Dagar kvar till riksdagsvalet 2018

tisdag 18 juni 2013

Jan Malmsjö ville nog hjälpa Alice Babs ..


.. ur något som han uppfattade som fångenskap, när han engagerade tidningarna, efter att ha nekats tillträde till sin vän. Men så fel det blev, och så tydligt det visade sig att han förmodligen aldrig mött en människa vars personlighet försvinner in i ofrivilliga dimmor och vanföreställningar.

Jag blöder för Alice Babs familj, det gör jag. Min egen mamma drabbades av demens och jag betedde mig precis som Jan Malmsjö när pappa började få panik.

När hon "försvann" på timslånga kvällspromenader med hunden, tyckte jag att han överreagerade. När hon försvann en hel dag när de var på semester i Härjedalen och han ringde i panik, tog jag för givet att de var osams och att hon ville vara i fred och när en räddningshelikopter till slut fann henne mitt i ingenstans förstod jag inte alls allvaret i det hela.

Hon var ju precis som vanligt när vi träffades, hade fullständigt trovärdiga förklaringar till allting?

När hon berättade att pappa skänkt bort hennes skor till grannen, då trodde jag att det var han som flippat ur .. och att han tagit ut pengar från hennes konto och gömt i skrivbordet styrkte bara mina misstankar. Så när hon ville skiljas och leva ensam så tyckte jag nog att hon tog ett riktigt beslut.

Så var det bara hon och jag ... och då fanns det inte längre någon annan att skylla på.

Jag kom och hälsade på och hela köket var fyllt med vatten från den avstängda frysen  .. och det kan ju hända vem som helst, eller? Jag kom och hälsade på och dörren till köket var stängd ..

Varför?

Det är så otäckt därinne?

Och så öppnar jag dörren och alla fyra plattorna var glödröda, skåpen varma och någonstans inom mig ilar det till och jag börjar ana. Det var lite läskigt, hon tände ljus och i lägenheten ovanför bodde en barnfamilj. Jag påtalade det för kommunen som hänvisade till den personliga integriteten.

Jag kom och hälsade på och hon stod och stekte en fläskkotlett, lade den på ett fat och började skala potatis som hon sedan ställde på spisen för att koka? Vi dricker kaffe och jag ser att hon har två par byxor på sig? Jag rensar i hennes rabatt medan hon tar min 5-åriga dotter på promenad med hunden .. och jag hittar dem inte på flera timmar.

Hon ringer på natten och oroar sig för att tv:n gått sönder. Fullständiga främlingar ringer på natten och talar om att min mamma står och rycker i dörren till banken eller affären, hon ringer och gråter för att hunden försvunnit och jag ringer polisen, tar bilen och letar och hittar hunden .. inlåst i hennes klädkammare!

Hon tar sina mediciner varje morgon .. men varje gång hon vaknar är det morgon, oavsett om det sker efter en lur på bara 10 minuter .. så hon övermedicinerar och blir sämre.

Men i andras ögon är hon precis som vanligt! En förtjusande människa .. fullständigt trovärdig.

Läkaren som ser de förhöjda värdena köper helt hennes förklaringar, hemtjänsten som kommer för att utvärdera hjälpbehovet tittar avståndstagande på mig när hon förklarar att hon klarar sig utmärkt själv, men .. det är min dotter som tvingar mig.

Så bryter hon då lårbenshalsen och hamnar på sjukhus. Blir opererad, hopspikad, inlagd på avdelning .. och försvinner?

Vart tar en förvirrad, äldre nyopererad, kvinna vägen mitt i natten .. iförd sjukhusskjorta, kappa, utan pengar och barfota?

Panik!

Som vi letade. Vilken ångest vi hade. Och så hittade vi henne hemma .. 3,5 mil från sjukhuset.

För hon verkade helt normal. Åtminstone tyckte taxichauffören det när han körde hem henne och fick betalt vid hemkomsten.

Då fick hon en tillfällig plats på ett äldreboende medan benet läkte och där fick hon stanna .. helt mot sin egen vilja.

Jag älskade min mamma .. så det var inget lätt beslut.

Det var inte heller lätt att komma på besök och tala som vanligt, gå en sakta sväng i trädgården och plötsligt få förtroendet .. min dotter tar alla mina pengar!

