Den 29:e januari 2010 ..

.. startade jag den här bloggen efter att ha skrivit på AB:s bloggportal i 2 år.

Det sista året förvandlades den bloggportalen från att ha varit en trivsam och oförarglig bloggby till ett vänsterextremistisk helvete för dem som inte hatade och hånade dem som inte följde "den rätta politiska vägen".

Eftersom det var ett begränsat antal bloggare i ett relativt litet sammanhang var det otroligt obehagligt att hela tiden vara tvungen att förhålla sig till vad andra kunde uppleva som kränkande eller tolkningsbara kränkningar .. eller bara tolkningsbart i största allmänhet.  Då hade jag ingen aning om att detta förhållningssätt skulle bli det allmänt vedertagna några år senare.

Mitt första försök att slippa undan var att jag öppnade en kattblogg på samma bloggportal, vilket var väldigt roligt och fredat när det gällde anklagelser om att vara moderatkärring, sossehatt(!?), kapitalist, sverigedemokrat eller arbetarhatande borgare i största allmänhet.

Vi hade jättemånga kattföljare, min Hittekatt och jag. Det var bara katter och en och annan kattägare som kommenterade, vilket var som att vila i bomull efter en tid då jag nästan inte vågade läsa mina kommentarer alls.

Men .. efter ett tag så skingras även de mörkaste molnen. Nya idiotier, beslut eller händelser formligen KRÄVER att bli kommenterade, analyserade eller utskrattade.

Och så satt jag där med två bloggar att hålla liv i.

Det var omöjligt tidkrävande och lösningen blev den här bloggen. Resten löste Aftonbladet som senare lade ner sin bloggportal och därmed allt material som fanns.

Det jag känner nu är något liknande.

Den sista tidens våldsvåg till exempel. Nu när det som händer inte händer i Malmö eller någon annan avlägsen plats utan händer i Stockholms närhet .. då blir det som var utmaningar för övriga Sverige stora och verkliga PROBLEM för våra makthavare i huvudstaden?

Hur förhåller vi andra oss till det? Hur kan vi förhålla oss till det?

"Det är fullständigt oacceptabelt och allvarligt. Det här kväver en del av våra samhällen, förorter och begränsar människors frihet".. säger vår statsminister. Men det har vi som kallas för gräsrötter sagt i flera år nu, så vad finns det att tillägga?

Han ska så snabbt som möjligt ge besked om vilka åtgärder som ska "knäcka den organiserade brottsligheten". Har ni hört det förut? Förväntar sig någon något mer än ytterligare en utredning eller en samordnare?

Är det fler än jag som börjar misstänka att den organiserade brottsligheten är mer välorganiserad än vår regering?

Anders Ygeman tycker att situationen är "allvarlig och alarmerande". Vilken överraskning!! Jag vill också leva på samma plats som inrikesministern. En plats där det som plågat massorna en längre tid upplevs som allvarligt och alarmerande i stället för akut och skrämmande påtagligt.

Det alarmerande stadiet passerade vi väl i årsskiftet 2015/2016?

Så problemet är hur jag ska förhålla mig till dem som har problem med att förhålla sig till sina egna arbetsuppgifter samtidigt som de ser mig och alla andra oroliga medborgare som obegripliga utmaningar?

Förväntas jag reagera på samma sätt som jag förmodligen förväntades reagera inför kvällens tv-program med Niklas och Jenny Strömstedt när de möter Mikael Persbrandt och Sanna Lundell? Ååhhh .. men de är ju RIKTIGA människor med problem som alla andra? Ååhh .. vilka underbara människor och vilka fantastiska insikter de delar med sig av??

Eller ska jag börja på en ny kattblogg?

"Du lilla söta, fina kissekatt .. min egen lilla skatt"

.. så sjöng Dottern för vår egen lilla Hittekatt, när vi hoppades att hon skulle överleva efter sin dåliga start i livet.

Hon var så förtvivlat mager att vi inte vågade ge henne mer än lite mat i taget, fördelat över vårt dygns vakna timmar. Själv sov hon .. fullständigt utmattad .. i två veckor.

Jag satt i korgstolen med henne i knät, hennes trygghetsbehov var oändligt, hon klamrade sig fast vid mig och medan jag smekte hennes svartvita päls lyckades jag också befria henne från 50 äckliga fästingar som satt överallt på hennes utmärglade kropp. Veterinären sa att hon var så utsvulten att kroppen börjat tära på sina muskler för att överleva .. och att det var möjligt att hon tagit skada av det för all framtid.

