onsdag 16 januari 2019

SVAMp-regeringen?



 Nu när Vänsterpartiet har fått ett Hemligt Papper på att han ingår i regeringsunderlaget och Centerpartiet och Liberalerna verkar vara de enda kvarvarande partierna i den före detta Alliansen är det väl rimligt att kalla en regering som består av Socialdemokraterna + Vänsterpartiet + Allianspartierna + Miljöpartiet för SVAMp-regeringen.

Eller kort och gott för SVAMparna?


tisdag 15 januari 2019

Total för(V)irring??



Stefan Löfven öppnar för att förhandla med Vänsterpartiet – i hopp om att rädda överenskommelsen med C och L .. skriver Expressen och fortsätter .. Men nu stänger Annie Lööf den dörren!

Expressens journalist frågar .. Men om Jonas Sjöstedt till exempel kräver att få tillbaka subventionen på glasögon för barn, och Stefan Löfven går honom till mötes på det, då påverkar han ju budgeten. Betyder det då att överenskommelsen faller?

Svaret blir som vanligt lite svårt att tolka i förhållande till frågan .. Budgetsamarbetet de kommande åren, det kommer ju bygga på de fyra partier som sitter runt förhandlingsbordet. Vad Socialdemokraterna väljer att lägga in för prioriteringar i sina förhandlingar, det får Socialdemokraterna välja .. så den envise journalisten försöker igen .. Så de kan förhandla med Vänsterpartiet på sin sida och ta med deras krav till förhandlingar med er?

Självklart inte! .. svarade Centerledaren kort och här saknar jag verkligen en följdfråga.

Om Stefan Löfven förhandlar med Vänsterpartiet och tar med sig deras krav – ”till exempel kräver att få tillbaka subventionen på glasögon för barn” - och ”prioriterar det i sina förhandlingar” med de övriga tre partierna, trots att alla vet att han gör det för att blidka Jonas Sjöstedt? Går det bra att förhandla vänsterns krav då?

För om Jonas Sjöstedt får grönt ljus för att använda Stefan Löfven som en mänsklig buktalardocka, är det kanske ett förslag som kan göra att Vänsterpartiet släpper fram Stefan Löfven på onsdag och ändå får inflytande över mittenrörans politik?

Vad som helst verkar ju vara möjligt och det verkar vara fler än jag som på fullt allvar börjar undra om inte ”förolämpningen” mot Vänsterpartiet är ytterligare en del av Annie Lööfs Stora Plan för att bli statsminister? För om Löfven faller på fredag är det fritt fram för Annie Lööf att fiska upp sitt gamla förslag ur handväskan .. titta vad jag har!! .. en Annie Lööf-regering med C, Mp, M och Kd!

Bara för att rädda Sverige från Sverigedemokraterna, förstås.

Det kan väl inte Ulf Kristersson säga nej till – för då blir det ju hans fel om vi ”kastas in i” ett extraval?


måndag 14 januari 2019

Vad vill Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet?


Jag har suttit som limmad vid alla olika pressträffar med talmannen och diverse partiledare och har fortfarande inte en aning om vad Jonas Sjöstedt egentligen vill?

Vad Jonas Sjöstedts parti INTE vill är däremot glasklart. De vill INTE bli uteslutna från politiskt inflytande i fyra år och de vill INTE ha en regering med högerpolitik utan möjlighet att vara med och påverka och de vill INTE bli av med ”alla reformer” som de anser sig ha fått igenom under förra mandatperioden.

Men vad vill Jonas Sjöstedt, mer än att få några luddigt formulerade muntliga löften om ”visst” inflytande i de frågor som inte ingår i överenskommelsen med Liberalerna och Centern?

Själva överenskommelsen får tydligen ligga fast, med skrivningen om att Vänsterpartiet ska hållas utanför allt politiskt inflytande?

Göran Eriksson i SvD kallar Jonas Sjöstedts protest för en ”mjukisrevolt” och det var nästan vänligt uttryckt med tanke på vad han egentligen begärde – Stefan Löfvens muntliga löfte att Vänsterpartiet skulle få vara med och leka, ”som en del av regeringsunderlaget”, om de bara väntar tills Stefan Löfven blivit vald och kan göra som han vill.

