Tystberga är en av flera små tätorter i min kommun. Där bor ca 900 personer och utanför i närområdet bor ytterligare ca 600 ”lantisar”, som i likhet med mig själv, trivs bäst i naturen utan allt för näraliggande grannar.
I Tystberga finns en affär, en skola, en idrottsförening,
en pizzeria (som inte alltid är öppen) och så tror jag att det finns ett ställe
som serverar kaffe eller lunch.
Men det viktigaste för mig är Återvinningscentralen som är
öppen varannan måndag.
That´s it!
Så en dag i september/oktober förra året, när jag, understimulerad
och uttråkad, sitter och slösurfar på facebook dyker det upp två entusiaster,
Peter och Marie Dupet, som vill starta upp ett årligt återkommande bilentusiastevent
- Dixie Car Meet.
I Tystberga av alla ställen?
Min första tanke är typiskt svensk .. det kommer ALDRIG att
gå.
Men eftersom jag gärna snöar in på udda företeelser så har
jag följt projektet från dag ett. Från bara några få facebook-medlemmar till 4 700
st. Från ax till limpa så att säga. För i lördags blev det verklighet.
Jag är djupt imponerad.
Hela bygden ställde upp. Företagen i kommunen ställde upp.
Idrottsföreningen ställde upp och det var en ren njutning att se att det
fortfarande finns ett lim, en sammanhållning, förhoppningar och förtroende
bland människor – även om det begränsar sig till en liten plats som Tystberga.
Själva eventet blev en succé. En familjefest med levande
musik, marknad, tatuerare, food trucks och frisör, där alla var representerade,
hundar och barn, ung och gammal, bilägare eller de som drömde om en gammal
amerikanare som familjemedlem. Utställarna representerades av hemma-byggare som
skapat otroliga ekipage i fantastisk design, riktiga vrak som väntade på en
makeover, gamla veteraner i nyskick och allt däremellan.
Enligt uppgift ägdes och kördes en av de brutalare
amerikanska veteranerna av en kvinna som var fyllda 90!
Det var roligt, trevlig, spännande, underhållande och alla
pratade med alla och alla var glada, och framför allt tillgängliga.
Det mest fascinerande var att så många log, tog ögonkontakt
och samtalade och så få gick omkring och tittade i sina mobiltelefoner?
Det var roligt som förr i tiden. Fast i nutid!
8000 besökare 3100 fordon, hur kunde det omöjliga bli
möjligt! Vad var det som tände gnistan som samlade så många runt ett och samma
projekt?
Som jag ser det var allt resultat av en fantastisk
kommunikation* mellan Peter och Marie Dupet, och alla medlemmar/intresserade
som också längtade och drömde om just den här typen av opretentiösa möten/evenemang.
Jag har som sagt följt detta varje dag sedan start och har
imponerats av tålamodet, det vänliga tilltalet, den ökande vi-känslan och
samarbetet som vuxit fram.
Jag är imponerad! Minst sagt.
Inte ett enda destruktivt hatmeddelande under nästan ett
år! Inte ett avfärdande, irriterat svar när samma fråga dyker upp dagligen och om
och om igen. Imponerande i den tid vi lever i!
Och om våra politiker, kulturpersonligheter, krönikörer, journalister
och aktivister kunde kommunicera så inkluderande, så tålmodigt och utan förutfattade
meningar med dem de vill entusiasmera skulle sammanhållningen i samhället se helt
annorlunda ut.
Två personer hade en dröm och det här blev resultatet. Otroligt!
Tack Peter och Marie Dupet!
* Kommunikation kommer från det latinska ordet
communicare, som betyder att dela, att göra gemensam. Kommunikation är en
social process som bygger på ömsesidighet och innebär att man delar
erfarenheter, känslor och handlingar.
Underbart
SvaraRaderaSå härligt när det dyker upp såna där ovanliga företeelser. Som visar sig bli så himla bra.
SvaraRaderaMer sånt behöver vi alla. =)
Kram