torsdag 14 mars 2019

Bland Annie Lööfs 73 punkter för ett bättre Sverige


.. finns en brådskande och livsnödvändiga reform som svenska husägare så länge har saknat – rätten att slippa ansöka om bygglov för att bygga en ny altan.

Nu föreslår regeringen i en lagrådsremiss att vissa typer av altaner från och med den 1 juli helt ska undantas från bygglovskravet. Som vi har längtat efter att bli befriade från detta tunga ok, eller hur?

Nu kan alla bygga sin egen altan, under förutsättning att alla har ett eget hus att bygga altanen till. Men det är ju inte så viktigt i sammanhanget antar jag, eller kanske det kan bli möjligt att bygga en helt fristående altan, om man kan lägga rabarber på en markplätt som kan härbärgera en altan som inte är högre än 1,8 meter och med ett avstånd på 4,5 meter till tomtgränserna?

Men Annie Lööfs reformiver handlar inte bara om altaner. För alla som har en egen gård väntar ett enastående erbjudande under 2020 - ett slopat krav på bygglov för den som har lite pengar över och vill bygga ett kafé, ett ridhus eller liknande i anslutning till sin gård!

Woow!! Jag är säker på att alla som har en egen gård ligger i startgroparna för att bygga ett lönande kafé, ett ridhus eller kanske till och med ett litet danspalats för att få lite trevlig extra sysselsättning efter den vanliga arbetsdagen.

Men för oss som saknar gård att bygga i anslutning till? Kan inte vi också få bygga ”något liknande” om vi har tillräckligt mycket mark i anslutning till bostaden? Eller på altanen? I stället för altanen?

Jag skulle kanske inte kunna bygga ett ridhus, men en liten kiosk, ett kafé med trädgårdsservering eller en secondhand-bod skulle ligga inom möjligheternas gräns.

Men nu handlar dessa reformer inte om mig utan om Annie Lööfs planer för Sverige, och då kan jag inte låta bli att tycka att det är våldsamt roligt att den första JÖK-reformen som sjösätts förmodligen kommer att döpas och gå till historien som …

BOLUND-ALTANEN!!

Sveriges villaägare tackar säkert Miljöpartiet för den nya altanförmånen som förhoppningsvis följs av att de också blir befriade från bygglov för glasverandan Strandhäll eller glashuset Annika.

.. och så ser vi fram emot Wallström-ridhusen, Löfven-kaféerna och Morgan Johansson-valserna på de nyrenoverade logarna.

tisdag 5 mars 2019

Rädsla, osäkerhet, feghet och handlingsförlamning,


.. är inte goda ledaregenskaper, enligt min uppfattning. Men av någon anledning är det precis de egenskaper som är kännetecknande för nästan samtliga politiker i ledarposition i vårt land?

Det händer alltså inte särskilt mycket trots att behovet av handlingskraftiga och omedelbara åtgärder växer?

Men vad är de rädda för, våra politiska ledare?

Det är något jag funderat mycket på de senaste dagarna. Vad är det som skrämmer dem så till den milda grad att de nästan inte ens vill erkänna att det finns akuta problem att förhålla sig till?

Det mest skrämmande verkar vara kontakt med Sverigedemokraterna. Alla förhåller sig till och anpassar sig efter Sverigedemokraternas rörelser eller förslag. Ett förslag som kommer från eller stöds av SD är ett dåligt förslag även om det skulle bidra till att lösa ”utmaningar” som väljarna förvånas över att de överhuvudtaget har tillåtits uppkomma.

Men lika skrämmande verkar tanken på att råka ut för ett mediedrev och om det drevet dessutom innehåller anklagelser om samröre med SD, verkar det ses som en ren dödsdom.

Hur uppstår då ett ”drev”, kan man undra. Hur ”dödar” man en politisk motståndare med hjälp av sociala medier?

De stora aktörerna behöver ju något brännbart, som vid en hastig läsning åtminstone liknar fakta, för att tända en sådan brasa och även om partiernas pr-nissar gärna bistår med skandaler, påhopp eller rena lögner, så behövs det också lite allmän opinion för att få det hela att ta sig.

Där spelar sociala medier och framför allt twitter en stor roll. Går det att engagera stora twittergrupper som markerar sin tillhörighet med goda emojis och en gemensam hashtag känns det genast tryggare för journalisterna och tidningsägarna att gå till fullskaligt angrepp.