Jonas Sjöstedt nöjer sig alltså med en ”symbolseger” genom att skramla med vapen han inte tänker använda och uttrycka tomma hotelser, eftersom han redan vet att det enda Stefan Löfven vill ha av C och L är deras röster i statsministeromröstningen.

För menade han allvar med alla hårda ord så borde han kräva att ”den förnedrande” skrivelsen om Vänsterpartiet skulle strykas ur fyrpartiuppgörelsen.

Redan innan Stefan Löfven blir vald, med stöd av Vänsterpartiet, verkar det som att allt Annie Lööf och Jan Björklund får ut av Januariöverenskommelsen är ett stort antal utredningar, några nådegåvor och ett ofrivilligt samarbete med Vänsterpartiet i alla övriga regeringsbeslut som inte kan skjutas upp till efter nästa val eller tydligt och tvingande formuleras i de 73 punkterna i JÖK – eller Januariblåsningen, som den också kallas.

Om de ens får det?

Men vad jag har verkligt svårt att förstå är varför S, Mp, L och C, inte en enda gång under en hel månad, ägnade en tanke åt att Vänsterpartiet var förutsättningen för att hela uppgörelsen skulle gå igenom i riksdagen?

Hur sjutton ska den här regeringen kunna styra ett helt land när de inte ens kan presentera ett regeringsunderlag som håller ihop?

lördag 12 januari 2019

Stackars Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet.


Så sent som den 19:e september satt Vänsterledaren hos Expressens ”Bara Politik” och berättade att han var villig att släppa fram en S-ledd regering där Annie Lööf och Jan Björklund ingår – även om det egna partiet stängs ute.

Men i hans värld, just då, var det en förhandlingsfråga, eftersom - Vi stöder aldrig en regering utan att få något i utbyte, att få politiskt inflytande. Det kan vara att vi gör budgeten ihop eller att vi gör andra saker. Vi är alltid beredda att sätta oss ned och förhandla för att få igenom vänsterpolitik – det är mitt besked nu också. Men det är möjligt att det kommer att behövas för att bilda den regeringen.

Mindre än fyra månader senare blir han placerad i samma politiska utanförskap som Jimmie Åkesson, utan förhandlingar och utan att ens ha blivit tillfrågad. Den "nya regeringen" är tydligen redan klar med vårbudgeten utan att Jonas Sjöstedt ens blivit tillfrågad.

Kan man bli mer förminskad?

Inte minst med tanke på att han, i samma intervju, ansåg att han borde bli vice statsminister om partiet fick en plats i den nya regeringen, därför att – Det är helt rimligt om vi är en del av regeringen och vi är näst största parti där, då bör jag vara det.

Det är ett fall från hög höjd och en rätt förnedrande landning vi ser just nu.


Han har allt att vinna. En väljarström från sossarna, ett nyval där Liberalerna förmodligen åker ur riksdagen och ett Centerparti som förlorat all trovärdighet. Stefan Löfven skulle förmodligen tigga och be Vänsterpartiet komma tillbaka på vilka villkor som helst.

Men tänk om Vänsterpartiet hjälper Sverigedemokraterna att hjälpa Ulf Kristersson till Makten?

Ja, tänk? 

Det är väl ändå inte Vänsterpartiets problem? Den sängen har väl sossarna bäddat tillsammans med centerpartisterna?

Och vad är det som säger att Sverigedemokraterna skulle stödja det sista alternativet före ett extraval. Ett alternativ som innebära en regering som regerar med stöd av Centern?

Hellre äter de väl en burk mask, för Sverigedemokraterna har lika mycket att vinna på ett extraval som Vänsterpartiet.

Att Jonas Sjöstedt kan bli förbannad kunde vi se när Stefan Löfven dissade hans parti inför öppen ridå vid förra regeringsbildningen, men har han tillräckligt med ryggrad för att rösta nej till en regering som är mot allt som Vänsterpartiet står för? Det får vi inte veta förrän i nästa vecka.