Hon var en hjärtskärande uppenbarelse .. men en riktig överlevare och när hon väl insett att hon inte kunde jaga ut hundarna och de andra katterna ur huset, såg hon till att bli ledare för hela högen.

Men hon vägrade att gå ut. ALDRIG MER tänkte hon vara ensam ute, även om ytterdörren stod öppen och sommaren var varm och härlig. Jag tog henne i famnen och promenerade runt tomten. Hon klamrade sig fast och körde klorna i mig för att vara riktigt säker på att jag inte skulle överge henne, men så småningom började hon följa med till fots .. nära, nära.

Hela tomten utforskade vi tillsammans den sommaren. Vedhögen, staketet, uteplatsen, den raserade jordkällaren och alla träd och buskage. Vi kunde se hur hon skapade en mental karta över gömställen och flyktvägar .. och till slut, började hon utforska själv.

Men hon gick aldrig utanför staketet.

Jag glömmer aldrig den dagen då jag satt på verandan med min kaffekopp och fick se en mycket stolt liten katt komma gående över grusplanen med en sork i munnen. Hon spann så det hördes lång väg, medan hon skyndade sig fram till mig och lade gåvan framför mina fötter. Hon såg så lycklig och förväntansfull ut att jag bara inte kunde låtsas om att just den sorken förmodligen dog innan Hittekatten ens var född.

Men trots att den var fullständigt mumifierad, platt och stel som en pinne .. så hade hon ju faktiskt hittat den alldeles SJÄLV.

Ingen av alla mina fyrfota vänner har stått mig så nära. Hon visste att vi var hennes sista chans, vi visste att vi hade räddat hennes liv .. sådant betyder något och vi var så tacksamma hela livet att vi fick den chansen tillsammans.

I dag satt jag i samma korgstol med Hittekatten i knät, smekte hennes svartvita päls och lyssnade till hennes sista andetag.

Det gör obeskrivligt ont. Jag brukar säga att varje förlust gör ett hål i hjärtat .. men i dag när hon lämnade oss, blev tomheten påtaglig i hela hemmet och för hela familjen. Det känns nästan ofattbart att vi ska fortsätta som vanligt utan att hitta henne vid kylskåpet klockan tio med krav på lite filmjölk, och vid matbordet .. spik klockan tolv .. redo att dela vår lunch. Hon var alltid så sällsynt närvarande och varje kväll i tolv år har hon legat i soffan hos mig.

Vi saknar henne redan så oändligt .. vår lilla söta, fina kissekatt.

Vår egen lilla skatt.

Kommer ni ihåg den Makalöse Maurice?

Det är nu drygt 2 år sedan vi drabbades av Kärlek vid första ögonkastet och utökade familjen med en liten, hjärtknipande gullig siameskille på knappt 2 kg.

Det hjärtknipande intrycket bleknade lite efter en vecka då vi tvingades låta Rackarkotten rasta honom i trädgården för att få en möjlighet att slänga i oss en middag som inte behövde skyddas från en mer eller mindre kriminell typ, fostrad i en av  storstadens förorter.

Efter ytterligare en vecka var Smekmånaden definitivt över och den Makalöse hade förvandlats till vår alldeles egen poliskommissarie Clouseau med eget kontor under trappan.

Nästa fas i hans unga liv var när han upptäckte lyckan i att klättra .. och att klättra högt. Att klättra ner var däremot något som det tog längre tid att lära sig och eftersom jag har fruktansvärd höjdskräck så har jag inget kärleksfullt förhållande till de stegar jag tvingade klättra uppför .. och nedför med en upprörd katt i famnen.

För när han väl var "räddad" så berättade han för alla och envar vilket ÖVERGREPP han utsatts för, och att han inte alls vrålat ut nödrop utan bara hojtat av hänförelse över UTSIKTEN!!

Och så kom jag och FÖRSTÖRDE ALLTIHOP!

Den mest dramatiska var när han för första gången mötte grannens jämnåriga katt som blev lika skrämd av honom som han av henne, vilket resulterade i att de flydde upp i samma träd, som ingen av dem vågade klättra ner från.

Båda två var så skräckslagna att de inte vågade släppa varandra med blicken samtidigt som de utstötte fruktansvärda hotelser och högljutt beskrev vad de skulle göra om den andre bara kom inom räckhåll.

Det oljud som hördes in i huset fick mig att rusa ut i bara strumpfötterna för att rädda den Makalöse från ett öde värre än döden .. eller något ännu värre. Men det enda som behövdes var en stege och lite bättre nerver än jag egentligen hade.

