behöver bättre och är bara kostsamma, krävande, besvärliga och oinspirerade i största allmänhet.

Och det allra värsta verkar vara att det blir så många .. som ingen vill ta ansvar för.

Jan Malmsjö ville nog hjälpa Alice Babs ..

.. ur något som han uppfattade som fångenskap, när han engagerade tidningarna, efter att ha nekats tillträde till sin vän. Men så fel det blev, och så tydligt det visade sig att han förmodligen aldrig mött en människa vars personlighet försvinner in i ofrivilliga dimmor och vanföreställningar.

Jag blöder för Alice Babs familj, det gör jag. Min egen mamma drabbades av demens och jag betedde mig precis som Jan Malmsjö när pappa började få panik.

När hon "försvann" på timslånga kvällspromenader med hunden, tyckte jag att han överreagerade. När hon försvann en hel dag när de var på semester i Härjedalen och han ringde i panik, tog jag för givet att de var osams och att hon ville vara i fred och när en räddningshelikopter till slut fann henne mitt i ingenstans förstod jag inte alls allvaret i det hela.

Hon var ju precis som vanligt när vi träffades, hade fullständigt trovärdiga förklaringar till allting?

När hon berättade att pappa skänkt bort hennes skor till grannen, då trodde jag att det var han som flippat ur .. och att han tagit ut pengar från hennes konto och gömt i skrivbordet styrkte bara mina misstankar. Så när hon ville skiljas och leva ensam så tyckte jag nog att hon tog ett riktigt beslut.

Så var det bara hon och jag ... och då fanns det inte längre någon annan att skylla på.

Jag kom och hälsade på och hela köket var fyllt med vatten från den avstängda frysen  .. och det kan ju hända vem som helst, eller? Jag kom och hälsade på och dörren till köket var stängd ..

Varför?

Det är så otäckt därinne?

Och så öppnar jag dörren och alla fyra plattorna var glödröda, skåpen varma och någonstans inom mig ilar det till och jag börjar ana. Det var lite läskigt, hon tände ljus och i lägenheten ovanför bodde en barnfamilj. Jag påtalade det för kommunen som hänvisade till den personliga integriteten.

Jag kom och hälsade på och hon stod och stekte en fläskkotlett, lade den på ett fat och började skala potatis som hon sedan ställde på spisen för att koka? Vi dricker kaffe och jag ser att hon har två par byxor på sig? Jag rensar i hennes rabatt medan hon tar min 5-åriga dotter på promenad med hunden .. och jag hittar dem inte på flera timmar.

Hon ringer på natten och oroar sig för att tv:n gått sönder. Fullständiga främlingar ringer på natten och talar om att min mamma står och rycker i dörren till banken eller affären, hon ringer och gråter för att hunden försvunnit och jag ringer polisen, tar bilen och letar och hittar hunden .. inlåst i hennes klädkammare!

Hon tar sina mediciner varje morgon .. men varje gång hon vaknar är det morgon, oavsett om det sker efter en lur på bara 10 minuter .. så hon övermedicinerar och blir sämre.

Men i andras ögon är hon precis som vanligt! En förtjusande människa .. fullständigt trovärdig.

Läkaren som ser de förhöjda värdena köper helt hennes förklaringar, hemtjänsten som kommer för att utvärdera hjälpbehovet tittar avståndstagande på mig när hon förklarar att hon klarar sig utmärkt själv, men .. det är min dotter som tvingar mig.

Så bryter hon då lårbenshalsen och hamnar på sjukhus. Blir opererad, hopspikad, inlagd på avdelning .. och försvinner?

Vart tar en förvirrad, äldre nyopererad, kvinna vägen mitt i natten .. iförd sjukhusskjorta, kappa, utan pengar och barfota?

Panik!

Som vi letade. Vilken ångest vi hade. Och så hittade vi henne hemma .. 3,5 mil från sjukhuset.

För hon verkade helt normal. Åtminstone tyckte taxichauffören det när han körde hem henne och fick betalt vid hemkomsten.

Då fick hon en tillfällig plats på ett äldreboende medan benet läkte och där fick hon stanna .. helt mot sin egen vilja.

