Sociala medier …

 ..  vad är det för socialt med dem egentligen?

Enligt Google är några av de största sociala medierna i världen Facebook, Youtube, Snapchat, Tiktok och Instagram, men enligt Nationalencyklopedin är sociala medier ett samlingsnamn på kommunikationskanaler som tillåter användare att kommunicera direkt med varandra genom exempelvis text, bild eller ljud vilket gör att en ensam och obetydlig liten blogg också ryms inom begreppet.

Men är sociala medier verkligen sociala? Att vara social är ju något som angår hela samhället, något som handlar om människor, om personer som är bra på att integrera sig och smälta in bland människor eller i grupper, samt om att upprätthålla relationer. På det mest grundläggande planet handlar social kompetens faktiskt om att följa normer, att komma i tid till möten, att vara välvårdad och presentabel, att uppträda artigt och civiliserat, att inte ha sydstatsflaggan tatuerad i pannan, och så vidare.

Hur social är jag själv egentligen? Visserligen är jag noga med att komma i tid, men det kan nog råda delade meningar om hur artig, presentabel och välvårdad jag kan upplevas i den sk verkligheten?

Fast i jämförelse med den som har sydstatsflaggan eller annan provokativ symbol tatuerad i pannan kan jag väl se mig som något så när civiliserad. Om jag är tyst och inte säger vad jag egentligen tänker.

Sociala medier kan skiljas från massmedier genom att de bygger på ett innehåll som produceras av dem som använder dem, vilket gör att jag ärligt kan säga att jag fullständigt frivilligt har avstått från sociala medier de senaste nästan 11 månaderna trots att jag dagligen har följt nyhetsrapporteringen i både tv, svensk och engelsk press. Dessutom har jag enbart använt min telefon till det den ursprungligen var avsedd för, ringa och ta emot samtal.

Mina reaktioner på det jag läser, hör och upplever behåller jag för mig själv numera, men hur har livet i övrigt sett ut under den här tiden?

Enligt dem som ”detoxat” sociala medier i mer än en vecka så är det svårt att ens överleva så länge.

Men jag måste erkänna att jag aldrig sovit så bra, och så länge, som under den här tiden och plötsligt har jag fått mycket mer som MÅSTE göras på den begränsade tid som jag är i vaket tillstånd? Det gör att jag undrar hur i helsike jag har haft tid att hålla liv i den här bloggen så länge?

Jag borde också kunna säga att jag har haft ett rikare och större socialt liv utan störningar från sociala medier men så har inte varit fallet. Snarare tvärtom, min bekantskapskrets har i stället krympt till en liten, men ack så uppskattad, grupp av likasinnade vänner som jag träffar oftare än tidigare. Mycket beroende på att jag/vi upplever att risken att oavsiktligt kränka, såra eller uppröra människor har ökat så mycket att det är svårt att ha spontana samtal med människor som du inte har känt i minst 15-20 år eller mer.

Om ens det?

Jag är till exempel bekant med två lågavlönade, ensamstående mammor med vuxna barn, som numera lever egna vuxna liv. Mammorna känner varandra lika mycket som de känner mig, den ena har ett barn och den andra fem.

Så i ett samtal om starka kvinnor i största allmänhet tar jag mig friheten att uttrycka mig berömmande om fembarnsmamman och säga att det egentligen är en storslagen prestation att ensam försörja och fostra fem barn till självförsörjande vuxna och samtidigt behålla huset under alla år.

Det var fel, fel, fel av mig! För det första säger man inte att någon är STARK utan att samtidigt mena att andra är SVAGA.

För det andra berömmer man inte en enda ensamstående flerbarnsmamma utan att samtidigt kränka och såra alla andra ensamstående mammor som kämpar för tillvaron med färre barn.

Mamman med ”bara ett barn” är numera så djupt sårad och kränkt att vi inte längre kan föra ett normalt samtal och jag misstänker att mitt övertramp kommer att förmedlas till andra i hennes bekantskapskrets.

