Råttorna lämnar det sjunkande skeppet?

”För 14 år sedan var bara var tionde kommunal topptjänsteman kvinna. Nu är de fyra av tio”, rapporterar Dagens Samhälle, i en stängd artikel, men av det jag kan läsa i Expressens korta notis verkar det som om ordföranden i Kommundirektörsföreningen ser det som något mycket positivt.

(”Kommundirektörsföreningen”! Vad sjutton är det förresten? Vad fyller en kommundirektörsförening för funktion? Vad kostar det, och vilka är det som betalar?)

Samtidigt som kvinnorna klättrar på karriärstegen inom kommunerna händer något annat – kommunernas ekonomi ligger på konkursnivå, skatterna höjs och besparingar görs inom områden som redan har brister pga av tidigare besparingar.

De kvarvarande männen ryter ifrån .. Vi har de högsta skatterna men den sämsta servicen. Och det kan man inte påstå är jämlikt. Vi har de högsta skatterna men den sämsta servicen. Vi vill skicka våra fakturor för flyktingmottagandet till staten. De måste ta detta. Alla kostnaderna hamnar på kommunerna. Vi har aldrig haft så låg arbetslöshet i kommunen bland inrikes födda, ändå går vi på knäna, och förklaringen är att vi heller aldrig haft så hög arbetslöshet bland utrikes födda.  Och de hamnar i försörjningsstöd, vilket numera i praktiken är en livslång försörjning för många.

Våra kommuner drar åt svångremmen och hankar sig fram på lånade pengar och checkkrediter!

Men Stefan Löfven lovar att det kommer mera pengar. 

Han kan inte bara säga NÄR, och då kanske vän av ordning undrar om det är i egenskap av statsminister han lovar eller som partiledare för Socialdemokraterna eller rent av som privatperson? Numera är det ju inte bara Miljöpartiet som unnar sig lyxen att både vara regeringsparti OCH oppositionsparti.

Om jag var kommunpolitiker skulle jag inte tro så där väldigt mycket på Stefan Löfvens löften. Han har lovat förr. En handlingskraftig regering till exempel, och på partikongressen 2013 lanserade Stefan Löfven det storstilade löftet: ”Vi ska nå lägst arbetslöshet i EU. Det är det förpliktigande delmålet, men vi ska åt full sysselsättning. Det mina vänner, det är socialdemokratisk politik.”

Nu har Sverige slagit ett nytt rekord i statistiken över arbetslösheten – vi har den fjärde HÖGSTA arbetslösheten i Europa och kanske till och med kan få en medaljplats innan 2022.

Jag vet inte om löftet var ett regeringslöfte eller sosselöfte, men det är Stefan Löfven som suttit på styråran de senaste fem åren och enligt Magdalena Andersson var löftet väldigt lyckat i alla fall – ”Att ha det målet under förra mandatperioden det var ju liksom en bra, det var en bra styråra för politiken”.

Stefan Löfven själv är barnsligt förtjust i liknelsen med styråran i september 2015, när Sverigedemokraterna förklarade att de hade för avsikt att fälla hans regeringsbudget, deklarerade han att "Det är vi som sitter på styråran och vi avgör när debatten är avslutad" och redan då tvivlade jag på att fartyget överhuvudtaget skulle vara sjödugligt. I dag vet vi fortfarande inte åt vilket håll skutan är på väg och sett ur det perspektivet framgår det ökande antalet kvinnliga kommunala topptjänstemännen i ett helt annat ljus.

Männen har bemannat livbåtarna och lämnar det sjunkande skeppet och kvinnorna får rodda det hela så gott de kan, förmodligen till en betydligt lägre lön.

Jag lyssnade på sossarnas partisekreterare, Lena Rådström Baastad i P1:s Studio Ett i dag. Hon var väldigt tydlig med att Socialdemokraterna ”fortsatt ska bygga Sverige starkare”, ska ”ta krafttag mot kriminaliteten” och som vanligt ”står upp MOT de demokratiska värdena”. Det sista var så viktigt att poängtera att hon sa det två gånger.

Det kändes liiite obehagligt, faktiskt.

För jag antar att hon sa det som representant för Socialdemokraterna och inte som privatperson, även om hon också hävdade att det var helt möjligt att stå på två ben samtidigt.

Jag misstänker att Stefan Löfvens styråra styr mer mot botten än framåt.

Din personliga integritet, börjar och slutar den vid din nakna kropp?