Men inte gör hon väl det?... säger jag som är denna svekfulla dotter.

Jodå, hon har låst in mig här och tagit allt jag har för att slippa besvär. Hon hälsar aldrig på mig mer.

Och hon var precis som vanligt på ytan. En förtjusande människa, fullständigt trovärdig .. och jag undrade hur många som trodde henne.

Vi försökte ha henne hemma någon dag då och då .. men det gick åt en hel person för bevakning för att förhindra att hon handgripligen "uppfostrade" dottern eller hundarna .. eller försvann .. eller hjälpte till. Vi försökte fira jul tillsammans ända tills den julen då allt blev ett fullständigt kaos med ett barn som grät otröstligt när mormor tog alla julklapparna och slog in dem igen.

Hon fick besök och varje gång blev hon orolig och manisk efteråt, för någonstans visste hon att det var någon som hon borde ha kommit ihåg .. men inte visste vem det var? Alla förändringar var plågsamma, alla nya händelser skrämmande och alla gamla vänner helt nya bekanta .. som hon var tvungen att försöka vara till lags så att de inte skulle "ta henne" till någon okänd plats.

Hennes ångest då slet nästan sönder mitt hjärta och jag önskade att hon skulle få dö .. snabbt och skonsamt. Men hon levde fem långa år i denna förvirring, förvaring, förnedring och ångest.

En dag kom lokaltidningen och hälsade på. Några dagar senare slår jag upp tidningen och ser min mamma på framsidan .. och det var inget smickrande foto. I artikeln nämns hon med förnamn och beskrivs som en hasande, mumlande och ångestriden gammal kvinna .. som givit sitt tillstånd till fotograferingen? Alla på vår ort kände igen henne .. och jag som visste vem hon var INNAN demensen, visste också hur privat hon var, hur noga hon var med ytan och hur hon hade lidit om hon sett denna artikel.

Jag anmälde tidningen .. för en människa ska bemötas utifrån sin friska personlighet och inte efter sitt sjukdomstillstånd .. och fick till slut en ursäkt på väl undanskymd plats.

Min mamma var en förtjusande människa utan stora anspråk på livet och jag älskade henne oerhört. De sista åren när vi var ute och jag talade och hon kanske hörde vad jag sa, så tänkte jag på när jag var liten och upptäckte döden.

ALLA måste dö!! Det var en skakande upptäckt! Och jag vaknade i panik på natten .. rusade in till mamma och kröp ihop intill henne och bad .. Mamma, LOVA att du aldrig dör! .. och hon lovade utmattat vad som helst för att få sova lite till.

Jag hade aldrig anat att jag en dag skulle önska att min mamma skulle få slippa ett liv som helt saknade orienteringspunkter och värde.

Nu läser jag en fullständigt vidrig tråd på flashback där helt okända människor gör sitt bästa för att misstänkliggöra och ta heder och ära av Alice Babs familj. De anklagas för att isolera henne från sina "vänner" .. bara för att??

Ja, varför skulle de göra det? För att visa makt? Av ondska? För att ta hennes pengar?

Eller för att skona henne från den ångest som drabbar den som försöker dölja att hon inte har en aning om vad som händer .. eller varför.

Alice Babs är säkert en förtjusande människa. Fullständigt trovärdig på ytan och den som inte vet kan nog förledas att tro att hon har full koll på vem hon talar med.

Men när besöket är slut kommer ångesten, det maniska plockandet och misstankarna eller vissheten om att ha blivit berövad någonting.

Hade min mamma haft så "goda vänner" som Alice Babs så hade mitt liv varit ett rent helvete, minst sagt .. och det var illa nog som det var.

Jag älskade min mamma .. och hon dog levande framför mina ögon.

19 kommentarer:

  1. Jag hade ju en pappa som dog i Alzheimers så jag kan identifiera mig med det du skriver. Han lyckades också hålla skenet uppe en ganska lång tid. Anhörigsjukdom brukar man kalla det för. Och det är det verkligen. För det är ju de anhöriga som lider mest.
    Kram

    SvaraRadera
  2. Ett fantastiskt bra och tänkvärt inlägg. Precis det perspektiv som behövs.

