torsdag 13 december 2018

Det är surt, sa Stefan Löfven ..


.. om M/Kd-budgeten.

En servettskiss”, fnös han föraktfullt. Att M och KD gör på det här viset är ansvarslöst. De ger SD ett avgörande inflytande över svensk politik och skapar osäkerhet för myndigheterna. Landet hamnar i kaos och drivs in i oordning och osäkerhet.

Vad Sverige behöver är en fortsatt handlingskraftig, stabil regering.

Tänka sig! PRECIS så uttryckte sig den fd statsministern när han tillträdde 2014. Den vanlige knegaren skulle inte drabbas av skattehöjningar, bensinpriset skulle ligga fast – Magdalena Andersson gick till och med så långt att hon sa att bensinen redan var tillräckligt dyr som den var – vårdköerna skulle minska, pensionärerna skulle få det bättre och skolorna förbättras – på 100 dagar enligt Gustav Fridolin.

VÄLFÄRDEN skulle räddas från borgarnas skattesänkarpolitik!! Med en ansvarsfull skattehöjarpolitik skulle sossarna rädda landet.

Men hur blev det med ansvarstagandet och den handlingskraftiga, stabila regeringen? Har de senaste 4 åren levt upp till de fagra löftena?


Den psykiska ohälsan har ökat, särskilt bland unga och äldre, vilket kanske kan förklaras med den allt sämre skolmiljön och äldreomsorgen. De psykiatriska mottagningarna är överbelastade och underbemannade– ofta med personal som saknar erfarenhet och ibland också kunskap i svenska språket (enkla jobb?).

Något som förmodligen inte bara skadar mer än det hjälper utan också ökar ohälsotalen bland vårdpersonalen?

Som exempel kan nämnas Elin 23, som har diagnoserna posttraumatiskt stressyndrom och autism och har förvarats på en psykosavdelning i nästan 3 år. Hon saknar helt sysselsättning, har svårt att möta nya människor och får – helt naturligt – svåra ångestattacker och vredesutbrott. Något som ”behandlas” med sk bältesläggning, ibland flera gånger om dagen.

Det finns alldeles för många som behandlas som hon.

Otaliga andra funktionshindrade har blivit av med hela sina liv med hjälp av regleringsbrev från regeringen som gjort att Försäkringskassan, med kort varsel, kunnat dra in den personliga assistans de byggt upp sina liv runt, ibland i över 20 år.

Psykiskt utbrända anställda inom krisområdena polis, skola, vård, omsorg och socialtjänsten har som belöning fått se möjligheten till återhämtning genom sjukskrivning begränsas.

Familjer med anhöriga som inte får hjälp i missbruksvården, psykiatrin eller demensvården slits sönder när de försöker arbeta och leva både sina egna liv och någon annans.

De som under de senaste fyra åren har fått funktionshindrade barn med ett hjälpbehov som täcker dygnets alla timmar, tycker nog inte heller att skattehöjarpolitiken har medfört någon påtaglig förbättring av välfärden.

Det gör nog inte heller de äldre – de vanliga knegarna – som betalar för och är helt beroende av en hemtjänst som i värsta fall fungerar som enkla jobb för nyanlända utan utbildning och utan förmåga att kunna kommunicera med den hjälpbehövande. De som trodde att äldreomsorgen skulle innebära möjligheten till ett anständigt liv i livets slutskede har väl redan insett att det får de anhöriga bidra med så gott de kan, för några äldreboenden kommer nog inte att kunna byggas inom överskådlig tid.

Köerna till vården ökar. Särskilt i cancervården medför det en ökad risk för en för tidig död. Trots att huvudorsaken till alla skattehöjningar alltid anges vara vårdbehoven?

Hemlösheten bland missbrukare, psykiskt sjuka och fattigpensionärer ökar.

Våldtäkter sker på missbruksvårdens akutmottagningar.

Antalet elever som känner otrygghet i sin skolmiljö eller helt slutar gå till skolan ökar.

Många kommuner är konkursmässiga efter att ha få överta ansvaret för alla ”nyanlända” och alla funktionshindrade som står utan hjälp och stöd efter att ha blivit övergivna av Försäkringskassan.