I det här sammanhanget talas det mycket om att det är den sk pk-eliten eller brun-högern som står för de värsta påhoppen, men finns det verkligen tillräckligt mycket ”småfolk” för att bilda en trovärdig opinion inom dessa ytterlighetsgrupper? Antalet medlemmar i de politiska partierna sjunker ju dramatiskt och de mer aggressiva aktörerna på vänster- och högerkanterna verkar inte vara tillräckligt verbala för att kunna bilda ett enhetligt budskap.

Om man är lite nördig, som jag, är det lätt att följa drevens uppkomst, bränsle och brinntid och därmed kunna konstatera att inget drev får egen kraft utan hjälp från en armé bestående av ”vanligt folk” som sitter och uppdaterar sina konton under dygnets alla timmar för att rädda landet, demokratin, yttrandefriheten eller något annat lika behjärtansvärt.

Vanligt folk” – det är den gruppen jag själv tillhör, men det är inte så många som är politiskt aktiva på nätet i min omgivning, som ändå består av väldigt många olika tolkningar av begreppet.

Alltså måste ”vanligt folk” inom gruppen politiska opinionsbildare vara rätt lätta att identifiera.

Och efter att ha ägnat alldeles för mycket tid åt något så helt ointressant, och utan att ha något som helst faktaunderlag för mitt påstående, vill jag ändå påstå att de som är själva förutsättningen för de drev som de traditionella mediebolagen försörjer sig på och de som får våra politiker att livrädda huka bakom floskler, klyschor och ogenomförbara utredningsförslag, som de sedan entusiastiskt röstar ner för att markera en icke-existerande handlingskraft, ser ut ungefär så här ..






tisdag 26 februari 2019

Rädda barnen!


Svenska Rädda barnen kräver att svenska misstänkta IS-terrorister och deras barn ska hämtas hem från lägren i norra Syrien.

Barn har individuella rättigheter. De har inte gjort de val som deras föräldrar har gjort – sa Ola Mattsson, Sverigechef på Rädda Barnen i SVT:s Agenda.

Det är vackert tänkt. Vem vill inte rädda ALLA barn i hela världen från att fara illa?

Då är det ju tur att det finns organisationer som Rädda Barnen som för ALLA barns talan och påpekar vikten av att följa barnkonventionen och se till att barn får trygghet och en fristad i det land som deras föräldrar lämnat för att ägna sig åt terrorism, mord och andra våldshandlingar i sitt gamla hemland. Givetvis i sällskap med sina föräldrar eftersom det är för barnets bästa även om det kan medföra vissa problem för omgivningen.

Eller?

Att företrädare för Rädda Barnen vädjar för terroristers barn är ju deras jobb, kan man tycka. Men att engagemanget är nästan lika med noll när det gäller andra utsatta barn inom landets gränser har jag svårare att förstå?

Är det någon som hört Ola Mattsson, eller någon annan företrädare för Rädda barnen, tala lika varmt om barnkonventionen eller om rättigheterna för barn med funktionsnedsättning och deras föräldrar som samhället sviker, även om det påstås att några minuters grundläggande behovspoäng kommer att göra stor skillnad i en situation där det inte gör någon skillnad alls?

Var finns Rädda Barnen för barnen som placeras i familjehem om mamma blir hemlös när hon flyr från en misshandlande man eller blir uppsagd från lägenheten som kommunen plötsligt behövde till en annan, mer behövande, barnfamilj?

Har inte Rädda barnen uppmärksammat att tusentals barn väljer att stanna hemma från skolan av rädsla för våld, mobbing eller övergrepp från andra elever och att köerna till BUP och barnpsykiatrin är så långa att de som står sist förmodligen hinner bli vuxna innan det är deras tur? Om de inte ökar på den stigande statistiken för självmord för barn och unga innan dess förstås.

Rädda Barnens talespersoner är också öronbedövande tysta när det gäller minderåriga flickor som försvinner ur landet för att giftas bort, utsätts för hedersrelaterat våld eller isoleras i hemmet för att bevara familjens heder fram till den dagen en, av familjen utvald, man övertar ansvaret och isolerar den tonåriga bruden i hemmet för att bevara sin egen heder?