Suck!

Så nu kan ingen få mig att uttrycka några som helst privata eller offentliga åsikter om vad jag tycker om någon eller något eller det som händer i politiken, samhället, min kommun, regeringen, vårt land eller i världen just nu och då ska ni veta att jag tycker en hel del bakom stängda dörrar.

Men så ser jag att det finns en kommentar på min blogg. Efter så här lång tid! Det är var ”narran” som frågade – ”Saknar inlägg från dig är allt ok. Hur mår katten och du?”

Då tänker jag att det kanske, kanske är möjligt att åtminstone nämna både hunden och katten i spridda blogginlägg. Eller helt enkelt överlåta hela jobbet på Katten och Hunden?

Det här beslutet kräver helt klart en omsorgsfull planering och jag återkommer när jag har gjort en fullständig och heltäckande riskbedömning. 

Även om jag naturligtvis älskar ALLA djur och ständigt tänker på att ta hänsyn till ALLA med allergier som vill men inte kan umgås med djur överhuvudtaget och absolut sympatiserar med ALLA djurrättsaktivister/vegetarianer/veganer som alltid kämpar för alla djurs rättigheter.

Jag ska kalla samman gänget och diskutera saken så att jag inte oavsiktligt kränker en enda katt eller hund. (eller något annat djur) (eller någon känslig husse eller matte. Eller mer korrekt – någon ömtålig djurägare.)

 

En björntjänst?

Den här dyrgripen köpte jag inte när vi besökte Antikmässan förra veckan. Det var ett svårt beslut som jag fortfarande inte är riktigt bekväm med, men när Maken avrådde mig med orden - du kommer att tänka på Annie Lööf varje dag när du ser den – kom jag liksom av mig.

Varför skulle jag tänka på Annie Lööf? Den här välkomnande hårdingen är ju inte ens rödhårig?

Men den liknar Stefan Löfven! – svarade Maken självbelåtet. Ser du inte hur inbjudande han lockar in motståndaren för att sedan flå pälsen av den.

Trots att jag inte riktigt såg det han såg, blev jag så avskräckt av bilden han målade upp att jag inte ens frågade efter priset. 

Något som jag fortfarande grämer mig över. Men å andra sidan så var tanken på att, flera gånger dagligen, se Stefan Löfven utanför dörren, symboliserande den bedrövligt låga utbildningsnivån hos regeringens ministrar inte särskilt lockande den heller.

Jag kompensationsköpte den här i stället ..

.. en gammal hederlig telefon med fingerskiva som jag kan ha i mitt arbetsrum i stället för den fula väggvarianten som finns där nu. Den fungerar så till vida att den går att ringa till och till skillnad från alla våra andra telefoner så ylar inte Rackarkotten när den ringer – men tyvärr så är det meningslöst att svara. Den som ringer hör visserligen vad jag säger, men i min lur är det öronbedövande tyst.

Tills vidare får den symbolisera hur jag upplever sociala medier just nu - platsen där ekot av den egna rösten är mer värt än ett störande ovälkommet svar.

Nu gäller det att finkamma loppisarna i närområdet efter en reservtelefon som fungerar så att jag kan reparera min alldeles egna dyrgrip. Om jag inte hittar en röd tvilling som fungerar, för då åker dyrgripen upp på vinden som reservare i stället.

Alkolås på datorer och telefoner?

Jag följer twitter utan att skriva själv, läser med stort intresse det lilla som skrivs i den lilla debatt som handlar om de planerade inskränkningarna i yttrandefrihetsgrundlagen och tryckfrihetsförordningen och förvånas i största allmänhet över vad som skrivs, hur det skrivs och vilka som fått i uppdrag att avgöra vad som kan anses vara falskt eller sant.

I dag läste jag till exempel vad som utspelade sig på facebook när Sala Kommuns kommunikatör Robert Östlind informerade om en befolkningsökning och fick frågan om den berodde på invandring eller inflyttning från grannkommunen.