    SvaraRadera
  3. Kusinen från landet18/6/13 12:22

    Det gör ont i själen när jag läser dagens blogg. Personligen har jag sluppit den plågan med mina föräldrar, men eftersom båda drabbades av afasi efter en stroke, med 10 års mellanrum, var det egentligen väldigt svårt att avgöra om de var dementa eller inte. De kunde ju i egentlig mening inte tala, och om de svarade ja kunde de lika gärna mena nej och tvärtom.

    SvaraRadera
  4. Det kan förstås vara som du säger i Alice Babs fall men det kan också vara precis som vännerna säger. Jag har erfarenhet både från åldringsvården och från dementa anhöriga så jag har inte alls svårt att tro det senare. Det är många gånger jag sett hur barn eller makar tagit sin hämnd för gamla oförrätter när mamma/pappa/make blivit sjuk och hjälplös. T.ex kunde allt godis, frukt eller blommor som fåtts av besökare tas bort, kläder och foton likaså. Inga kläder köpas utan gamla trasiga klänningar utan fållar lämnas in till personalen med ett: "det kan hon ha". Det kan vara svårt att föreställa sig för folk som själva älskat sina föräldrar och velat deras bästa men så fungerar alltså inte alla.

    Jag känner igen en del av det du beskriver som demens fast i de fall jag varit med om upptäckte barnen och släkten det innan make/maka som inte ville förstå alls. Det var bara tillfälliga besökare som kunde bli lurade och inte de heller särskilt många gånger. Så tja, jag vet inte. Det är omöjligt för utomstående att bedöma i Alices fall men det är någonting som inte känns bra när det gäller förvaltarens roll och det vore väl bra om det utreds ordentligt.

    /Ragnhild

    SvaraRadera
  5. Det här låter märkligt. Det borde gå att lösa om dom pratar med varandra.Men man vet ju inte ,kanske J.M är en sån som inte vill lyssna.Dålig stil oavsett att göra drama av detta offentligt.Jag kan inte säga att jag någon endaste gång i vården sett att dementa blivit dåligt behandlade av anhöriga,däremot är det vanlig att man ``glömmer bort``dom när dom väl kommit in på ett hem.

    SvaraRadera
  6. Det finns nog alla kulörer i vår herres palett osv. Och vi skall alltid vara försiktiga med att dra slutsatser och döma. Otäckt att inte kunna lita på sitt eget omdöme. Inte känna igen sina föräldrar och inte förstå hur de tänker alls. Kanske se personlighetsförändringar och obehagliga inslag. Mediciner kan ju i sig själva bidra till konstiga beteenden och underliga vanföreställningar. Samtidigt så kanske den friske personen fortfarande finns kvar därinne någonstans. Och vill ha sin värdighet när den har chansen att välja. Och jagas av oro att inte längre få göra det.

    De flesta kanske menar väl. Och de anhöriga som inte gör det är jag nog säker på hör till undantag. Även om alla nog får lite svårt att veta vad som är bäst.

    Att media inte är någon förtroende full medhjälpare i någon ända fråga, det är jag rätt övertygad om. Hoppas på det bästa kan man ju alltid. Både för sig själv och andra.

    SvaraRadera
  7. Vill bara instämma i den mycket bra artikeln här. Känner igen så mycket av den vånda och oro som man känner som anhörig. Tycker absolut att Alice B familj är de som verkar mest trovärdiga i detta fall. Att så många personer tycker sig ha rätt att skriva och tom filma och lägga ut på nätet om Alice B tragiska situation tycker jag är hemskt.
    Det är väl ändå mer värdigt att omvärlden får minnas Alice B som den person hon var innan hon drabbades av det här.

    SvaraRadera
  8. Jag känner igen allt, men det är min pappa det gäller. Hans förvirring, hans olika sätt att vara till lags och alla saker som han luras till. Köpa saker per telefon eller tjänster som fönstertvätt, mattvätt och kombilotter. Sedan kommer den elaka dottern och förstör allt för honom. Det är ju bara "snälla" människor som ringer till honom så han vill vara snäll tillbaka. Jag önskar bara en sak och det är att min pappa skall få dö med lite av sin värdighet kvar.