I dag klättrar jag inte så ofta i träd och hör jag några hotelser i omgivningen så tar jag för givet att det är den vita katten Lasse som kommit för nära VÅRT revir. Det brukar ta sin tid att få fienden att flytta på sig och vid ett tillfälle tappade vår hjälte koncentrationen medan ärkefiende passade på att gömma sig i ett dike. Jag, som iakttog det hela från verandan, roades av hans förvirring .. Vart f*n tog han VÄGEN?? .. innan han raskt följde spåret och hoppade ner i samma dike .. och landade ovanpå Lasse som sprang för livet åt ena hållet medan vår hjälte gallskrikande sprang åt det andra.

Han ANFÖLL mig! .. hävdade han. Men jag FÖRSVARADE mig och han blev JÄTTERÄDD. SÅG du hur han FLYDDE!! .. fortsatte han hysteriskt medan jag hivade in honom på tomten igen.

Nu är vår Makalöse Maurice en stor katt på 5 kg. En fullvuxen katt som har full kontroll på tillvaron.

Varje morgon äter han sin frukost innan han högljutt kräver att ytterdörren ska öppnas så att han kan komma ut och fånga sin morgonmus, som han gärna äter under uppsikt från sina fans .. två skator .. som gör sitt bästa för att han ska luras jaga den ene medan den andre snappar åt sig bytet. För det mesta misslyckas de .. men ibland går det, vilket gör att de håller hoppet uppe.

Jag tycker det hela är obeskrivligt äckligt och fattar inte varför han inte nöjer sig med den stadiga frukost han nyss hävde i sig?

Efter någon timme .. vintertid, eller några timmar .. sommartid, måste vår väluppfostrade gentleman uppsöka lådan inomhus. Vi försöker informera om att det går lika bra utomhus .. men hans mamma har tydligen präntat in att en RIKTIG siames sköter sina privata behov privat och inomhus?

Geniet har också lärt sig massor av nyttiga saker. Han sitter på kommando .. och får godis. Det har han lärt sig av Rackarkotten.

Av oss har han lärt sig kommandoordet GÅ NER. Det fungerar klockrent på ett avstånd på max en och en halv meter.

NEEJ!! .. kan fungera om det utropas tillräckligt nära och hysteriskt.

Ibland.

Att det inte uppskattas när han gör en rusning över matbordet för att .. förhoppningsvis .. få med sig en läckerhet, det har han till slut insett. Så nu inser vi att vi, i vår tur, får finna oss i att äta ackompanjerade av ett hörbart, lidande kvidande från stolen som är inskjuten långt in under bordet.

Men man vänjer sig vid det mesta, det är något som jag insett de senaste åren. Och då tänker jag inte främst på katten.

Maurice är också en mycket sällskaplig katt. Han och Maken har ett grundmurat Pettson/Findus-förhållande och så fort Maken tar i handtaget på ytterdörren tävlar Rackarkotten och den Makalöse om vem som hinner fram först till den djupt saknade Husets Herre.

Själv tillhör jag inventarierna. Det självklara möblemanget. Den som det går att sova på eller "hjälpa" med roliga saker som bakning, målning eller städning. För är det något som skiljer den Makalöse från alla andra katter vi har haft, så är det hans behov av sällskap, närhet, sysselsättning och VÄRME.

Han är som en värmesökande misil, När helst vi sätter oss så sover det en siames i knät och helst skulle han ligga på oss varje sovande inomhusminut. Nu är det ju lite svårt när vi är uppe och rör på oss .. men han har ännu inte gett upp, utan klättrar och klänger för att hitta en lämplig liggplats. Ibland lyckas han klättra upp på ryggen eller drapera sig över axlarna och eftersom han naglar sig fast med klorna måste vi ibland gnugga av oss katten mot soffan eller .. i värsta fall .. en dörrpost.

Då blir han sur och lägger sig på elementet.

Eller så ligger han så gulligt och fint i knät .. bara för att i nästa sekund ha hamnat innanför kläderna på ett sätt som gör att vi får klä av oss 5 kg katt eftersom det bara är huvudet som kan komma ut längst ner i ärmen.  

Två och ett halvt år och 5 kg .. 

.. det är en helt annan katt än den som fick plats i en blomkruka den första veckan och trots att de här senaste två åren har känts som en evighet .. så har de ur ett kattägarperspektiv plötsligt bara försvunnit?

