Jag har noterat att det blir fler och fler i bekantskapskretsen, framför allt i 30-50-årsåldern, som informerar mig om att de äntligen fått en diagnos som förklarar deras mående och beteende. Efter 60-65 år verkar det däremot som att de flesta har gett upp och accepterat livet som det är?
Fast det är ju bra och alldeles utmärkt med självinsikt och
diagnoser och högre livskvalitet, men det ställer ibland till problem.
För hur ska jag komma ihåg och förstå all den information
som jag förväntas ta hänsyn till även om vi möts mycket sällan? Jag försökte
skriva en lista men vet inte längre var jag placerade den, och det vill jag
verkligen inte få en personlig diagnos på eftersom jag misstänker att det i
mitt hem finns åtskilligt som jag inte längre minns att jag har glömt var jag
gjort av det.
Alldeles för ofta känner jag att jag hamnar i situationer
som jag borde ha hanterat annorlunda, om jag bara hade kommit ihåg den
information som gavs förra året eller flera år före det.
En person med HSP, det vill säga en högkänslig person, som tydligen
under många år informerat mig om varje enskild detalj i sitt komplicerade
känsloliv, lyckades knäcka mig så till den milda grad att jag tillbringade en
ångestfylld natt med att rannsaka mig själv och känna ett starkt behov av en
egen diagnos att förklara mitt okänsliga beteende med. Själv blev jag kallad
för ”överkänslig” under den första delen av mitt liv, men det var ju något helt
annat och besvärande som jag förväntades hantera utan att begära någon som
helst särbehandling.
Men kan någon som är fullständigt okänslig för andras
känslor och reaktioner verkligen vara så högkänslig så det berättigar till
sjukskrivning på halvtid?
Å andra sidan finns det ju väldigt många som fått en enorm
styrka i diagnosen ADHD eller ADD i vuxen ålder. Det är inte ovanligt att vuxna
män (ADHD) engagerat diskuterar vilka diagnoser de och barnen (ADHD/ADD) har
och vilka läkemedel som ger den högsta livskvaliteten och superkraften. Något
som gör att jag riktigt längtar efter att få en egen godtagbar diagnos så jag
kan delta i samtalet utan att riskera att kränka någon.
Men alla verkar lyckliga och glada. I alla fall när jag är
närvarande. Så vitt jag kan bedöma det.
Allergier är också pyssligt att förhålla sig till. Särskilt
om du ska bjuda på middag.
Det finns så otroligt mycket som många inte kan äta eller
dricka. Bland annat har vi en bekant som har två barn varav det ena är
laktosintolerant och det andra glutenallergiskt. Det måste vara extremt jobbigt
misstänker jag. Men en lunch eller fika med föräldrarna är lika problematisk
trots att jag aldrig har träffat barnen och föräldrarna i fråga inte själva inte
har diagnostiserats med varken det ena eller det andra.
Eftersom jag tydligen är extremt okänslig så frågade jag
varför och satte därmed bägge fötterna djupt i kränkthetsklaveret. En god
förälder bör alltid vara solidarisk med sina barn även om de inte är närvarande
eller kräver det, eller hur?
Jag inser att jag har varit extremt osolidariskt som
förälder.
Och så har vi de sociala allergierna, religion, politik,
samhällsfrågor, riksnyheter, aktivism, kultur/kulturarbetare osv. Det finns så
många fallgropar i vanliga samtal att de ofta blir begränsade till barn,
barnbarn, trädgårdsskötsel, bilar/energipriser, matlagning, välgörenhet,
sjukdomar och godkända kulturella aktiviteter inom kommunen. Efter något år
blir det mesta rätt genomtuggat och förutsägbart.
Så nu för tiden bjuder vi bara hem frispråkiga, okänsliga
och hårdhudade vänner som vi inte riskerar att kränka på något vis och som vi
med absolut säkerhet VET har överlevt det som serveras hemma hos oss.
Det känns lite ledsamt att behöva undvika vänner som blivit
för ömtåliga för att orka med öppna intressanta samtal, något som egentligen borde
berättiga mig till någon slags egen personlig diagnos med tillhörande
uppiggande medicinering?
skönt att se du lever
SvaraRaderaADHD/ADD är ingen superkraft, inte. Det är en utvecklingsstörning och majoriteten som har den på riktigt har också under normal intelligens, lägre arbetsförmåga, sämre stresstålighet, hög impulsivitet, oförmåga att bedöma konsekvenser, egocentricitet, och lätt att hamna i affekt-tillstånd.
SvaraRaderaHmm. Låter som en hel del politiker när jag tänker efter.
Kanske vi skulle ta och ge Risperdal, Concerta eller någon annan form av medicinskt amfetamin till våra politiker, så kanske de blir som folk?
Jag är så fascinerad över dessa människor med diagnoser hit och dit som då samtidigt kan sätta etiketter på de "normala" som då är på ett visst sätt. Personligen tror jag nog jag kan hitta symptomer till de flesta diagnoser men på min tid kallades det personlighet. Denna berodde på en del arv, en del miljö och en del påverkan av enstaka trauma.
SvaraRaderaNär det gäller allergier lider jag fortfarande bara av sötsaker som ger utslag på vågen.
/Trollan