Ja, enligt JÖK-regeringen så är det så. Åtminstone om du fötts med eller drabbats av ett funktionshinder som medför att du behöver hjälp och stöd för att kunna leva ett så normalt och meningsfullt liv som möjligt.

Regeringen har under en lång tid brottats med den svåra frågan om rätten till andning och sondmatning – dvs rätten till liv – ska räknas som ett ”grundläggande behov” eller ses som sjukvård eller föräldraansvar.

Det har tydligen varit en hård nöt att knäcka. MÅSTE verkligen alla andas hela tiden, om det samtidigt kostar samhället en massa pengar som kan användas till andra, viktigare, saker? Är det VERKLIGEN rimligt att ge den som inte kan äta möjlighet att överleva med sondmatning, flera gånger varje dag?

Nu har man kommit fram till att det är rimligt att ge svårt funktionshindrade barn hjälp att överleva – alternativet var för magstarkt även för en regering som vid varje konjunkturnedgång skickar ut en försöksballong om dödshjälp. Men i ärlighetens namn ska det väl nämnas att det då mest handlar om de ”tärande pensionärerna” som envisas med att leva alldeles för länge.

Men pengar är pengar och en regering siktar alltid på att bli omvald och sett ur det perspektivet är funktionshindrade, sjuka eller dementa äldre inte en väljargrupp som prioriteras. Det vete sjutton om de ens röstar? De som mot alla odds håller dem vid liv orkar väl inte heller släpa sig till valurnorna vart fjärde år eller i händelse av nyval?

Då är det väl bättre att satsa på andra, starkare och mer röststarka grupper som lätt kan fångas in med hjälp av diverse föreningsbidrag eller andra förmåner?

Men nu är det så illa att LSS-reformen, lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade, är precis det den heter – en lag. När nu regeringen faller för opinionstrycket och godkänner andningshjälp och sondmatning som en grundläggande rättighet så måste lagen ändras på något finurligt sätt så att det hela går ihop sig ekonomiskt och tillgången till personlig assistans även i fortsättningen begränsas.

Det är här den personliga integriteten kommer in.

För dig kanske din personliga integritet innebär mer än beröring med din nakna kropp? Du kanske till och med kan se det som integritetskränkande om någon vill begränsa din rätt till att vistas utanför din bostad och umgås med vem du vill?

Vad är privat och av integritetskänslig karaktär i ditt liv?

Din rätt att kommunicera med andra? Klä dig som du vill? Få möjlighet att uttrycka dig kreativt? Vara delaktig i vad du äter, och när? Röra dig fritt i samhället som alla andra, tillsammans med alla andra?

I den händelse att du skulle få ett funktionshinder, är du då så förmäten att du anser att valet av vem som får hantera din påklädda kropp, bestämma vem du är, får tillträde till ditt hem, till dina tillhörigheter och ditt liv är av privat och integritetsnära natur?

Socialdemokraternas fiffiga lösning på problemet med det nya grundläggande behovet av andning och näringstillförsel är att koncentrera sig på din och andras personliga integritet genom att begränsa den till våra nakna kroppar!!

En liiiiten lagändring* och – vips – så måste du umgås naken med din personliga assistent för att det ska räknas som ett grundläggande behov.

Ett genidrag som – om det går igenom i riksdagen – ger Försäkringskassan möjlighet att nästan helt utplåna hela LSS-reformen och förvandla den till den nya integritetskränkande och avhumaniserade ”hjälp” som den tidigare så uppskattade hemtjänsten nu förvandlas till.

Eller så reduceras den personliga assistansen till sk ”enkla jobb” för dem som det inte går att placera någon annanstans. Hur det nu går ihop med orden ”välfärd”, ”trygghet”, ”privat” och ”integritet”?

OM den här lagändringen går igenom så rekommenderar jag varmt alla att ta det försiktigt i trafiken, sälj helst bilen, motorcykeln och motorsågen, dyk inte i okända vatten eller, för säkerhets skull, undvik att bada utomhus helt och hållet, ha alltid broddar på skorna, även sommartid, för att undvika fallolyckor med skallskador, håll dina värdeföremål fullt synliga och åtkomliga för att inte riskera misshandelsskador vid rån och använd hemliga kodord för dina vänner så du inte öppnar dörren för fel person.

För det är faktiskt så att vi alla inte bara kan bli anhöriga eller föräldrar till ett funktionshindrat barn eller vuxen, utan också ständigt lever med risken att drabbas av en olyckshändelse som kan medföra att vi tvingas umgås nakna för att få den privata och integritetsnära hjälp som kan ge oss ett fortsatt liv som är värt att leva.