Där ser man vilken skillnad det är mellan roligt eller oroligt .. och begåvat kaos och obegåvat kaos .. antar jag att den Makalöse Maurice skulle säga, om han nu överhuvudtaget skulle fundera över något så ointressant som tid.

Jag har tröttnat på att bli rånad ..

.. i mitt eget hem, av en maskerad, kriminell typ från Litauen.

På morgonen när jag halvsovande dukar fram min morgonsmörgås och går för att hämta kaffekoppen hör det nästan till vanligheten att pålägget är borta när jag kommer tillbaka. Om jag ställer fram kaffekoppen först medan jag bär pålägget i andra handen så upptäcker jag lika ofta att smöret på mackan lika oförklarligt försvunnit under de få sekunder jag lämnat den obevakad på köksbänken.

Jag har också försökt att lämna brödet i brödrosten medan jag bär in kaffet, samtidigt som jag håller pålägg och smörpaketet i andra handen där de får stanna medan jag går tillbaka för att hämta brödet .. som då, på något mystiskt vis, fiskats upp ur brödrosten och antagit ett rätt ätet utseende?

Att äta frukost har blivit en rätt komplicerad historia. Men Maken har det ännu värre .. han tar en tallrik fil OCH en smörgås med pålägg.

Den Makalöse Maurice ÄLSKAR fil .. och bröd .. och smör .. och ost.

Som tur är älskar han inte kaffe, för då hade jag behövt fler händer.

Middagen är inte heller helt okomplicerad. Allt läggs upp direkt på tallriken .. en kött- eller fiskbit, potatis och sallad .. och så sätter vi oss till bords. Inte allt för sällan upptäcker någon av oss att det saknas måltidsdryck, kryddor, bröd eller smör .. och den som då måste lämna bordet ger stränga förhållningsord till de kvarvarande .. SLÄPP INTE MIN TALLRIK MED BLICKEN!!

Trots det saknas ofta kött- fiskbiten när vederbörande återvänder till måltiden? Den återfinns för det mesta på golvet där den maskerade, kriminelle Makalöse Maurice tuggar på den för glatta livet.

Vad gör man då?

Ja, i vår familj har vi resignerat och vant oss vid att skölja av det värsta, skära bort det tuggade och tänka på något annat. Alternativet är att bli vegetarian och det är inte heller helt utan risker eftersom potatis tydligen också anses vara en delikatess .. särskilt om den serveras i pommes fritesform. I alla värsta fall kan en sallad också vara intressant .. om den serveras med någon form av dressing.

Men varför klaga? Vi får ju så mycket kärlek tillbaka och vi får ju faktiskt skylla oss själva om vi glömmer att stänga in eller slänga ut den hungrige litauen innan vi sätter oss till bords.

Det där med kärlek, förresten? Jag undrar hur det är med den saken egentligen. När den kriminelle typen förvandlas till en blåögd, storögd baby som ställer sig i knät, lägger frambenen på ömse sidor om halsen och trycker sig mot oss med hela kroppen, medan han gnuggar huvudet mot våra kinder .. är det verkligen äkta tillgivenhet?

Eller gör han bara så för att bli av med alla frön och fästingar som han samlat på sig under dagen?

Kanske är det bara otur att jag aldrig tidigare fått så många fästingbett som jag haft efter det att den förskräcklige vuxit upp till en fullfjädrad, laglös jägare?

Men som sagt .. varför klaga? Vår förre siames hade stillsammare nöjen och var inte så intresserad av jakt utomhus. Han jagade inne i stället och han jagade våra kläder, vilket faktiskt var dyrare än en och annan försvunnen biffstek.

Han var aldrig nöjdare än när han lyckats nedlägga en nyinköpt tröja som knölats ner i en mat- eller vattenskål för att bli lite smakligare inför det intensiva tuggande han sedan tänkte ägna sig åt.

Under hans livstid fick vi tejpa igen garderoberna .. om och om igen .. vilket gav sovrummen en väldigt personlig look och satte outplånliga spår på garderobsdörrarna.

Trots det kunde det hända att något stort och luddigt ibland ålade sig förbi i yttre synfältet och att det vid närmare granskning visade sig vara en älskad ylletröja eller något annat i tuggvänligt material. I värsta fall nöjde han sig med sockor och prydnadsföremål av filt.

Av någon anledning var allt tvunget att blötas ner innan det tuggades? Kanske fanns det en tvättbjörnsgen någonstans långt, långt borta i hans annars så förnämliga stamtavla?

