tisdag 21 maj 2019

Vi kämpar på med våra liv.


Nu när jag klarat av mitt första pass som valarbetare för KD, samtidigt som jag kommit halvvägs genom Kajsa Normans bok ”En alldeles svensk historia”, börjar jag ana varför jag aldrig fått några svar på de undringar och frågor som jag om och om igen har ställt på den här bloggen.

Eftersom jag inte har några som helst problem med att tilltala okända människor, oavsett om det är på torget, i kassakön eller i ett fullsatt väntrum, hade jag inga större problem med att få timmarna att gå, trots att det vanligaste förhållningssättet till valstugor var detsamma som jag själv praktiserat genom åren – gå så långt från dem som möjligt och titta åt ett annat håll.

Varje person som jag talade med hade en historia att berätta och jag är oerhört imponerad av hur starka människor är, även när allt det de trott på visat sig vara en lögn.

Många ville berätta, men nästan ingen ställde några frågor?

Ensamhet, förluster, svek och ett samhälle som inte står upp för sina medborgare – så kan jag väl sammanfatta budskapet.

När din partner dör och det visar sig att du inte ensam kan betala hyran – då står du ensam och utanför med ett ogiltigt samhällskontrakt i handen, trots att du plikttroget betalat din skatt och fullgjort dina plikter under ett helt arbetsliv.

Men du kämpar på med ditt liv i tysthet, utan att klaga – det får gå, på något sätt.

När den du lever tillsammans med drabbas av åldersrelaterade sjukdomar och inte längre kan klara sig själv – så får det gå, på något sätt. För om du inte orkar så är alternativen så skrämmande, eller obefintliga, att du i alla fall måste orka lite till.

När du inte längre kan gå får du själv betala för ett ”klimatsmart” fortskaffningsmedel - i stället för den rullstol som förutsätter en anhörigs insatser - som ger dig frihet att röra dig i samhället.  Samtidigt som grannen skrotar sin gamla trampcykel och ställer in en subventionerad elcykel i garaget, bredvid dieselbilen, för att rädda klimatet. Inte undra på att det finns bitterhet och misstro mot våra miljökämpar.

Det får gå på något sätt. Det finns anhöriga, frivilligorganisationer, vänner och grannar som hjälper till när ingen annan ser dig. Vi har en sjukförsäkring som inte är en försäkring, en arbetsförmedling som inte förmedlar arbete och en sjukvård som tvingas prioritera vem som behöver sängplatsen, behandlingen eller operationen bäst – den arbetsföre småbarnsföräldern eller den nyblivne pensionären?

När du varken är frisk, sjuk eller behandlingsbar – finns det ingenting?

Men det får gå på något sätt. Man ska inte klaga. Det finns de som har det värre.

Eller?

Vi kämpar på med våra liv, för det finns inga alternativ. På ytan och på pappret är allt så bra och välordnat men verkligheten ser helt annorlunda ut för alldeles för många.

Jag har talat med människor som nästan inte törs gå ut ur sin lägenhet eftersom de är livrädda för sina grannar. Andra törs inte utnyttja den hemtjänst de behöver, och har beviljats, eftersom de är livrädda för dem som har som uppgift att utföra den. Det finns inga bostäder för dem som behöver något mindre och billigare, inte heller finns det någonstans att ta vägen för dem som hamnat i områden där de mer eller mindre döms till husarrest dygnets flesta timmar.

En majoritet av dem jag talade med var människor i åldern 55+ och uppåt, men förvånansvärt många var så unga att de inte ens hade rösträtt, men ändå hade behov av att berätta om en hopplöshet som de inte såg någon väg ut från.

Att tala om välfärden och EU:s sk sociala pelare var som att öppna locket till Pandoras ask – aldrig tidigare har jag på så kort tid fått ta del av så många starka människoöden. Men i motsats till Pandoras ask så fanns inte ens hoppet om en förändring till det bättre kvar.

Jag var helt slut när jag kom hem. Det är ett enormt fattigdomsbevis när det inte verkar finnas någon annan som är villig att lyssna än en valarbetare på ett torg inför vilket val som helst.

Vi borde kunna bättre. Vi måste lyssna mer. Media och samtliga partier borde visa mer intresse för hur samhället behandlar de svagaste, sköraste och mest utsatta i samhället, i stället för att smutskasta allt och alla som uppfattas som ”fel” på ett eller annat sätt.


fredag 17 maj 2019

Kristdemokraterna.


Det finns två saker som jag har verkligt svårt att klara av. Det första är att jag reagerar oerhört negativt på ordergivning och översitteri. Till och med de första försöken med GPS blev katastrofala eftersom jag genast hamnade i konflikt med idioten som försökte få mig att göra en ”laglig u-sväng” på en plats där den definitivt skulle ha klassats som olaglig. ”Den går säkert att laga” – sa Maken och programmerade om GPS-en till en kvinnlig röst, vilket gjorde att vi fick laga den igen eftersom jag aldrig i livet kunde ta order från någon som lät så in i h***ete stroppig.

I dag kör jag efter tyst GPS och följer anvisningarna på skärmen, om jag överhuvudtaget använder den alls.

Mitt andra problem är att jag inte kan passera en skylt med budskapen Loppis, Antik & Kuriosa, Vintage, REA, Extra Pris eller Köp 3 betala för 2, utan att kontrollera vad som finns att fynda för tillfället.

