Jag drömmer i färg ..

.. och det trodde jag alla människor gjorde till den dagen då jag flyttade ihop med en man som försäkrar att det blir fullständigt svart från det att han stänger ögonen på kvällen till det att han öppnar dem på morgonen nästa dag. Han drömmer inte alls, säger han. Men jag tror att han gör det ändå, eftersom jag ofta vaknar av att han ligger och småskrattar för sig själv mitt i natten.

När jag drömmer är det lika verkligt och levande som när jag är vaken .. fast mycket konstigare. Och hemskare, ibland. Rent av obegripligt stundtals .. som den gången då jag efter mycket möda och stort besvär parkerade bilen högst upp ovanför den exklusiva restaurangen i Stockholms högsta, nybyggda skyskrapa .. i Saltsjöbaden?? ..  där jag sedan festade loss med alla jag någonsin känt. Plötsligt hade alla gått hem och matsalen var fullständigt öde, jag var rejält berusad och bilen skulle konfiskeras om jag inte omedelbart flyttade på den och körde hem. Jag var livrädd när jag vandrade omkring i den tomma, mörka och ekande byggnaden och letade efter min bil som jag sedan vingligt tog ner ca 10-15 våningar genom att köra runt, runt, runt.

Alltså har jag gjort mig skyldig till grovt rattfylleri i sömnen och resan hem var precis så luddig, vinglig och fasansfullt overklig som om den hade varit verklig. Lika verklig som alla de krokodiler som tog sig in i ett okänt hus där jag och vår då 3-åriga dotter befann oss en ångestladdad natt. Det var en mardröm som hette duga .. och den var sannerligen både i färg och 3D.

Jag drömmer fortfarande i färg .. men på något konstigt sätt verkar det som om jag plötsligt börjat leva i svartvitt?

Allting har blivit svartvitt i det färgrika samhälle som jag brukade leva i? Antingen eller, hata eller älska, tyck rätt eller fel.

Hur blev det så här?

Vart har all livsglädje tagit vägen? Alla roliga diskussioner och glada påhopp när meningarna spretade som borsten på vår piasavakvast?

När livet var i färg var den största politiska förolämpningen en dekal på bilen .. Tänk på XXXX XXXXX - använd kondom!

Nu när alla kan göra sig hörda .. fast i svartvitt .. så låter det så här twitter .. Jag vill skjuta XXXXXX XXXXXXXXX. Jag kommer verkligen att glädjas den dagen han dör. Från djupet av mitt hjärta, jag menar det verkligen. Eller .. orkar inte se dem fira igen. Dom jävlarna ska skjutas.

I mina ögon är det en viss skillnad mellan att ironiskt önska att någon aldrig fötts .. mot att innerligt önska att man får möjlighet att döda någon på grund av olika politiska åsikter.

Svart eller vitt. Skratta på rätt ställe eller skratta inte alls om livet är dig kärt? Använd din yttrandefrihet och var gärna spontan .. men se till att dörren är stängt och inga obehöriga befinner sig inom hörhåll.

Alldeles nyss läste jag att Alice Babs har dött.

På flashback finns en tråd där en grupp människor ägnat 86 sidor, och sin yttrandefrihet, åt att hata och misstänkliggöra hennes familj. De senaste bidragen talar om mord, dråp eller vållande till annans död och kräver en fullständig utredning?

Svartvita människor som har EN sanning och INGEN verklighetsförankring?

Redan nu känner jag både oro och medlidande med Alice Babs barn som ska begrava sin mamma, väl medvetna om risken för att foliehattsprydda "vänner" högljutt ska älska den bortgångna och lika hett hata de sörjande närstående.

Och om begravningen sker i stillhet med bara familjen närvarande så kommer det förmodligen att misstänkliggöras och generera påhopp och ytterligare 86 sidor på flashback.

Ett glädjefyllt liv som levdes i sprakande färg och musik, avslutades som en viskande, svartvit Bergmanfilm där statisterna runt stjärnan trevade omkring i fullständigt .. men ondskefullt .. mörker.

Så otroligt tragiskt för alla inblandade.

SvD, SvD, DN, DN, DN,

HäxanMexan

Alice Babs "vänner" tar sig rätten att ..

.. sätta sig över domstol, läkare och familj när de försöker tilltvinga sig rätten att fritt få tillträde till en människa som inte längre är den person som de kände tidigare.

Jag har skrivit om min egen erfarenhet av min mammas demens HÄR och vill tillägga att det inte är lätt att placera en människa under God Man eller Förvaltare. Det är något som de anhöriga inte kan göra själva utan det avgörs i Tingsrätten, där det ska bevisas att personen i fråga inte kan ta hand om sig själv.

"En person kan få en god man eller förvaltare av många olika anledningar. Oftast är man på något sätt hindrad att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller ta hand om sig själv.