Jisses vad jag ljög för den katten. Din andra strumpa?? Den har jag ingen aaaning om vart du gjort av? Din fina tygkatt som du gjorde i slöjden?? Nej du, den vet jag inte vart den tagit vägen? De konstiga hålen beror nog på dålig kvalitet .. eller ålder på plagget?

Så varför klaga? Det är säkert nyttigt att stå och äta bakverk och glass som serveras till kaffet framför tv:n .. även om det är en aning svårt att förklara för gäster som tycker att ..

.. han är ju såååå förskräckligt GULLIG! Och hjälplöst blåögd! Inte kan väl han? Vilket de sedan blir varse när det från ingenstans dyker upp ett långt mörkbrunt ben som tar med sig det mesta av grädden på gräddbakelsen när det försvinner.

Jag missunnar inte min kriminelle vän än smakbit eller en rejäl middag, men det känns lite som att betala skatt nu för tiden ... jag vill helst bestämma något liiite själv över vad som är mitt eller någon annans. 

Jag tittar ut genom fönstret ..

.. och ser en benlös siames åla sig över gräsmattan. Det är den Makalöse Maurice som smyger på en skata som, till synes helt omedveten om faran, befinner sig ca en meter framför honom.

Skatan ser fundersamt åt ett helt annat håll. Katten gör sig redo, trampar med baktassarna, svänger på bakdelen, gör sig redo .. och skatan strosar några steg framåt.

Attacken avbryts och både fågel och siames ser helt uppstoppade ut en stund. Sedan smyyyger Maurice fram, trampar ivrigt och skatan tar ytterligare några steg.

Till slut står skatan alldeles framför vår grind. Den kommer inte längre och attacken kommer .. ungefär samtidigt som skatan flyger upp på den lägsta grenen på den intillväxande björken.

Skatan skrattar förargligt och den Makalöse Maurice, vänder ryggen till och låtsas som om han i vilket fall som helst hade tänkt att gå in.

Då flyger skatan ner och landar ca en meter framför honom. Den vänder ryggen till och pysslar med något på marken .. helt omedveten om att det återigen befinner sig en benlös siames i bakgrunden.

Efter en stunds katt- och skatlek är förnedringen total och efter att ha leverat en skrattsalva från  björkens lägsta gren, seglar skatan ut över staketet mot mer spännande uppdrag.

Samtidigt, på vägen utanför, går grannens äldsta dotter förbi med sin telefon kopplad till öronen. Hon varken ser eller hör något utanför sin egen bubbla och en dag kommer hon kanske att hamna i samma situation som en av våra andra unga grannar som också gick förbi en sen kväll, totalt upptagen med att lyssna på musik eller försjunken i ett samtal. Helt omedveten om att han hade ett gäng vildsvin på väg mot sig.

När han såg det första passera över vägen sprang han för livet .. bara för att landa mitt i resten av flocken som var precis lika rädda för honom som han var för dom.

Jag har aldrig tidigare sett en vanlig människa springa så fort som han gjorde de ca 100 m som han hade hem. Hade det varit OS hade han kanske till och med tagit en medalj?

Vi som gick ut med hundarna strax efter, plockade upp alla tillhörigheter som ramlat ur hans fickor och gick snällt och lämnade dem vid dörren.

Och så säger folk att det är ett rikare nöjesliv i städerna?

"Kampanjen för Riktiga Katter" ..

.. beskrivs i en bok av Terry Pratchett med titeln "Riktiga katter bär inte rosett". Inledningen är som följer ..

"Alldeles för många människor nuförtiden har vant sig vid trista massproducerade katter, som förvisso spritter av hälsa och närande vitaminer, men som på intet sätt går upp mot de hederliga gammaldags katter som fanns förr i världen. Kampanjen för Riktiga katter vill förändra allt detta genom att hjälpa folk att känna igen en Riktig katt när de träffar på en. Därav denna bok.

För all del, men hur känner jag då igen en Riktig katt?

Enkelt. Naturen har redan gjort en stor del av jobbet åt dig. Många Riktiga katter känner man igen direkt. Ett exempel. Alla katter med ansikten som ser ut som om de har suttit fast i ett skruvstäd och upprepade gånger bearbetats med en hammare inlindad i en strumpa är Riktiga katter. Katter med öron som ser ut som om de trimmats med en trädgårdssax är Riktiga katter. Nästan varenda icke-kastrerad hankatt utan stamtavla är inte bara en Riktig katt, utan den blir bara Riktigare och Riktigare medan den stryker omkring runt huset tills ingen av er längre svävar i något som helst tvivelsmål beträffande dess Riktighet."

