Ett nytt årtionde och ..

.. aldrig tidigare har jag lagt märke till att det har varit så märkvärdigt och ödesmättat? Inte ens när vi gick in det nya århundradet kan jag erinra mig att det skrevs så många dystra ödesprofetior .. om vi nu bortser från att allt, verkligen allt, skulle gå ut skogen när datorerna förvirrades till vanvett av alla oprogrammerade nollor.

Nu berättar Johan Hakelius om att ”2019 var ett fruktansvärt år. Det här året, 2020, kommer att bli ännu värre” och Henrik Jönsson gör ett väldigt sevärt ”bokslut och en framtidsprognos” på Youtube.

Sedan har vi den vanliga samlingen samhällsvetare och politiker som svartmålar framtiden med klimatkatastrofer, brunmålar politiken med dystra framtidsutsikter för kulturen och media och rosafärgar det nya årtiondet med löften som inte har åldrats väl sedan de sist användes.

Men en sak har de gemensamt .. det nya 20-talet kommer att bli något i hästväg att uppleva. Oavsett vilket perspektiv du än ser det från.

Jag har funderat och funderat över vad jag själv vill minnas från det gamla årtiondet? Inte mycket, måste jag erkänna. Helst skulle jag vilja att vi fick leva om det igen, fast med facit i handen. Mycket skulle nog se annorlunda ut då? Eller kanske inte?

Det enda minnesvärda som jag tar med mig från förra året är faktiskt ett blogginlägg som var skrivet som ett svar på Expressens Anna Dahlbergs krönika ”Tack till alla invandrare som gör Sverige bättre”. Hon skriver att ”allt fler väljare gör en koppling mellan den mycket omfattande invandringen till Sverige under 2000-talet och de samhällsproblem som Sverige brottas med” och om gängskjutningar och sprängdåd, skolmisslyckanden, arbetslösheten, bostadsbristen, budgetunderskotten i utsatta kommuner, extremismen, den växande ojämlikheten och allt annat som beror på den överbelastning vårt välfärdssystem dignar under.

”Det är inte så konstigt om detta snabba perspektivskifte har utlöst en förtroendekris. Samma aktörer som försäkrade att allt skulle gå bra ber nu om väljarnas mandat att lösa de komplexa problem som har uppstått” . .. skriver Anna Dahlberg, och det kanske behövde skrivas i för att ge lite perspektiv på vad som är följden av dåliga politiska beslut och vad som kan skyllas på invandrare som grupp.

Men alla människor ÄR inte rasister. De flesta av oss har numera både vänner och bekanta med rötter i ett annat land. Vi VET att det finns fantastiska människor i alla länder .. de är våra grannar som vi hälsar på varje dag, deras barn leker med våra, de är våra arbetskamrater och möter oss igenkännande i affären. Det är inte där problemet ligger, men tyvärr så avslutar Anna Dahlberg sin krönika med ”det vore illa om denna misstro spiller över i intolerans och en demonisering av invandrare som grupp. Sådana tendenser syns dessvärre”.

Och där kommer Carina-Fina med svaret som avslutar 1910-talet för min del .. ”Vet du vad, Anna Dahlberg, det är inte vi som demoniserar invandrare. Det gör invandrarna så utmärkt bra alldeles själva - varje minut, dygnet runt, år efter år. De hatar och föraktar oss. Och visar det mycket påtagligt”.

Tillsammans beskriver de här två kvinnorna klyftan mellan VI och DOM. Vi här nere och de som har tolkningsföreträde när det gäller hur vi tänker och tycker.

För det Carina-Fina skriver är ju sant. Det är den mycket synliga gruppen invandrare som bygger sitt eget land i vårt land, spränger, skjuter, slåss, rånar, våldtar, misshandlar och utnyttjar våra trygghetssystem på ett kriminellt sätt som faktiskt är de som gräver en djup klyfta mellan svenskar och invandrare och skapar demonisering av invandrare som grupp.

För att inte tala om vilken björntjänst* de gör sina landsmän.

Och om inte de har för avsikt att ändra på sitt eget beteende så är det nog lite väl mycket begärt att resten av landets befolkning ska ändra på sitt beteende och bli välvilligare inställda.

* En björntjänst är en välmenad tjänst som får förödande, eller i varje fall negativa, följder för mottagaren. Uttrycket kommer från den franska fabeln om björnen och trädgårdsmästaren där en tam björn slår ihjäl en fluga på sin sovande väns ansikte med en sten. Följden blir också att slaget oavsiktligt dödar den gode vännen. Fabelns sensmoral lyder: Det är farligt att ha en obegåvad vän; det är bättre med en förståndig fiende att möta.