I januari lade Kristdemokraterna ut följande budskap ..
Betala för ett halvår och få ett år!! Hmmm? Å ena sidan var det ett FYND men å andra sidan har jag dåliga erfarenheter av politiska partier som gärna vill ha min röst och arbetskraft men inte mina åsikter och frågor.

Men vem vill inte ”tjäna 50 spänn”? Jag behövde ju inte ens gå dit men kunde också utnyttja tillfället att få lite insyn i kommunalpolitiken i min egen kommun.

Jag släpade med mig den ovillige Maken till ett välkomstmöte för nya medlemmar och tjänade därmed en hundring och fick gratis kaffe och smörgåstårta.

Vi var ca 5-6 nya medlemmar och hela den kommunala partitoppen. Vi blev väl mottagna och jag måste säga att det hedrade dem eftersom jag var rätt avig från början och deklarerade att – det är inte säkert att jag blir kvar eftersom jag redan ratat tre andra partier efter första försöket, jag tänker INTE ställa mig bakom något jag inte tror på och jag vet inte om jag tror på det politiska systemet överhuvudtaget.

Men i stället för att få en större föreläsning om KD:s förträfflighet fick alla presentera sig och berätta om sina fritidsintressen, först de som redan var medlemmar och så vi andra.

Det blev som ett normalsvenskt kafferep ungefär. Nästan alla hade hund eller katt, bara det tog en stund eftersom djurägare är löjligt roade av att berätta om sina älsklingar, nästan alla var naturintresserade och en hel del ägnade tiden åt veteranfordon, jakt eller fiske – vilket är rätt naturligt i vår kommun.

Det var faktiskt rätt roligt?

Så kom vi in på det politiska budskapet och då kände vi liksom varandra och kunde diskutera för- och nackdelar hej vilt och det fanns inget som var förbjudet att säga, ingen blev kränkt och ingen var förmer än någon annan och manade till ordning i oordningen.

Bland oss nykomlingar var jag naturligtvis inte ensam om att vara arg och frustrerad efter JÖK-regeringsbildningen, men det som engagerade var åsikterna om vad som kunde bli bättre och ingen ödslade tid på personliga påhopp på de andra partierna.

Jag trivdes – till min egen stora förvåning?

Samtalsklimatet var på mils avstånd från det ängsliga och tillrättalagda politiska samtalet på sociala medier där det mest handlar om att kasta så mycket sk*t som möjligt på alla som kan ses som hot mot de egna maktanspråken.

Nu har jag varit på fler möten, alltid lika välkomnad, sedd och bekräftad, och i nästa vecka kommer jag att prya i valboden på vårt lilla torg. Det känns både spännande och jobbigt. Mest jobbig, om jag ska vara ärligt, men en ny erfarenhet kommer det absolut att bli.

Så i år kommer jag att vara kristdemokrat. Hur det blir nästa år får jag ta ställning till då.

tisdag 14 maj 2019

Kampen mot högerextremismen ..


..  och nationalismen i Europa är EU- valets allra viktigaste fråga, enligt statsminister Stefan Löfven.

Vi har lärt oss att motsatsen till kompromissens Europa är konfliktens. Vi har sett det på slagfälten i Verdun. Vi har sett det i gaskamrarna i Treblinka eller i skogarna i Katyn. Vi har sett det framför massgravarna i det forna Jugoslavien. Det är bara Socialdemokraterna som nu står upp för demokratin i Europa. De konservativa – även här i Sverige – står handfallna, hävdar Stefan Löfven, de väljer att samarbeta med de högerextrema för att få regeringsmakten.

Det var ord och inga visor. Men vilka är då dessa rasistiska, nazistiska, fascistiska och populistiska högerextremisterna som vi ska stå upp mot?

För den som följer vänstersidan i den inrikespolitiska debatten är svaret glasklart. ALLA som inte ingår i Stefan Löfvens regering.

Förr var det bara Sverigedemokraterna som skulle isoleras och fördömas men nu verkar det som inte ens de uppnår den skrämmande nivå av högerextremism som Kristdemokraterna anklagas för att stå för? Åtminstone om jag ska tro på Annika Strandhäll, Morgan Johansson och deras vapendragare på twitter.

Sverigedemokraterna är numera så rumsrena att de bjuds in i värmen för att rädda den ofinansierade försvarsberedningens rapport utan några som helst protester. Inte ens en regeringskris verkar vara inom synhåll trots att JÖK-samarbetsoppositionen, Centern och Liberalerna, tog skydd hos sossarna för att undvika precis den sortens samarbete?

Men det som är mest skrämmande är att JAG tydligen är en av dem som sossarna tänker ta kampen mot! För att inte tala om min vite heterosexuelle man som tagit sig genom ”livets hårda skola”.

Eller rättare sagt, det är VI – alla som inte rättar in oss i ledet och följer den store Ledaren – som är högerextremisterna! Vi är rasisterna, nazisterna, fascisterna och de kompromisslösa populisterna som röstar på de högerextrema partierna som vill föra landet rakt in i konflikter som Stefan Löfven liknar vid gaskamrarna i Treblinka, i skogarna i Katyn eller massgravarna i det forna Jugoslavien.

Jag antar att Socialdemokraterna enbart är tacksamma för att de slipper besudlas med våra röster i EU-valet. Vad skulle de annars ha kvar att kämpa mot fram till nästa riksdagsval?