Kommunens överförmyndare (i vissa kommuner finns en överförmyndarnämnd i stället) har tillsyn över de gode män och förvaltare som finns i kommunen. Ofta ansöker överförmyndaren om att god man eller förvaltare ska utses. Ansökan kan även göras av personen själv eller en nära anhörig.

Tingsrätten fattar sedan beslut. Beslutet om att få god man är frivilligt, men tingsrätten kan även förordna god man till en person som till exempel är för sjuk för att själv kunna fatta beslutet. I så fall skaffar domstolen ett läkarintyg som beskriver personens hälsa. Rätten ska också prata med personen i fråga om denne inte tar skada av att komma till förhandlingen och förstår vad saken gäller."

I går visade SVT en dokumentärfilm om Alice Babs och "hennes förlorade rättigheter" och jag blir så upprörd att jag får svårt att andas.

Journalisten Anna-Lena Lodenius besökte Alice Babs  i mars, 89 år och sängliggande, filmade henne och spelade in konversationen. Hon var medveten om att Alice Babs hade diagnosen Alzheimers sjukdom och demens .. men det trodde hon inte på?

Hon ställde sin egen diagnos eftersom .. "vi tycker inte att det märks på något påtagligt sätt att hon är drabbad"!!!

Det var sådana människor som Anna-Lena Lodenius och Alice Babs "vänner" som gjorde att min mamma inte fick den hjälp hon behövde. Det var sådana människor som trodde vartenda ord hon sa, som såg till att hon fick möjlighet att riskera livet på varenda människa i det flerfamiljshus där hon bodde, tände ljus, brände upp kastruller och förorsakade vattenskador genom att glömma kranar och stänga av frysen i tid och otid.

Det var på grund av dessa människor som jag under drygt ett års tid fick avsluta dagen med att åka över en mil varje kväll för att klättra upp på en höjd för att titta in genom min mammas fönster för att se att allt var något så när under kontroll. För om jag ringde och sa godnatt .. så satte hon igång med matlagning eftersom hon tog det som en signal att hon skulle få besök.

Min mamma hade vänner och släktingar som kom på besök. De tyckte inte heller att det märktes på något påtagligt sätt att hon var drabbad. Men jag som kom efter besöket och fick höra att "okända personer" hade varit i hennes lägenhet och fick leta igenom skåp och skrymslen för att förvissa henne om att de inte var kvar .. jag visste att hon inte hade en aning om vilka de var.

Det tog lång tid för mig också att inse faktum. När min pappa slog larm tyckte jag att han överreagerade. När min mamma kom och berättade att de skrapsår hon hade på armar och ansikte kom sig av att han slängt ut henne ur bilen .. så misstänkte jag att HAN hade blivit rubbad. När han sålde hennes bil blev jag verkligen upprörd och när hon påstod att han spärrat hennes tillgång till pengar blev det en stor konflikt mellan min pappa och mig.

Jag tyckte inte att det märktes på något påtagligt sätt att hon hade någon form av sjukdom.

Inte förrän hon skilt sig, först då förstod jag. För då var det JAG som tog hennes pengar, gömde hennes telefon, tvingade henne till allt som blev fel, begränsade henne, kastade bort hennes saker och ALDRIG besökte henne. Jag vet det eftersom det också var då hon började berätta för mig att hennes dotter gjorde allt detta. Och jag var hennes enda dotter.

Hon var mycket övertygande, mycket missnöjd och ibland arg, och de som inte såg att jag var där varje dag och varje kväll, de trodde henne.

De som besökte henne var övertygade om att hon kände igen dem. Men jag som fick lugna henne och uppleva hennes rädsla och oro tyckte ibland att det hade varit bra om de kontaktat mig först. 

Och jag är så djupt och innerligt tacksam över att hon inte var en kändis som "vännerna" ville ha fri tillgång för att sätta lite glans på sin egen tillvaro och för att det inte fanns någon som ytterligare förnedrade och kränkte henne genom att filma och spela in den människa hon gjorde allt för att slippa bli.

För i ingångsstadiet till demens och alzheimers finns det klara ögonblick då den drabbade inser att något är förskräckligt fel.

Det är hjärtslitande att följa. Det sliter sönder dig när din mamma långsamt dör levande inför dina ögon och du inte kan göra något för att förhindra det som är oundvikligt.

Du vet att hon överdoserar livsviktiga läkemedel när hon tar en tablett varje morgon .. och går upp ur sängen flera gånger om dagen i tron att det är morgon .. men när du äntligen lyckas få till ett samtal med läkare, dig själv och din mamma .. så är hon så övertygande klar att läkaren bestämmer sig för att du har lyckats inbilla dig alltihop och bara ändrar på dosen för att få bättre värden.