"Artikel 12 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna: Personlig integritet är ett rättsligt begrepp. Den är skyddad genom lag och kränkning av den ses således som ett brott".

"Integritet (rättighet) – rätten för varje människa att få sin egenart och inre sfär respekterad och inte utsättas för störande ingrepp".

”Ingen får utsättas för godtyckligt ingripande i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens och inte heller för angrepp på sin heder eller sitt anseende. Var och en har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden och angrepp.”

Glöm det!

I det svenska JÖK-boet är den personliga integriteten begränsad till beröring av din hud. All annan hantering och beröring av din kropp är helt ok och kan utföras av vem som helst, när som helst utan att din personliga integritet kan kränkas?  

Men bara om du har ett funktionshinder, för oss NORMALA gäller fortfarande de gamla reglerna – du bestämmer själv över din kropp och ditt liv.  

*… enligt regeringens förslag till ny skrivning i lagtexten ska ett behov, för att anses vara grundläggande, vara ”av mycket *privat och integritetskänslig karaktär”. I praktiken innebär det att endast vissa moment, exempelvis i personlig hygien, räknas med och kan utgöra skäl för rätt till assistansersättning. De enda behov som enligt regeringens förslag undantas från detta krav är andning och sondmatning.

Alla ser, men ingen säger något.

När jag läser om paniken efter de senaste opinionsmätningarna kommer jag av någon anledning att tänka på ett tillfälle när jag och min bästa vän, tillsammans med ett större sällskap, befann oss på ett av dåtidens populäraste näringsställen i huvudstaden.

När kvällen började bli sen reste sig min väninna för att uppsöka ”Damernas” som låg i andra änden av lokalen. Hon var väldigt vacker, blond, kvinnlig och lagom kurvig, vilket gjorde att hon väckte en del uppmärksamhet där hon trängde sig fram. Men även fast hon var van märkte hon att intresset steg när hon återvände till oss.

Det gick liksom ett sus genom gästhavet?

Inte förrän hon skulle ordna till kjolen för att sätta sig till bords märkte hon att den av misstag blivit instoppad innanför trosorna efter toalettbesöket.

Hon rodnade, dolde ansiktet och dog tusen dödar och eftersom hon var en betydligt blygare och känsligare person än jag så ville hon bara bort och hem. Helst utan att behöva lämna bordet. ALLA såg, men ingen sa något? Det återkom hon till, trots att vi försökte övertyga henne om att misstaget förmodligen bara förgyllde kvällen för de flesta, inte var hela världen och redan glömt om en kvart.

Det är väl ungefär där som Socialdemokraterna befinner sig nu? Bakom den gamla, förr så respekterade, partisymbolen, de stolt vajande röda fanorna och de vackra orden om solidaritet, värdegrund, välfärd, omsorg, den gode arbetaren och allas lika värde ser nu alla tomheten, folkföraktet, oförmågan och maktbegäret. Baksidan är så att säga förödmjukande synligt för alla som gör sig besväret att se.

Men ingen säger någonting?

Hittills har Socialdemokraternas taktik varit att rasist- och fasciststämpla alla som pekat på problemen med så stor invandring på så kort tid. De som sagt att vi faktiskt tar emot fler patienter än sjuksköterskor i en sjukvård som inte är dimensionerad för så många, har föraktfullt avfärdats som främlingsfientliga Sverigedemokrater. De som oroat sig för lärarnas, och sina barns, utsatta situation i klasser där många elever är både äldre och mer aggressiva än vad de är utbildade för att klara av har avfärdats som främlingsfientliga Sverigedemokrater.

När det handlar om det ökande antalet kvinnor som anmäler våldtäkter påstås det handla om en ökad anmälningsbenägenhet, som bara är bra eftersom den vilar på en socialdemokratisk grund av trygghet där kvinnor faktiskt får och kan anmäla och tas på allvar – trots att väldigt få anmälningar går till åtal eller ens utreds. De som har något att invända mot den slutsatsen och pekar på en ålderdomlig kvinnosyn som våra nya medborgare fostrats i och medfört i bagaget avfärdas som främlingsfientliga Sverigedemokrater.

Äldre, som i hela sina liv levt i tron att det sociala socialdemokratiska välfärdskontraktet skulle ge utdelning i form av en värdig ålderdom, upptäcker i livets elfte timme att allt de betalat för och trott på, plötsligt har upphört att gälla. I stället för den omsorg som alltid framstått som självklar väntar något som i stället för omsorg mer framstår som ”enkla jobb” för att hyfsa till arbetslöshetsstatistiken.