För det var rätt länge sedan jag hörde en socialdemokratisk statsminister vara FÖR någonting av värde för medborgarna.

söndag 12 maj 2019

Äntligen en lösning på integrationsproblemen!


Under alldeles för lång tid har våra politiker, media och aktörerna på twitter förgäves kämpat för att nå full enighet i hur vi ska kunna integrera både oss själva och alla sk nyanlända i det land vi förväntas leva tillsammans i.

Det har inte gått något vidare hittills, tycker jag. Mest har det handlat om vem eller vilka som har sämst människosyn, är mest rasistiska, feltänkande eller vem och/eller vilka som sprider mest hat och hot i sociala medier mot dem som anser att sig ha den bästa människosynen, är minst rasistiska, rättänkande och/eller innehar det högsta godhetskapitalet.

Eller nåt sånt?

Men nu visar det sig att det sedan länge (2006) har funnits ett förslag på en lösning, med krav och önskningar, som då skickades som ”ett öppet brev till alla svenska politiska partier som deltar i årets val”.

Ett sk win-win förslag?

En del av kraven och önskemålen var ..

.. en moské i varje svensk kommun

.. möjlighet att bygga moskéer utan några som helst hinder

.. räntefria lån till byggandet

.. integrering av islam i svenska skolor och för svenska barn

.. imamer på varje skola med status som lärare i religion och hemspråk

.. skolor för muslimer i alla områden med många muslimer

.. rätt för alla muslimer att vara helt lediga på alla muslimska helgdagar

.. ledighet för alla muslimer inkl skola två timmar varje fredag för bön

Den fullständiga önskelistan som skulle göra tillvaron ljus och vacker för alla inblandade, finns att läsa HÄR och avslutas med följande Önskan och förhoppning ...

.. Sveriges muslimer riktar missnöje mot de lokala politiker som inte gör något för att höja opinionen mot islamofobi i Sverige.

.. Muslimerna riktar missnöje mot arbetsgivare inom både den privata och den offentliga sektorn, för att de inte kan få arbete p.g.a. sitt ursprung, hudfärg, sitt utländska namn och religion.

.. Muslimerna kräver att samhället ska behandla dem på samma sätt som man behandlar infödda svenskar och muslimerna vill leva under samma förhållande som sina svenska grannar.

.. Muslimerna vill ha hjälp för att skapa sig en kreativ framtid på basis av sin kulturella bakgrund och religiösa tillhörighet, om det blir så fallet kommer de att känna sig hemma i sitt nya hemland.

.. Om säkerhetspolisen ska i fortsättningen betrakta islam som en våldsam religion och muslimerna som säkerhetsrisk, kommer samhället att tvinga unga religiösa muslimer att segregera sig och det är inte bra varken för samhället eller för muslimerna.

.. Islamiska kulturen borde vara en del av det mångkulturella samhället. Det är upp till samhället som bärare av den dominerande kulturen att erkänna muslimer som fullvärdiga medborgare, och ge muslimer samma sociala, kulturella, ekonomiska, politiska, religiösa och personliga rättigheter som de ”infödda svenskar” själva åtnjuter.

Märkligt nog fick avsändaren inte gehör för sina krav, men mycket har hänt sedan dess. Bland annat flera år med en rekordstor befolkningsökning, den stora flyktingvågen 2015, samt en förväntad och lika rekordstor anhöriginvandring, som förmodligen kommer att göra erbjudandet mer attraktivt så fort de flesta fått svenskt medborgarskap och rösträtt i riksdagsvalet, kanske redan 2022.

Så nu är det nog mer frestande och intressant att lösa integrationsproblemen med ett rejält löftesregn än 2006, antar jag?

Så, tjippjillivipp, alla våra problem och svårigheter kommer att vara som bortblåsta, om bara någon partigrupp tar på sig ansvaret att leverera enligt kravlistan. Dessutom kan de då kan de räkna med ALLA röster från ALLA muslimska församlingar i hela landet, få egen majoritet och därmed också garanterat få igenom vad de vill i riksdagen.

Det finns tecken på att regeringspartierna börjar visa ett visst intresse och vem kan klandra dem? Egen majoritet, full enighet och lugn och ro i riksdagen, vad kan egentligen gå fel??

Eller?


fredag 10 maj 2019

Den Makalöse Maurice är kränkt!


Han är ärligt talat makalöst förbannad.

Jag är tillhör en minoritet!! – hävdar han. En etnisk kattminoritet som har en månghundraårig ”långvarig språk- och kulturgemenskap innanför den nationella gemenskapen” som nu ska osynliggöras och ersättas av representanter för kattmajoriteten, den vanlige bondkatten som breder ut sig alltmer i HELA VÄRLDEN.

Det här är Kulturell Appropriering! Den vanliga bondkatten STJÄL, med den vita människans stöd, siamesernas särdrag och utrymme utan att visa minsta respekt för vår KULTUR och HISTORIA!!

Eller så är det motsatsen till kulturell appropriering? De kanske vill utplåna oss helt?

Såå illa kan det väl inte vara? – försöker jag. Det handlar ju bara om att Disneys filmbolag anser att Si och Am och deras sång anses vara nidbilder av asiatiska människor som därför kan känna sig kränkta.