Du vänder dig till kommunen för att få hjälp och ingen ser hjälpbehovet eftersom din mamma just då samlat ihop sig till sitt livs mest övertygande föreställning och framstår som ett offer för en dotter som inte bryr sig .. och kanske till och med har själviska motiv.

Du får ångest när du hittar undangömda sömntabletter bland kläder och i väskor och förstår att under några korta klara ögonblick så planerar din mamma sitt självmord .. om och om igen. Eller när du ser att hon lyckats klä på sig ett extra lager utanpå de kläder hon aldrig klädde av sig när hon somnade .. när det nu var?

Men det kan ta lång, lång tid innan någon annan "tycker att det märks på något påtagligt sätt att hon är drabbad".

Jag tycker att Titti Sjöblom ska anmäla Anna-Lena Lodenius och Alice Babs "vänner". Inte bara för sin egen skull utan också för att andra ska förstå att även en dement person kan hålla uppe en hyfsat "normal" fasad av ren skräck för att inse eller avslöja att h*n inte har en susning om vem som h*n talar med eller vad som hänt eller kommer att hända.

Jag upplever Anna-Lena Lodenius dokumentär om Alice Babs som ett övergrepp på en människa som förlorat allt och nu också förlorar rätten till sin värdighet och integritet.

Kan ingen göra en film om dem som gjorde den dokumentären möjlig i stället? "De förlorade rättigheterna" som den skulle handla om verkar vara dessa personers rätt att ha fri tillgång till en artist som drabbats hårt av sjukdom .. men som ändå bibehållit den stjärnglans som spiller över på dem som håller sig nära. 

Britta Svensson Expr., Expr., Expr., SVT,

Jan Malmsjö ville nog hjälpa Alice Babs ..

.. ur något som han uppfattade som fångenskap, när han engagerade tidningarna, efter att ha nekats tillträde till sin vän. Men så fel det blev, och så tydligt det visade sig att han förmodligen aldrig mött en människa vars personlighet försvinner in i ofrivilliga dimmor och vanföreställningar.

Jag blöder för Alice Babs familj, det gör jag. Min egen mamma drabbades av demens och jag betedde mig precis som Jan Malmsjö när pappa började få panik.

När hon "försvann" på timslånga kvällspromenader med hunden, tyckte jag att han överreagerade. När hon försvann en hel dag när de var på semester i Härjedalen och han ringde i panik, tog jag för givet att de var osams och att hon ville vara i fred och när en räddningshelikopter till slut fann henne mitt i ingenstans förstod jag inte alls allvaret i det hela.

Hon var ju precis som vanligt när vi träffades, hade fullständigt trovärdiga förklaringar till allting?

När hon berättade att pappa skänkt bort hennes skor till grannen, då trodde jag att det var han som flippat ur .. och att han tagit ut pengar från hennes konto och gömt i skrivbordet styrkte bara mina misstankar. Så när hon ville skiljas och leva ensam så tyckte jag nog att hon tog ett riktigt beslut.

Så var det bara hon och jag ... och då fanns det inte längre någon annan att skylla på.

Jag kom och hälsade på och hela köket var fyllt med vatten från den avstängda frysen  .. och det kan ju hända vem som helst, eller? Jag kom och hälsade på och dörren till köket var stängd ..

Varför?

Det är så otäckt därinne?

Och så öppnar jag dörren och alla fyra plattorna var glödröda, skåpen varma och någonstans inom mig ilar det till och jag börjar ana. Det var lite läskigt, hon tände ljus och i lägenheten ovanför bodde en barnfamilj. Jag påtalade det för kommunen som hänvisade till den personliga integriteten.

Jag kom och hälsade på och hon stod och stekte en fläskkotlett, lade den på ett fat och började skala potatis som hon sedan ställde på spisen för att koka? Vi dricker kaffe och jag ser att hon har två par byxor på sig? Jag rensar i hennes rabatt medan hon tar min 5-åriga dotter på promenad med hunden .. och jag hittar dem inte på flera timmar.

Hon ringer på natten och oroar sig för att tv:n gått sönder. Fullständiga främlingar ringer på natten och talar om att min mamma står och rycker i dörren till banken eller affären, hon ringer och gråter för att hunden försvunnit och jag ringer polisen, tar bilen och letar och hittar hunden .. inlåst i hennes klädkammare!

Hon tar sina mediciner varje morgon .. men varje gång hon vaknar är det morgon, oavsett om det sker efter en lur på bara 10 minuter .. så hon övermedicinerar och blir sämre.

Men i andras ögon är hon precis som vanligt! En förtjusande människa .. fullständigt trovärdig.

Läkaren som ser de förhöjda värdena köper helt hennes förklaringar, hemtjänsten som kommer för att utvärdera hjälpbehovet tittar avståndstagande på mig när hon förklarar att hon klarar sig utmärkt själv, men .. det är min dotter som tvingar mig.