Det har skrivits och tyckts väldigt mycket om samtalsklimatet på sociala medier och trots att jag efter 10 år inte har några sådana erfarenheter så tycker inte jag heller att det är så kul alla gånger.

Men lagändringar? Censurgrupper bestående av företrädare för den Enda Åsikten? Det känns faktiskt lite tveksamt.

Men medan jag lyssnade på ovanstående youtubeklipp slår det mig .. skulle vi inte vinna rätt mycket om vi sätter alkolås på datorer och telefoner?

Då behövs det ju ingen grundlagsändring eller annat tjafs som bara gynnar den ena parten i ett samtal med företrädare för två åsikter.

Eller tänker jag fel nu igen??

Jag har inget Twitterkonto!

Ibland känns det som en brist.

Men ska sanningen fram så vet jag inte ens hur man gör. Jag finns inte på Facebook, vet inte hur det fungerar, men tittade på Granntantens "sida" .. eller vad det kallas .. när vi delade säng under Almedalsveckan? Men en gång så vet jag att det var det någon som öppnade ett Facebook-konto under rubriken (?) "Anybody for president".

Jag undrar om det finns kvar?

Eller allting finns kanske alltid kvar på Facebook? Det undrar jag som inte ens släpps in med mindre än att jag registrerar mig. Vilket jag inte vill.

För OM jag börjar med Twitter och Facebook och behåller den här bloggen .. då skulle det kosta alldeles för mycket. Allt som egentligen är själva livet .. familjen, de galna husdjuren, vandra i naturen, måla, sy underliga kläder, hitta på och prova på det jag aldrig gjort förut, läsa, drälla omkring och prata med okända, de direkta diskussionerna med människor jag tycker om .. eller inte tycker om, hitta på nya maträtter och onyttiga sockerchocker till desserter. Varför skulle jag byta ut något av det?

Det finns en risk med att kliva in i twitterträsket, jag har sett det hända med andra. Plötsligt blir det väldigt viktigt att använda rätt språk, rätt ord och rätt källhänvisningar .. och jag vill behålla min väljarposition, mitt talspråk och mitt eget ansvarslösa förhållande till politiken.

Vi väljer människor som ska förhålla sig till fakta och behåller rätten att kräva svar .. det är väljarens del i avtalet, tycker jag. Men det verkar inte vara ömsesidigt eftersom dagens politiker väljer att göra precis tvärtom?

Blundar för fakta och vägrar att svara på frågor? Är det för resten någon som vet vart landets statsminister tagit vägen?? Jag kan se honom på bild i tidningen, men aldrig i rörligt tillstånd .. och han är tystare nu än innan valet som han lovade att bryta tystnaden efter??

På Twitter kan jag ibland följa rubriken .. hashtagen?? .. #svpol, vilket räcker mer än väl för mig. Där finns alla som ÄR något och alla som TROR de är något eller alla som VILL bli något i den politiska debatten .. och så den lilla vettiga klicken som gör att det ändå är mödan värt att gallra ut guldkornen.

Efter en kvart känner jag hur foliehatten klämmer runt huvudet och hur helt nya konspirationsidéer får fäste .. och jag flyr i panik till Flashback eller något annat mer verklighetsförankrat ställe.

Eller panikshoppar något som jag inte behöver på Tradera.

Under Juholts korta partiledartid blev jag så frustrerad att jag köpte ett tiotal hattar innan jag hann hejda mig. Men alla hattar, utom foliehattar, har sitt användningsområde .. någon gång i livet.

Så tänkte(?) jag också när jag ropade in en hel kartong med sorgflor på auktion för länge sedan .. men då hade jag lyckligtvis fel och nu, när den verkligen skulle kunna symbolisera något, så vet jag inte var den är?