Den Makalöse går i taket – Si och Am är FÖREBILDER! Genom att gestalta oss siameser som vi verkligen ÄR sprider de också förståelse för VÅR särart och skyddar oss från att hamna oss människor som definitivt inte förtjänar att bära ansvaret för en Siames. Vad har en vanlig bondkatt att tillföra mer än längtan efter ett bekvämt gosedjur? Absolut ingenting, vilket kommer att visa sig när antalet övergivna ”sommarkatter” ökar.

Ni människor är inte riktigt kloka! Ni säger att ni vill ha mångfald men kan inte se skillnad på en tecknad katt och en asiatisk människa. Det är inte konstigt att världen ser ut som den gör.

Jag ÄR precis som Si och Am, ser ut som Si och Am, låter som Si och Am och agerar som Si och Am, ska jag då också se mig själv som en nidbild av människor från Asien? Si och Am ska FÖRBJUDAS, de som ersätter dem får inte vara siameser – får SIAMESER finnas alls? Står ni människor ens ut med att jag definierar mig som SIAMES eller ska JAG också förbjudas?!!

Den Kränkte Maurice lämnar rummet, muttrande en opublicerbar harang samtidigt som han, i ren frustration, välter om kull papperskorgen, river på soffan och attackerar hunden, innan han går och öser ur sand ur kattlådan. Men innan han försvinner utom hörhåll ryter han .. och hur ska ni göra med PERSERKATTERNA och ORIENTALERNA?? Ska de OCKSÅ förbjudas och osynliggöras?? Vavava!!!

Jag måste erkänna att han lämnar mig svarslös.

fredag 3 maj 2019

Jag tänkte skriva lite om våren och kärleken ..


.. men när jag vaknade var gräsmattan täckt av ett tunt lager snö och den kärlek jag tänkte berätta om visade sig vara mindre trovärdig än den som tydligen uppstått mellan Jan Björklund och Jimmie Åkesson, som helt otippat ska ge sig ut på en debatturné inför EU-valet. 

Men lite kärlek vill jag ändå ge folkhumoristerna som genast döpte det hela till LSD Trippen – något som passar som hand i handske nu när de SD-allergiska liberalerna försöker använda sig av SD för att bli höga i opinionen.

Oavsett hur det går så höjde LSD-trippen i alla fall mitt humör.

Den kärlekshistoria jag hade tänkt att berätta handlar om hackspettar. I flera år har vi bara haft en hackspett i vårt fågelmatsträd. En skygg och ensam stackare som verkar tillbringa det mesta av sin tid i den gamla lönnen på andra sidan vägen. Men plötsligt när jag tittade ut fick jag se ytterligare en hackspett i björken invid fågelmaten.

Åhh .. en spirande kärlekshistoria! För mitt inre öga såg jag en kull hackspettsungar och ett blivande hackspettssamhälle precis utanför min dörr. Kan man bli mer gynnad?

Hackspett nummer ett lät sig väl smaka och efter ett tag flög hackspett nummer två ner för att förse sig – och ett våldsamt slagsmål utbröt.

De älskade INTE varandra. Båda ville vara ensam hackspett i närområdet och i stället för kärlek i vårens tid erbjuds jag nu Hackspettarnas distriktsmästerskap i tungvikt.

Eller så är det någon slags hackspettspolitisk debatt mellan två parter varav den ene har lovat sina barn att ALDRIG, aldrig låta den andre få så mycket som ett solrosfrö och den andre hävdar samma rätt till den gemensamma fröautomaten som alla andra?

onsdag 1 maj 2019

Mi(S)snöje?


I dag går Socialdemokraterna man ur huse för att visa solidaritet med den idoge, men lågavlönade, arbetaren genom att inte arbeta. Våra välnärda, och högavlönade, makthavare kliver modigt ut i den verklighet de vanligtvis undviker och talar till folket, om folket, för att vinna folkets sympatier.

För att det ska fungera måste det naturligtvis finnas vissa undantag från ledigheten och som av en händelse är det de lågavlönade offentliganställda som får hålla ställningarna medan de mer privilegierade är ute och demonstrerar för deras rättigheter åt dem.

Jag har alltid tyckt att det varit en märklig tillställning. När jag ser tungviktarna (i både bildlik och bokstavlig mening) inom socialdemokratin fatta varandras händer och känslosamt sjunga om hungerns bojor och kamp emot kvalen påminner det inte så lite om den Makalöse Maurice högljudda protester utanför den stängda skafferidörren en kvart efter middagen.

Han är, som alla andra katter, ständigt förfördelad och alltid på fel sida om ytterdörren, kylskåpsdörren och skafferidörren. Maten är alltid slut, försenad, inte tillräcklig eller Någon Annans.

Vilket naturligtvis är mitt fel eftersom jag företräder Kapitalet och därmed Högern.

Min uppgift är, fortfarande enligt katten, att fördela hemmets tillgångar enligt principen, av var och en efter förmåga - åt var och en efter behov, under förutsättning att förmågan är min och behoven är kattens.

Jag är helt övertygad om att katter är vänster. Till och med de storslagna talen som i dag hörs på torgen eller i parkerna den första maj är som klippta ur samma mall som vår katts.

Eftersom han är katt kan han inte kommunicera med våra ord, men budskapet går ändå fram när han vill poängtera att det dånar uti rättens krater och att
snart ska utbrottets timma slå, genom att våldsamt rulla sig i den välanvända kattlådan för att sedan sprida resultatet över den han sedan klättrar upp på eller vilken annan sittplats han väljer att sprida sina åsikter över.

