Sanningen står inte högt i kurs ..

 .. när sanningssägare anklagas för att sakna ryggrad.

Socialdemokraternas partisekreterare Tobias Baudin sparar inte på krutet när han anklagar Liberalerna för att bedriva falskspel i Sveriges stora ödesfråga och landets största hot i nutid – dvs de sk ”trollkontona” som hela partiledardebatten handlade om.

”Jag och många med mig har ju såklart sett hur hård Johan Pehrson har varit mot Sverigedemokraterna. Mot deras trollfabrik och mot deras anonyma konton”, säger han och fortsätter: ”Han har varit hård i orden, men nu visade det sig i dag att det här inte har varit på riktigt. Det här är ett spel och uppgjort mellan Johan Pehrson och Jimmie Åkesson”.

All denna upprördhet handlar alltså om Liberalernas Johan Pehrsons suck och viskning - ”lite mer tjafs” - i örat på Jimmie Åkesson när han passerar för att ge en replik.

Men, det var ju sant? Han hade ju rätt! Och han var förmodligen den ende som sa vad han verkligen tyckte och tänkte i onsdagens partiledardebatt.

För det var väl exakt det som alla som orkade ta del av partiledardebatten också tänkte eller tyckte?

Så hatten av för Johan Pehrsson, för det är väldigt ovanligt och rent av uppfriskande att höra en svensk partiledare uttrycka en sann, ärligt menad åsikt. Även om den skedde med en diskret viskning.

Vi kan ju inte begära för mycket, eller hur?

I övrigt har jag inget att tillägga mer än en fundering – finns det någon politisk poäng eller vinst i att börja tala så hackigt stackato som Magdalena Andersson började med i samband med gråtattacken i riksdagen?

Är det en nyskapande trend som vi andra bör kopiera för att visa att vi tillhör rätt sida i någon slags åsikts/yttrandeanpassning eller bara en effekt av intensiv medieträning i USA?

Eller räcker det med att begära mindre tjafs och mer verkstad av våra folkvalda partiledare?