Men för att återgå till Twitter, där jag upplever att väldig mycket är väldigt konstigt när jag jämför med min egen verklighet som förmodligen anses mindre verklig än den som finns i den verkliga verkligheten på Twitter?

Är det ingen mer än jag som funderar över hur mycket tiiiiid twitter-debattörerna förfogar över? Arbetar de inte? Eller tas all den här tiden från en aningslös arbetsgivare.

Kanske är twitter-eliten subventionerad av något RUT-liknande? Köpta åsikter helt enkelt .. KÅHE-bidrag?  HET-bidrag kanske .. Helt Extrema Tvångstankar? OOL-ersättning .. Ogenomtänkta One Liners?

Ni ser .. foliehatten sitter som gjuten! Snart börjar jag väl tro på chemtrails också.

En annan tanke är att det kanske är något i surdegen som säljs på Södermalm? Något ryskt, rent av??

Har kanske den kemiska krigsföringen blivit omodern, förlegad och ersatt av en mer ekologisk variant .. utstuderat insmugglad i form av surdegskultur? Kanske med hjälp av en u-båt i Stockholms skärgård!!

Eller kanske det är något med vattnet? Vi borde kanske försöka få ett vattenprov från Rosenbad eller redaktionen på Aftonbladet??

Det är tur att jag inte har ett Twitter-konto. Annars hade jag nog fått fira jul i Rom tillsammans med Marcus Birro bara för att hålla mig vid liv.

Det hade inte den Makalöse Siamesen Maurice tyckt om ...

Expr.,

Maria Skiddi, Ledarsidorna, Motpol, Bubbavel, Maria Skiddi,

Ännu en ny undersökning ..

.. har kartlagt vilka beteenden på sociala medier som irriterar oss mest?

Med stor förvåning läser jag i DN i dag om hur människor irriterar sig på vad de ser och läser på Instagram, Twitter och Facebook. Putslustiga hashtags, imponerande maträtter, bilder på vanligt käk, gulliga ungar och vänner som uppdaterar för mycket ”om allt varje dag” är obeskrivligt irriterande och skrytande, klagande och felstavande personer verkar störa sinnesfriden enormt.

Och .. visst .. allt det där kanske är irriterande i för stora doser? Men vad som förvånar mig mest är .. hur i helsike har de tid att se och läsa allt det där i så stora mängder att det stör privatlivet??

Om jag hinner skriva ett blogginlägg om dagen har jag tur, hinner jag läsa eller läsa ifatt de bloggare som jag följer så är jag mer än nöjd med min dag. Någon enstaka gång kan jag följa någons twitter eller en hashtag .. men det är sällsynt .. och Instagram har jag aldrig förstått vitsen med.

Facebook får klara sig utan mig .. förmodligen till stor sorg och besvikelse för dem som försörjer sig på att kartlägga andra människors liv. Det är egentligen rätt ohyfsat av mig .. tänk bara vad en signalspanare kan få ut av en mening som .. "duvan kuttrar"!

Det KAN ju vara ett kodord för att bomben är färdigbakad och klar för servering?

Men all denna irritation som tydligen finns över vad andra gör på sociala medier förklarar faktiskt varför människor har så bråttom nu för tiden. Varför de kör så fort och okoncentrerat eller vinglar omkring med ögonen fast förankrade på diverse bildskärmar. Varför ingen längre talar med den som sitter på andra sidan bordet vid uteserveringar eller restauranger.

De har bråttom, bråttom, bråttom så att de kan hinna med så många bilder på maträtter, gulliga barn/katter/hundar och "dagens kläder" som möjligt och hinna läsa tillräckligt många skrytsamma, felstavade och envist uppdaterade skildringar av samma liv som de själva knappt hinner med eftersom de måste läsa och irriterar sig på hur någon annan lever det på helt fel och förmodligen lögnaktigt sätt.

På något sätt tycker jag att irritationen över andras beteende på sociala medier borde vara ett lättlöst problem.