Regeringen har beviljat några miljoner hit och några miljoner dit som kommunerna får dela på och stoppa i sina svarta hål utan att varken vård, skola eller omsorg ser röken av dem. Eller så hänger det med så dyra krav att de helt enkelt skickar tillbaka dem eftersom de inte har råd att ta emot dem.

Och så fick vi en ny Jämställdhetsmyndighet! En myndighet där alla är jämställda kvinnor som redan under första året drabbades av vantrivsel och utbrändhet? Som av en händelse ökar samtidigt otryggheten och våldtäkterna bland unga kvinnor.

Den vanlige knegaren måste var väldigt nöjd med Stefan Löfven? Eller så har partiet skaffat sig en helt ny väljargrupp för att kunna nå upp till sina 28%?

På tal om det, regeringen lovade också att strama åt reglerna för asylinvandring för att landet skulle kunna ordna upp kaoset från 2015, hur blev det med det? 

Under de senaste 11 månaderna redovisar Migrationsverket 122 410 beviljade uppehållstillstånd? Var finns planerna för bostäder och arbete till alla?

Polisens omorganisation skulle ge oss en tryggare tillvaro, fler och effektivare poliser och sänkt kriminalitet. Hur det blev kan vi läsa om i tidningen varje dag.

Jag vet inte hur den vanliga knegaren tänker, men jag för min del är tacksam över att inte behöva betala mer för mindre under åtminstone ett enda år.

Mer går väl inte att hoppas på nu när våra regeringsbildares enda och främsta uppgift verkar vara att låtsas som att Sveriges Riksdag bara består av 287 riksdagsledamöter i stället för 349.



torsdag 6 december 2018

Vad vill Stefan Löfven?

Det har skrivits väldigt mycket om Annie Lööf och vad hon lovar och kräver de senaste veckorna. Det är i och för sig rätt intressant läsning eftersom både löften och krav har haft en tendens att ändra sig över tid, samtidigt som de inte alltför sällan motsagt varandra.

Men vad vill Stefan Löfven och Socialdemokraterna?

Vi vet ju hur det blev förra valet när Stefan Löfven – men undantag för löftet om en handlingskraftig regering – teg sig igenom nästan hela valrörelsen. Vi skulle minsann få se, om bara han fick sitta på styråran!

Som vanligt belönades Stefan Löfvens tystad med samma ökning i opinionsmätningarna som hans tystnad får i dag, vilket gör att jag undrar över varför ingen ser vad hans regering verkligen levererade de senaste fyra åren?

Det blev varken medalj eller en rejäl pension, i stället belönades sossarnas trogna väljarskara med hemlöshet och köer till ideella soppkök. Göran Perssons löfte “Det ska inte synas i munnen vilken samhällsklass man tillhör”, blev inte mer än ett löfte för dem som nu sätter allt sitt hopp till att det verkligen serveras soppa i soppköken.

Skolan och skolmiljön är utsatt för så stora påfrestningar att undervisningen inte fungerar på många skolor. Lärare utsätts för våld och hot och är rädda för sina elever, deras föräldrar och anhöriga. Unga flickor - och kvinnliga lärare - utsätts för sexuella övergrepp eller våldtäkter under skoltid och skolresultaten sjunker.

Den psykiska ohälsan bland barn och unga ökar samtidigt som fler och fler känner så stark ångest i skolmiljön att de slutar delta i undervisningen.

Den psykiska ohälsan bland offentliganställda inom skola, vård, omsorg och blåljuspersonal har regeringen åtgärdat med krav på stramare regler hos Försäkringskassan, vilket har fått många att lämna sina yrken, vilket i sin tur ytterligare försämrat förhållandena inom deras verksamhetsområden.

Missbruksvården är bara ett ord när våldtäkter kan ske på akutmottagningar eller de sk vårdavdelningarna som inte erbjuder mer än förvaring och tillfällig avgiftning.

Äldreomsorgen innebär inte längre trygghet utan i bästa fall bara förvaring i det egna hemmet, där ”omsorgen” – om den ens finns – allt för ofta utförs av outbildad personal som rekryterats för att utföra ”enkla jobb” i stället för att belasta kommunens konto för försörjningsstöd. Dagens äldreboende – om någon hinner få något – kan i dag jämföras med gårdagens hospice, men med sämre omsorg under livets sista dagar.

