Fan tro´t, sa Relling.

Nu måste partiet vinna tillbaka väljarnas förtroende i trygghets- och välfärdsfrågorna, säger inrikesminister Mikael Damberg i en intervju i DN. 

Han fortsätter .. När vi visar att vi gör skillnad i människors vardag, då kan vi vinna förtroende. Jag tror att många väljare känner att det måste till ytterligare leverans kopplat till trygghetsfrågorna med fler poliser runtom i Sverige men också i välfärdsfrågorna som är viktiga för oss socialdemokrater. Flera partier har inte riktigt varit på samma linje som oss. Det behövs mer pengar till skolan och sjukvården.

”När vi visar att vi gör skillnad i människors vardag då kan vi vinna förtroende” – bara den meningen borde Damberg ha tänkt över lite bättre? Sossarna HAR ju redan visat vilken skillnad de kan göra i människors vardag och opinionssiffrorna är ett tydligt tecken på att färre och färre vill ha mer S-märkt skillnad i sin vardag.

”Det är ett allvarligt läge” – fortsätter inrikesministern och för en sekund tänker jag att han äntligen har kommit till någon slags insikt, men så förstår jag att det ”allvarliga läget” handlar om det bristande förtroendet för sossarna och inte alls om det verkligt allvarliga läget för alla som står i oändliga vårdköer, dör på akutmottagningar, har barn som rånas och förnedras, har åldrade föräldrar som rånas och misshandlas eller som drabbas av andra varianter av den nya kriminaliteten.

För vad betyder det när det är ETT ALLVARLIGT LÄGE FÖR SOSSARNA!

Men nu, NU, ska sossarna leverera det de lovade sina väljare, både 2014 och 2018.

Politikerförakt.

Människans drivmedel är bekräftelse, det kom jag till insikt om redan tidigt i livet.

Många påstår att det är fel och att det mänskliga drivmedlet är Makt och Pengar. Men om du tänker efter aldrig så lite så inser du snart att makt och pengar bara är en form av bekräftelse som visar att du är NÅGON.

Bekräftelse är att bli sedd, hörd, uppmärksammad och del av ett sammanhang.

Mitt allra bästa jobb var det där jag fick minst betalt. Men jag blev bekräftad av dem jag mötte, möttes av glädje och hade roligt mest hela tiden. Jag saknar det fortfarande ibland.

Mitt sämsta jobb var det som var mest högavlönat och hade högst status. Arbetsmiljön var som klippt och skuren från en gammal brukspatronmiljö. Högst upp satt Chefen, under honom fanns de oerfarna men maktfullkomliga Sönerna, uppstyrda av Mellancheferna som hade ett nära umgänge med Familjen .. följda av oss som gjorde jobbet och längst ner slet Arbetarna som ingen förväntades umgås med.

Cheferna hade alltid rätt. Även när de bevisades ha fel, eftersom det då skylldes på slarv eller bristande information från de underlydande.

Jag vantrivdes varje dag jag släpade mig till jobbet där jag förväntades vara glad och tacksam över att överhuvudtaget vara anställd och aldrig någonsin fick vare sig tack eller erkännande ord även om övertidstimmarna samlades på hög. Det var sju långa år.

Bekräftelse är ofta mer värt än pengar. Om du ställer upp för någon annan och får ett varmt tack eller en kram, får du en känsla av samhörighet som känns bra i hela kroppen. Ställer de upptagna killarna på bilverkstaden upp med kort varsel, löser ditt akuta problem och får en tårta som tack och bevis på uppskattning, kan du nästan räkna med att få samma bemötande igen. Men tar du tjänsten bara för given, betalar och sticker iväg utan så mycket som ett tack kanske du inte är lika prioriterad nästa gång.

Det behöver inte ens finnas en medmänniska för att skapa gemenskap och bekräftelse. I år har vi haft en hackspett i fågelmatsträdet. En nervös pippi som skräckslaget skrikande tagit till flykten så fort h*n fått syn på oss. Nu i dagarna har h*n kommit till insikt om varifrån maten kommer och sitter därför kvar när vi passerar och jag känner mig omåttligt sedd och bekräftad. I dag är det inte bara en hackspett vilken som helst som sitter där, det är VÅR hackspett, en del av vår familj.