Herregud, bankonventionen säger ju att - ett barn inte ska skiljas från föräldrarna mot deras vilja, utom när det är för barnets bästa – och det bästa för barnen är ju att ALLTID att leva tillsammans med sina föräldrar, oavsett vad vi misstänker att föräldrarna har eller haft för sig när vi inte var närvarande.

Jag har sällan eller aldrig hört eller sett någon representant från Rädda barnen stå upp i media och högljutt och engagerat kräva att staten ska leva upp till barnkonventionens krav - ALLA barn är lika mycket värda och har samma rättigheter och att ingen får diskrimineras samt att barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn – när det gäller funktionshindrade barn, psykiskt sjuka barn, mobbade/utsatta/sextrakasserade skolbarn, barn som lever under begränsande uråldriga hedersregler, barn till psykiskt sjuka eller utbrända föräldrar eller barn som av olika orsaker inte klarar av livet i så stora barngrupper som förskolan eller grundskolan har som enda alternativ.

Alla barn har rätt till liv, överlevnad och utveckling – står det i barnkonventionen?

Nåja, alla och alla? Jag antar att Rädda Barnen arbetar efter devisen att det inte går att göra en omelett utan att knäcka ägg. Det vill säga, vi tar resurserna från de svagaste som ingen vill se eller befatta sig med och ger till dem som bäst passar in i bilden av Sverige som en moralisk stormakt i media och VÄRLDEN!

Den stora frågan är kanske inte vad vi ska göra för de barn som IS-fanatikerna fött och fostrat under sin våldsutövning utan vad vi ska göra för de barn som redan finns i landet men ändå inte får de individuella rättigheter och den rätt till liv, överlevnad och utveckling som de har rätt till enligt barnkonventionen.



onsdag 20 februari 2019

En björntjänst?




Den här dyrgripen köpte jag inte när vi besökte Antikmässan förra veckan. Det var ett svårt beslut som jag fortfarande inte är riktigt bekväm med, men när Maken avrådde mig med orden - du kommer att tänka på Annie Lööf varje dag när du ser den – kom jag liksom av mig.

Varför skulle jag tänka på Annie Lööf? Den här välkomnande hårdingen är ju inte ens rödhårig?

Men den liknar Stefan Löfven! – svarade Maken självbelåtet. Ser du inte hur inbjudande han lockar in motståndaren för att sedan flå pälsen av den.

Trots att jag inte riktigt såg det han såg, blev jag så avskräckt av bilden han målade upp att jag inte ens frågade efter priset. 

Något som jag fortfarande grämer mig över. Men å andra sidan så var tanken på att, flera gånger dagligen, se Stefan Löfven utanför dörren, symboliserande den bedrövligt låga utbildningsnivån hos regeringens ministrar inte särskilt lockande den heller.

Jag kompensationsköpte den här i stället ..


.. en gammal hederlig telefon med fingerskiva som jag kan ha i mitt arbetsrum i stället för den fula väggvarianten som finns där nu. Den fungerar så till vida att den går att ringa till och till skillnad från alla våra andra telefoner så ylar inte Rackarkotten när den ringer – men tyvärr så är det meningslöst att svara. Den som ringer hör visserligen vad jag säger, men i min lur är det öronbedövande tyst.

Tills vidare får den symbolisera hur jag upplever sociala medier just nu - platsen där ekot av den egna rösten är mer värt än ett störande ovälkommet svar.

Nu gäller det att finkamma loppisarna i närområdet efter en reservtelefon som fungerar så att jag kan reparera min alldeles egna dyrgrip. Om jag inte hittar en röd tvilling som fungerar, för då åker dyrgripen upp på vinden som reservare i stället.

onsdag 13 februari 2019

När social medier blir hela livet ..


 .. verkar det som om många helt förlorar förmågan att förhålla sig till andra människor på ett anständigt och begripligt sätt?

Som vanligt är det inte de stora frågorna och motgångarna som knäcker dig, utan de små, upprepade och irriterande bagatellerna som får dig på fall.

