Plötsligt blev jag fascist?

 Det är valrörelse och motståndaren ska knäckas, och jag kan riktigt känna paniken från vänsterkanten, som har mest att förlora.

Välfärden som ska ”räddas”, klimathotet som ska ”bekämpas och gängen som ska ”knäckas”, om och när någon hittar en lösning under en hittad sten, det är saker som kan vänta till efter valet. Men nu är det Miljöpartiet som ska räddas, Högern som ska bekämpas och Ebba Busch som ska knäckas. Det är viktigare än något annat.

Resten kan faktiskt vänta till nästa val. Precis som det fick göra 2014.

Och 2018.

Men, som sagt, ett verkligt hot som Ebba Busch måste knäckas NU, för annars är sossarna ”körda” och då spelar det ingen roll om knäckandet också inbegriper en stor del av den sk vanliga medelklassen.

Sådana som jag till exempel.

Ointressanta, halvbildade figurer utan större betydelse som tar sig friheten att inte uppleva Henrik Schyfferts framträdanden som fantastiska kulturupplevelser.

När Ebba Busch får frågan om vad som varit hennes värsta kulturupplevelse och svarar hon ärligt .. Det mesta med Henrik Schyffert. Tyvärr, men han är inte rolig.

Och, vips, så är hon fascist?

Alla vi andra då? Alla vi som inte har förstått Henrik Schyfferts storhet, ska vi också hängas ut som livsfarliga, stöveltrampande fascister?

Jag inser att jag ligger illa till eftersom jag offentligt har publicerat mina låga åsikter om Henrik Schyffert och hans likar .. HÄR .. HÄR .. HÄR .. HÄR .. HÄR .. samtidigt som jag älskar att ta del av det Jens Ganman och Henrik Jönsson publicerar och om det inte gör mig till en tvättäkta fascist i de rättrognas ögon kan jag tillägga att jag dagligen läser Nyheter i Dag.

Så om vi får ytterligare fyra år med den här regeringen, dess kulturpolitik och tolkning av demokrati och yttrande- och åsiktsfriheten så är det nog ganska kört för mig.

Och för resten av den vanliga medelklassen som förväntas fortsätta gå till jobbet, vara lydiga och finansiera hela tjottaballongen.

Men rätt ska vara rätt. Jag ogillar Henrik Schyffert och hans likar, men unnar honom alla priser kultur- och politikereliten anser han förtjänar och anser att han/de har samma rätt som alla andra att vara idealistiskt självgoda, göra karriär, tjäna pengar och hävda att de, och bara de, står för den enda rätta och riktiga åsikten.

Under förutsättning att de ger mig samma rätt och slutar kalla mig för fascist.

Anders Lindberg, Ebba Busch och .. "Esbjörn".

 I går läste jag en rätt obehaglig ledarkrönika i Aftonbladet.

Anders Lindberg hävdade att den husaffär som Aftonbladet och Expressen har gottat sig i under mer än ett år kommer att ha avgörande betydelse för valutgången i höst!

Han menar att ”Esbjörn-effekten”, dvs ”den gamle mannen som bara vill ha kvar sitt föräldrahem och den mäktiga KD-ledaren som vill ta det från honom var en PR-mässig katastrof från början”.

Tänka sig, jag som trodde att det hela började med att Esbjörn faktiskt ville sälja sin fastighet? Det föräldrahem som han inte längre bodde i? Att hela rörigheten startade med en brorson som plötsligt hävdade sin rätt till samma fastighet, att ”goda vänner” till Esbjörn ”hjälpt” honom att spendera handpenningen, som han inte återbetalade, på advokater vilket gav en mediebelysning som alla inblandade – utom Ebba Busch – kunde sola sig i?

Tänk så fel man kan ha.

Nu menar Anders Lindberg att de äldre väljarna inte kan ”förlåta” Ebba Busch för denna husaffär och att hennes seger över Esbjörn faktiskt kan ha kostat högern regeringsmakten.

Han spelar på alla känslosträngar genom att beskriva hur Esbjörn berättar för Expressen att han håller på att städa sitt gamla hus. Problemet är bara att Expressen berättade att Esbjörn inte alls visste att hovrätten dömt till Ebba Busch favör när han städade "sitt" hus, men det kanske inte alls är lika känslosamt?

Jag måste säga som Baghera i filmen Djungelboken .. så utomordentligt fånigt!

Jag är en av dem som Anders Lindberg tror känner sig kränkt av att en gammal man hamnar i dåligt sällskap och utnyttjas i en rättsprocess som bara gynnar alla som sett det som sin livsuppgift att ”hjälpa” honom att spendera de pengar han kunnat klämma ut ur en köpare utan att leverera det h*n betalat för .. och förmodligen inte pengarna tillbaka heller, eftersom merparten av dem har hamnat i fel fickor?

Rätta mig gärna om jag har fel. För det handlar väl inte bara om äganderätten utom också om de miljoner som Esbjörn inte har vägrat att ta emot?

Men bortsett från det så funderar jag också lite över Anders Lindbergs egen syn på äldre. Genomgående i krönikan kallar han Ebba Busch för både för och efternamn medan Esbjörn får vara Esbjörn, vilken Esbjörn som helst. Viktig bara som slagträ i den jätteviktiga kampen att säkra det socialdemokratiska maktinnehavet.

En bifigur i den stora kampen om Makten i höst. Lite förminskande tycker jag, en av de ”äldre” väljarna, som faktiskt tror att riksdagsvalet i höst handlar om mer än en uppblåst husaffär som aldrig hamnat på förstasidorna om det hade varit jag och Esbjörn som gjort upp den.

(och om någon alls är intresserad så heter Esbjörn Bolin i efternamn.)