I Fokus skriver Johan Hakelius om den sk åsiktskorridoren, den växande klyftan mellan stad och land och om dem som ”är fångar i sin egen offentlighetskorridor”.

Jag vet inte om det han skriver ligger bakom en betalvägg men det är helt klart värt 144 kr i månaden att prenumerera på Fokus.

Sjukvårdsköerna, kriminaliteten, otryggheten, Sverigedemokraterna och de alternativa medierna växer trots att våra makthavare försäkrar att det inte finns minsta anledning till oro.

Varför?- frågar Johan Hakelius. Vad kan det bero på, om inte på att en betydande del av befolkningen inte längre litar på dem de brukade lita på?

En gång talades det mycket om politikerförakt. Det var något dåligt, nästan farligt och fördärvligt som kom från folkdjupet och riktade sig mot de demokratiskt folkvalda politikerna.

I dag har vi gått varvet runt och politikerförakt är det förakt som politikerna visar dem som valt dem?

Johan Hakelius beskriver det så väl .. En stor del av befolkningen känner sig inte längre representerad, inte bara i politiken, utan i offentligheten i stort. Det är därför vi är där vi är. Inte bara i Sverige, utan i flera länder. De partier som de brukade rösta på har i deras ögon förlorat markkontakten. De förstår inte vad partierna pysslar med, eller vilka de talar till. Verkligheten, som den beskrivs i mediernas huvudfåra, verkar ofta främmande för dem. De känner sig övergivna, förbisedda och ibland till och med föraktade. Det är inte grundlösa känslor.

Förakt är den totala motsatsen till bekräftelse. Att bli sedd och bekräftad är förutsättningen för gemenskap och samhörighet.

Journalister, akademiker och kulturarbetare som enbart ser och bekräftar varandra blir varken sedda, lästa eller uppmärksammade av några andra än sig själva och folkvalda politiker som ser ner på och föraktar sina väljare möts av samma förakt och ifrågasättande i stället för det förtroende och den gemenskap de fiskar efter.

Stefan Löfven brukar ofta hänvisa till ”civilsamhället” när det gäller särskilt svåra och oacceptabla ”utmaningar” som han inte kan relatera till. Det vill säga, han hoppas vi ska lösa våra ”utmaningar” själva.

I dag verkar det bara finnas två partier som verkligen ser, hör och bekräftar sina väljare. Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna.

Det är också de två partierna som går bäst i opinionsmätningarna, men som inte de andra partierna vill samarbeta eller regera tillsammans med.

Det säger en hel del om politiker och politikerförakt om vi tänker efter.

Förakt är de svagas vapen och försvar gentemot deras egna föraktade och oönskade känslor. Alice Miller (1874-1942)

959 dagar kvar, ..

.. till riksdagsvalet och jag läser alla sidor som jag alltid har läst, konsumerar åsikter från både dem som tycker som jag och andra som tänker helt olika och det enda jag känner är total hopplöshet.

Det är samma åsikter, samma önskemål, samma kritik och samma brinnande övertygelse om att det måste bli en förändring snart. Helst NU eller så fort som möjligt.

Men detta underverk ska naturligtvis ske utan samarbete med ”fel” personer/partier och utan att någon enda person i hela landet blir eller känner sig kränkt, utpekad eller på annat sätt angripen.

Är det något som nästan ALLA, oavsett politisk inriktning, verkar vara rörande eniga om är det att det måste ske en förändring. Dag efter dag efter dag och månad efter månad är det samma rop på att Någon måste göra Något - men ingen verkar ha en susning om HUR?