I vår familj väntar en anhörig just nu på döden i en säng på en vårdavdelning i en kö till palliativ vård. Personalen är som alltid fantastisk men kan inte dölja den stress som detta kösystem innebär och jag kan inte låta bli att se det som sker som passiv dödshjälp för att frigöra en säng till någon som behöver den bättre. Det är logisk, någon måste dö för att någon ska hinna dö i samma säng medan någon annan kan överleva i den säng som blivit ledig. Logiskt, men tungt för de anhöriga.

Socialdemokraterna menar att äldrevården belastas av att de som föddes på 30-, 40- och 50-talet inte har det goda omdömet att dö tillräckligt fort. Det borde inte ha kommit som en överraskning, men vi kanske inte ska begära så mycket? Men om någon skulle våga antyda att situationen inte blivit bättre av att andelen invandrade äldre också ökat mer än andelen kompetent omsorgspersonal skulle det förnekas och påstående skulle tas som ett bevis det fördärvliga inflytandet från .. ja, vi vet vilka, eller hur?

Situationen är under kontroll, sägs det. Vi är världsledande inom vård och omsorg och om någon påstår något annat .. så vet vi vilken slags människa det är?

Kriminella gäng, rån, sprängningar, skjutningar, stöld, inbrott, misshandel, narkotikahandel, bil- och fastighetsbränder det har ju alltid funnits trots att det varken är ok eller acceptabelt. Men med bättre kontakt med polisen, mer bidrag till ungdomsverksamhet ska utmaningarna i ”de socioekonomiskt utsatta områdena” lösas till allas belåtenhet utan att någon särskild grupp ska behöva drabbas av de integritetskränkande åtgärder som förespråkas av människor som regeringspartierna djupt föraktar. Det vill säga, de som tillhör den obildade skara som överhuvudtaget inte hade haft rösträtt om vi bekänt oss till samma tvingande solidaritet som Ylva Johansson förespråkar i EU:s arbete med invandringsfrågor.

Men plötsligt är det så många som omyndigförklarats och schasats iväg till Sverigedemokrater att partiet snart är större än de enormt stora och maktfullkomliga Socialdemokraterna?

Hur kan det komma sig?

Det som fortfarande håller sossarna över ytan är den nysvenska väljarskaran som ser resterna av folkhemmets fördelar som självklara och ännu inte insett att det bara är en tidsfråga innan ransoneringarna även drabbar dem.

Då dyker det upp ett nytt parti som vänder sig till Socialdemokraternas livboj, nu när ”arbetarna” sviker.

Ett parti som förmodligen inte kommer att synas i opinionsmätningarna förrän på valdagen, eftersom majoriteten av väljarna inte talar det språk som frågan ställs på, eller som väljer att rösta som ”gruppen” beslutar.

Ett parti som gissningsvis har en lika stor och lika tyst väljargrupp som Sverigedemokraterna hade när de första gången valdes in i riksdagen.

Alla som vill ser det, men det är ytterst få som säger något.

Hon (S)om ”vet hur man vinner val”.

Lena Rådström Baastad, Mona Sahlins gamla kompis, valdes till Socialdemokraternas nya partisekreterare efter Carin Jämtin eftersom hon, enligt Stefan Löfven, visste hur man gjorde för att vinna val.

Något som hon berömde sig själv för, efter att hon tackat ja till det nya jobbet – ”Jag är van att vinna val och det planerar jag att fortsätta göra i den här rollen”.

Det var ju faktiskt någon form av sanning. Aldrig tidigare hade Socialdemokraterna ”vunnit” så förkrossande stort i Örebro, som i valet 2010 då Lena Rådström Baastad och Mona Sahlin höll valskola, delade ut valsedlar .. enbart sossarnas, naturligtvis - och följde de utlandsfödda Vivallaborna ända fram ”till det tält sossarna slagit upp och där de sedan hjälpte dem att rösta i förtid”.

Resultatet blev så lysande att Örebro kommun tvingades göra om sitt kommunval. Så visst vet Lena Rådström Baastad hur och, framför allt, vad man måste göra för att vinna val.