Kriminaliteten har ökat så till den milda grad att kriminalvården slår larm om att det saknas fängelseplatser även för den grövsta brottsligheten.

Rättssystemet verkar helt ha havererat och delar ut straffrabatter som smågodis för brott som begåtts av brottslingar under 21 år som förtjänar särskild hänsyn på grund av sin ”bristande utveckling och ansvarsförmåga samt deras större känslighet för straff”, samtidigt som vi dagligen får rapporter om dödskjutningar, våldtäkter, misshandel och personrån utförda av samma ”straffkänsliga” grupp.

Trots högkonjunktur och Magdalena Anderssons påstående att Sveriges ekonomi "går lika bra som en nyproducerad Tesla", har vårdköerna fördubblats och inte ens hälften av cancerpatienterna får vård i tid, vilket i praktiken betyder att de går en för tidig död till mötes.

Sjukvårdspersonalen flyr från sina arbetsplatser eller går kurser i självförsvar och arbetsbördan för dem som härdar ut är ibland nästan omänsklig och bidrar till misstag och felbehandlingar.

Funktionshindrade har fått se sina rättigheter urholkade, omtolkade och prövade i oändliga, tids- och kostnadskrävande rättegångar som många gånger ger dem tillbaka den lagliga rätt de hade innan den olagligen togs ifrån dem av Försäkringskassan på order från en regering som påstod sig vara garanten för den svenska välfärden.

Bostadssituationen är obeskrivlig och bostadspolitiken i många fall helt obegripligt.

Våra myndighet leds av människor som, av rädsla för att handla eller tycka ”fel, fattar ogenomtänkta, rent av skadliga eller kontraproduktiva beslut.

Integrationspolitiken är ett område som våra politiker verkar se som minerad mark och sällan uppehåller sig i närheten av. De beslut som fattas verkar fattas på samma grunder som domstolarna vilar på – vissa delar av befolkningen har på grund av sitt ursprung, sin utveckling och bristande ansvarsförmåga en större känslighet för arbete och försörjning och bör därför få förtur till ett anständigt boende där de i lugn och ro kan komma tillrätta med sina brister?

En inställning som åtminstone jag upplever som diskriminerande eller rasistisk, men eftersom den stöds av Socialdemokraternas Tro- och Solidaritetsavdelning som anser att våldsförhärligande föreningar, avvikande frihetssyn, homofobi, kvinnoförakt och hedersvåld kan tolereras eftersom ”andra inte kommit lika långt i sin utveckling” som vi, så har jag naturligtvis helt fel.

Nu förhandlar Centern och Liberalerna med Stefan Löfven och det kommer väl inte att bli någon större överraskning om det visar sig att de vinster som de tror sig vinna visar sig vara rejäla nitlotter när de väl släppt fram sossarna till ytterligare fyra år av ”handlingskraftigt” regerande.

Annie Lööf lovar, kräver, tar avstånd – och förhandlar. Stefan Löfven varken lovar, kräver eller tar avstånd – men förhandlar. Om vad vet vi väldigt lite men jag undrar ..

.. hur är det möjligt att två borgerliga partier hellre väljer ytterligare fyra år tillsammans med Stefan Löfven i stället för sitt eget regeringsalternativ som i allt väsentligt kunde ha fått stöd av ett parti som helt saknar makt att genomföra sin egen politik?

Hur är det möjligt att så många verkar tro att Stefan Löfven och hans regering plötsligt ska se ljuset och verkligheten, ändra inriktning, göra om och göra rätt efter det vi har sett under den senaste mandatperioden?



tisdag 4 december 2018

Vad äter en tornseglare och hur får man den att överleva?




Jag är trött, trött, trött. Det är mörkt och regnigt och ingenting känns särskilt inspirerande.

När vi plötsligt fick erbjudandet om att få två av några få kvarvarande vaccinationsdoser av influensavaccinet, blev jag nästan glad över att bli uppmärksammad, och lite girig, och tackade ja. Trots att jag egentligen inte ville och inte hade tänkt göra det.

Naturligtvis blev jag jättesjuk.

Man ska ALLTID följa sin magkänsla, har jag lite för sent kommit till insikt om.

Väntan på en ny regering verkar bli evighetslång nu när halva borgerligheten satsar på genidraget att motverka SD genom att be Socialdemokraterna ta på sig ansvaret för att genomföra den egna allianspolitiken i utbyte mot en statsministerpost?