Det händer att vi sätter oss vid ett soff- eller matbord som vi upptäcker har använts som scen för ett flammande protest-tal efter en upplevd oförrätt.

Ingen av våra tidigare katter har använt sig av den här missnöjestekniken och det är tur att vi sällan har middagsgäster som saknar husdjur.

Men medge att det på pricken illustrerar ett lika brinnande förstamajtal från vilken sossetungviktare som helst – så mycket skit på motståndaren som möjligt för att dölja orimligheten i resten av budskapet?

Efter det väntar en festlig middag, tillägnad, tillagad och serverad av de hederliga arbetarna som tyvärr inte kan njuta av ledigheten på sin alldeles egen dag.

Ett fantastiskt initiativ – säger den Makalöse Maurice. Låt oss följa deras exempel fira första maj genom att gemensamt äta en rejäl festmåltid till förmån för alla hungriga och hemlösa katter!

tisdag 30 april 2019

Vardagsterrorism.


I vår lilla skog finns en enormt stor myrstack, en av de största jag någonsin sett.

Eller rättare sagt, det fanns en enormt stor myrstack. I början av april var det bara en krater där det tidigare byggnadsverket funnits. Det är samma historia varje år. Innan kylan och snön kommer finns det en myrstack och när våren börjar närma sig finns den inte längre kvar.

Det är våra egna lokala terrorister som bär skulden. Skogens VS-krigare som raserar och förstör för att komma åt den värme som miljarder myror genererar under sin vintersömn.

Tror jag? För varför ligger det annars två feta VildSvin och sover i den krater som de bökat upp där myrstacken tidigare reste sig? Hela vintern?

Terroristerna ligger i vägen, för stigen som vi vandrar dagligen ligger bara en dryg meter från deras värmekälla. Vi löser det genom att prata högt, hosta och hojta långt innan vi kommer fram och hittills har det fungerat, även om hunden är helt övertygad om att de inte är så långt borta.

Värre var det för vår granne - utan hund - som skulle hämta lite granris till en krans före jul och traskade rakt på nassarna. Den som blev mest skrämd var hon eftersom hon inte märkte något förrän hon nästan hade passerat. Grisarna brydde sig inte nämnvärt, men grannen fick tvångstankar och var tvungen att smyga upp flera gånger i veckan för att titta om de låg kvar. Vilket de gjorde, fram till att vårsolen skapade nya och mysigare ställen.

Men vi ska vara tacksamma över att de bara är två. Hela området kryllar av vildsvin och på hösten har de skördefest på åkrarna runt om oss och då är de betydligt fler.

Nu är det vår igen, ”våra” vildsvin ägnar sig åt andra aktiviteter på andra platser och miljarder myror arbetar som attan med att bygga upp det som raserats. Varje dag stannar vi och följer arbetet och det är imponerande att se hur de sliter för att återställa allt.

På precis samma ställe?
Ingen lämnar det hopplösa läget, det är bara att ta nya tag och förbereda sig på nästa attack. Varje myra släpar sitt eget barr och det verkar inte finnas några som sitter och chillar i värmen och delar ut order, skapar en värdegrund eller svamlar om visioner.

Jag vet inte varför jag tycker det är så spännande att sitta på huk vid en myrstack och iaktta hur effektivt de samarbetar? För egentligen är det ju rätt deprimerande att veta att allt arbete och all möda de lagt ner på att bygga upp ett nytt fungerande myrsamhälle kommer att vara förgäves när vildsvinen återigen bökar ner sig för vintervila när kylan kommer.

Ibland funderar jag på att bygga ett staket.


söndag 28 april 2019

Ernman/Thunberg – Scener ur hjärtat.


Jag har läst familjen Ernman-Thunbergs bok, en lättläst pocket som handlar om en privat familjekris och en klimatkris som berör oss alla.

Vi har diskuterat boken, en god vän och jag. Vi reagerade olika på innehållet – det här är min upplevelse av texten, inte hennes - men båda kunde vi lätt identifiera oss med det kaos som kan uppstå när en familj överlever genom att klamra sig fast vid varandra och varandras svårigheter så till den milda grad att alla blir både en del av och orsaken till det kaos som det inte verkar finnas någon väg ut från.

Som alla andra som söker hjälp i en omöjlig situation får familjen Ernman/Thunberg lära sig att samhället är som sämst när vi behöver det som mest. Det är en insikt som alltid infinner sig hos de mest utsatta när den är som mest ovälkommen.

Vi får ta del av privata och utlämnande berättelser om Gretas och Beatas psykiska problem, ångest, självsvält, tvångstankar, diagnoser och utredningar och som förälder ifrågasätter jag om det verkligen är nödvändigt. Barnen har gett sitt godkännande, skrivs det, men kan ett barn verkligen bedöma det? Har jag som förälder och vårdnadshavare ens rätt att be om ett så integritetsöverskridande godkännande av ett minderårigt barn? Även om jag menar aldrig så väl och syftet är aldrig så gott?

Som tur är behöver jag inte svara på den frågan. Den får Greta och Beata ställa om det behövs senare i livet.