Nu läser jag en debattartikel av valvinnaren själv som förmodligen tror att hon lägger grunden till en framtida valvinst genom att utmåla Sverigedemokraterna som ett arbetarfientligt parti, som inte accepterar att bara partitrogna – sossar, naturligtvis - fackanslutna kan utses till skyddsombud, och Moderaterna till arbetsgivarnas lakejer som skapat en gräddfil för högutbildad arbetskraft, något som ”stänger ute arbetslösa i Sverige från jobb och försvårar integrationen av de nya svenskar som kommit till landet de senaste åren”.

Det resonemanget får mig osökt att tänka på alla som hävdar att det enda som kan rädda välfärden är en ökad invandring som på sikt kan ge oss tillräckligt många händer i vården och omsorgen.

Det är ju också någon slags sanning. Om vi bortser från att de nyanlända inte bara är blivande sjuksköterskor och läkare utan också består av patienter och andra vård- och omsorgsbehövande.

Eller patientskapande gängkriminella?

Jag undrar om det finns någon statistik över hur många det är i förhållande till dem som faktiskt kommer att arbeta inom vård och omsorg? Går det ungefär på ett ut, tar vi emot fler patienter än personal eller ligger vi rent av på plus på vård- och omsorgssidan?

Men det är klart, en sådan statistik vinner man inga val på och statistikerna på SCB är väl fullt upptagna med viktigare utredningar, som till exempel hur mycket sex vi har, när, var, hur, med vem och varför.

Men om jag tolkar Lena Rådström Baastad rätt så vill hon vill hon ändra reglerna för arbetskraftsinvandring så färdigutbildade läkare och sjuksköterskor inte längre kan släppas in i landet hur som helst, eftersom vi kan utbilda och integrera de som redan passerat landets gränser och behöver ”enkla jobb”.

Redan nu har många ”nya svenskar” tvingats in i det superenkla jobbet som hemtjänstpersonal, där de varken behöver kunna språket, läsa instruktioner eller ha någon som helst vårdutbildning. Eftersom vi just nu har en äldre anhörig som har den förmånen, är det en erfarenhet som får åtminstone mig att bestämma mig för att hellre dö i nöd och armod bakom låsta dörrar än med hjälp av hemtjänst eller annan äldrevård.

”S har tappat kontrollen” ..

.. sa Ulf Kristersson i gårdagens riksdagsdebatt och är det något som jag känner ren och skär fasa för så är det just det – att förlora kontrollen.

Jag är alltså ett kontrollfreak. Det är därför som jag passar så dåligt in i gruppsammanhang som kräver att alla går i takt – politik, föreningar, demonstration/manifestationer, religioner och alla andra sammanhang där jag förväntas nöja mig med en enda åsikt.

Det finns ju alltid fler sidor att ta hänsyn till oavsett vad åsikten eller problemet är, det är min fasta åsikt och ”den andra åsikten” är ju nästan den allra viktigaste om du vill ha kontroll över att din egen håller måttet.

Innan internet var jag, i mitt ihärdiga sökande efter alla olika sanningar som kunde ge mig ett eget svar, en så trägen gäst på biblioteket att de frågade om jag ville börja arbeta där. Vilket jag gjorde under ett antal år då jag till och med fick betalt för att göra det jag gärna gjort alldeles gratis.

Men att vara ett kontrollfreak är också en börda och en förbannelse. Varje problem som kommer i min väg kastar jag mig över lika entusiastiskt som en hund som finner ett lagom ankommet ben. Oavsett vem det gäller och vare sig vederbörande vill det eller inte.

Det finns alltid någon form av lösning eller svar, även om det inte alltid är det du vill ha, eller hur? Jag utkämpar gärna andras strider även om det innebär timslånga kontakter med myndigheter eller obegripliga blanketter. Rätt ska vara rätt och skam den som ger sig.

Men en del människor vill ha sina problem kvar som en del av sin identitet, har jag märkt. Då är en sådan person som jag inte särskilt populär. Andra blir så lyckliga över att få lämna över ansvaret att de sedan förväntar sig att den hjälpsamheten ska vara livsvarig och alltid tillgänglig. Något som ibland skapat egna problem som jag därmed också måste finna en lösning på.

Men vad är motsvarigheten till kontrollfreak? Vad kallar man dem som ignorerar problemen eller lägger över dem på andra?

I dag har jag läst igenom vad jag skrivit under etiketten ”asyl och migration” under åren 2014 och 2015.

Det är något som är avgörande fel, tänker jag efter ett tag. Här sitter jag, en kvinna som passerat bäst-före-datum, mitt i spenaten långt från storstadens stora tänkare och skriver om det som fyra, fem år senare(!) tas upp i Sveriges Riksdag som ”oväntade” problem som de flesta inte verkar veta hur de har uppstått.