Naturligtvis händer inget mer än att Stefan Löfven anser det vara ett genombrott när han lindar in vaga löften i förhoppningar om att kunna begrava kravlistorna från C och L i någon luddig sosse-långtidsutredning, Annie Lööf publicerar en bitter debattartikel i Aftonbladet där hon kallar alla förslag för skambud och talmannen beviljar extratid efter extratiden.

Inte blir det bättre av att det snart är jul. Vad jag är less på att släpa på ljusstakar där alltid något ljus är trasigt, trassla med ljusslingor, leta reda på adventsljusstaken som märkligt nog aldrig finns där jag tror och fundera över julklappar som någon förhoppningsvis kommer att bli glad för.

För att inte tala om julgransletningen som bara blir omöjligare för varje år. Vi har bott här i över tjugo år och jag inser att jag är lika dålig på framtidsplanering som våra riksdagspolitiker. För VARFÖR har jag inte tänkt på att plantera några nya granar varje år? Då hade livet varit betydligt enklare vid den här tiden.

I ren desperation köpte jag en tomteflamingo som får göra tomten Sven, halmjulbocken, grisen och de två Rudolfarna sällskap under granen, där det snart inte får plats några julklappar längre.

Trist och långtråkig är bara förnamnet på den senaste dryga veckan och det känns som om februari kom extra tidigt i år. För februari är normalt sett den månad som gör att jag kommer till insikt om att det aldrig kommer att bli vår, det mesta är totalt meningslöst,  livet inte är särskilt kul och att jag själv är en sällsynt värdelös person.

I regel brukar det tillståndet gå över någon gång i början på maj. Vilket osökt får mig att tänka på förra sommaren och den semester som vi aldrig fick.

Eller rättare sagt, den semester som vi fick är den som ni ser på bilden här ovanför.

Det var varmt, varmt, varmt, det kommer ni ihåg, eller hur? Exakt hur varmt det var förstod jag inte förrän jag nästan trampade på en liten tornseglarunge som låg nedanför vår yttertrapp.

Det är inte bara vi som bor i vår gamla skola. Under takpannorna på det enorma taket finns ett helt samhälle med svalor, sparvar och andra fåglar och alla får de ungar på våren/försommaren.

När temperaturen kryper upp över trettio grader blir det alldeles för varmt för dem och om inte föräldrarna överger dem pga bristen på insekter, så dör de i alla fall av hettan, eller slänger sig ut ur boet utan att vara flygfärdiga.

Jag vet inte om vår tornseglare var den ende som överlevde eller om den förskräcklige Maurice hann äta upp resten, men det var inte mycket liv i den jag hittade.

Men vad äter en svala? Flugor? En sak är säker, det finns aldrig så lite flugor som när det är livsnödvändigt att hitta ett tillräckligt stabilt antal för att föda en enda fågelunge. Jag har försökt förr och misslyckats varje gång.

Men tack gode gud för Google. Maggot – var det någon som rekommenderade och Maken for i iltransport till djuraffären och kom hem med en burk jätteäckliga, små maskar som den lille tornflygaren uppskattade lika mycket som jag.

Jätteäckligt!

Dessutom kom vi på att den kanske var blind. Eller så hade ögonen torkat ut? Jag googlade vidare och kom till hemsidan för Djurens Ö och fick lösningen på matproblemet. Två tredjedelar ren köttfärs och en tredjedel fettsnålt, uppblött torrfoder till hund, varannan timme mellan 7.00 och 23.00.

Ett lysande tips som dessutom gjorde att ögonen öppnade sig, friska och fina, redan efter ett dygn.

Så tillbringade vi vår semester mellan 7 och 23 hela juli.

Men problemen var inte över än på långa vägar.Tornseglarna samlas för att flyga söderut i slutet på juli eller i början av augusti och vår lilla seglare visade inga tecken på att vilja flyga.

Enligt experterna borde den börja öva sig medelst vinghävningar redan några veckor innan den var flygfärdig, men trots att vi tog ut den när det var som svaltätast på kvällen såg vi inte den allra lilla minsta vinghävning.

Kasta ut den från minst tre meters höjd .. sa en expert som jag ringde till.