Människor far illa, dör i vårdköer, misshandlas, rånas och våldtas, det brinner, sprängs och skjuts, men fokus ligger på vem som putsar eller skitar ner vems varumärke. Är det M och KD som putsar åt både Vänstern och Sverigedemokraterna. Eller är det Vänstern och Jökarna som brunsmetar oppositionen? Är demokratin hotad om regeringen kritiseras? Kan Folket verkligen klara av hur mycket yttrandefrihet som helst och visst är alternativa medier och sociala medier det största hotet mot både demokrati och yttrandefrihet? Eller tvärtom?

Dessa ständiga upprepningar blir till slut helt meningslösa. Samma tomma ord, förklaringar, påståenden eller anklagelser, men leder de någon vart? Kommer någon ledarkrönika eller debattartikel leda till att det går upp ett ljus, eller tänds en kreativ och genomförbar tanke hos de folkvalda representanterna för Folket – oavsett vem som skriver eller var det skrivna är publicerat? Finns det överhuvudtaget någon som ens tror det? 

I stället spills det massor med tid och energi på anklagelser, rena fantasier och smutskastning av Alla Andra som av okänd anledning bär ansvaret för att de som verkligen är Ansvariga inte kan ansvara för de guldkantade ansvarsuppdrag som de så krampaktigt klamrar sig fast vid.

Det är 959 dagar kvar till nästa riksdagsval.

Det finns väl ingen som tror att Socialdemokraterna frivilligt kommer att släppa ifrån sig statsministerposten innan dess? Även om Centern och Liberalerna flyger ur JÖK-boet kommer S och Mp att klamra sig fast vid det sjunkande skeppets styråra, varje timme, varje minut och varje sekund av dessa 959 dagar.

Vi kan skratta åt den här regeringen. Håna den och klä av den naken. Skrika och rasa av vanmakt men det här är vad vi fick och vi kan inte bli av med den hur gärna vi än vill det..

Skit samma om det går åt fanders. Det KAN gå vägen 2022 är budskapet från den sittande regeringen, som lovar allt åt alla om de bara får egen majoritet .. om 959 dagar.

Sverigedemokraterna kom ju in i riksdagen 2010 mot alla odds, så vad är det som säger att inte något nytt och sossevänligt parti gör det samma och hjälper Partiet när löfteskarusellen snurrar igång igen vid årsskiftet 2021/22? Förhoppningsvis kommer också tillräckligt många besvikna/desperata 40-talister att hinna dö i god tid innan den 11 september 2022.

Jag tror att optimisterna Löfven och Rådström-Bastaad ”ser det komma” i en framtidsvision som är färgad i en vackert rödskimrande nyans.

Jag är så dödligt trött på alla floskler och klyschor som i olika ordalag beskriver samma oacceptabla dumheter, ”problem”, ”utmaningar”, ”värderingar”, självklarheter och farhågor och med tanke på hur reaktionerna kan bli om en mening blir feltolkad av fel person som anser sig vara den enda rätta personen, orkar jag inte ens skriva om katten. Även om han har en och annan åsikt som kanske skulle kunna vara till hjälp för en handlingsförlamad regering.

959 dagar kvar till riksdagsvalet. Hur kommer Sverige att se ut den 11 september 2022 om utvecklingen fortsätter i samma riktning som nu?

https://www.expressen.se/nyheter/ministern-kopplar-ebba-busch-thor-till-sverigehat/

https://ledarsidorna.se/2020/01/den-mastrande-medelklassen/

https://detgodasamhallet.com/2020/01/26/anders-leion-kritisk-massa/

https://www.expressen.se/ledare/anna-dahlberg/lofven-maste-visa-ledarskap-eller-avga/

Här står de, …

… en sorglig liten kvartett som vet att de inte har något roligt att förvänta sig de kommande elva månaderna.

Det är samma separationsångest varje år. Jag får så fruktansvärt dåligt samvete när jag kommer till insikt om att julen oåterkalleligt är slut och att de här fyra figurerna kommer att befinna sig i totalt mörker i nästan ett helt år innan vi träffas igen.

Men varför?

Den gamla torra julbocken som funnits i familjen så länge jag kan minnas, symboliserar inte den en tid som inte längre finns? Finns det överhuvudtaget en efterfrågan på julbockar nu för tiden?

