Kommunikation, gemenskap och Dixie Car Meet.

 Tystberga är en av flera små tätorter i min kommun. Där bor ca 900 personer och utanför i närområdet bor ytterligare ca 600 ”lantisar”, som i likhet med mig själv, trivs bäst i naturen utan allt för näraliggande grannar.

I Tystberga finns en affär, en skola, en idrottsförening, en pizzeria (som inte alltid är öppen) och så tror jag att det finns ett ställe som serverar kaffe eller lunch.

Men det viktigaste för mig är Återvinningscentralen som är öppen varannan måndag.

That´s it!

Så en dag i september/oktober förra året, när jag, understimulerad och uttråkad, sitter och slösurfar på facebook dyker det upp två entusiaster, Peter och Marie Dupet, som vill starta upp ett årligt återkommande bilentusiastevent - Dixie Car Meet.

I Tystberga av alla ställen?

Min första tanke är typiskt svensk .. det kommer ALDRIG att gå.

Men eftersom jag gärna snöar in på udda företeelser så har jag följt projektet från dag ett. Från bara några få facebook-medlemmar till 4 700 st. Från ax till limpa så att säga. För i lördags blev det verklighet.

Jag är djupt imponerad.

Hela bygden ställde upp. Företagen i kommunen ställde upp. Idrottsföreningen ställde upp och det var en ren njutning att se att det fortfarande finns ett lim, en sammanhållning, förhoppningar och förtroende bland människor – även om det begränsar sig till en liten plats som Tystberga.

Själva eventet blev en succé. En familjefest med levande musik, marknad, tatuerare, food trucks och frisör, där alla var representerade, hundar och barn, ung och gammal, bilägare eller de som drömde om en gammal amerikanare som familjemedlem. Utställarna representerades av hemma-byggare som skapat otroliga ekipage i fantastisk design, riktiga vrak som väntade på en makeover, gamla veteraner i nyskick och allt däremellan.

Enligt uppgift ägdes och kördes en av de brutalare amerikanska veteranerna av en kvinna som var fyllda 90!

Det var roligt, trevlig, spännande, underhållande och alla pratade med alla och alla var glada, och framför allt tillgängliga.

Det mest fascinerande var att så många log, tog ögonkontakt och samtalade och så få gick omkring och tittade i sina mobiltelefoner?

Det var roligt som förr i tiden. Fast i nutid!

8000 besökare 3100 fordon, hur kunde det omöjliga bli möjligt! Vad var det som tände gnistan som samlade så många runt ett och samma projekt?

Som jag ser det var allt resultat av en fantastisk kommunikation* mellan Peter och Marie Dupet, och alla medlemmar/intresserade som också längtade och drömde om just den här typen av opretentiösa möten/evenemang.

Jag har som sagt följt detta varje dag sedan start och har imponerats av tålamodet, det vänliga tilltalet, den ökande vi-känslan och samarbetet som vuxit fram.

Jag är imponerad! Minst sagt.

Inte ett enda destruktivt hatmeddelande under nästan ett år! Inte ett avfärdande, irriterat svar när samma fråga dyker upp dagligen och om och om igen. Imponerande i den tid vi lever i!

Och om våra politiker, kulturpersonligheter, krönikörer, journalister och aktivister kunde kommunicera så inkluderande, så tålmodigt och utan förutfattade meningar med dem de vill entusiasmera skulle sammanhållningen i samhället se helt annorlunda ut.

Två personer hade en dröm och det här blev resultatet. Otroligt!

Tack Peter och Marie Dupet!

 

* Kommunikation kommer från det latinska ordet communicare, som betyder att dela, att göra gemensam. Kommunikation är en social process som bygger på ömsesidighet och innebär att man delar erfarenheter, känslor och handlingar.