Dagar kvar till riksdagsvalet 2018

måndag 28 september 2015

En svensk tiger.


När jag började blogga våren 2008 var det för att stimulera en begåvad bekant att nå lite längre än byrålådan med sina läsvärda texter. Som en liten bonus upptäckte jag att jag tyckte det var roligt .. något som h*n däremot inte tyckte.

Ren skrivglädje var det som kännetecknade det första halvåret. Jag skrev om ALLT! Inget var för oviktigt, allt var möjligt .. men sedan upptäckte jag möjligheten att få delta i samhällsdebatten tillsammans med människor som levde i helt andra sammanhang än min egen lilla medelklassbubbla i närheten av en småstad ute på landsbygden.

upplevde jag min egen verklighet som trång, begränsad och enkelriktad. På nätet fanns möjligheten att uttrycka åsikter som jag annars höll för mig själv. Alla tidningar med självaktning släppte fram bloggar och kommentarer i samband med debattartiklar och dagsaktuella händelser och jag hittade hur många intressanta människor som helst och fick kontakt med ännu fler i mitt eget kommentarsfält.

Det var roliga år. Men i samband med att medias fokus mer och mer lades på att blockera Sverigedemokraterna så blockerade de också resten av folket. Det blev liksom lite svårare att hitta nya intressanta tankar och människor efter det.

Nu upplever jag diskussionerna på nätet som lika begränsande och enkelriktade som dem som jag lämnade för 8 år sedan. Eller kanske till och med mer begränsande än de är i min egen lantliga verklighet.

Min egen vardag känns numera mer frisinnad och öppen än den jag följer på nätet. För det är samma människor som rör sig i samma sammanhang oavsett om det handlar om twitter eller bloggar. Rätt eller fel, godhet eller ondska, hata eller gilla .. antingen eller .. var och en i sin egen självförhärligande åsiktsbubbla och inget utrymme för nyanser. Med undantag för några få gyllene exempel.

Dag efter dag efter dag efter dag. Det händer ingenting och ingen påverkas.

Det är samma människor som läser samma människor och hyllar eller hatar varandras eller andras åsikter .. och samlar på retweet, gilla och följare.

Den vanliga människan blir allt mer osynligt .. och tyst.

I dag talar jag öppet om det jag inte kunde säga förut .. öga mot öga tillsammans med de människor jag möter i min egen verklighet.

Det jag skriver tar evigheter. Jag skriver, läser, redigerar, läser om, ändrar lite här och lite där och av den ursprungliga texten återstår sedan bara hälften .. en ofarlig mellanmjölksvariant.

Det är inte så roligt längre.

Så vad pratar vi då om .. här nere på min gräsrotsnivå.

Enligt media så är vi djupt engagerade i flyktingkrisen och längtar efter att få dela med oss av det vi har?

Men om sanningen ska fram så är det inte det som står högst på dagordningen, utan oron för framtiden. För vad ska en vanlig gräsrot göra när statsministern, regeringen och oppositionen signalerar att det inte finns någon plan, vision, tanke eller ens ett intresse för det som händer? Begagnade kläder, bananer, smörgåsar, kaffe och en hög med mjukisdjur, utdelade av ideella organisationer .. det är den enda lösningen som presenterats hittills.

Då är det meningsfullare att tiga och tala om det som ligger närmare till hands.

Är det dags att sälja det lilla företaget medan det finns en chans att få något för det? Vilka sparalternativ är bäst nu när allt ser ut att bara bli sämre. Vilka alternativ finns för den som blir sjuk och varför återinför man inte gamla yrken som till exempel vårdbiträden?

Där brukar många bli nostalgiska och berätta om sjukhusvistelser för många år sedan då vårdbiträden fortfarande fanns som medmänniskor och hjälpande händer på varje vårdavdelning. Det var de som bäddade och skakade upp kudden, satte blommor i vatten, bistod med stöd och en hjälpande hand vid de första stegen efter en operation. Det var också de som kom med maten, fikat och som kunde hämta ett glas saft och ett kex till den som var för dålig för att få i sig lunchen. Och det var vårdbiträdet som hade tid att lyssna och trösta när sorgen och tårarna kom.

Kanslisterna eller kontoristerna .. vart tog de vägen. Läkarsekreterarna som gjorde det som läkarna nu ägnar halva sin dyrbara tid åt .. men för en bråkdel av lönen och kontoristerna som skötte skrivbordsrapporteringen som poliserna numera måste göra i stället för att arbeta som poliser. Varför avskaffades alla dessa viktiga tjänster .. och skulle det inte vara en bra idé om de återinfördes?

Längst ner i undervegetationen där den sk "vanliga folket" finns talas det också om risker. Ha ALDRIG en guldkedja om halsen, lås dörren, följ med gamla mamma eller pappa när h*n ska hämta ut pengar och vem .. och hur många? .. är det egentligen som kommer hem till den åldrande föräldern? Hemtjänsten eller någon annan .. och vart tog alla värdeföremål vägen?

Vilka larm är bäst och är det något som har erfarenhet av ljussensorer i trädgården?

Vi gräsrötter talar om SVT och SR och undrar .. hur dumma tror de att vi är egentligen? .. och .. får man vara hur oförskämd som helst om den som ringer Ring P1 har en annan åsikt än den som hyllas av SR?

Fler och fler känner sig som privata taxirörelser eftersom de måste skjutsa barn, barnbarn och gamla föräldrar som inte längre vågar gå hem, ta en taxi eller röra sig ensamma på stan.