Den vindögde Tomten Sven som köptes på rea i en lågprisbutik ser så uppgiven ut. Han verkar vara fullt medveten om att hans tomtesäck är bedrövligt tom, har inget mer att erbjuda än floskler som .. hoho .. eller finns det några snälla barn här .. som han inte ens kan säga själv utan hjälp från någon av oss. Det är inte mycket att komma med verkar han själv tycka nu när han som huvudperson är obetydligt större än julbocken.

Den oproportionerligt store men rödnäste Rudolf ser inte mer begåvad ut, även om man med fog kan påstå att han är en modern företrädare för julen eftersom han lyser upp vägen för tomten med sin klimatsmarta, självlysande fossilfria(?) näsa. Men räcker det när hela han är en produkt av människans slöseri med jordens resurser för att framställa miljöskadliga produkter som inte är mer värda än det onödiga pappret på presentkartongen de levererats i?

Så har vi då Flamingon? Hur i hela fridens namn hamnade den här? Hade någon sagt att jag skulle ha en tomteflamingo bredvid granen hade jag skrattat ut den personen. Men nu har jag en i alla fall, vilket får mig att fundera över vad det är med mig, som får en person som känner mig väl att välja en sådan julklapp?

Se till att få upp det där gänget på vinden – säger Maken. Det ser inte klokt ut när de står där.

Men, det är ju SYND OM dem – försöker jag. En enda liten vecka till?

SER du verkligen inte vad det är som står där – säger Maken irriterat. Det är ju en hel J***A regering som står där! Se till att bli av med dem!!

Och då ser jag det han ser!

Han har rätt! Det ÄR faktiskt en hel regering som står där. Var och en i den sorgliga kvartetten representerar varsin JÖK-spelare, det är inte något som helst tvivel om saken.

Eller hur?

Hur är det möjligt? – 4

Jag börjar alltid dagen med att läsa de nyheter som serveras på nätet. Sedan är jag tillräckligt deprimerad för att kunna öppna dörren och ta bort resterna efter den Makalöse Maurice andra frukost från dörrmattan. Det vill säga, allt det som han anser vara oätligt på den eller de möss han satt i sig efter den ordinarie frukosten han väcker oss i gryningen för att få serverad så fort som möjligt.

Förr fanns det en viss igenkänningsgrad i de ledarkrönikor som de gamla pappersredaktionerna publicerade, i dag blir jag mest trött och undrande. Är det verkligen INGEN som lever i samma verklighet som jag? Men om jag orkar läsa samma nyhet i både traditionell press och alternativa nättidningar och sedan ids söka bekräftelse genom ett idogt sökande på nätet, så händer det att resultatet blir något som jag kan känna igen mig i .. men som tydligen är olämpligt eller skadligt för mig att få veta.

Ibland hittar jag till och med intressanta nyheter om Sverige som inte alls verkar vara intressanta nyheter i Sverige?

Som till exempel den här artikeln i den danska alternativtidningen 24NYT som hävdar att ”Indvandringen er katastrofal for Sverige: Kommuner skylder nu 1000 milliarder kroner”.

Möjligen är 24NYT en sådan sida jag bör skambeläggas för att överhuvudtaget ha läst, men siffrorna kommer från SCB och blir förmodligen varken bättre eller sämre oavsett var jag hittar dem?

Även om våra svenska journalister stryker biten om den katastrofala invandringen så borde kommunernas gemensamma skuld på nästan 1000 MILJARDER kronor vara en rubrik som är angelägnare än att prins Harry och hans Meghan vill försörja sig själva?

Hur är det möjligt att den nyheten har kunnat passera utan att ha hamnat på förstasidorna och löpsedeln?

Finns det verkligen inte en enda journalist värd namnet som är intresserad av hur stor del av kommunernas budget som är räntor på enorma lån?

Den fackliga tidningen Kommunalarbetaren och Lotta Gröning har visserligen varnat för följderna av kommunernas underskott i budgeten, men själva budgeten handlar ju om utgifter och tillgångar och vad som finns kvar. Men vad blir kvar när räntorna på tidigare utgifter börjar äta upp tillgångarna innan de ens är i närheten av de verksamhetsområden där de är själva förutsättningen?

