Vilse i diagnosträsket ..

Jag har noterat att det blir fler och fler i bekantskapskretsen, framför allt i 30-50-årsåldern, som informerar mig om att de äntligen fått en diagnos som förklarar deras mående och beteende. Efter 60-65 år verkar det däremot som att de flesta har gett upp och accepterat livet som det är?

Fast det är ju bra och alldeles utmärkt med självinsikt och diagnoser och högre livskvalitet, men det ställer ibland till problem.

För hur ska jag komma ihåg och förstå all den information som jag förväntas ta hänsyn till även om vi möts mycket sällan? Jag försökte skriva en lista men vet inte längre var jag placerade den, och det vill jag verkligen inte få en personlig diagnos på eftersom jag misstänker att det i mitt hem finns åtskilligt som jag inte längre minns att jag har glömt var jag gjort av det.

Alldeles för ofta känner jag att jag hamnar i situationer som jag borde ha hanterat annorlunda, om jag bara hade kommit ihåg den information som gavs förra året eller flera år före det.

En person med HSP, det vill säga en högkänslig person, som tydligen under många år informerat mig om varje enskild detalj i sitt komplicerade känsloliv, lyckades knäcka mig så till den milda grad att jag tillbringade en ångestfylld natt med att rannsaka mig själv och känna ett starkt behov av en egen diagnos att förklara mitt okänsliga beteende med. Själv blev jag kallad för ”överkänslig” under den första delen av mitt liv, men det var ju något helt annat och besvärande som jag förväntades hantera utan att begära någon som helst särbehandling.

Men kan någon som är fullständigt okänslig för andras känslor och reaktioner verkligen vara så högkänslig så det berättigar till sjukskrivning på halvtid?

Å andra sidan finns det ju väldigt många som fått en enorm styrka i diagnosen ADHD eller ADD i vuxen ålder. Det är inte ovanligt att vuxna män (ADHD) engagerat diskuterar vilka diagnoser de och barnen (ADHD/ADD) har och vilka läkemedel som ger den högsta livskvaliteten och superkraften. Något som gör att jag riktigt längtar efter att få en egen godtagbar diagnos så jag kan delta i samtalet utan att riskera att kränka någon.

Men alla verkar lyckliga och glada. I alla fall när jag är närvarande. Så vitt jag kan bedöma det.

Allergier är också pyssligt att förhålla sig till. Särskilt om du ska bjuda på middag.

Det finns så otroligt mycket som många inte kan äta eller dricka. Bland annat har vi en bekant som har två barn varav det ena är laktosintolerant och det andra glutenallergiskt. Det måste vara extremt jobbigt misstänker jag. Men en lunch eller fika med föräldrarna är lika problematisk trots att jag aldrig har träffat barnen och föräldrarna i fråga inte själva inte har diagnostiserats med varken det ena eller det andra.

Eftersom jag tydligen är extremt okänslig så frågade jag varför och satte därmed bägge fötterna djupt i kränkthetsklaveret. En god förälder bör alltid vara solidarisk med sina barn även om de inte är närvarande eller kräver det, eller hur?

Jag inser att jag har varit extremt osolidariskt som förälder.

Och så har vi de sociala allergierna, religion, politik, samhällsfrågor, riksnyheter, aktivism, kultur/kulturarbetare osv. Det finns så många fallgropar i vanliga samtal att de ofta blir begränsade till barn, barnbarn, trädgårdsskötsel, bilar/energipriser, matlagning, välgörenhet, sjukdomar och godkända kulturella aktiviteter inom kommunen. Efter något år blir det mesta rätt genomtuggat och förutsägbart.

Så nu för tiden bjuder vi bara hem frispråkiga, okänsliga och hårdhudade vänner som vi inte riskerar att kränka på något vis och som vi med absolut säkerhet VET har överlevt det som serveras hemma hos oss.

Det känns lite ledsamt att behöva undvika vänner som blivit för ömtåliga för att orka med öppna intressanta samtal, något som egentligen borde berättiga mig till någon slags egen personlig diagnos med tillhörande uppiggande medicinering?