Katt-karantän.

 Det var väl oundvikligt att det skulle hända förr eller senare och då kan vi kanske vara stolta över att det dröjde hela 6 år innan det verkligen hände?

Redan från start krävde den Förskräcklige Siamesen Maurice att skafferiet och kylskåpet skulle förses med kattlucka, men eftersom vi inte var lika förhandlingsvilliga som Stefan Löfven och han inte lika envis som Annie Lööf har vi hittills kunnat skjuta den frågan framför oss.

När jag ser den här bilden vet jag att den är tagen klockan halv fem på eftermiddagen.

Däremot så har den Makalöse Maurice utvecklat en väl genomtänkt teknik för att, helt osedd, placera sig precis i det läge där vi inte ser honom, för att sedan gliiiida in i skafferiet samtidigt som dörren stängs. Mitt framför nosen på honom har vi trott, ända tills att han högljutt ropar på hjälp för att komma ut.

I går var inget undantag, bortsett från att vi direkt gick upp på övervåningen och kröp till sängs. För första gången på 6 år sov jag helt ensam och ostörd en hel natt!

Det vara lika underbart som makalöst kattlöst.

Den Makalöse Maurice däremot tillbringade natten i ofrivillig karantän, helt utan kuddar, dynor eller täcken.

Han var INTE glad när Maken sent omsider dök upp i skafferidörren. Han hade letat efter nödutgången på ställen där vi aldrig någonsin hade kunnat tro att en katt skulle kunna ta sig fram. Han hade försökt öppna fönstret, rivit ner handdukar och även lyckats pilla ut nyckeln ur medicinskåpet.

Fattar ni NU DÅ att det finns tungt vägande skäl för en katt-lucka i skafferidörren, jamar han upprört när frukosten inte serveras tillräckligt snabbt. Det är ju fullständigt livsfarligt att låsa in en ensam katt på ett så trångt utrymme. Jag kunde ha DÖTT! Svultit ihjäl! Blivit SJUK! Inte ens den förbaskade hunden, som förmodligen sov bättre än någonsin fullt medveten om min nödsituation, brydde sig om mig! Jag har blivit lika illa behandlad och är lika traumatiserade som de där 70-plussarna som nu blivit befriade och får full frihet!

Det är väl ändå en viss skillnad, påpekar jag. Du har varit ofrivilligt isolerad i knappt åtta timmar, medan de, fullt frivilligt, har hållit sig hemma i nästan åtta månader.

Med tanke på min förmodade livslängd i förhållande till deras tycker jag att det är fullt jämförbart, suckar Katten och lägger sig i på elementet för att tina upp från det 18-gradiga helvete han nyss befriats från. Men om deras karantän är frivillig, hur kommer det sig då att de blir så glada när den frivilligheten förvandlas till officiell frihet? Kan man jämföra det med att få en verklig kattlucka där det tidigare bara har funnits en önskan?

Det är så här, säger jag. Vad jag vet är det ingen som bett dig smyga in i skafferiet, men de äldre har REKOMMENDERATS att stanna hemma för att inte bli sjuka och belasta vården som inte har tillräckligt med resurser för att rädda dem som befinner sig i den sk riskgruppen. Det vill säga äldre, kroniskt sjuka eller andra som kanske kräver lite extra av vården. Nu REKOMMENDERAS ingenting längre utan alla får göra som de vill och ta vilka risker de vill.

Trots att de riskerar att bli sjuka och hamna i sist i kön?

Japp! Nu anses 70-plussare kunna avgöra hur de vill ha det alldeles själva.

Men inte förut?

Precis. Nu har de äldre lika mycket ansvar för sin egen situation som alla andra.

Hade de inte det innan?

Jodå, men nu är det ingen som REKOMMENDERAR att de ska vara extra försiktiga trots att de är extra sårbara.

Men vad är skillnaden med att ta bort rekommendationen om det i alla fall var fullt tillåtet att bryta mot den? Varför så mycket ståhej och varför just nu?

Ja du, det vet nog ingen. Men kanske beror det på att smittspridningen ökar samtidigt som 80-plussarna börjar ta slut?