Det ska bli oliiiiidligt spännande att följa den här cirkusens finalnummer.

Första, andra, tredje … såld till Stefan Löfven!


Nu vet vi i alla fall hur mycket en statsministerpost kostar och hur högt priset på ett rejält svek är i dagsläget.


En gång var det 30 silverpenningar men nu räcker det tydligen med ett 30-tal utredningar vars resultat ska presenteras 2021 och möjligen resultera i reformer som tidigast kan genomföras efter valet 2022.

Om nu Centerpartiet, Liberalerna, Miljöpartiet och Socialdemokraterna fortfarande har något att säga till om när det valet är avgjort?

Det hela känns lite snopet för oss som hade hoppats att de verkliga problemen som skriker efter en lösning redan nu skulle närma sig en lösning bara valet låg bakom oss.

Men en sak kommer vi i alla fall att få redan i år! Centerns och Miljöpartiets krav på lättnader i frågan om rätten till familjeåterförening kommer redan i år att ge resultat i ytterligare en kraftig befolkningsökning. Låt oss bara hoppas att den inte omedelbart blir i samma storleksordning som 2015.

För var ska alla bo?

Vad ska de arbeta med?

Många är gamla föräldrar som behöver samma vård och omsorg som våra egna gamla föräldrar som redan nu kämpar förgäves för att komma i åtnjutande av det som de betalat för under ett helt arbetsliv? Hur ska vi kunna ta hand om alla?

Väldigt många är barn som måste ha en plats i skolan, även om klasserna redan nu är alldeles för stora. Vilka ska undervisa dem på ett språk som de inte förstår?

Språkundervisningen som så många redan nu avstår från – om den nu ens finns tillgänglig – vilka ska se till att den fungerar för så många fler?

Finns det tandvård till alla?

Hur ska landets alla kommuner orka med?

Hur ska sjukvårdspersonalen klara av ett ökat tryck? Lärarna? Omsorgspersonalen och hemtjänsten? Psykiatrin? Alla landets socialassistenter? Polisen? Alla frivilliga som ger allt och lite till för att få landets hemlösa att överleva ytterligare en vinter?

Vilka ska betala?

Går det överhuvudtaget att göra fler besparingar på de svagaste i samhället än vad regeringen Löfven har gjort hittills?

Många sätter sitt hopp till att Jonas Sjöstedt ska vägra vara dörrmatta åt Annie Lööf, men jag är övertygad om att han och hans parti inte törs mopsa upp sig mot sossarna, även om ett nyval skulle kunna vara väldigt förmånligt för vänstern om Liberalerna åker ut ur riksdagen och Centern förlorar fler mandat än vad SD vinner.

Men Jonas Sjöstedt är ingen stark och modig ledare och dessutom finns det där lilla ”om” som hindrar Vänstern från att visa musklerna. De tar hellre de smulor de får bakom Annies rygg än kämpar för den plats de nu blir utestängda från.

Så är det alltid, en riktig vänsterpartist skriker alltid högst. VILL HA allt åt alla eller åtminstone sig själv. Hävdar sin rätt genom att förstöra allmän egendom eller slänga okvädningsord på twitter. Drar ner mössan och gå loss på oliktänkande i olika demonstrationer eller manifestationer .. men när det verkligen är upp till bevis är det alltid Någon Annan som får ta ansvaret.

Ungefär som min katt – bortsett från twitter och maskering.

Men NÄSTA VAL – den 11 september 2022 - då kommer Annie Lööf kanske att få utdelning på någon av alla de 30 utredningarna hon fick av Stefan Löfven som tack för att hon spelade bort sina väljare i spelet om Makten.

Vem vet? Vi kanske kan få köpa vin i en gårdsbutik lagom till valnatten!

Det är 1338 dagar kvar till dess.


DI - Annie Lööf går rakt i utredningsfällan

fredag 11 januari 2019

Jag lyssnade på Annie Lööfs presskonferens..


.. och allt hon sa verkade så fantastisk bra med tidsgränser och löften budgetperiod efter budgetperiod och jag vet inte vad.