Hur är det möjligt att regeringen får full panik när Ivar Arpi och Hanif Bali uttalar sig på twitter eller när Ebba Busch Thor och Ulf Kristersson samtalar med Jimmie Åkesson, men ignorerar kommunernas växande skuldberg samtidigt som Stefan Löfven talar om att bygga ”ett starkare Sverige” därför att: ”Vi socialdemokrater kommer alltid sätta välfärden, i hela landet, främst. Därför kommer vi Socialdemokrater alltid att prioritera ökade resurserna till välfärden, i hela landet”?

Hur är det möjligt? -3

Det är inte bara Morgan Johansson som vet vilken väg en framgångsrik regering bör vandra.

Ex-ministern Annika Strandhäll stretar också vidare med sitt twitterkonto, utan ministerpost men som riksdagsledamot och företrädare för Sveriges mest feministiska parti drar hon nu en lans för Alla Kvinnors Rätt till Promiskuös Sex. När de vill, hur mycket de vill och oavsett om de vill det eller inte.

Föremålet för hennes glödgande vrede är moderaternas Hanif Bali som i samband med diskussionen om sk incels, män som inga kvinnor vill ligga med,  tyckte tillfället var väl valt att skriva några rader på twitter om att ”män är mer promiskuösa än kvinnor och mindre sexuellt selektiva än kvinnor”.

Det vill säga .. män fokuserar på kvantitet medan kvinnor föredrar kvalitet, typ.

Detta påstående får ex-ministern att gå i taket. Hon ryter till .. Att du nedvärderar samtliga kvinnors sexualitet och rätt till den på det sättet du gör är HÄPNADSVÄCKANDE! Hanif Bali borde skämmas! Det hela är faktiskt otroligt pinsamt.

Den otroliga pinsamheten kan jag hålla med om, eftersom ex-ministern till och med antyder att Hanif Bali haft negativa erfarenheter på området under julhelgen.

Nu känner jag inte Annika Strandhäll, jag är ingen specialist på området heller men eftersom jag i alla fall ÄR kvinna så kan jag väl säga att jag har samma krav på sex som på en gemensam middag. Jag vill alltså inte vara själva middagen eller nöjer mig med att äta ur kastrullen vid spisen för att stilla en hastigt påkommen hunger, utan föredrar att bli serverad, konverserad och sedd i samband med måltiden.

Så jag känner mig inte det minsta stigmatiserad av Hanif Balifs ”pinsamma” tweet men faktiskt en aning nedvärderad av Annika Strandhälls försvar.

https://www.expressen.se/ledare/ann-charlotte-marteus/vad-sager-ilskan-mot-hanif-bali-om-lofvens-regering/

https://www.expressen.se/nyheter/brak-mellan-politikerna-fruktansvarda-saker/

https://nyheteridag.se/strandhall-rasande-efter-sexbrak-med-bali-bara-skitsnack-pa-ren-svenska/

Hur är det möjligt? - 2

Det verkar vara helt omöjligt att komma till rätta med den ökande kriminaliteten, våldsbrotten och våldtäkterna och efter att ha läst justitieminister Morgan Johanssons djupsinniga analyser på twitter börjar jag förstå varför.

Det är som att kliva in i en mycket ung aftonbladdret-skribents pojkrum, under en förfest tillsammans med polarna vid datorn en nyårskväll, där resultatet blir en förvirrande blandning av påstådda fakta (grundade på kändiskrönikor eller regeringstrogna ledarskribenters personliga upplevelser och känslor), utlovade politiska verktyg och RIKTIGA politiska frågor som i sig inte leder till någon form av faktiska fakta, fungerande verktyg eller handlingskraftiga politiska beslut, men som ändå är bättre för folket än högerpopulismens post-sanning där symboler och känslor är viktigare än vetenskap. 

