.. är inte
helt lätt. Jag vet det eftersom jag har alldeles för lätt att trampa ner mig
själv i någon slags hopplöst det är ingen
idé-tänk.
Det är ingen
idé att börja/fortsätta/fullfölja eller starta de projekt jag brinner för eller
längtar efter arbeta helhjärtat med .. eftersom det ändå inte lönar sig/ingen bryr sig/tiden räcker
inte till/det-är-väl-inte-så noga-med-mig-suck
eller regelverket är så krångligt att jag inte orkar.
Så jag har
all förståelse för dig som verkligen brinner för projekt som fungerar, som
uppfyller hela tillvaron, som engagerar inte bara dig själv, utan också andra
människor som öser bekräftelse över dig.
Bekräftelse!!
Finns det något härligare än att känna sig uppskattad, bra och delaktig?
Men om nu det
som du ser som din livsuppgift, ditt arbete och som uppfyller all din tid .. inte
ger någon inkomst som går att leva på?
Då kräver
samhället att du ska avstå från den tid som du nätt och jämnt får att räcka
till för att utöva din "verksamhet", för att visa lite intresse för
ett arbetsliv som du varken har tid med eller är intresserad av.
Du blir
berövad allt som ger ditt liv innehåll, eller hur? Livet blir meningslöst?
Det är ingen
idé! Du måste vika ner dig, ge upp och bli bitter eller aggressiv eftersom det
du anser att du tillför samhället förminskas till ren hobbyverksamhet. Bara för
att samhället kräver att du ska försörja dig själv .. trots att du anser att du
tillför så mycket till så många?
Om du
plötsligt drabbas av en stroke och lika oväntat upptäcker att du .. från att ha
varit fullständig delaktig i livet, arbetat och försörjt dig som snickare och dessutom
hunnit med att spela i ett rockband .. kommer att tillbringa resten av ditt liv
i en rullstol, utan rörelseförmåga, utan tal och utan möjlighet att göra
någonting utan hjälp från andra människor .. ja, då har jag all förståelse för
att livet kanske känns totalt meningslöst.
Den här
veckan har jag läst Nike Markelius dagboksanteckningar om hennes erfarenheter
av Arbetsförmedlingens Jobb- och utvecklingsgaranti och sett de första 3 filmerna påSVT-play som Simon Gustavsson spelat in tillsammans med sin assistent Lovisa
Lundgren.
Och jag måste
erkänna att jag skäms över all den tid som jag bara låtit passera till ingen nytta medan
jag ursäktat mig med att peka på svårigheterna i stället för möjligheterna.
Så de senaste
dagarna har jag till min stora förvåning slutfört ett par projekt som jag under
nästan ett års tid ansett att jag inte haft tid med? Trots att alla dötrista
måsten ändå blev utförda inom samma tidsram?
Ett halvtomt
glas blev plötsligt halvfullt när jag fick ett nytt perspektiv på livet och
insåg att det kan förändras väldigt fort.
Och humor och
livsglädje är ett kraftfullt drivmedel, eller hur?