    SvaraRadera
  9. Tack för att du delade med dig. Jag har många gånger varit tacksam för att både mamma och farmor fick dö, klara i sina tankar. Mamma för tidigt, men ändå att hon fick vara relativt frisk in i det sista. Pappa är fortfarande piggare än vad jag själv är, trots hans 82 år.

    Ändå känner jag igen så mycket av det du skriver om. Jag fick det via min mamma som hade det så med sin mamma, min mormor. Hur mormor rymde hemifrån på nätterna, när stackars morfar somnat ifrån en stund. Hur hon tvingade "den där äckliga gubben" (morfar) att ta av sig ringen och sova ute i hallen för inte var hon gift med honom inte. Eller hur hon ständigt skällde på honom över alla saker som blivit slinta under deras 50 år tillsammans. Det var ju hela tiden hans fel. Syskonen fick turas om att hjälpa morfar in i det sista för han ville, trots allt, att hon skulle få bo kvar hemma så länge som möjligt. Detta var på 60-talet när det inte fanns några demensboende utan det var enbart "sinnesjukhus" som gällde för de dementa. I mormors fall var det Säter det handlade om. Där fick hon äntligen somna in och både hon och morfar fick lugn och ro efter det. Och han grät den dagen han fyllde 80 och alla barn och barnbarn kom. Då önskade han att hans lilla vackra Anna hade fått vara med.

    Jag har inte följt denna historia med Alice Babs men jag pressen är vidrig som ständigt ska profitera på folks innersta privatliv.

    SvaraRadera
  10. Det Du skriver är tänkvärt. Dessvärre är Dina slutsatser betr. Alice Babs kanske inte helt korrekta. Det är svårt att veta i dagsläget eftersom ingen oberoende fått besöka henne sedan i påskas. Men alldeles dessförinnan lät hon iallafall så här:
    https://www.youtube.com/watch?v=oirwuIdm0Cg
    Men det är dessvärre kanske inte alltid så som man tror, nämligen att barn vill sina föräldrars bästa. Ibland kanske det finns andra bevekelsegrunder. Vi vet inte om det är så, och den viktigaste personen som uteslutits från besöks- och telefonkontakt är inte Jan Malmsjö (även om det är lika obegripligt) utan Alice äldsta (sedan mer än 60 år) och närmaste vän, gudmor till en av Titti Sjöbloms barn och så nära en extra familjemedlem någon kan komma. En människa som aldrig någonsin sagt ett ont ord om Familjen Sjöblom och som hjälpt Alice och Nils-Ivar att skydda sina barn mot närgången pressbevakning under hela deras uppväxt.
    Förstår Du att vi vänner undrar varför i hela fridens namn en eventuell demensdiagnos (om vilken vi inte vet annat än att Alice egen tidigare läkare sagt att "dement är Du inte") för Alice kan resultera i att denna och två andra MYCKET nära vänner inte ens får tala med Alice på telefon längre. Än mindre besöka henne!

    Det finns annat bakom detta!

    SvaraRadera
  11. Mats Werner .. jag kan naturligtvis bara tala för mig själv och om min egen situation. Men angående youtubeklippet som jag redan sett, så svarar jag dig i din egen blogg.

    SvaraRadera
  12. Jättesvårt ämne förstås. Och omöjligt att veta något utifrån. Media gamar förstås allt de orkar.

    Men det kan ju vara så att man själv, alltid eller ibland, på något vis skäms över sitt tillstånd. Att man inte anser sig motsvara förväntningarna man har på sig själv. Ibland. Ibland inte. Eller alltid. En form av självpåtagen avskildhet kan kännas som det minst hotfulla eller felaktiga i situationen.

    Jag vet inte. Men vill känna att någonstans finns en humanistisk logisk förklaring till tillstånden.