Men .. OM nu det omtalade ”utkastet godkänns och undertecknas av samtliga berörda, OM Vänsterpartiet nöjer sig med att förhandla med sossarna i garderoben och Stefan Löfven äntligen får lägga rabarber på den hett eftertraktade statsministerposten … vad händer då?

Om vi nu tänker oss att en ”tidsgräns” passeras utan att det som utlovats sker, om regeringen ertappas mitt i ett samarbete med Vänstern eller om ett löfte helt sonika bryts - en rimlig tanke eftersom det handlar om sossar - eller ”glöms bort”, vad gör Centern och Liberalerna då?

Det går ju inte att avsätta Stefan Löfven när han väl sitter där han sitter.

Inte heller är det möjligt att sänka hans budget till förmån för en annan – utan att samarbeta med Sverigedemokraterna?


I samma ögonblick som Annie Lööf och hennes centerpartister sätter fingret på den gula knappen har de fullständigt tappat kontrollen över Stefan Löfven, hans vänsterkompisar och Januariöverenskommelsen.

Vi såg det hända med DÖ, där sossarna töjde på gränserna så till den milda grad att Kristdemokraterna till slut avslutade det gemensamma lidandet.

Varför ska de bete sig annorlunda nu?

För när Socialdemokraterna väl erövrat regeringsmakten finns det tusentals beslut som en regering kan fatta utan att behöva få dem godkända av riksdagen. Särskilt om man som sossarna har mångårig vana vid att använda sig av lite fiffel och båg för att få saker att se ut som något annat än vad de verkligen är.

Jag har inte lika stort förtroende för Stefan Löfven som Annie Lööf verkar ha. Inte heller har jag lika höga tankar om Annie Lööf som hon verkar ha själv.

Men till skillnad från alla inblandade så har jag inget annat val än att vänta ochse vad som händer, för chansen till ett extraval försvinner i samma ögonblick som Stefan Löfven får makten i sina fumliga men maktfullkomliga händer igen.

Kanske händer det osannolika att en socialdemokratisk statsminister står för sitt ord?




Eller är det nu vi begraver Folkpartiet under den fallossymbol som symboliserar Liberalerna och kanske är dagens överenskommelse det som får Annie Lööf att komma till insikt om att 100 sossar (med 28 vänsterpartister i garderoben) förmodligen är farligare än 62 sverigedemokrater?




onsdag 9 januari 2019

Osamarbetsavtal?


Det ryktas om att partiledarna i alliansen håller på att skapa ett ”grundläggande dokument” – som ska säkerställa att Sverigedemokraterna hålls utanför politiskt inflytande om det skulle bli en moderatledd regering.

Ett grundläggande dokument” – ett osamarbetsavtal mellan fyra riksdagspartier som lovar och svär att inte samarbeta med ett annat riksdagsparti?

Är det överhuvudtaget möjligt? Lagligt?

Samarbetsavtal vet jag vad det är – men ett Osamarbetsavtal? Det har jag aldrig hört talas om. Förmodligen ingen annan heller, eftersom ordet ”osamarbete” inte verkar finnas i SAOL.

Av någon anledning verkar de fyra före detta allianspartierna tro att de kan ”osamarbeta” med SD och ändå få deras röster vid en statsministeromröstning som ger makten till Ulf Kristersson?

Lika obegripligt verkar det vara att Sverigedemokraterna inte kommer att godkänna ett regeringsalternativ som undertecknat ett ”Osamarbetsavtal” som ”aktivt avser förhindra att SD-väljarna får inflytande”.

Om jag förstått det hela rätt måste en statsminister väljas med stöd av minst 175 röster/mandat.

Vänstern har 28, Sossarna 100, Miljöpartiet 16 = 144 mandat

Moderaterna har 70, Kristdemokraterna 22 = 92 mandat

Centern har 31, Liberalerna 20 = 51 mandat

Sverigedemokraterna har 62 mandat.

Om osamarbetspartierna ger sina 143 mandat till Ulf Kristersson, de rödgröna röstar ner Ulf Kristersson och SD lägger ner sina röster blir det väl inget samarbete alls för osamarbetspartierna? 