Och vi kastade ut den – och den föll som en sorgsen liten näsduk mot marken.

Fler och fler svalor samlades och vi fattade naturligtvis att om vår seglare skulle kunna segla vidare och till rätt plats, så var den tvungen att göra det innan de försvann. Så sent en kväll, när svalorna var fler och oroligare än tidigare, satt vi med vår lille, tjurige vän på gräsmattan och – plötsligt – såg vi hur han prövande höjde sig på sina vingar.


Maken tog honom i handen och kastade upp honom så högt han kunde - och han FLÖG – i en lång elegant sväng över garaget och bort mot skogen, och försvann.

Jag grät som ett barn, av oro, lättnad och saknad, samt tog hunden och sökte igenom närområdet för att förvissa mig om att det inte skett en kraschlandning vid skogskanten.

Vi får aldrig veta hur det gick. Men i likhet med valresultatet blev vår semester inte precis som vi tänkt oss.

Jag tänker på det, och på Astrid Lindgrens Jonatan Lejonhjärta, när jag hör alla självförhärligande, vackra ord om normer, värderingar, värdegrunder, ideologier osv – livet blir mycket sällan exakt som du tänkt dig eller har planerat.

Men - Det finns saker man måste göra även om det är farligt. (Eller bara jobbigt och oönskat). Annars är man ingen människa utan bara en liten lort!


torsdag 29 november 2018

I huvudet på Annie Lööf??


Det är svårt att förstå hur Annie Lööf tänker, men en sak är jag helt övertygad om - varje ord, varje leende, varje beslut och varje uttalande är planerat in i minsta detalj.

Tänk bara på partiledardebatten i TV4 inför valet 2014. Vid flera tillfällen hade hon tidigare ställt Stefan Löfven inför frågan om han tänkte godkänna nya kärnkraftsreaktorer. En fråga som han duckade för och som gjorde honom påtagligt irriterad till slut.

Inför debatten plockade hon sedan med sig en rejäl pappersbunt - en analys från Energimyndigheten - som hon mycket väl visste att alla inblandade hade tillgång till och så upprepade hon frågan ytterligare en gång med exakt samma resultat som vid tidigare tillfällen.

Bingo!!

Annie Lööf lämnade sin plats och trippade leende över studiogolvet med Energimyndighetens analys i sin framsträckta hand.

Stefan Löfven tappade fattningen, blev ursinnig och vägrade ta emot dokumenten. I stället började han vifta med händerna.

- Det är bara käbbel! Det är bara käbbel! Behåll dem! Behåll dem! fräste han.

Annie Lööf berättade, leende, efter debatten om hur hon uppfattade förloppet när hon försökte överräcka rapporten - Då vägrade han att ta emot den och gav mig en knuff. Jag tror att man ser här att Stefan Löfven inte är statsmannamässig när han inte ens kan ta emot en rapport som han efterfrågat under lång tid.

Hon tyckte att Löfvens beteende visar att han inte kunde ta över som statsminister.

- Det här visar att Löfven inte är redo att vara statsminister. Som statsminister behöver man vara redo att ta in nya infallsvinklar, att lyssna in det som kommer och vara öppen för att ta in andra intryck. Det visade Stefan Löfven i dag att han inte klarar av, sa hon, leende, till den samlande journalistkåren.

Hon menade att det var "svagt" av Löfven.

- Det var inte så statsmannamässigt gjort av Stefan Löfven. Jag var lite rädd för om han skulle ge mig ett jujutsu-grepp eller inte. Det var svagt av honom att inte ta emot rapporten, sa Annie Lööf .. leende.

Det här är Annie Lööf i ett nötskal. Ingen såg ”knuffen”, ingen misstänkte ”ett jujutsu-grepp”, ingen frågade sig varför hon släpade med sig Energimyndighetens analys eller varför hon försökte pracka den på Stefan Löfven mitt under en tv-debatt .. men alla såg den typiske mansgrisens brutala förminskande av den unga, starka kvinnan.

Skickligt, och förmodligen planerat in i minsta detalj.

Samma sak hände under årets partiledardebatt där en leende Annie Lööf bara väntade på att Jimmie Åkesson skulle säga något som kunde uppfattas som rasistiskt så hon kunde få slå näven i bordet och utbrista .. men hur uttrycker du dig!!