Familjen engagerar sig i jämlikhetsfrågor, flyktingmottagande, söker lösningar och avlastning, tappar taget och faller handlöst, reser sig, faller igen och igen. Ingen ska behöva stå så sårbar och ensam i en så svår situation, oavsett om det handlar om en välavlönad kändis eller en arbetslös bidragstagare.

Jag har träffat många familjer i samma hopplösa situation. Väldigt ofta går de sönder och någon – oftast mannen – överger det sjunkande skeppet och satsar på en ny familj och en bekvämare seglats över livshavet. Familjen Ernman/Thunberg håller ihop och deras räddning blir Gretas stora engagemang och fixering vid klimatkrisen.

Hon läser på, gör sin egen statistik, lyssnar på politikernas tomma, innehållslösa floskler och klyschor och hon inser att även om alla vet att något måste göras, så är frågan inte lika viktigt för makthavarna som den är för henne och borde vara för hennes jämnåriga som ska leva med resultatet.

Hela familjen samlas runt det Greta brinner för. Klimatkrisen blir så att säga familjen Ernman/Thunbergs frälsarkrans.

Resten vet vi. Greta Thunbergs skolstrejk för klimatet gjorde henne känd över hela världen. Jag har aldrig sett henne så lycklig - säger hennes mamma och jag tror henne. Den rädsla som Greta lever med dygnet runt är helt äkta, den panik som hon vill förmedla och väcka hos andra är hennes egen, hennes familjs engagemang är villkors- och vinningslöst och genom att förmedla det till andra är de inte längre ensamma.

Jag läser att .. om vi inte klarar Parisavtalets tvågradersmål kommer vi att sätta igång en katastrofal kedjereaktion långt bortom vår kontroll. Det finns till och med en klocka som räknar ner tiden vi har kvar innan det är försent att uppnå tvågradersmålet. Klockan är baserad på FN:s officiella siffror och i skrivande stund (2018) så står den på 18 år, 157 dagar, 13 timmar 22 minuter och 16 sekunder.

En klocka som obönhörligt tickar mot en katastrofal kedjereaktion långt bortom vår kontroll är förmodligen skrämmande för vem som helst och särskilt för den som lider av ångest, tvångstankar och saknar förmåga att sortera och filtrera all information som sköljer över oss i dagens informationssamhälle. Det här är ju Gretas absoluta sanning, inte undra på att hon töjer sig till det yttersta för att förmedla sin rädsla och panik.

Hon har ju inte heller fel. Vi människor har under lång, lång tid ägnat oss åt att såga på grenen vi sitter på. Men kommer vi att förändra våra levnadsvanor innan vi tvingas till det?

Knappast.

Vi anpassar oss när och om vi tvingas till det. Förmodligen kommer många att offras medan de starkaste överlever i ett nytt samhälle under helt andra förutsättningar, eller så gör vi sällskap med andra utrotningshotade arter och dör ut lite obehagligt långsamt.

Det sistnämnda är kanske det bästa både för klimatet och miljön.

Men för mig är den bestående känslan efter att ha läst sista sidan av Scener ur hjärtat – det här kan aldrig sluta väl.

Och då tänker jag inte främst på klimatkrisen.


torsdag 25 april 2019

Kan dom inte bara dö så fort som möjligt!! ..


.. så kan vi väl tolka tystnaden som var den enda politiska och mediala reaktionen på gårdagens demonstration, som arrangerades av organisationen Vid din sida för att belysa de hemlösa fattigpensionärernas situation.

Nästan 2000 personer vandrade från Humlegården under ropet – Sluta svamla, ta hand om de gamla – fram till Mynttorget dit statsministern själv inbjudits för att ta emot en bunt med 74 000 namnunderskrifter som krävde – Inga fler hemlösa pensionärer i Sverige!

Men intresset från regeringen var minst sagt svagt. Vem som så småningom tvingades ta emot de oönskade namnunderskrifterna framgår inte, men inte var det Stefan Löfven i alla fall. Han hade som vanligt viktigare saker för sig och tiden räckte tydligen inte ens till för det nu så vanliga uttalandet om att ”det är inte ok!”.

Så då kanske det är lite mer ok med ökningen av hemlösa fattigpensionärer än de växande problemen hos andra utsatta grupper som i alla fall bedömts som inte alls ok?

I övrig rådde Största Möjliga Tystnad.

Medierapporteringen uteblev innan demonstrationen, under demonstrationen (med undantag från TV4) och efter demonstrationen var det fortfarande dödstyst i rikspressen och bara ett konstaterande på mindre än en minut i SVT.

Bara två partier fanns representerade. Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson var den enda partiledaren som deltog och vandrade hela vägen från Humlegården till Mynttorget. I all hast anslöt sig sedan Elisabeth Svantesson från Moderaterna och Liberalernas Lotta Edholm och det var i alla fall bättre sent än aldrig, vilket var fallet med representanter för de övriga partierna.

Det är alldeles omöjligt att inte tänka på hur det såg ut för två år sedan när ett hundratal afghanska ”ensamkommande” demonstrerade på Medborgarplatsen och krävde en allmän ”amnesti” för dem som saknade asylskäl och skulle utvisas. Något som bland andra Ann Heberlein ifrågasatte

Då kryllade det av engagerade, hjärtegoda politiker, journalister och aktivister och medie-bevakningen pågick nästan dygnet runt under flera veckor.

Det är i sanning skillnad på vilka Socialdemokraterna, och övriga vänstern, ser som sina kärnväljare nu och då. För det är väl vad det handlar om egentligen – om vi ska vara riktigt ärliga?




