När allt blir normalt och som vanligt igen?

Jag har drabbats av total skrivkramp.

Bara tanken på att besvara ett välkommet mail får mig att rusa in i badrummet och städa hyllor, torka golv och rengöra badkaret samt fylla tvättmaskinen med tvätt som kommer att behöva hängas så snart att det inte ens finns tid att sätta sig vid tangentbordet.

För vad ska jag egentligen skriva? Jag mår bra? Alla jag känner mår bra? Förmodligen är alla mina bekanta delar av de 27 procenten som fortfarande (?) tycker att Stefan Löfven är en gudabenådad statsminister och socialdemokraterna är världsbäst när det gäller skola, vård och omsorg.

Hur ska jag annars tolka meningen – när allt blir normalt och som vanligt igen - som de envisas med att upprepa när vi kommunicerar med rekommenderat avstånd eller via sms eller mail.

När var det senast normalt och ”som vanligt” i Sverige? Sekelskiftet? 2010? 2015? Eller i samband med DÖ- och JÖK-överenskommelserna?

Jag är fullständigt övertygad om att det ALDRIG kommer att bli ”som vanligt” igen och jag skulle nog vilja påstå att det slutade att vara "normalt" redan flera år före covid-19.

I dag skulle jag nöja mig med att våra journalister och större tidningar skulle bli ”som vanligt igen” men till och med det verkar vara en ouppnåbar dröm när nästan vad som helst kan sopas under en matta av anklagelser, spekulationer och påståenden om Ebba Busch privata fastighetsaffär.

Socialdemokraterna är tydligen livrädda för Ebba Busch? Vilket är ett toppbetyg för KD-ledaren som jag förmodar att hon skulle klara sig utan.

Vi har till och med en statsminister som, till skillnad från alla andra partiledare, vägrar att representera sitt eget parti i SVT:s 30 minuter?

När hälften av niondeklassarna känner obehag och rädsla för att vistas utomhus blir det inte några större reaktioner men när en person som har en dotter som praktiserar på en frisörsalong och som behöver kunder att öva på publicerar ett inlägg om det på Instagram och skriver ”Barn, dam och herrklippningar. (Hör av er om ni är intresserade!!)”, då händer det grejer minsann. (läs gärna kommentarsfältet, det fick mig att inse att det inte längre finns plats för sådana som mig på sociala medier.

Herregud, jag inser att jag redan har lekt med den sociala döden de senaste tio åren. Yttrandefriheten handlar mer om vem som har frihet att yttra sig än om allas rätt att yttra sig. (Det har gått så långt att det nästan kändes obehagligt att ens skriva den meningen).

Vi har ministrar som blåljuger väljarna rakt i ansiktet och snart liknar Trump mer än Trump själv, ett regeringsparti som ser elbrist som ett framgångstecken och ett regeringsparti som enbart fokuserar på smutskastning (sk negative campaigning) och lögner i sin valkampanj. Hur ska vi stå ut till nästa val och hur ska vi orka stå ut efteråt? För oavsett vilka som ”vinner” så kommer de att förlora eftersom förväntningarna som majoriteten av väljarna ställer på att det ska bli ”som vanligt igen” och ”normalt” är fullständigt orealistiska.

Och gissa vilka som kommer att få betala för det senaste årets kostnader?

Vi kommer att fortsatt ha en äldreomsorg som inte ens är värd namnet och som endast har som uppgift att ”sysselsätta” arbetslösa utan varken utbildning och tillräcklig språkkunskap för att vara anställningsbara någon annanstans. Det är DET som är det omtalade ”Äldrelyftet” som förmodligen handlar om att lyfta bort så många äldre och arbetslösa som möjligt ur systemet.

Att rösta på den här regeringen efter att ha fyllt 65 måste nästan ses som självmordslängtan?

Pensionerna kommer fortsatt att vara bland de lägsta i Europa, trots att regeringen oavbrutet hela tiden påstår att de höjs och höjs med 10-20 gånger högre belopp än den stackars hundralapp (före skatt) som det egentligen handlar om.

Sverige påstår sig vara ett feministiskt, jämställt, jämlikt land med en guldkantad värdegrund. Ett drömland som har ett öppet hjärta för mångfald, arbetar träget och varmhjärtat mot rasism i alla upptänkliga former och som också värnar om alla minoriteters och alla andras rätt att leva under den beteckning som de för tillfället upplever sig själva som.

Skolans och vårdens problem kommer även fortsättningsvis att skyllas på privata sjukvårdsförsäkringar och privata utförare och antalet poliser kommer förmodligen också att följa regeringens motto – fler civilpoliser vid skrivborden och färre ute på gatorna.

Och om inte ett under sker kommer all framtida krishantering fortsätta att ske så långt från regeringen som möjligt genom att skickas som en het och ovälkommen het potatis mellan myndigheter-regioner-kommuner för att slutligen hamna hos dem som faktiskt måste axla ansvaret utan tillräckligt med resurser.

Vad vi har MSB till övergår mitt förstånd? Men det är i och för sig rätt kul med statistik, även om det vore mer praktiskt med beredskapslager vid skogsbränder och pandemier?

Alltså, jag orkar inte hålla liv i min blogg längre. Vad KAN jag skriva och VARFÖR ska jag skriva något alls? Jag ser ju att det finns de som läser, men det är ytterst få kommentarer vilket kanske kan tolkas som att det jag skriver är fullständigt ointressant för andra än mig själv.

(Det här är inte ett blogginlägg utan ett mail till Elina/In i skogen, men det kanske inte behövs mer än att en engagerad medmänniska hör av sig för att lösa en skrivkramp?)