Gör något annat .. mata en duva, prata men någon okänd eller läs en bok .. eller gå ut och dra upp lite ogräs.

Booiinggg .. så ramlade polletten slutligen ner!

Från den dagen jag började blogga har jag förvånats över hur svårt det har varit att få kontakt med de politiska bloggarna? Och då menar jag dem som hamnat så högt i hackordningen att de åtminstone finns med på listorna till kommunvalen.

Det är märkligt, har jag tänkt. Här finns så gott som hela svenska folket uppdukat som ett smörgåsbord på nätet. Det är fullt möjligt att hitta dem som bloggar inom den egna valkretsen och nu när det finns personalval så skulle åtminstone jag använda mig av det för att knyta kontakter med dem. Bekräfta dem, SE dem .. försöka framstå som en trovärdig person, utan att direkt lova något och utan att bli alltför personlig.

Men icke. Ju närmare makten desto svåråtkomligare, verkar vara huvudregeln för alla partiföreträdare, men det är sossarna .. som vill bli Sveriges öppnaste parti? .. som är mest avvisande, för att inte säga oåtkomliga. Att kommentera hos dem som är mest aktiva inom s-bloggar är som att komma med en krigsförklaring och de som mer vänder sig utåt är möjligen vänliga nog att svara .. men att ta egen kontakt med människorna  utanför partigränsen eller den egna bloggen, är de helt ointresserade av.

Miljöpartister, Kristdemokrater och Centerpartister är överlag mer tillgängliga, intresserade och har bättre social kompetens, det är åtminstone min erfarenhet.

Nu ska inte jag personligen klaga. Vid ett tillfälle fick jag svar på den här frågan av en socialdemokrat som inte förstod den, eftersom h*n hade länkat till mig flera gånger?

Det hade jag inte en aning om? Länkandet är alltså väldigt viktigt för politiska bloggare? En hedersbetygelse??

Men inte för mig .. eftersom jag inte behöver klättra på någon "länklista". Om jag över huvudtaget ser det, upplever jag det som ett kvitto på att någon tyckt att det jag skrivit har varit läsvärt, vilket är väldigt trevligt, men inte uppväger den personliga kontakten som ligger i en kommentar eller ett genomtänkt svar.

En annan minnesvärd gång hamnade jag på blogglistan hos en av sossarnas toppbloggare, men eftersom jag är den sorten som inte tror på skyltar där det står "Nymålat" utan måste peta lite själv för att se om det är sant och på riktigt .. så testade jag hållbarheten med ett par inlägg om mina gamla kläder, och då försvann jag lika fort igen.

Det var helt korrekt handlat i sammanhanget, jag är .. som politisk hang-around .. lite för lättviktigt och okontrollerad för det socialdemokratiska allvaret och passar förmodligen bäst i garderoben hos det andra laget där jag .. glatt överraskad och djupt hedrad .. hittar mig själv som "annan blogg" hos den 6:e mannen.

Men jag hade fortfarande inte fattat varför ingen ser vinsten i att knyta kontakter med väljarna? Det ger ju en möjlighet att läsa in sig på nutiden, en gratismöjlighet att uppdatera en gammal politisk sanning som passerat bästföredatum, en chans att ersätta ett mögligt budskap med ett nytt och fräscht och att hitta det språk som väljarna talar nu på 2000-talet i stället för det som satte medborgarnas blod i brand under förra seklet?

Men i dag fick jag svaret i Peter Högbergs blogg när jag läste följade stycke ..

"Fick en kommentar om det där att lyssna på väljarna. Senaste trenden och jag är också med i den. Men kommentaren ställde frågan på sin spets. Är det inte så att vi ska leda och inte bli ledda? Är det inte så att just partierna ska stå för visionerna för framtiden. Vara förändringskraften? Vara dem som tar ut färdriktningen och låter väljarna döma av i valet? Varför är vi annars en massa partier och politiker? Det hade räckt med en frågespalt på en hemsida och tjänstemän som läste av det hela… Visst protesterade jag , men ljumt för det låg s mycket i det. Visst kan väljarna se detaljer som vi som partiet kan göra bättre, men att låta dem styra de stora stegen bli fel. När vi frågat vad de vill är det bättre skola, omsorg, mer personal, sänk skatten, höj skatten mm.  Eller så är det konkreta frågor på deras gata som leder dem."