Morgan Johansson ägnar sig därför inte alls åt ”känslor och symboler” när han påstår att det ”är ett oerhört uttalande” som visar bristande på ”respekt för demokratin” när Ivar Arpi säger att han tycker att regeringen är ”en styggelse på alla sätt”.

Att ens ifrågasätta om regeringen verkligen är sammansatt enligt Folkviljan i det allmänna valet, förvandlar tydligen vem som helst till en fruktansvärt dålig person, som påstår att den demokratiskt valda regeringen inte bara är odemokratisk utan också illegitim. Vilket den då inte är eftersom den är demokratiskt vald och om någon tycker att den är en styggelse på alla sätt kan ingen skylla på regeringen eftersom Folkets VAL visade att de ville ha just den här regeringen i det senaste valet.

All kritik mot regeringen är därför odemokratisk och alla kritiker är odemokratiska högerpopulister, eftersom vi har en regering som är ett resultat av politiska verktyg, baserad på RIKTIGA politiska frågor och socialdemokratiska fakta.

Den som påstår något annat är ute på en farlig väg, enligt landets justitieminister och vi får väl anta att den farliga vägen till och är mer odemokratisk och mer högerpopulistisk än själva åsikten som lagen om åsikts- och yttrandefriheten ger vem som helst rätten att tycka vad som helst om vilken styggelse som helst.

Morgan Johansson till exempel, tar sig ju själv rätten att fritt uttrycka sig hur som helst och om vad som helst när det handlar om andra partier och partiledare, oavsett om det är sant eller inte?

Eller har jag fel nu? Är yttrande- och åsiktsfriheten numera en förmån enbart avsedd för socialdemokrater?

Hur är det möjligt? - 1

I vår länstidning kan jag läsa om busschauffören som av okänd anledning och mycket långsamt, lyckades lägga en linjebuss på sidan i en brant slänt straxt före en vägkorsning.

Enligt det enda vittnet verkar det som om föraren ”glömde” att bromsa innan han skulle svänga ut på den större vägen.

Lyckligtvis fanns bara en passagerare, en 14-årig pojke, och båda lyckades, med hjälp från förbipasserande, ta sig ut genom fönstret vid förarsätet. Busschauffören lämnade platsen i taxi och passageraren fick klara sig bäst han kunde. Det vill säga, han ringde sin mamma som fick komma och köra den sista milen.

En timme(!) senare kom polisen som fått rapport om att en buss ”stod tokigt” i vägkorsningen?

Vilken tur att det inte fanns ett antal äldre, lite mindre smidiga passagerare ombord på den tokigt parkerade bussen.

Men hur var det möjligt? Jag vet precis hur det ser ut på den platsen. En lång raksträcka, fri sikt, en vägkorsning som också har god sikt och en hyfsad vägren att vingla ut på om koncentrationen brister.

Men visst, kan de förarlösa Socialdemokraterna långsamt, långsamt köra i diket, trots att de borde vara fullt medvetna om förutsättningarna, så ska vi väl inte begära mer av en busschaufför på landsbygden.

Det ÄR inte lätt att ta ansvar nu för tiden, när de ansvariga helst håller sig på mils avstånd från den verklighet de delegerat ut ansvaret för till Någon Annan.

https://www.expressen.se/kronikorer/viktor-barth-kron/folk-lyssnar-inte-pa-stefan-lofven/
https://www.expressen.se/nyheter/sjostedt-okar-kraftigt-efter-misstroendehotet/

Ett nytt årtionde och ..

.. aldrig tidigare har jag lagt märke till att det har varit så märkvärdigt och ödesmättat? Inte ens när vi gick in det nya århundradet kan jag erinra mig att det skrevs så många dystra ödesprofetior .. om vi nu bortser från att allt, verkligen allt, skulle gå ut skogen när datorerna förvirrades till vanvett av alla oprogrammerade nollor.

Nu berättar Johan Hakelius om att ”2019 var ett fruktansvärt år. Det här året, 2020, kommer att bli ännu värre” och Henrik Jönsson gör ett väldigt sevärt ”bokslut och en framtidsprognos” på Youtube.

