Den Rutiga Katten ...

Den Rutiga Katten var så dominant i vårt hem att det till och var omöjligt att teckna eller måla henne i ett enda exemplar. Vi hade bara en Rutig Katt .. men det kändes alltid som det fanns minst två .. eller fler.

Under alla år som jag sysslade med kattuppfödning hade jag ett enda mål. En choklad- och vit Perser! Men det blev aldrig någon.

Men EN vitfläcksperser lyckades jag i alla fall få .. en sköldpaddsfärgad, vitfläckstjej.

Som nyfödd var hon helt rutig, som ett sköldpaddsskal i orangerött, svart och vitt. Men när pälsen blev lång .. hmm .. nåja .. så var det inte lika tydligt längre. Men för mig så var hon alltid min Rutiga Katt.

Jag borde ha förstått att det var något alldeles särskilt med henne när hon, bara några dagar gammal, lyckades ta sig ur  banankartongen där hon bodde med mamma och syskon. Kall och uttorkad hittade jag henne bakom soffan medan syskonen låg trinda och mätta i kartongen. Jag trodde hon skulle dö .. men när mamma Katt motvilligt tvingades ner i lådan igen så var det inget fel på aptiten.

Detta upprepades igen och igen och igen och igen och till slut var vi som nervvrak hela familjen eftersom ingen vågade röra sig fritt av rädsla för att trampa på en borttappad rymling.

Vi lånade en gammal utställningsbur och stängde in hela familjen, till kattmammans stora förtrytelse .. hon uppskattade INTE att vara mamma på heltid när vi inte var i närheten.

Av en envis kattunge blev det en envis katt med ett stort ego. Däremot så vete sjutton vart Perserutseendet tog vägen? Allt som borde ha varit kort blev långt och det som borde ha varit runt blev smalt?

Men hon var så VACKER, min Rutiga Katt. Alla .. utom andra perseruppfödare och kattdomare .. tyckte hon var en sällsynt skönhetsupplevelse .. för att vara katt.

Vi fick ett väldigt tight förhållande, den Rutiga Katten och jag. Hon var den enda i familjen som såg MIG som flockens ledare .. vilket jag tyckte bevisade att hon var en sällsynt intelligent katt.

Själv var hon den okrönta drottningen bland alla våra katter. Ingen av de andra utmanade henne .. även om Hittekatten väldigt gärna ville, men inte tordes. I stället så låtsades hon för det mesta att den Rutiga Katten inte fanns.

Maken störde sig på att den Rutiga Katten betedde sig som om HAN inte fanns. Hon var en kelig och rolig kattkompis som han också ville ha del i .. men icke .. hon hörde honom inte, såg honom inte och gick rakt igenom honom utan att bevärdiga honom med en blick .. även om han frestade aldrig så.

Visst fick han ge henne godis .. men visa tacksamhet? Nej, då fick det hellre vara.

Maken föreslog att vi skulle döpa om henne till Gudrun!

Så åkte jag bort en vecka och hemma hos oss sover katterna inte tillsammans med oss. Vi har lite för olika syn på när det verkligen är morgon och vem som egentligen äger huvudkudden, för att det ska fungera.

Varje kväll gick alla katterna in i den delen av huset där jag sprider ut mina fynd och projekt och det förändrades inte på något vis bara för att jag var borta. Utom för Rutiga Katten!

Hon tvärvägrade att ta order av en karl!

Sådan katt sådan människa, eller hur??

Jag var inte själv närvarande och har bara fått väl valda delar återberättade av Dottern. Men efter en längre tids resultatlös jakt genom huset .. där Rutiga Katten firade riktiga triumfer i mansförnedring .. fick Maken NOG!!

Han blev rent ut sagt ROSENRASANDE .. och sprang ut i redskapsboden och hämtade en HÅV!

Ja, jag behöver väl inte berätta mer?

Förnedringen återbetalades och returnerades och sedan visste Rutiga Katten att Maken fanns och kunde till och med låta honom klappa sig .. vid särskilt utvalda tillfällen.

Jag har heller aldrig känt någon katt som haft en favoritlåt. Men när Rutiga Katten var riktigt liten så hade jag precis varit i London och sett Cats. Jag hade CD:n med mig hem och var vid tillfället barnsligt förtjust i "Jellicoekatternas sång" och spelade den om och om igen, dansande med Rutiga Katten i famnen.

Eftersom jag är omvittnat odansant kan man tycka att en sådan upplevelse skulle ha satt negativa spår hos en ung katt. Men Rutiga Katten var aldrig som andra katter, och hon älskade den sången även efter det hon fyllt 19 år.

I dag får jag spela den ensam. I helgen bestämde sig den Rutiga Katten för att det var färdiglevt för hennes del. Hon valde en plats i mitt syrum bland mina kläder, rullade ihop sig och spann oavbrutet till måndag förmiddag då hon dog i min famn tillsammans med en veterinär som krånglade in sig i hennes egenvalda hörn, för att hon skulle få sin vilja fram ända in i det sista.

Rutiga Katten var en ovanlig katt, jag märkte aldrig att hon blev gammal förrän några veckor innan hon lämnade mig .. och nu är hon borta?

När jag startade den här bloggen 2008 myllrade hemmet av hundar och katter .. nu undrar både Hittekatten, Rackarkotten och jag vart de tog vägen allihop?

 

                                                    Det känns overkligt ... och tomt?