Hur är det möjligt?

Den 6 november 2014 skrev jag .. Tystnad - det fulländade uttrycket för förakt. En del kommuner ökar sin befolkningsmängd upp till 25% på mycket, mycket kort tid och även om det medföljer ett visst statligt stöd så ställer det också stora krav på kommunen i form av vård, skola och omsorg.

I en del kommuner kan vi redan se hur problemen kommer att lösas. Varje kommun har X antal skattekronor att fördela när det gäller kommuninvånarnas behov och med en så kraftig ökning av antalet arbetslösa, hjälpbehövande familjer och enskilda individer så krävs det besparingar. Särskilt i kommuner där antalet äldre stadigt stiger och antalet arbetstillfällen stadigt sjunker, och knappast lär stiga med dagens politik.

Besparingar som först kommer att slå mot de svagaste och mest kostsamma i samhället. [….] och så radar jag upp de som offras först för att rädda ansiktet på de ansvariga och avslutar med .. Stefan Löfven brukar producera vad han kallar win-win-lösningar .. men om han inte bryter tystnaden och presenterar en konstruktiv lösning av den situation som fler och fler kommuner befinner sig i så hamnar vi i stället i en olösligt lose-lose-situation där alla är förlorare. Alla!

Det samma gäller oppositionens samtliga politiska partier som står och köar för att komma till makten ... säg något, gör något, visa lite handlingskraft, initiativ, mod eller vad som helst som visar att ni har en aning om vart vi är på väg.

Den 11 november 2014:

"Svensk invandringspolitik är som att lämna kreditkortet i baren och säga; "Fria drinkar till alla!" och bli överraskad av notan", var det någon som skrev i ett tweet på #svpol.

Eftersom vi inte har någon integrations- eller invandringspolitik och inte heller har någon debatt eller övergripande plan när det gäller våra öppna hjärtan och fria invandring, så kändes ovanstående uttalande som ett genialiskt, ekonomiskt insiktsfullt uttalande och en frisk fläkt i ett annars totalt mörker.

[ ….]

Är Sveriges ekonomiska framförhållning inte mer värd än fria drinkar i baren, en sen kväll när tankeförmågan begränsar sig till vem som är lättast att övertala till att bli nattens samarbetspartner?

Notan? Den är det Någon Annan som betalar.

11 oktober 2015

Mannen som gav nånannanismen en minister. Ledarskap, utan det kan ingenting fungera. Samordning, struktur och organisation, det är vi bra på i Sverige, sa Morgan Johansson, vår migrationsminister. Men då menade han nog att Nånannan var bra på det, eftersom det råder en skriande brist på ledarskap, struktur, ordning och en samordnande, ansvarstagande organisation.

[….]

Vad gör vår statsminister, mer än att sitta på kammaren och vänta på att Europas övriga ledare ska lösa problemet åt honom?

Jo, han kallar till pressträff/nationell samling, för att informera om att .. ”Flyktingsituationen kräver en kraftsamling för att skapa de jobb, bostäder, utbildningsmöjligheter och den samhällsgemenskap som krävs, så att vi alla, oavsett var vi kommer ifrån, kan fortsätta bygga ett Sverige som är starkt tillsammans”.

[….]

Statsminister Stefan Löfven saknar inte bara en plan, han verkar också vara av den bestämda åsikten att detta inte är hans ansvarsområde utan någon annans .. myndigheter, företag, fackliga organisationer, civilsamhället och andra aktörer .. och ger därmed Nånannanismen en alldeles egen minister.

Nånannanministern?

13 november 2015

Förståndet har sina gränser, endast dumheten är gränslös. Jag har verkligen försökt att inte ifrågasätta förståndet hos våra folkvalda, men nu börjar det bli svårt. En sak verkar de i alla fall förstå och det är att läget är ohållbart, men se´n tar det slut.

Statsministern lämnar över till EU:s medlemsländer som tackar sin himmelske skapare för Sverige, medan de bygger stängsel längs sina gränser och hoppas att Löfven inte ska fatta att han står ensam i kylan förrän det är för sent.

[….]

Det som händer i landet drabbar ALLA som bor i det, på ett eller annat sätt. Oavsett om du kom i går eller föddes här för 90 år sedan. Oavsett kön, ålder, sexuell tillhörighet eller etniskt ursprung.

ALLA! Förr eller senare ..