Jag är ett stort fan av Terry Pratchett, men här känner jag mig tvingad att göra en liten rättelse .. de Riktigaste av Riktiga katter har ingen svans. I varje fall inte en oriktigt lång svans. En kort eller så gott som obefintlig svans är det yttersta igenkänningstecknet på en Riktigt, Riktig Katt!

Med det sagt kan jag utan att överdriva säga att den Makalösa Maurice är en Riktigare katt än många andra Riktiga katter.

Och i dag fyller han två år. Det har han naturligtvis ingen aning om .. och OM han funderat över det där med födelsedagar så tror jag att han tror att det är min födelsedag i dag. Det skulle i så fall förklara den sork som han alldeles nyss kom och lade framför mina fötter: Hel och oförstörd till skillnad från det jag hittills fått hålla till goda med på dörrmattan .. lite spridda inälvor och annat slams .. eller det han kräkts upp bredvid matbordet när vi precis börjat äta middag .. musens/sorkens päls och andra svårsmälta rester.

Den Makalöse väger i dag nästan 5 kilo och skulle förmodligen vara självförsörjande under sommarhalvåret om han höll tillgodo med en sorkdiet. Det gör han inte .. han är norra halvklotets hungrigaste och mest missgynnade katt.

Han är också en sällsynt väldresserad katt. Tyvärr så är det inte vi som fostrat honom utan Rackarkotten som lärt honom allt hon kan .. dvs allt som hon inbillar sig att jag vill att Maurice och hon ska göra.

Det är snart 6 år sedan Milly, den Irländska Rosen, blev en Rackarkott hemma hos oss. De första två åren var de värsta jag någonsin varit med om som hundägare. Sedan blev det bättre och efter ca 4 år bestämde hon sig för att jag var att lita på trots att jag verkade helt oförmögen att ta vara på mig själv.

Hon är numera min livvakt och personliga assistent. Så när den Makalöse växte upp fick han lära sig att när jag säger "sitt" så måste han också sitta om han ville ta del av mitt överflöd. Om jag säger "stanna kvar" .. är det inte bara hunden som ska stanna utan också katten .. vilket ser rätt imponerande ut. Om jag öppnar dörren och ropar "Maurice HIT" .. kommer han farande som en brunmaskad raket, oavsett vad han håller på med. När jag säger "nej" måste han sluta med alla pågående aktiviteter om han inte vill bli tillplattad av livvakten, när han försöker vässa klorna på möblerna blir han genast bortknuffad och tillrättavisad och när Rackarkotten skäller, då är det fara på färde och alla Riktiga Katter bör genast ta betäckning på verandan .. och det är bara en liten del av alla regler som min personliga assistent har satt upp för att bespara mig obehag eller fara.

Maurice är en MYCKET sällskaplig katt. Tror jag? Det kan också vara möjligt att han ser oss som möbler? I vilket fall som helst är han med oss, eller på oss, så mycket det går. Han sitter på oss, sover på oss, hänger på oss, lägger sig i allt vi gör, stjäl vår mat om han kan och pratar med oss varje minut han är inomhus.

Och precis just NU kräktes han upp ytterligare en mus/sork? på den ärvda mattan framför kakelugnen .. vilket förklarar "presenten" jag fick alldeles nyss och kanske bevisar att han visst vet att det är HAN som fyller år .. så här får det vara slut på födelsedagshyllningen.

Jag lägger in några bilder när jag får tid att lägga upp det här .. för nu mår födelsedagskatten riktigt illa .. suck!

 Det här är det första jag ser när jag vaknar på morgonen ..

 .. och så här ser det ut när jag äter lunch utan att dela med mig.

Men när det fortfarande finns hopp om rester går det att behärska sig .. en kort stund.

Detta är bloggpositionen. Han kan för sitt liv inte förstå varför jag sitter och stirrar dumt på något annat medan HAN ligger precis framför mig?

Bakom den här dörren finns hemmets absolut bästa och minst åtkomliga plats .. SKAFFERIET!! När jag ser den här lilla utsvultna figuren utanför vet jag att klockan är runt halv fem.

Och om jag av någon anledning inte passar den tiden så finns det andra sätt att påkalla uppmärksamhet.

Efter ombyggnaden av köket försvann köksbordet till förmån för en Hemlig Plats. Det är mycket uppskattat.

Så här intresserad är den Makalöse Maurice av Stefan Löfven och svensk inrikespolitik .. och vem kan klandra honom?

Och detta är en dagsfärsk bild tagen innan födelsedagskatten kastade sig ut i nöjeslivet för att sedan komma hem och kräkas på mattan. En typisk födelsedagshändelse för en typisk tonåring?

