Den
här dyrgripen köpte jag inte när vi besökte Antikmässan förra veckan. Det var
ett svårt beslut som jag fortfarande inte är riktigt bekväm med, men när Maken
avrådde mig med orden - du kommer att
tänka på Annie Lööf varje dag när du ser den – kom jag liksom av mig.
Varför
skulle jag tänka på Annie Lööf? Den här välkomnande hårdingen är ju inte ens
rödhårig?
Men den liknar Stefan Löfven! –
svarade Maken självbelåtet. Ser du inte
hur inbjudande han lockar in motståndaren för att sedan flå pälsen av den.
Trots
att jag inte riktigt såg det han såg, blev jag så avskräckt av bilden han målade upp att jag inte ens frågade efter priset.
Något som jag fortfarande grämer mig
över. Men å andra sidan så var tanken på att, flera gånger dagligen, se Stefan Löfven utanför dörren, symboliserande den bedrövligt låga utbildningsnivån hos regeringens ministrar
inte särskilt lockande den heller.
Jag
kompensationsköpte den här i stället ..
.. en gammal
hederlig telefon med fingerskiva som jag kan ha i mitt arbetsrum i stället för
den fula väggvarianten som finns där nu. Den fungerar så till vida att den går
att ringa till och till skillnad från alla våra andra telefoner så ylar inte
Rackarkotten när den ringer – men tyvärr så är det meningslöst att svara. Den
som ringer hör visserligen vad jag säger, men i min lur är det öronbedövande
tyst.
Tills vidare får den symbolisera hur jag upplever sociala medier just nu - platsen där ekot av den egna rösten är mer värt än ett störande ovälkommet svar.
Nu
gäller det att finkamma loppisarna i närområdet efter en reservtelefon som
fungerar så att jag kan reparera min alldeles egna dyrgrip. Om jag inte hittar
en röd tvilling som fungerar, för då åker dyrgripen upp på vinden som reservare
i stället.