Det blir inte värdigare eller människovärdigare för att vi blir fler och fler som ska försörjas av färre och färre, välfärdsnätet stormaskigare och svåråtkomligare medan landet blir mer och mer skuldsatt.

Ett gränslöst välmenande land styrt av försiktiga, fega, handlingsförlamade människor utan förstånd?

Vi har ett oändligt antal människor, furstligt avlönade och med en enda uppgift – se till att Sverige fungerar. Vad gör de hela dagarna? Hur ser de på det uppdrag som de fått av väljarna – svenska folket? Det är en fråga som jag ställde redan i mars 2016 - "Vad f*n har vi regering och riksdag till?":

När jag läser vad jag skrivit kan jag inte se att någon ansträngt sig särskilt för att åstadkomma någon som helst förändring de senaste 4-5 åren. Det är nästan ofattbart. Det jag skrev då hade jag lika gärna kunnat skriva i dag!

Därför så har jag inga problem med att förstå varför Sverigedemokraterna växer i opinionsmätningarna. De är ju det enda oprövade alternativet som finns kvar, det sista hoppet, för människor som förlorat förtroendet för dem som blinda och döva bortsett från, eller blundat för, det som varit uppenbart för de flesta som lever i den verkliga verkligheten.

Har Miljöpartiet lyckats ”krossa det socialdemokratiska maktmonopolet”?

Jag genomled partiledardebatten i går. Det var en deprimerande upplevelse att se resultatet av förra årets val. Om detta är det bästa som Sverige har att erbjuda ser det i sanning illa ut för landet.

Vår stackars statsminister mådde verkligen inte bra, priset för statsministerposten verkar ha varit högre än han tänkt sig? Jag förstår hans vånda, Per Bolund visade sig vara den perfekta matchen till det kvinnliga språkröret/vice statsministern Isabella Lövin med samma orubbliga, enögda längtan efter tvingande solidaritet och samma förkärlek för rejäla stenar.

Men ett mål verkar Miljöpartiet nu vara nära att gå i mål med, det måste jag ge dem.

I mars 2010 publicerade Fokus en intervju med det dåvarande språkröret Maria Wetterstrand där hon förbluffande ärligt och uppriktigt berättade om sitt första intryck av Socialdemokraterna ..  "Jag blev extremt provocerad, kan jag säga".

 [….] Jag skulle inte säga att jag var naiv. Jag bara konstaterade hur det var när jag kom dit. För första gången fick jag en bild av socialdemokraterna. Och den kanske var värre än jag förväntade mig.

[….]Jag hade ingen aning då om hur socialdemokrater beter sig när de vill få som de vill. De gjorde klart för oss att de minsann hade möjlighet att se till att vi inte skulle få inflytande i någon kommun i Sverige om vi inte gjorde som de ville. Det var väldigt intressant, de betedde sig helt enkelt förbannat oförskämt och arrogant.

Journalisten hänvisar till två tidigare uttalanden från Maria Wetterstrand, ”Det viktigaste är att vi bryter det socialdemokratiska maktmonopolet!” och ”Krossa det socialdemokratiska maktmonopolet? Det är ju det vi håller på med!”, och drar följande slutsats .. Det var ett helt annat Sverige hon tycktes se framför sig. Ett Sverige som inte styrs av socialdemokrater primärt. Det var ett av hennes viktigaste mål. Det var vad strategin på sikt handlade om. Alldeles som om socialdemokratin närde en orm vid sin barm.

”Det viktigaste är att vi bryter det socialdemokratiska maktmonopolet!” och ”Krossa det socialdemokratiska maktmonopolet” .. det är ju exakt det som Miljöpartiet håller på att lyckas med just nu! Kanske till och med redan har lyckats med, med hjälp av Annie Lööf?

Var det vi såg i går och upplevde som segt, tråkigt och innehållslöst egentligen den dramatiska slutfinalen för ”ett förbannat oförskämt och arrogant” parti som varit Sveriges största och maktfullkomligaste i mer än 70 år?

I så fall lyfter jag på hatten för Miljöpartiet .. GRATTIS!! Bra jobbat på så kort tid.

Jordens undergång!

Det är alldeles för många som mår dåligt nu. Barn som har ångest för att inte få leva hela sina liv innan jorden går under. Vuxna som har ångest för sina barns framtid. Människor som känner skräck för att samhället har förvandlats till en farlig plats där kriminella i princip kan få göra vad som helst när som helst. Äldre som ser äldrevårdens fasor komma närmare och närmare utan hopp och alternativ. Sjuka som inte har en aning om hur de ska överleva när Försäkringskassan tagit sin hand från dem och anhöriga till alla tidigare nämnda som inser att hela ansvarsbördan förr eller senare kommer att hamna hos dem.