De som gav sossarna regeringsmakten i nästan 40 år är samma personer som nu vandrar hemlösa på gatorna och sover på nattbussar eller i trappuppgångar på natten, trots löftet Gärna medalj – men först en rejäl pension. Ett löfte som tydligen hade ett bäst-före-datum som upphörde att gälla precis innan det skulle infrias?

Då var ”Arbetarna” minst 50 procent av Socialdemokraternas väljare – i dag kommer lika många från landets nya medborgare, samtidigt som de gamla i allt större grad antingen slutar gå till valurnorna eller dör.

I en senare valrörelse ändrades budskapet om en ”rejäl pension” till frågan om en pensionär ska betraktas som en ”Börda?” eller ”Värdefull!”. Den frågan kan vi väl anse vara besvarad i och med det totala ointresset för budskapet i gårdagens demonstration.

Men varför skulle våra politiker vara särskilt intresserade av dem som fyllt 65 och enbart är en otrevlig kostnad, när det finns nya friska väljare som okritiskt sväljer vilket härsket valfläsk som helst?

Ingen under 65 räknar väl med att ett långt och träget arbetsliv ska avslutas i misär och elände på ett underbemannat äldreförvar eller i hemlöshet och ensamhet på gatan?

Stefan Löfvens Sverige bygger inga murar, det finns gott om plats – om vi bara så fort som möjligt kan bli av med det gamla ”köttberget” som bara kostar. Är det så det låter när det ska göras en budget som lovar allt åt alla utom åt dem som anses vara en så onödig kostnad att de ska osynliggöras till varje pris?

För visst skulle det vara bättre för landets ekonomi om alla som inte kan bära sina egna kostnader dör i 70-års åldern? Det skulle ju ändå ge några års arbetsbefriad pensionärstillvaro till dem som envisas med att leva vidare efter 65.

Den kinesiske filosofen Konfucius lär ha sagt – ett civiliserat samhälle måste utbilda sina unga och ta hand om sina gamla – och eftersom Sverige gör sitt bästa för att misslyckas med båda uppdragen så vete sjutton vad vi ska kalla oss för i framtiden?

fredag 12 april 2019

Värdighet eller Värdegrund inom den ”normala” äldreomsorgen?


Sveriges äldre förtjänar att få världens bästa äldreomsorg. Vi kan inte acceptera att äldre dör ensamma, slutar sina liv socialt isolerade eller att människor känner stark oro inför att bli gamla på grund av brister inom omsorgen och sämre pensionsvillkor.

Alla människor ska kunna åldras med värdighet. Den dag man får svårt att klara sig själv ska samhället gå in och erbjuda den hjälp som behövs för att den äldre ska kunna fortsätta leva ett tryggt och meningsfullt liv.

Vår utgångspunkt är att varje människa är unik, med egna önskemål och intressen. Rätten till självbestämmande är lika viktig oavsett ålder. Den välfärd som betalas med våra gemensamma resurser ska därför präglas av stor valfrihet, hög kvalitet och ett värdigt bemötande och finnas tillgänglig för alla som behöver den.

Det finns ingen åldersgräns som upphäver rätten att bestämma över sin vardag. Äldre ska få känna välbefinnande och ha inflytande över vilka omsorgsinsatser som ges, oavsett i vilken kommun de bor. Alla ska få ett värdigt bemötande, ett tryggt boende och nära till läkarkontakter inom äldreomsorgen. Vi vill även förbättra för äldre genom att sänka skatten så att pension och lön beskattas lika, införa ”guldkort” i sjukvården, trygghetsboenden i alla kommuner, höja den demens- och geriatriska kompetensen hos personalen och få in mer kultur i omsorgen.

De sista åren i livet ska vara precis lika värdefulla som de första. Ingen ska behöva vara orolig för att inte få den omsorg de behöver. Valfriheten måste ökas och byråkratin måste minskas. Vi är alla olika, även när vi är äldre. Även om äldre överlag är nöjda med sin vård och omsorg, behöver kvaliteten inom vården och omsorgen för äldre höjas. Kvalitet kan handla om att ha en fast läkarkontakt och att som gammal slippa att sitta och vänta på akuten. Det kan också handla om att man själv får välja vem som kommer och städar i hemmet eller möjligheten att välja vilken typ av boende man ska bo på. Alla dessa aspekter måste vara med när vi ska skapa en bättre äldreomsorg.

Vi vill att äldre ska få bestämma själva över sitt liv och sin vardag, oavsett om det handlar om deltagande i arbetslivet eller vad de vill få hjälp med från hemtjänsten. Alla äldre ska kunna vara aktiva och må bra så länge som möjligt. Vi vill att fler får möjlighet att leva och bo som de önskar, även på äldre dagar, och att det finns en trygg äldrevård i hela Sverige.

Äldreomsorgen berör oss alla. Antingen är vi själva äldre och befinner oss i äldreomsorgen, vi kanske arbetar där, eller så kommer vi i många fall förr eller senare att hamna där.

Alla dessa vackra ord är hämtade från samtliga riksdagspartiers hemsidor, men det finns inte ett enda ord, en enda mening som skildrar den verklighet som väljarna tvingas möta den dag då de blir äldre, befinner sig i äldreomsorgen, kanske arbetar där eller förr eller senare hamnar där?