Chansen kom mitt i en mening där SD-ledaren talade om den låga sysselsättningsgraden hos utrikesfödda - Bara invandrare får jobb så kommer allt att lösa sig – det har de sagt hela tiden. Det händer inte, det blir inte så. Därför måste man ställa frågan varför det är så svårt för de här människorna att få jobb. Det är för att de inte är svenskar. De passar inte in i Sverige

Bingo!

Resten av meningen som handlade om att .. utrikes födda måste få större förutsättningar att bli ”svenska” .. är det ingen som kommer ihåg, men Annie Lööfs modiga ställningstagande fick SVT att gå ut och officiellt ta avstånd från Jimmie Åkessons uttalande som ”grovt generaliserande”.

Annie Lööfs leende och helgongloria växte.

Det hon sedan gör efter valet är lite mer obegripligt?

Eller?

Först röstar hon nej till Stefan Löfven som statsminister, med hjälp av sina allianskollegor och med – det kan man nog påstå – mer än passivt stöd från Sverigedemokraterna?

Sedan försökte hon övertala Ulf Kristersson att ta med Miljöpartiet och bilda en regering med Annie Lööf som statsminister?

Ett förslag som hon knappast kunde ha trott på själv?

Efter det röstar hon, leende, nej till sin egen statsministerkandidat för att befria honom från bördan att bilda en regering som Sverigedemokraterna skulle kunna stödja i de sakfrågor som hela Alliansen enats om?

Sedan tjatar hon, leende, till sig ett eget sonderingsuppdrag där hon försökte sälja in en minoritetsregering bestående av Miljöpartiet, Liberalerna och Centern, givetvis med Annie Lööf som statsminister.

Jag tror inte ens att hon själv blev överraskad av att ingen var intresserad.

Men nu börjar medierna på allvar tro på Annie Lööf som statsministerkandidat, men inte på idén om en liten minoritetsregering.

Och det kanske var det som var meningen med hela sonderingen?

Talmannen för sedan fram Stefan Löfven som statsministerkandidat i en riksdagsomröstning och då lämnar Annie Lööf plötsligt och leende över en lång kravlista och ett eventuellt löfte om att släppa fram Stefan Löfven som statsminister?

Ansvarsfullt, kan vi läsa i tidningen. Nu för Annie Lööf regeringsbildningen framåt!

Om man nu ska försöka se en osynlig röd tråd, kommer följande att hända ..

Stefan Löfven får ytterligare en vecka på sig att förhandla men, som av en händelse, kommer han att säga nej till just de kraven som Annie Lööf och Jan Björklund absolut inte kan förhandla bort. Gissningsvis något inom arbetsrätten, lägre löner till invandrare eller något liknande som LO och Vänsterpartiet definitivt inte kan förhandla om.

Annie Lööf och Jan Björklund beklagar att Socialdemokraterna tyvärr inte vill samarbeta och tvingas därför rösta nej till Stefan Löfven.

På något okänt sätt måste hon sedan övertala talmannen att pröva Ulf Kristersson i en ny omröstning så att hon kan rösta nej ytterligare en gång ..

.. och så står Centern, Liberalerna, Miljöpartiet, med en leende Annie Lööf som statsministerkandidat, ensamma kvar som enda alternativ till ett extra val.

Oavsett hur det valet avlöper så har Annie Lööf lyckats med konststycket att sälja in bilden av sig själv som en trolig statsministerkandidat och sitt åttaprocentsparti som troligt regeringsalternativ.

Så tror jag att den stora planen ser ut, och att jag inte är ensam om den uppfattningen kan jag läsa på Flashback under rubriken - ”Är Annie Lööf naiv eller handlar hon medvetet?” ..

Nej, jag tror inte för ett ögonblick att hon är naiv. Hon är en strategisk ledare för ett av världens rikaste partier, hon vet precis vad hon sysslar med. Hon vill få C till maktcentrum i politiken.

Annie Lööf är mycket medveten om vad hon gör; hon har en långsiktig plan och om hon lyckas baxa hem röran vi sitter i nu, eller om hon anses ha misslyckats spelar ingen roll - det är bara ett delmål.

Hon har helt klart en plan bakom sitt handlande. Om den har någon verklighetsförankring eller ej är svårt att avgöra.