    E

    SvaraRadera
  13. Mats Werner,
    You Tube klippet är direkt kränkande och vidrigt att någon har lagt ut på nätet eller kanske är det ren dumhet. Alla som varit i närheten av detta tragiska fenomen med demens och ev Alzheimer vet vilka historier den sjuke kan dra till med och tyvärr inte kommer ihåg det som skett ens några minuter tidigare. De så kallade vännerna i det här sammanhanget har väl också uppnått hög ålder och är kanske också på väg in i detta sorgliga tillstånd.
    Det är i alla fall uppenbart att de har sina "språkrör" till pressen så att de kan offentliggöra en mycket känd, älskad och olycklig persons tragiska öde


    SvaraRadera
  14. Jag återger här vad jag skrev till de båda senaste Expressen-journalisterna:

    "Hur kan det komma sig att ingen journalist ifrågasätter Titti Sjöbloms uppgifter? När Titti Sjöblom påstår att hennes mor får besök av "nära vänner till familjen som alltid funnits i hennes närhet" är det ju bara prat. Har någon bett henne specificera vilka dessa s.k. vänner isåfall skulle vara? Titti Sjöblom har tillåtit två unga musiker utan någon anknytning till Alice Babs att hälsa på henne, alt. i ena fallet tala med henne i telefonen.

    Den närmaste vän Alice Babs har haft sedan mer än 60 år, journalisten och fotografen Ragnvi Gylder, som betraktats som del av familjen Sjöblom, kan man vara närmare vän än hon! Varför frågar ingen journalist varför Ragnvi Gylder inte ens får prata med sin gamla vän på telefon, än mindre besöka henne? Vad har hon gjort Titti Sjöblom för att förtjäna en sådan behandling?

    Varför frågar ingen Titti Sjöblom vad hon tänkte på när hon böjde sig över sin mor i sängen och sa: "Du ska veta Mor att Du ingenting äger. Du ligger bara här och förvaltar vårt arv!"

    Varför frågar ingen Titti varför hennes man ringer upp flera av de människor som skrev gratulationskort till Alice födelsedag och frågar dem varför de gjort det!

    Varför frågar ingen Titti Sjöblom hur det kommer sig att Jan Allan får samma slags fråga när han skickat Alice en CD med Trio con Tromba (Bengt Hallberg, Georg Riedel och Jan Allan): "Varför har Du skickat denna skiva till Alice?"

    Låter något av detta som sunt och klokt? Varför tror alla på den väna och förtjusande Titti Sjöblom?

    Är det inte dags för lite grävande och granskande journalistik istället!"

    Till detta kan läggas följande:

    När Alice's egen tidigare läkare Anders Dahlqvist hade varit och besökt Alice ringde Titti till Anders chef och skällde på att han besökt Alice. Orsaken var nog att Titti inte var tillfrågad. Vid denna tidpunkt hade inte Alice förvaltare och bestämde själv vilka hon ville ha besök av. Jag tror att Titti kanske var rädd för något som hade med Alice diagnos att göra som inte passade Titti. Efter besöket sa Anders " det var inte mycket Alzheimer i den kroppen".

    F.ö. så är det ingen av Alice's vänner som "gått till Expressen" eller någon annan slaskblaska. De kontakterna står andra för.

    SvaraRadera
  15. Hur dement eller glömsk får man egentligen rätt att vara utan att förlora sin integritet, sina mänskliga rättigheter?
    Vem ger barnen rätt att kontrollera en gammal människas liv genom förvaltaren?
    Varför en förvaltare över huvudtaget? Räcker det inte med en god man? Enligt lagen så ska förvaltaren arbete för huvudmannens bästa. Vem är det som bestämmer vad som är bäst?

    Tyvärr så vet jag vad jag pratar om. Min svärmor som har minnessvårigheter efter en hjärnblödning, har efter makens död flyttat till min man och mig. Det är inte alltid lätt men fungerar bra än så länge. Hon vill absolut inte bo på ett hem och så längre vi kan så vill vi att hon slipper det. Det tycker inte hennes andra barn om då vi uppmuntrar henne till att göra saker hon älskar (som kostar lite pengar som resor, restaurangbesök, handla kläder osv). Det anses som onödigt då hon ändå inte kommer ihåg. De vill ha henne på ett hem där de kan komma på besök någon gång i månaden, klappa kinden på lilla mamma och visar sig för personalen. Det har kommit så långt att hon precis som Alice Babs har fått en förvaltare mot sin vilja.
    Det första förvaltaren hotade med var att hon inte ska får lov att resa med oss. Dessutom ska hon tvingas att träffa sina andra barn vilket hon vägrar sedan de sökte förvaltarskap mot hennes vilja.
    Visst kan en människa med minnesproblem ibland göra tokiga saker och ge underliga svar. Men ger det någon annan rätten att tar ifrån en sin integritet, sin rätt till självbestämmande?
    Ge stöd istället och upplevelser och främst kärlek så länge de lever!