Som den gången när livet varit outsägligt jävligt att leva under en längre tid och jag höll mig uppe en hel arbetsdag enbart med hjälp av bilden av det ljuvliga, varma och väldoftande bad jag skulle unna mig när jag kom hem. När badkaret äntligen var fyllt till brädden och jag själv på väg i, var insikten om att varmvattenberedaren tydligen dragit sin sista suck, det som slutligen knäckte mig och gav mig mitt livs första och enda panikångestattack.

När jag äntligen fick luft grät jag hysteriskt medan Maken lika hysteriskt kokade vatten på spisen som han kunde fylla upp badkaret med.

Jag fick mitt bad och lärde mig också var gränsen går för vad jag står ut med.

En sådan gräns passerade jag nästan förra veckan. I och för sig har jag rört mig på gränsen under en längre tid då jag följt diverse åsiktsprofeter på twitter, bloggar och facebook. För det har gått så långt att det inte går att tala om samtal eller diskussioner längre.

Droppen var en bagatell. En passionerad, pensionerad gem-twittrare från vänster som ständigt verkar vara aktiv och uppkopplad fick ögonen på en annan pensionär med diabetes som haft oturen att hamna på ett äldreboende, mentalt helt frisk men amputerad och rullstolsburen.

Pensionär 1 grupp-HATAR högern, rasister, kapitalister, sverigedemokrater och alla som har en avvikande åsikt.

Pensionär 2 solo-HATAR den mat han serveras morgon, middag och kväll, vantrivs med sitt liv och förtvivlar över den situation han befinner sig i.

Båda retweetar allt som de tycker att deras läsare bör läsa och törstar uppenbarligen efter gemenskap och bekräftelse.

Pensionär 1 verkar vara mer hemma i systemet. Pensionär 2 trevar sig fram så gott det går. 

Så retweetar Pensionär 2 något som en av gem-vänsterns alla FIENDER tyckt om Pensionär 1 och helvetet bryter lös. Hela hatgruppen går till anfall mot en rullstolsburen, isolerad man som söker gemenskap på twitter och mer eller mindre KRÄVER att den livlinan ska kapas ..

.. och jag mår så fruktansvärt illa och känner att jag befinner mig i en miljö som är rent av skadlig för min psykiska hälsa.

Jag vill inte ens veta att den finns, än mindre befinna mig i den själv.

Så nu jag har ändrat på en hel del. Som första åtgärd köpte jag ett 1000-bitars pussel av Jan van Haasteren, sedan har jag använt spilltiderna till att påbörja ett alldeles eget text- och bildprojekt som roar mig obeskrivligt, trots att jag tvingats läsa igenom ALLA partiernas partipolitik mer än en gång.



Jag beställde och fick Jeanders bok POLITIK I BILD, något som rekommenderas mer än varmt. 227 sidor med intelligenta, uppiggande satirteckningar, upp till 6 stycken per sida, är nästan en gåva när priset är så lågt som 291 kr inkl frakt. Ni gör er själva en tjänst om ni köper den innan den begränsade upplagan tar slut.

Jag har gått med i ett politiskt parti. Vilket vill jag ha osagt fram till dess jag har bestämt mig för att stanna kvar, men de kontakter jag redan haft känns mänskliga och bra. Nu väntar sega, kanske intressanta, möten och förhoppningsvis spännande samtal vid kaffet efteråt, för jag inser att jag har ett nästan desperat behov av att träffa nya, verkliga människor.

Den här bloggen får finna sig i att vila mellan de tillfällen jag känner tillräckligt med lust eller frustration för att fylla den med innehåll.

Kanske blir det Katten, Naturen, mina Loppisfynd eller Politiken? Det får bli som det blir – verkligheten måste vara viktigare.

I morgon ska jag tillbringa en stor del av dagen bland Stockholmsmässans Antik & Kuriosa-försäljare.

Jag längtar.

onsdag 6 februari 2019

Sådan är Kapitali(s)men …



Otack är den armes lön ..



De e dom rikas paradis men ..



 Ingen hör en fattigs bön.



Det är en underlig tid vi lever i. Socialdemokraterna styr fortfarande landet men med stöd av Centern och Liberalerna som trots att de ingår i regeringens budgetarbete ändå är i opposition mot samma regering som de avsatte efter valet samtidigt som delar av Socialdemokraterna bildar en intern opposition mot sig själva samt spelar under täcket med Vänsterpartiet som de på heder och samvete har lovat att hålla utanför allt inflytande?