Underskatta inte Annie Lööf; hon är smart, lagom hänsynslös för att gå hem i stugorna, och har en långsiktig plan.


söndag 25 november 2018

Jan Björklunds tid som politiker går mot sitt slut ..


.. och då är det väl inte så konstigt att han och hans närmaste medarbetare vill maxa pensionen så gott det går under de kommande fyra åren?

I dagsläget har de ju tillgång till det som är hårdvaluta inom politiken – väljarstöd/mandat som kan bytas mot ministerposter.

Så .. jippjillevipp .. får de liberala väljarna, som trodde de röstade på ett borgerligt parti som hade som mål att avsätta en socialdemokratisk statsminister, finna sig i att vara bytesvaluta mot några ministerposter, tillsammans med samma sosse-statsminister, som dessutom garanterar Jan Björklund & Co  fyra högavlönade år, en rejäl statsrådspension och en bekymmersfri pensionärstillvaro efter nästa val.

Som det kan bli??

De liberaler som har direktkontakt med väljarna och måste svara - helt utan förmåner eller lönehöjningar - för det val Jan Björklund & Co gör, verkar däremot vara mindre intresserade av deras ministerposter.

Å enda sidan ger ett sossesamarbete förmodligen bättre utdelning än förra året då hela Alliansen sålde ut sina väljare och inte fick ett biddevitt tillbaka, men å andra sidan riskerar majoriteten av de liberala riksdagsledamöterna att bli arbetslösa inom fyra år?

Ett jättesvårt val för Jan Björklund och hans ministerkandidater?

Men vad vill Annie Lööf? Det verkar vara dolt i den politiska dimman. Förmodligen sitter hon och sliter med frågan om vilket val som är fördelaktigast i hennes strävan efter statsministerposten.

Överlever hennes framtidsplaner ett samregerande med den statsminister hon ALDRIG skulle regera tillsammans med?

Klarar väljarna av att Annie Lööf – utan att äta sin högersko - blir ”stödhjul” åt sossarna, miljöpartiet och vänstern?

Vad säger kultureliten och alla nyfrälsta influencers om Annie Lööf accepterar Ulf Kristersson och därmed ger Sverigedemokraterna möjlighet att passivt stödja den politik som Annie Lööf själv varit med att utforma?

Eller ska hon surfa vidare på den SD-kritiska framgångsvågen och chansa på ett extraval?

Vilket val ger störst möjlighet att skylla alla kommande försämringar i landet på Socialdemokraterna och Moderaterna samtidigt, som Annie Lööf kan hävda .. att om HON fått sin vilja igenom hade allt varit precis så ljust och vackert som det kan bli om hon får som hon vill efter ett extra eller ordinarie val?

En gång trodde jag, på fullt allvar, att landet styrdes av människor som var seriöst intresserade av att ”tjäna landet”.

Någon har sagt - Sounds naive respecting someone
who doesn't give a shit about you – och jag måste erkänna att jag tycker att det är en rimlig inställning i dagsläget.


fredag 23 november 2018

Stackars Annie Lööf!



Hon trodde hon var bara en ”gul knapp-tryckning” från en statsministerpost och i stället är det hon som om 12 dagar ställs inför det avgörande valet av ”rätt knapp” i riksdagen.

Det är så orättvist och allt är Socialdemokraternas och Moderaternas fel!

Ska hon välja ”grön knapp” och välja att bli ”stödhjul” till Stefan Löfven eller minister i en ”regering ledd av Stefan Löfven”, ska hon välja ”röd knapp” och fälla Stefan Löfven och därmed krossa Jan Björklunds drömmar om en ministerpost i en S-regering eller ska hon välja den ”gula knappen”- som hon själv begärde att Stefan Löfven och Ulf Kristersson skulle välja för att hon skulle få statsministerposten – för att därmed åter öppna dörren för Ulf Kristersson och Ebba Busch Thor?

Spänningen är olidlig, som alltid när det gäller den oförutsägbara Annie Lööf som verkar ha kört totalt fast i knapptryckardjungeln.

En vanlig gräsrot kanske tycker att en regeringsbildning handlar om andra saker än röda, gröna och gula knappar, men trots allt tal om sakfrågor verkar det ytterst handla om det personliga maktinnehavet.