Jag älskade min mamma .. så det var inget lätt beslut.

Det var inte heller lätt att komma på besök och tala som vanligt, gå en sakta sväng i trädgården och plötsligt få förtroendet .. min dotter tar alla mina pengar!

Men inte gör hon väl det?... säger jag som är denna svekfulla dotter.

Jodå, hon har låst in mig här och tagit allt jag har för att slippa besvär. Hon hälsar aldrig på mig mer.

Och hon var precis som vanligt på ytan. En förtjusande människa, fullständigt trovärdig .. och jag undrade hur många som trodde henne.

Vi försökte ha henne hemma någon dag då och då .. men det gick åt en hel person för bevakning för att förhindra att hon handgripligen "uppfostrade" dottern eller hundarna .. eller försvann .. eller hjälpte till. Vi försökte fira jul tillsammans ända tills den julen då allt blev ett fullständigt kaos med ett barn som grät otröstligt när mormor tog alla julklapparna och slog in dem igen.

Hon fick besök och varje gång blev hon orolig och manisk efteråt, för någonstans visste hon att det var någon som hon borde ha kommit ihåg .. men inte visste vem det var? Alla förändringar var plågsamma, alla nya händelser skrämmande och alla gamla vänner helt nya bekanta .. som hon var tvungen att försöka vara till lags så att de inte skulle "ta henne" till någon okänd plats.

Hennes ångest då slet nästan sönder mitt hjärta och jag önskade att hon skulle få dö .. snabbt och skonsamt. Men hon levde fem långa år i denna förvirring, förvaring, förnedring och ångest.

En dag kom lokaltidningen och hälsade på. Några dagar senare slår jag upp tidningen och ser min mamma på framsidan .. och det var inget smickrande foto. I artikeln nämns hon med förnamn och beskrivs som en hasande, mumlande och ångestriden gammal kvinna .. som givit sitt tillstånd till fotograferingen? Alla på vår ort kände igen henne .. och jag som visste vem hon var INNAN demensen, visste också hur privat hon var, hur noga hon var med ytan och hur hon hade lidit om hon sett denna artikel.

Jag anmälde tidningen .. för en människa ska bemötas utifrån sin friska personlighet och inte efter sitt sjukdomstillstånd .. och fick till slut en ursäkt på väl undanskymd plats.

Min mamma var en förtjusande människa utan stora anspråk på livet och jag älskade henne oerhört. De sista åren när vi var ute och jag talade och hon kanske hörde vad jag sa, så tänkte jag på när jag var liten och upptäckte döden.

ALLA måste dö!! Det var en skakande upptäckt! Och jag vaknade i panik på natten .. rusade in till mamma och kröp ihop intill henne och bad .. Mamma, LOVA att du aldrig dör! .. och hon lovade utmattat vad som helst för att få sova lite till.

Jag hade aldrig anat att jag en dag skulle önska att min mamma skulle få slippa ett liv som helt saknade orienteringspunkter och värde.

Nu läser jag en fullständigt vidrig tråd på flashback där helt okända människor gör sitt bästa för att misstänkliggöra och ta heder och ära av Alice Babs familj. De anklagas för att isolera henne från sina "vänner" .. bara för att??

Ja, varför skulle de göra det? För att visa makt? Av ondska? För att ta hennes pengar?

Eller för att skona henne från den ångest som drabbar den som försöker dölja att hon inte har en aning om vad som händer .. eller varför.

Alice Babs är säkert en förtjusande människa. Fullständigt trovärdig på ytan och den som inte vet kan nog förledas att tro att hon har full koll på vem hon talar med.

Men när besöket är slut kommer ångesten, det maniska plockandet och misstankarna eller vissheten om att ha blivit berövad någonting.

Hade min mamma haft så "goda vänner" som Alice Babs så hade mitt liv varit ett rent helvete, minst sagt .. och det var illa nog som det var.

Jag älskade min mamma .. och hon dog levande framför mina ögon.

AB, Svenskt Demenscentrum, 
Demenssjukdomen syns inte utanpå