De tomma ordens och den bortkastade tidens ständigt återkommande program.

När jag precis har släckt lampan och lagt huvudet på kudden händer det ibland att jag drabbas av en synnerligen intelligent tanke som jag bara måste minnas nästa dag. Jag skriver ner den och somnar nöjd och när jag vaknar och läser vad jag skrivit fattar jag inte alls vad som var meningen med orden som tydligen var så viktiga kvällen före?

Det är exakt samma känsla som infinner sig efter de senaste årens partiledardebatter. Vad sa de egentligen? Sa de någonting alls?

Jag läser de fullständigt obegripliga stolpar jag krafsat ner under två timmar tillsammans med företrädarna för våra 8 riksdagspartier och inser att jag inte ens kan förstå sammanhanget.

Annie Lööf hånlog mot den övertände Jonas Sjöstedt som besvärades av att Ebba Busch gav honom möjlighet att genomföra det misstroende mot Stefan Löfven som han absolut inte hade för avsikt att genomföra. Samtidigt som Stefan Löfven anklagade Jonas Sjöstedt för att förstöra för löntagarna när han ville skydda gamla löntagare mot att bli utbytta mot nya löntagare eftersom PARTERNA bar ansvaret för Socialdemokraternas uppgörelse med Centern och Liberalerna– där flexibilitet skulle ersätta tryggheten för Leif, 58 år?

Jonas Sjöstedt tyckte att Stefan Löfven var oärlig och extremt otydlig men var villig att vänta några veckor på svaret som han faktiskt redan fått även om det var inlindat i floskler och klyschor bestående av 57 remissinstanser och luddiga ord om utformande av nya förslag som Annie Lööf avfärdade med att överenskommelsen och löftena låg fast. Kanske? Trots att Stefan Löfven mumlade om att utredningen inte var balanserad och att remissinstanserna kunde forma nya förslag om bara Jonas Sjöstedt avvaktade till, helst till efter det att han avgått. Vilket tydligen Jonas Sjöstedt tyckte var en bra idé, vilket lockade fram ett belåtet flin hos Stefan Löfven.

Och ingen tog notis om att Nyamko Sabuni envisades med att överenskommelsen INTE kunde omförhandlas.

Ulf Kristersson konstaterade att Jonas Sjöstedt inte vågade utmana regeringen och Per Bolund var övertygad om att PARTERNA är sååååååååååå nära en överenskommelse att det fanns möjlighet till medling vilket fick Jimmie Åkesson att tala om låga odds eftersom Jonas Sjöstedt blev förd bakom ljuset av att Stefan Löfven ”lurvade till” begreppen och Stefan Löfven kontrade med att PARTERNA visserligen inte kom överens men att dörren inte var stängd och skyllde hela rörigheten på .. Ulf Kristersson?!

Och där hade jag förbrukat en dryg halvtimme av mitt liv alldeles i onödan.

”Debatten” om klimatet blev en orgie i en omsorg om klimatet som ALLA kände men ingen direkt hade någon idé om hur den skulle utformas. Jimmie Åkessons fråga om den globala klimatkrisen kunde lösas nationellt genom att Miljöpartiet fick mer skattemedel, ”lekpengar”, till ineffektiva satsningar på skatt på plastpåsar och elcyklar osv och om klimatet gynnades av att företag med klimatskadlig verksamhet flyttade från Sverige till något annat land – föll platt och ersattes av allmänt svammel om fler anställda i offentlig sektor (?), vem som satt vid ”barnbordet” och vem som inte ens var där och om att vi i Sverige måste lägga om våra matvanor, äta mer närodlat, mindre kött och att ”den globala överklassen” – i synnerhet Carl Bildt? - måste flyga mindre.

Och när det blev lite luddigt om varför människor på landsbygden inte kunde köpa elbilar i miljonklassen eftersom det bara var de redan rika som kunde utnyttja bonusen som skulle göra elbilar tillgängliga för alla som inte hade råd med de höjda bensinpriserna som kan göra det olönsamt och omöjligt att arbeta för den som inte hade råd med elbil men ändå behövde bil för att ta sig till jobbet – då tappade jag fokus och började leta efter något gott och onyttigt att komplettera kaffet med.

Frågan om kriminalitet besvarades med att det var fullt på fängelserna (av någon okänd anledning?). Alla som inte fick plats skulle hamna inom lås och bom! Flera brott var redan straffbara och som vanligt skulle de kriminella knäckas, jagas och dömas ut som oacceptabla och att barn/unga, t.ex 13-årige Hassan, skulle föras in på en annan bana med hjälp av skolan, föräldrar och sociala myndigheter och där tog mina anteckningar slut och jag lutade mig tillbaka och tog del av den förväntade enigheten runt frågan om att de äldre förtjänade mer än de får i dag.

Vilket alla var rörande överens om.

Oklart hur, eftersom det är en kommunal fråga som bara kan lösas om kommunerna har råd, vilket de inte har och inte kommer att få eftersom vi måste bereda plats för hur många fler hjälpbehövande medborgare som helst eftersom våra kommuner måste hjälpa regeringen att nationellt lösa det globala lidandet hos mänskligheten. Vilket gör att äldreomsorgen är det våra stackars kommunpolitiker sist av allt vill tänka på. Särskilt inte nu när ingen vill röra vid tanken på att tre fjärdedelar av alla döda i coronapandemin har var äldre som ”skyddats” av den kommunala ”omsorgen”.

VARFÖR slösar jag, och många med mig, tid på sån´t här? Det skulle vara mer meningsfullt att ha programmet PARTILEDARDEBATTEN efter samma koncept som Idol, Melodifestivalen och liknande, där tittarna kunde rösta ut dem som misslyckas med att uttrycka sig begripligt, en efter en, till det bara återstår en vinnare.

Det skulle förmodligen ställa högre krav på deltagarna samt ge lite mer glöd och innehåll åt programmet.