    SvaraRadera
  16. Jag tycker att ni skriver så sunt och sansat, allihopa. Vore ni mina vänner skulle jag känna mig stolt över er. Det kan både vara som ni beskriver, med A-Bs och inte, eller allt möjligt. Stackars familjer som bär sådana tunga bördor, för att hjälpa sin anhörige,stackars den drabbade vars liv blivit ett_plågsamt_ samelsurium _av _hela_komihåget. Fy skäms för den familjemedlem som utnyttjar en sådan sits! Media är, allt som oftast, slemmiga gamar
    och schakaler i dessa sitsar! Gud välsigne er allihop!

    SvaraRadera
  17. Rubriken till Teveprogrammet som visades i veckan som gått, lyder:

    "När upphör en människas rätt att få bestämma över sitt liv?"


    DET är vad programmet handlar om och att belysa just Alice Babs gjorde att många såg programmet.

    Hade det handlat om Andersson, Petterson eller Lundström hade ingen varken tittat eller brytt sig, tyvärr. Så är den krassa verkligheten!

    Denna typen av program är bra för det ger oss medborgare insikt om hur illa vården fungerar i de flesta fall.

    Det ger också de styrande politikerna en knäpp på näsan. Mycket går och SKALL förbättras.

    Oavsett vilken sjukdom man lider av eller vem man är så ska man behandlas med respekt och värdighet. Behoven ska tillgodoses så långt det är möjligt utan att någon förmyndare bestämmer!

    Vill man gå i kyrkan så ska man få det.

    En förmyndare/förvaltare är varken medicinskt/psykologiskt utbildad och har ingen aaaning om varje individs känslor och liv vilket vi med all önskvärd tydlighet fick ta del av i detta programmet :-(

    Demens eller andra sjukdomar ter sig olika fr. person till person så det går inte att dra alla över en kam...DÅ är man illa ute.

    Om familjen Alice Babs/Titti Sjöblom kan jag inte uttala mig då jag inte känner någon av dem.

    Media är till för att informera oss medborgare om vad som sker bakom stängda dörrar inom "vården" och det är varken "slemmiga gamar eller schakaler" som gör så.

    Var tacksam för att vi lever i ett land där denna typ av info. får lov att visas, så att vi är förberedda....gäller inte alla länder!

    Kan någon svara på den komplicerade frågan som programmet handlade om ???

    "När upphör en människas rätt att få bestämma över sitt liv?"

    Tack för ordet!
    Hälsn/Agneta

    SvaraRadera
  18. Agneta .. om avsikten hade varit att använda Alice Babs för att skapa debatt runt frågan "När upphör en människas rätt att få bestämma över sitt liv" så misslyckades det grovt.

    Anledningen är förmodligen den att ingen inom Alice Babs familj var delaktig och därför fanns det inga hållbara fakta för de påstådda fel som skulle belysas. Det enda som hände var att näthatet och smutskastningen mot familjen Sjöblom tog ny fart.

    Men jag håller med dig, frågan förtjänar att belysas, debatteras och besvaras .. det är till och med angeläget .. men inte på det här viset.

    Det finns ingen värdighet eller respekt i att filma och göra ljudupptagningar med en dement, sängliggande person på ett äldreboende och ställa en egen diagnos .. "vi tyckte inte att det märktes på något påtagligt sätt att hon är drabbad".

    SvaraRadera
  19. Nä - youtubeklippet är en skymf.
    Jag har en mamma med Alzheimer. Hon orkar knappt med besök av sina egna barn.
    Hon låter så redig och människor som inte träffar henne så ofta kan inte alls förstå att honnör sjuk.
    Hon är en mästare på att hålla masken.

    Den som får lappa ihop henne efter besök är hennes sambo. Han tar hand om hennes demoner och de är inte nådiga.

    SvaraRadera