En vanlig dag ..

 I dag fick jag sova länge. Varje morgon, varje dag väcks jag av Hittekattens steg uppför trappan mot sovrummet .. det är inte riktigt klokt att en så liten katt kan låta så i trappan? .. och så blir det tyst.

Det är en bedräglig tystnad som bara tyder på att hon står nedanför min säng och tar sats för att landa så nära huvudkudden som möjligt. Vi har en liten oenighet när det gäller MIN huvudkudde. Hon anser nämligen att den är HENNES.

Fram till den dagen då hon kom på den lysande idén så sov hon mjukt hoprullad i armvecket, men plötsligt bestämde hon sig för kudden och lade sig ovanpå mitt ansikte. Jag uppskattade inte alls att bli väckt av att andningsvägarna var tilltäppta av kattpäls och ännu värre var det när hon helt sonika satte sig mitt i nyllet medan jag sov.

Hennes argument är att kudden är PRECIS lagom för en liten katt och alldeles för liten för en klumpig typ som jag. Min åsikt är att kudden är MIN!!

Punkt!

Efter att ha försökt med kompromisser i bästa Löfvenanda, med egen kudde till odjuret, fresta med liten kuddförsedd korg bredvid sängen, sätta gränser med brutala nedkastningar på golvet .. så fick hon sovrumsförbud på natten fram till frukosten, som Maken serverar.

Sedan är det fritt fram .. och så slipper han väcka mig.

Men om jag bara avstår från kudden så kan jag sova längre på helgerna .. det är ljuvligt, även utan kudde.

Så traskade vi ut med hundarna och gjorde dem besvikna eftersom vi bara gick den korta rundan fram till Antikhandlaren på hörnet vid den "stora" vägen, men så trasslade i vi in oss med grannen och deras hundar så det blev ju liiite action i alla fall.

Så kom vi då äntligen iväg till den lilla, lilla marknaden i den lilla, lilla staden som ligger en halvtimmes resväg härifrån. Det är en känd väg för oss och vi känner igen djuren som bor efter den. Två tranpar brukar spatsera omkring på ängarna runt ån med någon kilometer mellan sig och jag beundrar alltid deras graciösa och självmedvetna rörelser där de vandrar omkring .. letande efter vad det nu är tranor letar efter i gräset. Men i dag fick uppenbarligen det ena paret samma härliga sovmorgon som jag njutit av och då såg de helt annorlunda ut. Som två, grå, oformliga, pösiga dunkuddar låg de bredvid varandra och hade inte den minsta likhet med eleganta tranor. Hade de inte varit på benen när vi åkte hem så hade jag trott att det hänt något hemskt.

Fåren verkade vara färdiga med lammningen och de lamm som vi följt nästan från födseln är nu jättegulliga ulltottar som är helt stadiga på benen och inte har en aning om att livet kommer att innehålla annat än mamma och lek.

Köttbonden hade fått en sprillans ny kalv som kvällstidningarna förmodligen hade utnämnt till "sötchock" och två nya föl vinglade omkring i två av alla hästhagarna på vägen.

Den lilla, lilla marknaden var verkligen liten. Och kall!

Jag ansträngde mig till det yttersta och lyckades inhandla en lång, svart 70-tals sammetsklänning med korta spetsärmar, ett enormt linnetyg med 20-talsmönster och 2 scarves .. och så åkte vi hem.

Lunchen var som vanligt fil och hembakat dinkelbröd med ost till Maken och ananasjuice med hembakat (Makens förtjänst .. hur skulle jag överleva utan honom?) morotsbröd med skinka och vitmögelost till mig.

Sedan gick vi ut i skogen. Vi passerade grannens tre shettisar som fick lite hoprafsat gräs som guldkant på dagen och så vandrade vi in i grönskan. Varje gång vi går vår stig genom skogen så tycker jag så innerligt synd om alla som bor i en storstad. Det finns ingenting som går upp mot en skog med mossor, stenar, stubbar, kullfallna träd och små vattengölar där man kan stöta på precis vad som helst mellan små grodor, yrvakna vildsvin och förvånade älgar.

Finns det något vi missar så missar inte Rackarkottens fina väderkorn det och tack vare henne så får jag välbehövlig motion när hon sätter full fart efter en flock hjortar som jag inte ens misstänkte fanns i närheten. Det är ett under att hon inte sliter armarna ur led på mig eller att jag inte dyker rakt ner i grönskan och växtligheten?

Men jag hämnas, det gör jag. Efter mycket tjat så har jag fått henne att inse att hon inte får jaga katter och eftersom hon har ett våldsamt intresse för ekorrar så har jag ljugit henne blå och påstått att det är .. kissemissen!

Ha .. så när hon rusar blint mot närmsta tall med nosen i vädret så rycker jag lätt i kopplet och säger förebrående .. inte jagar du väl kissemissen? Va?

Och det går hon på?

Jättekul, tycker jag.

Är det några som tycker det låter urlöjligt att kalla katten för kissemissen så är ni inte ensamma. Jag kan nätt och jämt få ordet över läpparna men Milly Rackarkott anser inte att katter kan heta KATT eller KISSE .. utan reagerar bara på det småfjantiga kissemissen.

Det måste vara något som hon haft med sig från sin olyckliga, irländska uppväxt?

Jahaja .. vad gjorde vi sedan?

Maken höll på med någon slags markberedning på trädgårdsplan framför garaget och jag gjorde färdigt bilder som så småningom ska pryda min bil som jag bestämt mig för att låta lacka om i starkt lilarosa med vita prickar.

Det ska bli någon slags kompensation för verkligt hemska saker som jag ska utsättas för hos tandläkaren de närmaste 5 veckorna .. den egentliga orsaken till att jag så abrupt slutade röka. 

Så fuskåt vi någon slags middag som bestod av vad vi kunde hitta i kylen och frysen och sedan slog jag mig ner med Victoria Benedictssons bok "Fru Marianne" som jag har läst hur många gånger som helst tidigare. Boken gavs ut 1897 .. tror jag .. mitt ex är ett senare exemplar från 1968 och det här är en bok som aldrig blir gammal även om den skildrar en helt annan tid.

Jag önskar, önskar att jag hade någon som läste den jämsides med mig .. för den inbjuder så till samtal och diskussioner om mänskligt beteende, vårt behov av lögner och skönmålning av verkligheten och vår oförmåga att vara nöjda med det vi har.

Men det är väl inte ens möjligt i dagens åsiktsklimat?

Så då avslutar jag dagen med att säga att jag faktiskt är nöjd med det jag har just nu. Jag begär inte mycket mer än så här och ser mig själv som en lycklig och privilegierad människa (för det mesta .. men naturligtvis inte jämt. Som hos tandläkaren till exempel, det känns så där lagom privilegierat) ... möjligen så skulle jag kunna önska mig en lucka in i overkligheten så jag kunde bjuda på en kopp kaffe och muffins som Dottern bakat.

Då skulle vi kunna diskutera, uppröras över eller skratta åt allt det där som vi inte kan skriva varken i blogg- eller kommentarsform, eftersom vi .. eller i alla fall jag .. är rädda för repressalier om vi av misstag använder fel ord.

Nu är i alla fall kaffet klart och soffan väntar .. Maken har bakat rabarberpaj med vaniljsås .. härligt!! Ibland är livet som allra bäst när det inte händer nästan någonting alls.