Jan Björklund vill kröna sin karriär med en ministerpost. Annie Lööf vill verkligen bli Sveriges första kvinnliga statsminister, Ulf Kristersson anser att valresultatet innebär att svenska folket röstat för ett regeringsbyte, Jimmy Åkesson tänker ge sitt stöd till de partier som gynnar hans parti mest i partiets hjärtefrågor och Stefan Löfven anser sig självskriven som statsminister eftersom hans 28%-parti är störst.

Så då spelar det ingen större roll att alla partier utanför den avsatta regeringen hittills har varit rörande eniga om att den rödgröna regeringen inte varit speciellt regeringsduglig. Kanske rent av skadlig för landet?

Kan det ge några personliga fördelar verkar det inte göra så mycket om den får fortsätta med det i fyra år till?

Jan Björklund sitter gärna i en regering som han hittills sett som usel och handlingsförlamad, Annie Lööf trycker passionerat ner den ”röda knappen” och blockerar sin egen statsministerkandidat och Miljöpartisterna som kunde ha tryckt på ”grön knapp” för en Alliansregering ledd av Annie Lööf kommer nu att lydigt byta ut valet till ”grön knapp” för Stefan Löfven.

Det verkar som om allt engagemang, alla känslosamma, inkännande skildringar från ”folkets” verklighet, alla visioner, alla vackra ord och löften kokar ner till valet mellan de röda, gröna och gula knapparna som kan ge utdelning i form av makt och ministerposter – något som mer och mer börja likna drömmen om att få fyra/fem körsbär i rad och full utdelning på en blygsam insats i en enarmad bandit på en Finlandsfärja?

För vad som helst är bättre än att ge väljarna en möjlighet att rösta fel en gång till.

onsdag 14 november 2018

Ulf Kristersson är fortsatt min statsministerkandidat ..


.. sa Annie Lööf efter att ha röstat bort SD från inflytande genom att rösta bort Ulf Kristersson som statsministerkandidat?

Jag ser gärna att Ulf Kristersson återkommer som statsministerkandidat, sa Jan Björklund när han samtidigt uppfyllde sitt löfte till sina barn genom att rösta bort SD från inflytande genom att rösta bort Ulf Kristersson som statsministerkandidat?

För mitt vidkommande vill jag hålla ihop Alliansen och nu fortsätta ansträngningar tillsammans med mina Alliansvänner för att hitta en lösning över blockgränsen, fortsätter Annie Lööf och erbjuder sig att sondera i Ulf Kristerssons ställe, eftersom han misslyckades med att få med henne och Jan Björklund när han själv fick uppdraget?

Jag hade hoppats att Allianspartierna åtminstone hade kunnat tolerera en borgerlig statsminister idag. Det är en unik händelse, men jag tänker inte dödförklara Alliansen, säger Ulf Kristersson. Jag tillhör inte den långsinta sorten. Kan vi se till att genomföra Alliansens politik så kommer jag att göra allt jag kan för att det ska bli på det sättet.

Vi SKA hålla ihop Alliansen, försäkrar både den som blev bortröstad och de som röstade bort honom?

Ingen journalist verkar hittills ha varit nämnvärt intresserad av vad Ebba Busch Thor tänker och tycker om fortsatt allianssamarbete, men - Alliansen LEVER, vi håller ihop - säger i alla fall de tre partiledare som citeras i nyhetsrapporteringen.

Men de glömmer att det egentligen är helt ointressant vad de säger.

Det enda som är av intresse är ju vad väljarna tror.

Lever Alliansen, eller är den död?

Rör den på sig så pass att någon tror att den kan återuppstå med Annie Lööf som livräddare?

Är den bara skadad och i behov av assistans och i så fall från vem/vilka? Eller har den spruckit i två delar Aliensen 1 och 2?

Hur många väljare tror på fullt allvar att Alliansen fortfarande är ett pålitligt alternativ till en socialistisk regering?

Hur många VILL tro det?

Hur många kommer att vara villiga att chansa på det vid ett eventuellt extraval eller det ordinarie riksdagsvalet 2022?

Sist men inte minst – de väljare som dödförklarar Alliansen i dag, vart tar de vägen när de vill välja bort det som de trodde att de valde bort den 9:e september?