När allt blir normalt och som vanligt igen?

Jag har drabbats av total skrivkramp.

Bara tanken på att besvara ett välkommet mail får mig att rusa in i badrummet och städa hyllor, torka golv och rengöra badkaret samt fylla tvättmaskinen med tvätt som kommer att behöva hängas så snart att det inte ens finns tid att sätta sig vid tangentbordet.

För vad ska jag egentligen skriva? Jag mår bra? Alla jag känner mår bra? Förmodligen är alla mina bekanta delar av de 27 procenten som fortfarande (?) tycker att Stefan Löfven är en gudabenådad statsminister och socialdemokraterna är världsbäst när det gäller skola, vård och omsorg.

Hur ska jag annars tolka meningen – när allt blir normalt och som vanligt igen - som de envisas med att upprepa när vi kommunicerar med rekommenderat avstånd eller via sms eller mail.

När var det senast normalt och ”som vanligt” i Sverige? Sekelskiftet? 2010? 2015? Eller i samband med DÖ- och JÖK-överenskommelserna?

Jag är fullständigt övertygad om att det ALDRIG kommer att bli ”som vanligt” igen och jag skulle nog vilja påstå att det slutade att vara "normalt" redan flera år före covid-19.

I dag skulle jag nöja mig med att våra journalister och större tidningar skulle bli ”som vanligt igen” men till och med det verkar vara en ouppnåbar dröm när nästan vad som helst kan sopas under en matta av anklagelser, spekulationer och påståenden om Ebba Busch privata fastighetsaffär.

Socialdemokraterna är tydligen livrädda för Ebba Busch? Vilket är ett toppbetyg för KD-ledaren som jag förmodar att hon skulle klara sig utan.

Vi har till och med en statsminister som, till skillnad från alla andra partiledare, vägrar att representera sitt eget parti i SVT:s 30 minuter?

När hälften av niondeklassarna känner obehag och rädsla för att vistas utomhus blir det inte några större reaktioner men när en person som har en dotter som praktiserar på en frisörsalong och som behöver kunder att öva på publicerar ett inlägg om det på Instagram och skriver ”Barn, dam och herrklippningar. (Hör av er om ni är intresserade!!)”, då händer det grejer minsann. (läs gärna kommentarsfältet, det fick mig att inse att det inte längre finns plats för sådana som mig på sociala medier.

Herregud, jag inser att jag redan har lekt med den sociala döden de senaste tio åren. Yttrandefriheten handlar mer om vem som har frihet att yttra sig än om allas rätt att yttra sig. (Det har gått så långt att det nästan kändes obehagligt att ens skriva den meningen).

Vi har ministrar som blåljuger väljarna rakt i ansiktet och snart liknar Trump mer än Trump själv, ett regeringsparti som ser elbrist som ett framgångstecken och ett regeringsparti som enbart fokuserar på smutskastning (sk negative campaigning) och lögner i sin valkampanj. Hur ska vi stå ut till nästa val och hur ska vi orka stå ut efteråt? För oavsett vilka som ”vinner” så kommer de att förlora eftersom förväntningarna som majoriteten av väljarna ställer på att det ska bli ”som vanligt igen” och ”normalt” är fullständigt orealistiska.

Och gissa vilka som kommer att få betala för det senaste årets kostnader?

Vi kommer att fortsatt ha en äldreomsorg som inte ens är värd namnet och som endast har som uppgift att ”sysselsätta” arbetslösa utan varken utbildning och tillräcklig språkkunskap för att vara anställningsbara någon annanstans. Det är DET som är det omtalade ”Äldrelyftet” som förmodligen handlar om att lyfta bort så många äldre och arbetslösa som möjligt ur systemet.

Att rösta på den här regeringen efter att ha fyllt 65 måste nästan ses som självmordslängtan?

Pensionerna kommer fortsatt att vara bland de lägsta i Europa, trots att regeringen oavbrutet hela tiden påstår att de höjs och höjs med 10-20 gånger högre belopp än den stackars hundralapp (före skatt) som det egentligen handlar om.

Sverige påstår sig vara ett feministiskt, jämställt, jämlikt land med en guldkantad värdegrund. Ett drömland som har ett öppet hjärta för mångfald, arbetar träget och varmhjärtat mot rasism i alla upptänkliga former och som också värnar om alla minoriteters och alla andras rätt att leva under den beteckning som de för tillfället upplever sig själva som.

Skolans och vårdens problem kommer även fortsättningsvis att skyllas på privata sjukvårdsförsäkringar och privata utförare och antalet poliser kommer förmodligen också att följa regeringens motto – fler civilpoliser vid skrivborden och färre ute på gatorna.

Och om inte ett under sker kommer all framtida krishantering fortsätta att ske så långt från regeringen som möjligt genom att skickas som en het och ovälkommen het potatis mellan myndigheter-regioner-kommuner för att slutligen hamna hos dem som faktiskt måste axla ansvaret utan tillräckligt med resurser.

Vad vi har MSB till övergår mitt förstånd? Men det är i och för sig rätt kul med statistik, även om det vore mer praktiskt med beredskapslager vid skogsbränder och pandemier?

Alltså, jag orkar inte hålla liv i min blogg längre. Vad KAN jag skriva och VARFÖR ska jag skriva något alls? Jag ser ju att det finns de som läser, men det är ytterst få kommentarer vilket kanske kan tolkas som att det jag skriver är fullständigt ointressant för andra än mig själv.

(Det här är inte ett blogginlägg utan ett mail till Elina/In i skogen, men det kanske inte behövs mer än att en engagerad medmänniska hör av sig för att lösa en skrivkramp?)