Om det sedan ska röstas om Stefan Löfven får han sitt gängs 144 mandat och måste få minst 31 mandat från Centern och Liberalerna för att bli statsminister.

Vilket får mig att undra om inte det sk Osamarbetsavtalet bara är ett nytt och genomtänkt sätt för de gamla allianspartierna att slippa regera utan att skriva under ett nytt DÖ-avtal?

Eller är det bara en ny fint från Annie Lööf och Jan Björklund som dels får SD att rösta MOT Ulf Kristersson och dels ”tvingas” rösta FÖR Stefan Löfven för att inte bryta osamarbetsavtalet som hindrar dem från att rösta som SD som då förutsätts rösta FÖR Ulf Kristersson?

Men om 8 Liberaler röstar mot Stefan Löfven och SD lägger ner sina röster – vad händer då?

Eller är ryktet om osamarbetsavtalet bara ett sk ”fulspinn” från Socialdemokraterna? Något som har som mål att reta upp och oroa SD så att de lägger ner sina röster eller ännu hellre – röstar mot Ulf Kristersson?  

Politik verkar vara väldigt krångligt och svårt? Inte undra på att de behöver mycket ledighet och stor ekonomisk trygghet för att orka fundera ut så avancerade planer, avtal och dokument för att ”rädda” Sverige och svenskarna från … från .. ja, vaddå?

Oönskat samarbete i riksdagen? Valresultatet? Sig själva?



(Den här regeringsbildningen är så rörig att jag inte kan hålla reda på någonting. Trots att jag har en fusklapp på bildskärmen med mandatfördelning och allt så blir det fel i alla fall – som Anonym 14.35 och Magnus så riktigt påpekade .. Vi har "negativ parlamentarism" i Sverige: RD kan alltså med noll rösters stöd välja X till statsminister om inte (minst) 175 ledamöter aktivt avvisar (röstar nej till) X.)

Jag får bara ont i huvudet av att försöka räkna ut alla omöjliga alternativ. Det känns lite som att det vore värt pengarna att få ett nyval och helst också lite nya politiker.

Men VARFÖR får vi kryssa in folk i riksdagen, men inte stryka dem som ingen vill ha eller litar på?)

fredag 4 januari 2019

Guldbaggar, Metoo och Astrid Lindgren.


Jag har inte sett filmen ”Unga Astrid” och jag tänker inte se den heller, även om den vinner aldrig så många guldbaggar.

Dels beror det på att jag inte tycker att det är rätt att
tolka en annan människas liv hur fritt som helst när familjen bestämt motsätter sig det, och dels för att jag misstänker att den passionerade kärlekshistoria som skildras egentligen var något helt annat.

Astrid Lindgrens dotter Karin Nyman säger .. Hade mamma varit i livet hade hon aldrig uppmuntrat tillkomsten av denna film. Är det något jag vet, så är det just det. Hon hade känt en enorm ovilja. Vad hon skulle ha gjort med den oviljan kan jag inte svara på.

Hon berättar också om sin mammas flykt från skammen och Vimmerby .. Att det då ska ”skapas fritt” kring just den här tiden i Astrids liv, känns absurt. Mamma berättade inte för någon, inte ens för oss i familjen, hur hennes förhållande med Reinhold Blomberg hade varit. Då begriper ju var och en att det ska till mycket konstnärlig frihet för att över huvud taget kunna bli någon berättelse om unga Astrid. Den här filmen hade aldrig kunnat göras medan mamma levde.

Men det som tar emot mest är minnet av en intervju med Astrid Lindgren för länge sedan. Jag minns inte frågan men jag har för mig att det handlade om kärlek och kanske till och med frågan var om hon haft några andra kärleksrelationer än de två vi känner till – mannen bakom den oönskade graviditeten och mannen hon gifte sig med för att kunna ta hem sin son? Men jag minns innehållet i svaret fullständigt glasklart. Hon skrattade och sa ungefär ... att vet du vad, det där med passionerad kärlek och män har jag aldrig varit särskilt intresserad av.