Verkligheten ser, som vi alla vet, helt annorlunda ut.

Egna önskemål och intressen” kan du glömma, om du inte kan finansiera ditt vårdbehov själv. Det finns ingen värdighet utan bara ensamhet för den som inte har en familj som är villig att axla ansvaret. Det ”meningsfulla” livet innehåller inte några som helst aktiviteter utöver snabba blöjbyten, ingen möjlighet att vistas ute under de ”sista värdefulla åren”, rätten att bestämma över sin egen vardag innebär inte rätt till kommunikation på det egna språket och det ”värdiga bemötandet” får inte ens plats på det minutschema som stressad, ofta outbildad, hemtjänstpersonal tvingas följa.

Det som skildras i de politiska partiprogrammen är drömmar, fantasier om en tid som var och aldrig kommer att komma tillbaka. Verkligheten bakom de tomma orden och den sanningen som börjar ta form som det nya ”normala”, vill vi inte gärna förhålla oss till, trots att vi alla en dag kommer att tvingas göra det.

Och då är det förmodligen för sent. Då är det nya ”normala” kameraövervakning dygnet runt i hemmet, eller på rummet, och robotvård styrd av kommunens robotansvarige eller en låglöneanställd någonstans i Långtbortistan.  Allt enligt Socialstyrelsens nationella värdegrund om att värna och respektera den enskilda personens rätt till privatliv och kroppslig integritet, självbestämmande, delaktighet och individanpassning.

Rikard, fd lärare, beskriver det hela väl i en kommentar om psykisk ohälsa som bör läsas i sin helhet hos Fredrik Antonsson/I Otakt - Att vara normal är att tänka, känna och göra som alla andra. Detta är ett faktum, då det enda sättet att definiera eller mäta normalitet är genom med vilken frekvens och på vilket sätt en handling förekommer hos en population. Normalitet är således kvantitativt, inte kvalitativt som mått[ …. ]

skillnaden mellan det som är verkligt på riktigt och det som är vår gemensamma illusion av normalitet – det är ju i Sverige normalt att låta ens mor & farföräldrar, eller de egna föräldrarna, svälta till döds på kliniker istället för att hjälpa dem själva. Detta ses som normalt och gott, precis som avlivandet av livsdugliga foster eller könsstympning av flickebarn, så länge det rör sig om brunare barn. Det är det normala.

Jag vet inte hur många gånger jag skrivit det här, men var ett land befinner sig på Värdegrundsskalan synliggörs främst av hur de som styr värderar och behandlar de svagaste och med hjälpbehövande i samhället – äldre, funktionshindrade, psykiskt sjuka, kroniskt sjuka, missbrukare och hemlösa.

Så om vi lämnar de fria fantasierna på partiernas hemsidor och ser till vad de verkligen har levererat eller planerar för så kan vi lätt utläsa värdet av den ”Värdegrund” som de bekänner sig till.




torsdag 11 april 2019

Jag måste sluta ..


.. att klättra i träd, skyffla grus, kratta och bära ris och grenar, gräva hål och såga ner ovälkomna träd, grenar och buskar. Kort sagt, allt som är roligt och ger en känsla av duktighet på våren.

De som lämnar detta ovälkomna besked är samma personer som arbetat hårt med min kropp under nästan tre veckor för att återställa full rörlighet i min högerarm, nacke och axel.

Det har varit långa veckor. Det har gjort ont, jag har gnällt sönder min familj, vankat omkring och förbannat allt och alla under nattens ensamma timmar samtidigt som jag fyllts av en enorm respekt för alla som lider av kronisk smärta och ändå fungerar relativt normalt. Min smärttröskel var inte så beundransvärt hög som jag inbillade mig och det är en enorm skillnad på plötslig och relativt kortvarig smärta som i ett gallstensanfall och på den ihållande smärta som pågår dygnet runt – dag efter dag efter dag.

För att inte tala om betydelsen av att ha en fungerande högerarm! Den har jag verkligen inte uppskattat efter förtjänst.

Så ett varmt tack till världens bästa Marie som masserat muskler som krampat och låst sig, världens bästa Micke som sett till att kotor och leder hamnat på rätt plats igen och Trädfällarna som avslutade påbörjade projekt och forslade bort alla högar med grenar och ris – utan er vete sjutton vad jag hade tagit mig till när alternativet var att äta smärtstillande och vänta i ytterligare 4-6 veckor på att ”det skulle gå över” alternativt ”ge med sig”.

Vilken hjälp som fanns att få efter dessa veckor är fortfarande oklart? En bekant som varit i min situation trodde att nästa instans var Smärtkliniken där sådana som vi får ”verktyg för att förhålla oss till vår smärta”? En erfarenhet som h*n beskrev som den främsta drivfjädern till att h*n begärde en egenremiss, fick en operation på en privat ortopedklinik och nu kan gå igen efter vad h*n beskrev som 8 månaders oavbrutet plågsamt helvete isolerad i hemmet.

Den njutning och den tillfredsställelse det ger mig att kunna skriva så här mycket utan den allra minsta lilla smärta någonstans kan inte beskrivas i ord och från och med nu kommer jag att begränsa min våryra till att vandra runt i naturen, plocka en och annan tussilago, så småningom en bukett vitsippor och i övrigt satsa på en insekts- och miljövänlig vildvuxen naturtomt.