onsdag 13 februari 2019

När social medier blir hela livet ..


 .. verkar det som om många helt förlorar förmågan att förhålla sig till andra människor på ett anständigt och begripligt sätt?

Som vanligt är det inte de stora frågorna och motgångarna som knäcker dig, utan de små, upprepade och irriterande bagatellerna som får dig på fall.

Som den gången när livet varit outsägligt jävligt att leva under en längre tid och jag höll mig uppe en hel arbetsdag enbart med hjälp av bilden av det ljuvliga, varma och väldoftande bad jag skulle unna mig när jag kom hem. När badkaret äntligen var fyllt till brädden och jag själv på väg i, var insikten om att varmvattenberedaren tydligen dragit sin sista suck, det som slutligen knäckte mig och gav mig mitt livs första och enda panikångestattack.

När jag äntligen fick luft grät jag hysteriskt medan Maken lika hysteriskt kokade vatten på spisen som han kunde fylla upp badkaret med.

Jag fick mitt bad och lärde mig också var gränsen går för vad jag står ut med.

En sådan gräns passerade jag nästan förra veckan. I och för sig har jag rört mig på gränsen under en längre tid då jag följt diverse åsiktsprofeter på twitter, bloggar och facebook. För det har gått så långt att det inte går att tala om samtal eller diskussioner längre.

Droppen var en bagatell. En passionerad, pensionerad gem-twittrare från vänster som ständigt verkar vara aktiv och uppkopplad fick ögonen på en annan pensionär med diabetes som haft oturen att hamna på ett äldreboende, mentalt helt frisk men amputerad och rullstolsburen.

Pensionär 1 grupp-HATAR högern, rasister, kapitalister, sverigedemokrater och alla som har en avvikande åsikt.

Pensionär 2 solo-HATAR den mat han serveras morgon, middag och kväll, vantrivs med sitt liv och förtvivlar över den situation han befinner sig i.

Båda retweetar allt som de tycker att deras läsare bör läsa och törstar uppenbarligen efter gemenskap och bekräftelse.

Pensionär 1 verkar vara mer hemma i systemet. Pensionär 2 trevar sig fram så gott det går. 

Så retweetar Pensionär 2 något som en av gem-vänsterns alla FIENDER tyckt om Pensionär 1 och helvetet bryter lös. Hela hatgruppen går till anfall mot en rullstolsburen, isolerad man som söker gemenskap på twitter och mer eller mindre KRÄVER att den livlinan ska kapas ..

.. och jag mår så fruktansvärt illa och känner att jag befinner mig i en miljö som är rent av skadlig för min psykiska hälsa.

Jag vill inte ens veta att den finns, än mindre befinna mig i den själv.

Så nu jag har ändrat på en hel del. Som första åtgärd köpte jag ett 1000-bitars pussel av Jan van Haasteren, sedan har jag använt spilltiderna till att påbörja ett alldeles eget text- och bildprojekt som roar mig obeskrivligt, trots att jag tvingats läsa igenom ALLA partiernas partipolitik mer än en gång.



Jag beställde och fick Jeanders bok POLITIK I BILD, något som rekommenderas mer än varmt. 227 sidor med intelligenta, uppiggande satirteckningar, upp till 6 stycken per sida, är nästan en gåva när priset är så lågt som 291 kr inkl frakt. Ni gör er själva en tjänst om ni köper den innan den begränsade upplagan tar slut.

Jag har gått med i ett politiskt parti. Vilket vill jag ha osagt fram till dess jag har bestämt mig för att stanna kvar, men de kontakter jag redan haft känns mänskliga och bra. Nu väntar sega, kanske intressanta, möten och förhoppningsvis spännande samtal vid kaffet efteråt, för jag inser att jag har ett nästan desperat behov av att träffa nya, verkliga människor.

Den här bloggen får finna sig i att vila mellan de tillfällen jag känner tillräckligt med lust eller frustration för att fylla den med innehåll.

Kanske blir det Katten, Naturen, mina Loppisfynd eller Politiken? Det får bli som det blir – verkligheten måste vara viktigare.

I morgon ska jag tillbringa en stor del av dagen bland Stockholmsmässans Antik & Kuriosa-försäljare.

Jag längtar.

onsdag 6 februari 2019

Sådan är Kapitali(s)men …



Otack är den armes lön ..



De e dom rikas paradis men ..



 Ingen hör en fattigs bön.



