Maskrosor och fridoliner.

I dag är det Miljöpartiets dag i Almedalen. Enligt varannangångsprincipen i Mp är det Gustav Fridolins tur att tala till folket, men av någon anledning så hoppar man över det manliga språkröret den här gången .. trots att han enligt egen uppgift anser sig vara "förföljd av en ständigt stigande formkurva"? 

Jag ska inte spekulera i varför han ratas till förmån för Isabella Löfvin, även om jag har mina egna idéer om orsaken. Hon kommer garanterat att få bättre recensioner än Jimmy Åkesson oavsett vad hon säger och det kan ju vara så enkelt att partiet anser att  det är helt omöjligt att låta en vit, heterosexuell man representera Miljöpartiet efter Åsa Romsons manstal 2014.

Gustav Fridolin har i alla fall lyckats få liiite medieutrymme genom att förklara att de hårda beslut som han själv varit med att godkänna, ska avskaffas snarast möjligt. Det kanske ger lite plåster på självförtroendet och besvikelsen.

På Svenska Dagbladets debattsida i dag vädjar tre maskrosor .. ”Miljöpartiet bör lämna regeringen nu!” .. och även om jag har helt andra skäl till det så skriver jag gärna under på den uppmaningen.

Dessutom så tror jag att det är Miljöpartiets enda chans att kunna klamra sig kvar i riksdagen. För vem har behov av ett kameleontparti som byter färg och åsikt när de kommer i närheten av vinst, makt och ministerposter?

Birger Schlaug skriver om hur Miljöpartiet var förr. Jag minns också miljökoftorna som kom in i riksdagen som en uppkäftig, frisk fläkt. På den tiden hade jag annat att tänka på än politik, men jag minns hur lockande det var när miljöpartisterna talade om att de minsann aldrig skulle bli ett vanligt toppstyrt parti utan alltid skulle vara ett gräsrotsparti .. varken höger eller vänster .. där medlemmarnas röster hade samma tyngd och värde som partiledarna.

Därför fanns det inga partiledare! Bara språkrör som talade med gräsrötternas röster. Visst låter det gulligt och naivt när vi har facit i handen och Miljöpartiet förvandlats till Sosse-Vänster Light efter att ha varit ett borgerligt alternativ som brann för friskolor, småföretagare och landsbygden.

Jag känner mig som en dinosaurie när jag minns Mp som det var då .. för en evighet sedan.

Men under en kvävande matta av de frodiga, välnärda, karriärblomstren fridolinerna verkar de ursprungliga maskrosornas rötter finnas kvar.

Eller som debattörerna själva uttrycker det ..

"Vid sidan av det svaga gröna ideologiska avtrycket i regeringen finns andra oroväckande drag i dagens MP. Dess ledning har med hjälp av regeringsmedverkan rättfärdigat en toppstyrd, chefstung och ineffektiv partiorganisation som tycks ointresserad av att lyssna till medlemmar eller nya idéer. Innebörden i begreppet ”språkrör” har förvandlats till ”partiledare i dubblett” med rätt att styra det parti som en gång var en gräsrotsorganisation".

Det känns lite sorgligt att minnas hur det började, nu när vi börjar ana hur det kommer att sluta. För en sak är säker .. Miljöpartiets alla fridoliner kommer aldrig i livet att avstå från makten o härligheten för en tillvaro som simpla maskrosor.

"Utan Miljöpartiet i regering hade det varit ännu värre!" .. hävdar de välnärda ministrarna och regeringsledamöterna, och det har de ju alldeles rätt i, sett ur deras egna, personliga perspektiv.

Många av dem har ju inte fått ihop till en riksdagspension ens en gång!