Vad äter en tornseglare och hur får man den att överleva?

Jag är trött, trött, trött. Det är mörkt och regnigt och ingenting känns särskilt inspirerande.

När vi plötsligt fick erbjudandet om att få två av några få kvarvarande vaccinationsdoser av influensavaccinet, blev jag nästan glad över att bli uppmärksammad, och lite girig, och tackade ja. Trots att jag egentligen inte ville och inte hade tänkt göra det.

Naturligtvis blev jag jättesjuk.

Man ska ALLTID följa sin magkänsla, har jag lite för sent kommit till insikt om.

Väntan på en ny regering verkar bli evighetslång nu när halva borgerligheten satsar på genidraget att motverka SD genom att be Socialdemokraterna ta på sig ansvaret för att genomföra den egna allianspolitiken i utbyte mot en statsministerpost?

Naturligtvis händer inget mer än att Stefan Löfven anser det vara ett genombrott när han lindar in vaga löften i förhoppningar om att kunna begrava kravlistorna från C och L i någon luddig sosse-långtidsutredning, Annie Lööf publicerar en bitter debattartikel i Aftonbladet där hon kallar alla förslag för skambud och talmannen beviljar extratid efter extratiden.

Inte blir det bättre av att det snart är jul. Vad jag är less på att släpa på ljusstakar där alltid något ljus är trasigt, trassla med ljusslingor, leta reda på adventsljusstaken som märkligt nog aldrig finns där jag tror och fundera över julklappar som någon förhoppningsvis kommer att bli glad för.

För att inte tala om julgransletningen som bara blir omöjligare för varje år. Vi har bott här i över tjugo år och jag inser att jag är lika dålig på framtidsplanering som våra riksdagspolitiker. För VARFÖR har jag inte tänkt på att plantera några nya granar varje år? Då hade livet varit betydligt enklare vid den här tiden.

I ren desperation köpte jag en tomteflamingo som får göra tomten Sven, halmjulbocken, grisen och de två Rudolfarna sällskap under granen, där det snart inte får plats några julklappar längre.

Trist och långtråkig är bara förnamnet på den senaste dryga veckan och det känns som om februari kom extra tidigt i år. För februari är normalt sett den månad som gör att jag kommer till insikt om att det aldrig kommer att bli vår, det mesta är totalt meningslöst,  livet inte är särskilt kul och att jag själv är en sällsynt värdelös person.

I regel brukar det tillståndet gå över någon gång i början på maj. Vilket osökt får mig att tänka på förra sommaren och den semester som vi aldrig fick.

Eller rättare sagt, den semester som vi fick är den som ni ser på bilden här ovanför.

Det var varmt, varmt, varmt, det kommer ni ihåg, eller hur? Exakt hur varmt det var förstod jag inte förrän jag nästan trampade på en liten tornseglarunge som låg nedanför vår yttertrapp.

Det är inte bara vi som bor i vår gamla skola. Under takpannorna på det enorma taket finns ett helt samhälle med svalor, sparvar och andra fåglar och alla får de ungar på våren/försommaren.

När temperaturen kryper upp över trettio grader blir det alldeles för varmt för dem och om inte föräldrarna överger dem pga bristen på insekter, så dör de i alla fall av hettan, eller slänger sig ut ur boet utan att vara flygfärdiga.

Jag vet inte om vår tornseglare var den ende som överlevde eller om den förskräcklige Maurice hann äta upp resten, men det var inte mycket liv i den jag hittade.

Men vad äter en svala? Flugor? En sak är säker, det finns aldrig så lite flugor som när det är livsnödvändigt att hitta ett tillräckligt stabilt antal för att föda en enda fågelunge. Jag har försökt förr och misslyckats varje gång.

Men tack gode gud för Google. Maggot – var det någon som rekommenderade och Maken for i iltransport till djuraffären och kom hem med en burk jätteäckliga, små maskar som den lille tornflygaren uppskattade lika mycket som jag.

Jätteäckligt!

Dessutom kom vi på att den kanske var blind. Eller så hade ögonen torkat ut? Jag googlade vidare och kom till hemsidan för Djurens Ö och fick lösningen på matproblemet. Två tredjedelar ren köttfärs och en tredjedel fettsnålt, uppblött torrfoder till hund, varannan timme mellan 7.00 och 23.00.

Ett lysande tips som dessutom gjorde att ögonen öppnade sig, friska och fina, redan efter ett dygn.

Så tillbringade vi vår semester mellan 7 och 23 hela juli.

Men problemen var inte över än på långa vägar.Tornseglarna samlas för att flyga söderut i slutet på juli eller i början av augusti och vår lilla seglare visade inga tecken på att vilja flyga.

Enligt experterna borde den börja öva sig medelst vinghävningar redan några veckor innan den var flygfärdig, men trots att vi tog ut den när det var som svaltätast på kvällen såg vi inte den allra lilla minsta vinghävning.

Kasta ut den från minst tre meters höjd .. sa en expert som jag ringde till.

Och vi kastade ut den – och den föll som en sorgsen liten näsduk mot marken.

Fler och fler svalor samlades och vi fattade naturligtvis att om vår seglare skulle kunna segla vidare och till rätt plats, så var den tvungen att göra det innan de försvann. Så sent en kväll, när svalorna var fler och oroligare än tidigare, satt vi med vår lille, tjurige vän på gräsmattan och – plötsligt – såg vi hur han prövande höjde sig på sina vingar.

Maken tog honom i handen och kastade upp honom så högt han kunde - och han FLÖG – i en lång elegant sväng över garaget och bort mot skogen, och försvann.

Jag grät som ett barn, av oro, lättnad och saknad, samt tog hunden och sökte igenom närområdet för att förvissa mig om att det inte skett en kraschlandning vid skogskanten.

Vi får aldrig veta hur det gick. Men i likhet med valresultatet blev vår semester inte precis som vi tänkt oss.

Jag tänker på det, och på Astrid Lindgrens Jonatan Lejonhjärta, när jag hör alla självförhärligande, vackra ord om normer, värderingar, värdegrunder, ideologier osv – livet blir mycket sällan exakt som du tänkt dig eller har planerat.

Men - Det finns saker man måste göra även om det är farligt. (Eller bara jobbigt och oönskat). Annars är man ingen människa utan bara en liten lort!