Det är en underlig tid vi lever i. Socialdemokraterna styr fortfarande landet men med stöd av Centern och Liberalerna som trots att de ingår i regeringens budgetarbete ändå är i opposition mot samma regering som de avsatte efter valet samtidigt som delar av Socialdemokraterna bildar en intern opposition mot sig själva samt spelar under täcket med Vänsterpartiet som de på heder och samvete har lovat att hålla utanför allt inflytande?

När Socialdemokraterna förlorade makten över Stockholms Stad blev Karin Wanngård, finansborgarråd och kommunstyrelsens ordförande i Stockholms kommun från 2014 till 2018, så ledsen att hon kände sig tvingad att låta Stockholms skattebetalare kompensera de två närmaste ”arbetslösa” vännerna med ett ”friår” med 180 500 kr/månaden resp. 148 100 kr/månaden. Plus varsin fallskärm på 3 och 4 miljoner.

Det är rätt skapligt betalt för ingenting.

Förr var det direktörerna, de Rika, som anklagades för att berika sig på arbetarnas slit, i dag är det forna arbetarpartiets företrädare som har händerna djupast i de svagastes och mest utsattas fickor.

Vi får väl gratulera Socialdemokraterna till att de i alla fall lyckats med att utplåna klassklyftan mellan Kapitalister och Kapitali(s)ter?


söndag 3 februari 2019

”Ska vi godta att en statsminister ljuger?” ..


.. den frågan ställde Aron Modig och Tuve Skånberg från KD den 3:e februari 2015 i en debattartikel i DN. Den handlade om Stefan Löfvens löfte att avgå om han inte fick igenom de rödgrönas budget.

Exakt 4 år senare sitter han fortfarande kvar och regerar med ännu en sk alliansbudget. Så det kan bli?

Debattartikeln fick mig att skriva följande blogginlägg ..

Ska vi godta att det är en katt i diskmaskinen??
Det är en sk retorisk fråga, eftersom den på sätt och vis besvarar sig själv. Katten är bevisligen redan på plats i diskmaskinen - men kan det rent praktiskt och faktiskt fungera? Svaret är naturligtvis - nej - det är inte godtagbart att ha en katt i diskmaskinen.

Och trots att det är både dekorativt och vackert, så måste frågan; ska vi godta att det sitter en katt i blomkrukan? - besvaras på samma sätt. Katten finns där, inga tvivel om den saken, men varken vi eller krukväxten mår bra av det.
 En katt i papperskorgen är inte heller särskilt fungerande, så frågan; ska vi godta att det är en katt i papperskorgen? - måste också besvaras med ett bestämt nej.

Aron Modig och Tuve Skånberg från KD kommer med en helt annan fråga - Ska vi godta att en statsminister ljuger?

Det är också en retorisk fråga som de - trots att de vet det självklara svaret - begär att KU ska besvara. Det ska bli spännande att se vad de kommer fram till och hur de formulerar svaret.

Jag har i dag inget minne av att KU överhuvudtaget tog upp frågan, däremot så har jag en ny och dagsaktuell fråga – ska vi godta att våra folkvalda inte vet vad de gör?

2015, samma år som Stefan Löfven lovade att avgå, undertecknade justitieminister Morgan Johansson ett "undantag från kravet på svenskt medborgarskap för innehav av en säkerhetsklassad anställning vid Kriminalvården" som gav en uzbekisk invandrarkvinna en säkerhetsklassad tjänst hos Kriminalvården.

Vad han missade var att kvinnan varken hade arbets- eller uppehållstillstånd

Kriminalvården erkänner att man "inte kontrollerat med Migrationsverket om hen har tillstånd att arbeta i landet. Där har ett misstag begåtts. Vi kommer att förtydliga vår befintliga rekryteringsprocess" - samtidigt som Morgan Johansson som vanligt frånsäger sig allt ansvar eftersom allt är Kriminalvårdens fel och att han själv inte hade en aaaaning om vad han skrev på för fyra år sedan – eftersom han inte fick kännedom om det förrän nu.

Det känns lite osäkert tycker jag, som aldrig i livet skulle sätta mitt namn på något som jag inte noggrant granskat eller läst igenom. Dessutom kan jag inte låta bli att fundera över skälen till att just den här kvinnan behövde ett undantag från kravet på svenskt medborgarskap för innehav av en säkerhetsklassad anställning och över hur många sådan undantag som justitieministern hittills har undertecknat?

Kan vi godta att vi har ministrar som inte vet vad de gör, var de ska befinna sig för att kunna göra det eller varför de gör det när det gäller landets säkerhet? (vilket alltså är en retorisk fråga av samma tyngd som frågan om katten i diskmaskinen.)