Det är inte direkt ett muntert, hoppfullt och glatt samhällsklimat vi har.

Då kanske det kan vara på sin plats att berätta om en vän, en av de få som jag litar obetingat på och tycker väldigt, väldigt mycket om, som redan för länge sedan fann ett botemedel mot undergångsångest.

Innan Greta ens var påtänkt, innan klimat-, miljö- och konsumtionsångesten spred sig som en vaccinlös pandemi över världen och långt före den Tvingande Solidariteten som nu ersatt begreppet Folkhemmet, började barnen till denna fantastiska mamma grubbla över jordens undergång.

Särskilt hotande kändes den dagen före julaftonen. Den magiska kvällen när allt var färdigt och julklappar, julmat, julgodis och julkakor nääästan fanns inom räckhåll.

Men .. TÄNK, OM JORDEN GÅR UNDER I NATT??

Vad gör då en ensamstående utarbetad och trött mamma med fem speedade uppskrämda barn och fem par förhoppningsfulla ögon dagen före julaftonen?

Just den här mamman lade grunden till en framtida familjetradition och öppnade för en ny helgdag .. Firandet av Jordens Undergång.

Bara för säkerhets skull ..

Finns det någonting som jag är avundsjuk på så är det detta traditionella firande av Jordens Undergång den 23:e december varje år. En kväll där barnen infinner sig mangrant, numera med respektive, och samlas runt julmaten, skålar, festar och skrattar till långt in på småtimmarna, utan en tanke på morgondagen.

Något som helt klart överträffar mitt eget totala sammanbrott på kvällen den 23:e december, efter att ha utfört mina egna julförpliktelser.

Det är nog bra med ångest och panik när det gäller mycket av det som händer .. och framför allt INTE händer just nu. Men jag önskar att någon ansvarsfull person kunde ansvarsbefria oss och vika en enda dag på året till att bejaka paniken och ångesten och fira Jordens Undergång på samma hämningslösa sätt som den här lilla fantastiska familjen.

Tänk vad bra vi skulle må om vi gemensamt kunde tillåta oss det, en enda kväll om året. Kanske kunde vi till och med få lite inspiration till att hitta nya framgångsrika lösningar för att inte missa nästa års Undergångsfirande.

Ylva Johansson sätter ord på socialdemokraternas politik.

Vad är egentligen målet med Socialdemokraternas politik? Det har jag funderat mycket på under de senaste 5 åren.

Vad vill Socialdemokraterna? Vad är meningen? Och om det finns någon, hur ska de göra för att nå den?

Vad finns det som inte är förhandlingsbart eller till salu när det gäller Makten och den heliga Statsministerposten? Inte mycket, har vi fått veta efter både DÖ- och JÖK-överenskommelser.

Inte ens det som sossarna genom tiderna har påstått sig värna om .. Samhällskontraktet som vi betalar för att kunna skydda och värna de sjuka, äldsta, svagaste och mest utsatta .. har varit befriat från kohandel när valresultaten dalat och makten nästan har varit utom räckhåll.

Är det bara Makten för maktens egen skull som driver partiet? Eller finns det något annat mål som jag inte ser?

I går fick jag svaret från Ylva Johansson. Hon upprepade det gång på gång under stigande förtjusning - ”Tvingande Solidaritet” – det är målet, meningen och medlet för Socialdemokraterna.

Halleluja .. där och då tändes det verkligen ett ljus.

Som vanligt känns det självklart när du vet svaret. Tvingande Solidaritet är ju precis det som dödat samhällsdebatten och format det svenska samhället under de senaste årens sossestyre. Tvingande solidaritet är ju också kittet som håller samman Centern och Miljöpartiet, och även Vänstern, med Socialdemokraterna.

Ja till och med Svenska Kyrkan har ju anammat Socialdemokraternas mantra Tvingande Solidaritet i sitt förhållande till andra religioner, även om solidariteten med vissa känns mer frivilliga och olämpliga för offentliga samtal.

Men nu vet vi i alla fall vad vi får om vi röstar på Socialdemokraterna eller något av deras lydpartier – Tvingande Solidaritet, med dem eller det som för ögonblicket känns gynnsammast för ett socialdemokratiskt maktinnehav.

Tack Ylva Johansson!