Var ska barnen bo och finns det jobb? Att sälja huset som är betalt är rent vansinne eftersom lönen eller pensionen inte räcker till hyran för en lägenhet i ett vettigt område .. om det nu finns någon ..  och vem vet hur det blir med bostadsbidrag om några år. Eller om det överhuvudtaget blir någon lön eller pension som räcker till ett vettigt liv?

Otryggheten som växer när det som var en rättighet förvandlades till en förmån som verkar vara på väg att förvandlas till en allmosa .. den finns det många funderingar kring.

När skyldigheter och ansvar är något som handlar om "folket" men inte gäller för de folkvalda? Hur förhåller man sig då?

Om det överhuvudtaget talas om flyktingar så är det om hur illa det hela är skött, hur dåliga förutsättningarna är, hur osynliga makthavarna har lyckats göra sig själva och .. möjligen .. om att en ensamkommande flyktingungdom kan ge en försörjningsmöjlighet om allting annat faller samman.

En svensk tiger och väntar. Det som inger den största rädslan är inte flyktingar eller sverigedemokrater utan tre långa år med en regering och en opposition som varken syns, hörs eller verkar ha någon färdriktning. Ett politiskt system där färre och färre känner sig delaktiga, hörda eller sedda.

Decemberöverenskommelsen ses ett svek, en ren förolämpning och en handel med väljare som röstade för att stoppa det som de nu får stödja. Det pratas det en hel del om. Bittert och surt .. "Jag kommer aldrig att ta risken att rösta på något parti som säljer min röst. Då stannar jag hellre hemma eller röstar på SD .. eller om det förhoppningsvis dyker upp något annat". Detta "något annat" har stora chanser att ta sig in i riksdagen 2018 om Någon Annan är villig att ta chansen.

Men om de som nu sitter i riksdagen helst vill slippa ansvar genom att delegera allt till kommunerna så är det väl inte så troligt att Någon Annan vill axla den bördan?

Svarta pengar är i alla fall riktiga pengar, sjukpenning och a-kassa utmärkta komplement och den sämsta arbetsgivaren är staten, landstinget och kommunen, så det ska bli intressant att se vilka "rehabiliteringsinsatser" de kommer med för att få sina egna anställda tillbaka från långtidssjukskrivningarna? För nu ska ju regeringen lagstifta om att så ska ske .. och ett tips kanske är att de borde återinföra vårdbiträdet i vården?

Men det kommer naturligtvis facket att motsätta sig om inte lönen blir samma som för undersköterskor? Då är det ju naturligtvis mycket bättre att tvinga motsträviga, ointresserade unga att springa i vägen som trainees med överansträngda undersköterskor som ansvariga handledare.

En win-win-situation, sa Löfven.

Jag flyr in i det lilla livet, går ut med hunden, andas frisk luft, klipper gräsmattan, målar löjliga katter och sörjer den frispråkighet, kreativitet och livsglädje som numera är vanligare i verkliga livet än i det offentliga samtalet.


4 kommentarer:

  1. Ja det är många kvaliteter och mjuka värden som försvinner i den nysvenska rationaliteten/moderniteten.

    Det är lätt att känna sig effektiv när man bokar möten. Ändrar kalendrar. Bokar om. Ringer omkring sig. Skriver angelägna agendalappar. Försöker hitta resurser som ligger gömda någonstans. Eller annars kräva dem.

    Tänka effektivt. Slå bort sådant som inte är det. Eller anses vara det. Lägga ner småjordbruk, vårdcentraler, mejerier, slakterier, bagerier. Knocka bort skomakare, cykelreparatörer, tv-reparatörer. Fördyra bilreparatörer, hantverkare och varje form av handling som inte omedelbart ger de rätta resurserna till de rätta människorna.

    Men kvaliteten skapas inte uppifrån. Utan kommer nerifrån. Från folk själva. Som vet vad de vill ha. Eller inte vet det utan gillar att pröva sig själv. Våga ta initiativ och testa. Känna nyfikenhet och glädje. Inför sig själva och andra. Skapar något som andra uppskattar. Inspirera. Se vad andra gör som inspirerar. Blicka framåt girigt efter en positiv utveckling där respekt och tillit gör färden belönande.

    Men det blir allt svårare då alltmer av alla resurser skall tilldelas människor som gör karriär på att förskingra dem.

    Det gäller inte bara ekonomi utan också mänskliga värden mellan människor.

    När aktivisterna som står på centralstationerna och delar ut smörgåsar av aktivisthumanism tröttnar efter några dagars mediaexponering och då kräver ännu mer av det allmännas resurser istället visar de vägen.

    Ingenting kan snart göras utan att det offentliga får mer pengar, mer tid, mer möjligheter.

    Istället för att folket själva får det.

    Då utarmas samhället på de värden som kommer underifrån. Och som bygger en unik gemenskap av kultur kring lokala avvikelser och uppskattas utanför dessa.

    SvaraRadera
  2. Visst är det sorgligt? För du har ju alldeles rätt, när folket inte längre tror på politikerna och nyhetsrapporteringen så stannar hjulen i samhället. Då hjälper det inte hur många inovationskatapulter som laddas, hur många vackra tal som hålls eller hur många känsloladdade debattartiklar som skrivs.

    Den som ser om sitt hus överlever, den som litar på de vackra orden förlorar ...

    SvaraRadera
  3. Instämmer så och ser att även jag har tystnat på nätet förutom om ämnet är mer eller mindre trivialt eller hyfsat säkert.

    Jag är trött på alla som håller sig till sitt läger. Jag försöker fortfarande röra mig kors o tvärs men orkar allt mindre höja min röst.

    SvaraRadera
  4. Din röst behövs, annars segrar cynismen.
    http://www.dagenssamhalle.se/kronika/cynism-i-asiktstystnadens-spar-18447

    SvaraRadera