Dagar kvar till riksdagsvalet 2018

tisdag 4 april 2017

Ord som skaver och nöter.


Jag försöker verkligen läsa även det som inte bekräftar min egen verklighetsuppfattning eller min egen åsiktsbubbla för att få någon slags förståelse för varför det finns så många som brinner för det som jag ser som både fel och destruktivt.

Men ibland är det svårt att förstå att det jag läser faktiskt är på riktigt?

På bloggen WTF har jag vid två tillfällen läst ett samtal mellan två kvinnor som tillhör facebook-gruppen "Vi står inte ut", en grupp som består av människor .. mestadels kvinnor .. som engagerat sig för ensamkommande tonåringar från bland annat Iran och Afghanistan. Eftersom jag inte har ett facebook-konto kan jag inte kontrollera riktigheten i skärmdumpen, men jag har ingen anledning att tro att den inte är korrekt.

Här handlar det alltså om en kvinna som tänker erbjuda SIN pojke en tatuering med sitt eget telefonnummer i händelse av utvisning och en annan kvinna som skriver sitt telefonnummer med kulspetspenna på alla SINA barn?

Jag får direkt flashbacks till amerikanska söderns bomullsodlare på 1800-talet som markerade sin äganderätt till människor med järnhalsband med ägarens namn, EU-märkningen som sitter fastnitad i öronen på all europeisk boskap .. eller tatueringarna som gjordes på förintelselägren under andra världskriget.

Att tala om en medmänniska som .. Jag låter MIN bestämma .. eller att se en familjehemsplacerad tonåring som .. MIN pojke .. känns ärligt talat inte riktigt sunt.

Eftersom vi öppnade vårt hem som familjehem för tonårspojkar under många år, har jag full förståelse för hur nära kvinnorna har kommit dessa pojkar. Vi fick också väldigt starka band till dem som bodde hos oss under kortare och längre tid. Men det blev aldrig VÅRA barn .. eftersom de redan hade egna föräldrar och familjer som det var vår skyldighet att förhålla oss och ta hänsyn till.

Målet var ju att dessa problemfyllda tonåringar skulle bli harmoniska vuxna med något så när normala relationer till sina egna familjer. Vi var stödet, resursen och mycket nära vänner. Därmed inte sagt att det var en lätt gränsdragning.

Men aldrig, aldrig vid något tillfälle, föll det oss in att på något sätt markera äganderätt med en tatuering, ett telefonnummer eller en adress skriven med kulspetspenna direkt på huden.

Att ens föreslå en sådan sak känns fruktansvärt respektlöst.

Jag har svårt att tro att en ensam tonåring kan ta sig till Sverige hela vägen från Afghanistan eller Irak utan att kunna hantera en mobiltelefon eller memorera och hålla reda på ett enkelt telefonnummer? Och om någon har så stora svårigheter att navigera i samhället att kontaktuppgifterna till "vårdnadshavaren" måste skrivas direkt på kroppen, behöver den personen förmodligen mer stöd och hjälp än vad ett vanligt familjehem kan erbjuda.

Som sagt .. jag har all förståelse för att dessa kvinnor vill väl, är oerhört engagerade och känner sig otroligt beskyddande och bekräftade, men ordvalet skymmer, skaver och nöter.

Sanningen är ju att dessa kvinnors betalda uppdrag inte är att bli mammor eller på annat sätt skapa en beroendeställning. Uppdraget handlar om att agera som vuxen för att kunna ge en tonåring möjlighet att bygga ett normalt vuxenliv.


2 kommentarer:

  1. Hej.

    Spekulation:

    Obehagligt. Det hela påminner om grooming och sexturism samt pedofili.

    Om det rört sig om svenska män och (påstått) minderåriga flickor hade det troligen varit annat ljud i skällan från stat & media.

    En annan möjlig tolkning är att det rör sig om kvinnor med den sorts psykologiska profil som får dem att uppfostra söner till hjälplösa gammelgossar så att de alltid skall vara behövda som mamma.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

    SvaraRadera
  2. Men det är ju deras alldeles "egna" små "hundvalpar" som dumma, dumma djurskyddet ska ta ifrån dem... Håller med dig helt att attityden är rätt obehaglig. Min...

    SvaraRadera