Så bryter hon då lårbenshalsen och hamnar på sjukhus. Blir opererad, hopspikad, inlagd på avdelning .. och försvinner?

Vart tar en förvirrad, äldre nyopererad, kvinna vägen mitt i natten .. iförd sjukhusskjorta, kappa, utan pengar och barfota?

Panik!

Som vi letade. Vilken ångest vi hade. Och så hittade vi henne hemma .. 3,5 mil från sjukhuset.

För hon verkade helt normal. Åtminstone tyckte taxichauffören det när han körde hem henne och fick betalt vid hemkomsten.

Då fick hon en tillfällig plats på ett äldreboende medan benet läkte och där fick hon stanna .. helt mot sin egen vilja.

Jag älskade min mamma .. så det var inget lätt beslut.

Det var inte heller lätt att komma på besök och tala som vanligt, gå en sakta sväng i trädgården och plötsligt få förtroendet .. min dotter tar alla mina pengar!

Men inte gör hon väl det?... säger jag som är denna svekfulla dotter.

Jodå, hon har låst in mig här och tagit allt jag har för att slippa besvär. Hon hälsar aldrig på mig mer.

Och hon var precis som vanligt på ytan. En förtjusande människa, fullständigt trovärdig .. och jag undrade hur många som trodde henne.

Vi försökte ha henne hemma någon dag då och då .. men det gick åt en hel person för bevakning för att förhindra att hon handgripligen "uppfostrade" dottern eller hundarna .. eller försvann .. eller hjälpte till. Vi försökte fira jul tillsammans ända tills den julen då allt blev ett fullständigt kaos med ett barn som grät otröstligt när mormor tog alla julklapparna och slog in dem igen.

Hon fick besök och varje gång blev hon orolig och manisk efteråt, för någonstans visste hon att det var någon som hon borde ha kommit ihåg .. men inte visste vem det var? Alla förändringar var plågsamma, alla nya händelser skrämmande och alla gamla vänner helt nya bekanta .. som hon var tvungen att försöka vara till lags så att de inte skulle "ta henne" till någon okänd plats.

Hennes ångest då slet nästan sönder mitt hjärta och jag önskade att hon skulle få dö .. snabbt och skonsamt. Men hon levde fem långa år i denna förvirring, förvaring, förnedring och ångest.

En dag kom lokaltidningen och hälsade på. Några dagar senare slår jag upp tidningen och ser min mamma på framsidan .. och det var inget smickrande foto. I artikeln nämns hon med förnamn och beskrivs som en hasande, mumlande och ångestriden gammal kvinna .. som givit sitt tillstånd till fotograferingen? Alla på vår ort kände igen henne .. och jag som visste vem hon var INNAN demensen, visste också hur privat hon var, hur noga hon var med ytan och hur hon hade lidit om hon sett denna artikel.

Jag anmälde tidningen .. för en människa ska bemötas utifrån sin friska personlighet och inte efter sitt sjukdomstillstånd .. och fick till slut en ursäkt på väl undanskymd plats.

Min mamma var en förtjusande människa utan stora anspråk på livet och jag älskade henne oerhört. De sista åren när vi var ute och jag talade och hon kanske hörde vad jag sa, så tänkte jag på när jag var liten och upptäckte döden.

ALLA måste dö!! Det var en skakande upptäckt! Och jag vaknade i panik på natten .. rusade in till mamma och kröp ihop intill henne och bad .. Mamma, LOVA att du aldrig dör! .. och hon lovade utmattat vad som helst för att få sova lite till.

Jag hade aldrig anat att jag en dag skulle önska att min mamma skulle få slippa ett liv som helt saknade orienteringspunkter och värde.

Nu läser jag en fullständigt vidrig tråd på flashback där helt okända människor gör sitt bästa för att misstänkliggöra och ta heder och ära av Alice Babs familj. De anklagas för att isolera henne från sina "vänner" .. bara för att??

Ja, varför skulle de göra det? För att visa makt? Av ondska? För att ta hennes pengar?

Eller för att skona henne från den ångest som drabbar den som försöker dölja att hon inte har en aning om vad som händer .. eller varför.

Alice Babs är säkert en förtjusande människa. Fullständigt trovärdig på ytan och den som inte vet kan nog förledas att tro att hon har full koll på vem hon talar med.

Men när besöket är slut kommer ångesten, det maniska plockandet och misstankarna eller vissheten om att ha blivit berövad någonting.

Hade min mamma haft så "goda vänner" som Alice Babs så hade mitt liv varit ett rent helvete, minst sagt .. och det var illa nog som det var.

Jag älskade min mamma .. och hon dog levande framför mina ögon.

AB, Svenskt Demenscentrum, 
Demenssjukdomen syns inte utanpå