När Socialdemokraterna förlorade makten över Stockholms Stad blev Karin Wanngård, finansborgarråd och kommunstyrelsens ordförande i Stockholms kommun från 2014 till 2018, så ledsen att hon kände sig tvingad att låta Stockholms skattebetalare kompensera de två närmaste ”arbetslösa” vännerna med ett ”friår” med 180 500 kr/månaden resp. 148 100 kr/månaden. Plus varsin fallskärm på 3 och 4 miljoner.

Det är rätt skapligt betalt för ingenting.

Förr var det direktörerna, de Rika, som anklagades för att berika sig på arbetarnas slit, i dag är det forna arbetarpartiets företrädare som har händerna djupast i de svagastes och mest utsattas fickor.

Vi får väl gratulera Socialdemokraterna till att de i alla fall lyckats med att utplåna klassklyftan mellan Kapitalister och Kapitali(s)ter?


söndag 3 februari 2019

”Ska vi godta att en statsminister ljuger?” ..


.. den frågan ställde Aron Modig och Tuve Skånberg från KD den 3:e februari 2015 i en debattartikel i DN. Den handlade om Stefan Löfvens löfte att avgå om han inte fick igenom de rödgrönas budget.

Exakt 4 år senare sitter han fortfarande kvar och regerar med ännu en sk alliansbudget. Så det kan bli?

Debattartikeln fick mig att skriva följande blogginlägg ..

Ska vi godta att det är en katt i diskmaskinen??
Det är en sk retorisk fråga, eftersom den på sätt och vis besvarar sig själv. Katten är bevisligen redan på plats i diskmaskinen - men kan det rent praktiskt och faktiskt fungera? Svaret är naturligtvis - nej - det är inte godtagbart att ha en katt i diskmaskinen.

Och trots att det är både dekorativt och vackert, så måste frågan; ska vi godta att det sitter en katt i blomkrukan? - besvaras på samma sätt. Katten finns där, inga tvivel om den saken, men varken vi eller krukväxten mår bra av det.
 En katt i papperskorgen är inte heller särskilt fungerande, så frågan; ska vi godta att det är en katt i papperskorgen? - måste också besvaras med ett bestämt nej.

Aron Modig och Tuve Skånberg från KD kommer med en helt annan fråga - Ska vi godta att en statsminister ljuger?

Det är också en retorisk fråga som de - trots att de vet det självklara svaret - begär att KU ska besvara. Det ska bli spännande att se vad de kommer fram till och hur de formulerar svaret.

Jag har i dag inget minne av att KU överhuvudtaget tog upp frågan, däremot så har jag en ny och dagsaktuell fråga – ska vi godta att våra folkvalda inte vet vad de gör?

2015, samma år som Stefan Löfven lovade att avgå, undertecknade justitieminister Morgan Johansson ett "undantag från kravet på svenskt medborgarskap för innehav av en säkerhetsklassad anställning vid Kriminalvården" som gav en uzbekisk invandrarkvinna en säkerhetsklassad tjänst hos Kriminalvården.

Vad han missade var att kvinnan varken hade arbets- eller uppehållstillstånd

Kriminalvården erkänner att man "inte kontrollerat med Migrationsverket om hen har tillstånd att arbeta i landet. Där har ett misstag begåtts. Vi kommer att förtydliga vår befintliga rekryteringsprocess" - samtidigt som Morgan Johansson som vanligt frånsäger sig allt ansvar eftersom allt är Kriminalvårdens fel och att han själv inte hade en aaaaning om vad han skrev på för fyra år sedan – eftersom han inte fick kännedom om det förrän nu.

Det känns lite osäkert tycker jag, som aldrig i livet skulle sätta mitt namn på något som jag inte noggrant granskat eller läst igenom. Dessutom kan jag inte låta bli att fundera över skälen till att just den här kvinnan behövde ett undantag från kravet på svenskt medborgarskap för innehav av en säkerhetsklassad anställning och över hur många sådan undantag som justitieministern hittills har undertecknat?

Kan vi godta att vi har ministrar som inte vet vad de gör, var de ska befinna sig för att kunna göra det eller varför de gör det när det gäller landets säkerhet? (vilket alltså är en retorisk fråga av samma tyngd som frågan om katten i diskmaskinen.)