Hittekattens blogg.

Under ett års tid, januari 2009 till januari 2010, hade jag två bloggar. Den ena var ungefär som den här; en plats där jag funderade över vardagen och samhället sett ur mitt alldeles eget gräsrotsperspektiv .. och den andra var ett försök att beskriva samma verklighet som min hittekatt såg den.

Orsaken till att det blev så var att det var ungefär då som det som senare kom att kallas Åsiktskorridoren bildades, vilket gjorde att jag .. precis som i dag .. kände obehag inför intoleransen och den totala tondövheten hos dem som ansåg sig ha tolkningsföreträde i så gott som alla frågor.

Jag behövde något annat .. och livet ur ett kattperspektiv är på sätt och vis lite lättare att förhålla sig till och roligare att skriva om.

Jag har naturligtvis sparat Hittekattens blogg .. på samma sätt som jag sparat på allt annat .. brev, dagböcker, lösa anteckningar, tidningsurklipp och annat som kan vara roligt att förgylla en regnig dag med.

I dag är det en mentalt regnig dag och därför får ni nöja er med Hittekattens sista inlägg på sin blogg  ..

Hittekatten funderar över Politik?

Mina människor blir väldigt upphetsade ibland. Plötslig pratar, pratar och pratar de med upprörda röster .. utan att något särskilt har hänt och utan att någon annan är med?

Då handlar det om Politik!

Obegripligheternas obegriplighet om någon frågar mig. Men som jag har förstått det fungerar det ungefär så här ..

I min familj finns Människan, Maken och Dottern .. och JAG. Hundarna och de andra katterna är så att säga oviktiga i sammanhanget.

Människan kan lova att ge mig rökt skinka varje dag om jag i min tur lovar att bara älska HENNE .. vilket är ett rätt hyfsat avtal, tycker jag.

Men då kan Maken lova mig Lax varje dag om jag lovar att bara älska HONOM .. vilket gör det hela lite knepigare eftersom den rökta skinkan då inte längre är ett alternativ?

Sedan kan det också bli så lurigt att Dottern lägger in ett anbud på RÄKOR varje dag i utbyte mot min oreserverade kärlek ... vilket känns lite sisådär trovärdigt eftersom hon inte alltid är hemma varje dag? Men räkor toppar det mesta .. så det tål att tänkas på.

Det kan också bli ännu jobbigare om Människan och Dottern går samman och LOVAR fri tillgång på BÅDE räkor OCH rökt skinka om de får bestämma när och vem jag ska dyrka för tillfället .. något som gör att det blir liiite rörigt med självbestämmandet och friheten?

Men räkor OCH rökt skinka är mer än bara lax, det är det!

Detta är alltså Politik? Man lovar något och får räkor, lax, rökt skinka .. eller kanske till och med HUMMER, om man spelar sina kort väl?

Fullt så enkelt är det nog inte .. säger Människan och förklarar att om jag lovar bort mig till någon så måste JAG hålla min del av avtalet .. i FYRA ÅR!!

Men den som lovat kan ge fullständigt katten i att hålla sin del av avtalet .. eller ge räkorna, laxen och den rökta skinkan till någon annan katt!!

Hur är detta möjligt?

Hur kan människorna gå på det år efter år .. och finna sig i det? Och varför pratar de så upprört om det, trots att ingenting någonsin förändras och att de ständigt verkar bli lurade på sina räkor och aldrig får se röken av någon hummer?

De enda som får ut något ätbart ur överenskommelsen verkar vara de som LOVAR att ge bort det?

Det hela är fullständigt obegripligt .. och jag undrar hur de överhuvudtaget kom på att det skulle vara så här .. och varför??

Hund- eller kattväder?

Jag tänker inte kommentera Margot Wallströms storögda förvåning över att Kommunals ledning "ljög" för henne när de påstod(?) att det inte alls fanns någon kö till den innerstadslägenhet som stod till hennes förfogande. Att en politiker ska se sig som en vanlig människa med markkänning och inblick i verkligheten är inte längre något som jag förväntar mig.

Att Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll behöll den Östermalmslägenhet på 105 kvadrat som hon fått på samma villkor som Margot Wallström .. även efter det att familjen köpt en villa i Värmdö på 115 kvadrat för 5,8 miljoner är inte heller något jag höjer ögonbrynen inför .. alla vet ju redan att lägenheter som fackföreningsrörelsen har kontroll över alltid fördelas inom fackföreningsrörelsen eller partiet.