Sedan har vi den vanliga samlingen samhällsvetare och politiker som svartmålar framtiden med klimatkatastrofer, brunmålar politiken med dystra framtidsutsikter för kulturen och media och rosafärgar det nya årtiondet med löften som inte har åldrats väl sedan de sist användes.

Men en sak har de gemensamt .. det nya 20-talet kommer att bli något i hästväg att uppleva. Oavsett vilket perspektiv du än ser det från.

Jag har funderat och funderat över vad jag själv vill minnas från det gamla årtiondet? Inte mycket, måste jag erkänna. Helst skulle jag vilja att vi fick leva om det igen, fast med facit i handen. Mycket skulle nog se annorlunda ut då? Eller kanske inte?

Det enda minnesvärda som jag tar med mig från förra året är faktiskt ett blogginlägg som var skrivet som ett svar på Expressens Anna Dahlbergs krönika ”Tack till alla invandrare som gör Sverige bättre”. Hon skriver att ”allt fler väljare gör en koppling mellan den mycket omfattande invandringen till Sverige under 2000-talet och de samhällsproblem som Sverige brottas med” och om gängskjutningar och sprängdåd, skolmisslyckanden, arbetslösheten, bostadsbristen, budgetunderskotten i utsatta kommuner, extremismen, den växande ojämlikheten och allt annat som beror på den överbelastning vårt välfärdssystem dignar under.

”Det är inte så konstigt om detta snabba perspektivskifte har utlöst en förtroendekris. Samma aktörer som försäkrade att allt skulle gå bra ber nu om väljarnas mandat att lösa de komplexa problem som har uppstått” . .. skriver Anna Dahlberg, och det kanske behövde skrivas i för att ge lite perspektiv på vad som är följden av dåliga politiska beslut och vad som kan skyllas på invandrare som grupp.

Men alla människor ÄR inte rasister. De flesta av oss har numera både vänner och bekanta med rötter i ett annat land. Vi VET att det finns fantastiska människor i alla länder .. de är våra grannar som vi hälsar på varje dag, deras barn leker med våra, de är våra arbetskamrater och möter oss igenkännande i affären. Det är inte där problemet ligger, men tyvärr så avslutar Anna Dahlberg sin krönika med ”det vore illa om denna misstro spiller över i intolerans och en demonisering av invandrare som grupp. Sådana tendenser syns dessvärre”.

Och där kommer Carina-Fina med svaret som avslutar 1910-talet för min del .. ”Vet du vad, Anna Dahlberg, det är inte vi som demoniserar invandrare. Det gör invandrarna så utmärkt bra alldeles själva - varje minut, dygnet runt, år efter år. De hatar och föraktar oss. Och visar det mycket påtagligt”.

Tillsammans beskriver de här två kvinnorna klyftan mellan VI och DOM. Vi här nere och de som har tolkningsföreträde när det gäller hur vi tänker och tycker.

För det Carina-Fina skriver är ju sant. Det är den mycket synliga gruppen invandrare som bygger sitt eget land i vårt land, spränger, skjuter, slåss, rånar, våldtar, misshandlar och utnyttjar våra trygghetssystem på ett kriminellt sätt som faktiskt är de som gräver en djup klyfta mellan svenskar och invandrare och skapar demonisering av invandrare som grupp.

För att inte tala om vilken björntjänst* de gör sina landsmän.

Och om inte de har för avsikt att ändra på sitt eget beteende så är det nog lite väl mycket begärt att resten av landets befolkning ska ändra på sitt beteende och bli välvilligare inställda.

* En björntjänst är en välmenad tjänst som får förödande, eller i varje fall negativa, följder för mottagaren. Uttrycket kommer från den franska fabeln om björnen och trädgårdsmästaren där en tam björn slår ihjäl en fluga på sin sovande väns ansikte med en sten. Följden blir också att slaget oavsiktligt dödar den gode vännen. Fabelns sensmoral lyder: Det är farligt att ha en obegåvad vän; det är bättre med en förståndig fiende att möta.