Där och då - långt före metoo - såg jag den unga Astrid framför mig. Bara 16 år. Ung, naiv, oerfaren och lycklig över att få något så sällsynt som en anställning på en tidning. Helt i beroendeställning till en äldre man som dessutom var gift, respekterad och aktad i den lilla staden.

Låter inte det välbekant så här i metoo-tider? Borde inte manusförfattarna tystnat lite före tagning och tänkt efter?

Vad hade Astrid att sätta emot en äldre man, utan att bli av med jobbet och skämma ut familjen? Hur kunde hon undvika ovälkomna närmanden på en arbetsplats där det bara var han och hon?

Kanske hade Astrid Lindgren haft något att berätta för oss om hon funnits bland oss när #metoo spreds över världen?

Om den ”fria tolkningen” i filmen Unga Astrid, som skildrar en passionerad men förbjuden kärlek, egentligen borde ha handlat om ett övergrepp i det verkliga livet – ja, då är det en skam, och ytterligare ett övergrepp, att den överhuvudtaget gjordes.

För vad är det som säger att inte min ”fria tolkning” är minst lika trolig som den som kanske får en guldbagge på Guldbaggegalan.

Varför är det ingen som har tänkt på det?

torsdag 3 januari 2019

Det man inte kan skämta om är inte heller värt att tas på allvar ..


.. är ett citat från en okänd källa. Men en del saker som kanske går att skämta om – om än väldigt försiktigt – är också värda att ta på fullt allvar.

Så, om ni inte läser något annat i dag så rekommenderar jag att ni i alla fall läser Erik Helmersons ledarkrönika i DN.

Det är kanske inte Erik Helmersons egna ord som är så läsvärda, utan hans reaktion på den nyligen bortgångne författaren Amos Oz sista bok ”Kära fanatiker”.

Den första frågan som infinner sig är, varför har ingen sett och skrivit om det här tidigare? Amos Oz första hyllade bok ”Kära fanatiker” gavs ju ut redan 2006?

Har våra journalister blivit mindre rädda nu? Mindre fanatiska?

”När Amos Oz dissekerar fanatismens natur blir igenkänningen total. Det är ju Sverige av i dag han beskriver”, skriver Erik Helmerson. ”Har verkligen Landet Kompromiss Och Konsensus förvandlats till en arena för fanatiker?”

Fortsättningen gör att jag drabbas av en sådan där aha-känsla som bara infinner sig när någon hittar de ord och det sammanhang som du själv förgäves har sökt efter under en lång tid.

Jag kan nästan inte låta bli att citera hela ledarkrönikan i sin helhet, men eftersom det inte är tillåtet nöjer jag mig med ett citat .. ”Fanatikern avskyr samtal, avskyr pauser, avskyr humor, avskyr allt som slår in en spricka där tvivel kan sippra in genom tvärsäkerhetens och självrättfärdighetens betong”.

Visst känner ni igen er, oavsett vilken sk ”sida” ni står på? Det är ju precis så det ser ut i Sverige i dag. Ett land där fanatismen hyllas på toleransens bekostnad.

Jag kan inte låta bli att tycka att de farligaste människorna i landet i dag är de som sprider och göder motsättningar, hat, avsky och självrättfärdighet för att tysta alla försök till samtal, ifrågasättanden och tvivel.

Det är en känsla, grundad i rädsla och maktlystnad, som kommer uppifrån och sipprar nedåt när ledarna för ett land förvandlats till enögda fanatiker som enbart omger sig med likasinnade medan de fördömer oliktänkande.

Jag är ärligt talat mer oroad av och rädd för dem som sitter och ackorderar om regeringsmakten just nu än för klimathotet som hotar i framtiden. Ska vi hitta lösningar på det senare är vi tvungna att byta ut de förstnämnda, för fanatiker löser inga problem utan skapar bara nya.

Så frågan är väl inte vem som ”vinner” regeringsmakten utan om de kommande åren kommer att vara en fortsatt vandring på fanatismens väg, eller om det finns en väg, ett ord, ett argument, ett tankefrö” som kan leda till något annat?