Aha!!

Det är DET det handlar om .. att LEDA och inte riskera att bli ledd?

Eller som att ha "en frågespalt på en hemsida och tjänstemän som läser av det hela" eftersom väljarna inte förmår att se längre än "frågorna på sin egen gata"?

Att ta kontakt med väljarna, kommunicera med väljarna, intressera sig för hur väljarna upplever sin verklighet .. upplevs av socialdemokraterna som att de GER något TILL väljarna .. inte som en möjlighet att FÅ nödvändig information om väljarnas levnadsvillkor?

Väljarna vill bara tala om "bättre skola, omsorg, mer personal, sänk skatten, höj skatten mm" .. och ger aldrig den minsta fingervisning om hur eller varför. Jättetrist och totalt ointressant?

Det är nästan ofattbart .. men nu förstår jag!

Äntligen!!

När jag vill vara med och diskutera det samhälle som jag lever i, så upplevs det som om jag lägger mig i de "stor stegen" som jag inte begriper mig på. Allt det jag behöver veta redan är tänkt, skrivet och formulerat av dem som begär min röst för att kunna "leda" mig och "ta ut färdriktningen" så jag rör mig åt rätt håll.

På något konstigt sätt får den insikten sossarnas osynlighet och svårigheter att hantera oppositionsrollen att framstå i ett förklarat ljus?

Det förklarar kanske också varför fler hoppar av de politiska uppdragen än anmäler sig som intresserade?

(Det är konstigt hur allt förändras över tid, säger Maken när han läser igenom ovanstående. Förr var politiker kunniga och respekterade personer i samhällstoppen, människor med utbildning, gedigen arbetslivserfarenhet eller personer med egna företag eller andra synliga bevis på att de var framgångsrika och fungerade väl i samhället.

Nu verkar politiken vara till för dem som fötts in i ungdomsförbunden eller placerats där av förutseende föräldrar för att slippa slita med högre utbildning, betungande arbete eller kostnadskrävande insatser i näringslivet. Ett välavlönat arbete som passar den som inte kan/vill få något annat? För de som kan, vill och har tillräcklig kompetens släpps aldrig fram till toppositionerna."

Och jag gör som Peter Högberg .. jag protesterar lite ljumt, för det ligger något i det han säger.)

DN, SvD

Att stjäla tid .. från barn och hundar.

Jag läser att forskarna .. ständigt dessa forskare .. har kommit fram till att barn tar illa vid sig när föräldrarna tillbringar för mycket tid med sociala medier.

Tror jag det! När dottern var liten upplevde hon ett vanligt telefonsamtal som om jag lämnade hemmet och tog för sig så till den milda grad att samtalet blev helt meningslöst.

Nu är hon inte ens hemma så jag kan hålla på så mycket jag hinner .. inbillade jag mig fram till att vår irländska Rackarkott flyttade in.

Det tog inte lång tid förrän hon identifierade datorn som en konkurrent om min uppmärksamhet och sitter jag för länge så hoppar hon upp och lägger tassarna på tangentbordet .. igen och igen och igen.

Det blir inget särskilt bra resultat av det .. och föser jag bort henne, blir hon bara glad och tror att jag leker.

Så då gör jag det en stund i stället.

Men man har ALDRIG kameran i beredskap när man behöver. För priset tog hon den dagen jag var tvungen att lämna rummet för en minut. När jag kom tillbaka satt hon på min stol och tittade fundersamt på bildskärmen ..

.. och undrade vad i hela fridens namn det var för nöje med att sitta just där!

AB, AB