Och vem vill inte ha en extralägenhet i innerstaden på vinterhalvåret och en villa i skärgården på sommaren?

Det är ju De Andra bostadsbolagen som ska hålla fackets medlemmar med hyresrätter .. helst i förorterna. Vem Som Helst kan ju inte bo i samma bostäder som De Som Bestämmer, som inte bara bestämmer över Vem Som Helst pengar utan också över Vem Som Helst levnadsvillkor .. det skulle ju kunna skapa väldigt konstiga situationer.

Att facket sviker sina medlemmar och festar upp deras pengar är inte heller något nytt. De sviker ju sina egna också .. det lärde jag mig när jag för första gången läste .. och skrev .. om Anna Johansson-Visborgs Stiftelse till förmån för medellösa utslitna arbetarkvinnor.

Nej jag har andra problem än sosse- och fackpampar.

Vädret till exempel.

Det är kallt! Väldigt och alldeles för mycket kallt.

Kyla kan man ju inte kalla för hundväder som tydligen är motsatsen .. ihållande ruskväder med regn och blåst. Varför det kallas just hundväder kan jag inte hitta och när jag söker på kattväder så märker jag att begreppet inte ens existerar?

Ytterligare en av djurvärldens ojämlikheter!

Fast nu är det inte kattväder precis, snarare motsatsen .. ickekattväder.

Den huttrande Siamesen vill UT .. och IN .. i nästan samma andetag och med samma högt uttalade besvikelse.

Efter att ha andats in ett uns av 20 grader kall luft, förvandlas den Makalöse Maurice till en värmesökande missil. Så fort någon sätter sig ner, böjer sig ner eller på något annat sätt förvandlar sig till kattsäng så hänger han sig fast där det passar honom bäst.

Det som passar mig sämst är när han fastnar på ryggen, Särskild den delen av ryggen som jag inte kommer åt. Då måste jag försöka gnugga honom av mig mot väggen eller någon lite mjukare möbel .. vilket inte är det lättaste eftersom han använder sina framtassar som händer som han nästan sytt fast i mina kläder.

Det mest besvärande är när jag .. som nu .. sitter och skriver. Den Makalöse kravlade upp i mitt knä och förvandlade sig till en förtjusande, hjärtekrossande liten kattboll som jag är tvungen att hålla uppe med min vänstra arm.

Sötchock och naaw och lillavännen så värnlös, ensam och söt! .. jag går på det varje gång.

Det gick så där, faktiskt .. både med hållandet och sovandet. Det kravlades och rafsades och innan jag visste ordet av så hade han lyckats ta sig in under min varma tröja och boat in sig i höjd med midjan.

Eftersom det frigjorde min vänsterarm så såg jag det till en början som en fördel, vilket var synnerligen korkat av mig.

Den Makalöse makade sig nämligen uppåt mot värmen mellan högerarmen och kroppen och försvann in i ärmen med frambenen .. och så småningom även med huvudet och "axlarna". Klorna på tassarna på frambenen som är längst in i ärmen har han förankrat sig med  .. och nu verkar han ha gått i vinteride och jag har drygt 4 kilo katt hängande i armhålan.

Den som försökt att bli av med ett sådant problem vet att det är lättare sagt än gjort. Även om jag reser mig så kommer han att hänga kvar och stöder jag inte upp den del som hänger och dinglar i midjehöjd är det hög risk att det slutar med att hela klädesplagget ger upp.

Jag gillar faktiskt den här tröjan som jag ärvt efter min pappa som i sin tur köpte den dyrt från en hantverkare i Värmland. Bra kvalitet är det också .. så än så länge är den hel.

Så här sitter jag med en katt i ärmen som en annan falskspelare och funderar om jag ska virka ut honom med vänsterhanden eller försöka befria mig från både tröja och katt genom att dra den förstnämnda över huvudet?

Eller ska jag sitta kvar och skriva i hopp om att han får så dålig syretillförsel att han förlorar medvetandet och ramlar ur av sig själv?

Fast i värsta fall så hinner Maken komma hem och signalera att .. nu är det mat!! .. och då riskerar jag att bli fullständigt sönderriven om den Makalöse försöker ta snabbspåret genom ärmen till matskålen?

Så ni ser att det finns betydligt angelägnare problem här i världen än fifflande fackpampar och sosseministrar att ta i tu med.

Och rent statistiskt sett så måste det finnas åtminstone en .. eller fler .. personer som just nu befinner sig i samma kniviga sits som jag.

6mannen, HAX, Cornucopia,