Kalle - Granntantens luggslitne riddare är död.

Han kämpade länge och tappert mot och med vårdens alla väderkvarnar i kampen mot hjärnblödning och cancer men fälldes brutalt till marken av en bruten höft och förmodligen också av samhällets oförmåga att tillhandahålla en värdig eftervård till en skadad kämpe.

Men som det står i tidningens sista farväl och som han själv brukade säga de sista åren .. Jag är med, men jag bara vilar mig lite.

För så är det ju .. en livskamrat, en förälder eller en nära vän försvinner ju aldrig helt.

Men kravet/tvånget att tillhandahålla hemvård, av en person som behöver hjälp från utbildad vårdpersonal, som ska utföras av en partner som saknar alla förutsättningar att klara av det som sjukvården/omsorgen varken har råd eller utrymme att ge, är det yttersta beviset på att det välfärdsavtal som vi förlitat oss till, inte längre gäller. När den sista tiden i livet består av ett ovärdigt kaos.. skapas oläkbara sår hos den som inte förmådde göra det omöjliga.

Granntanten .. den luggslitne riddarens trogna vapendragare .. tog ett sista farväl, gick hem för att läka sina sår och för att få någon(?) att befria hemmet från den omfattande sjukvårdsutrustning som det var ofattbart bråttom att få på plats och lika ofattbart ointressant att få tillbaka .. när telefonen ringer:

Hej jag heter Mats .. eller Mattias. Hur är det med dig?

Och när hjärtat brister och sorgen stryper varje andetag är medkänsla en nåd att be om, så hon svarade i tron att det var någon från vården eller omsorgen:

Det är för jävligt. Jag förlorade min man i dag.

Men det var inte vilken Mats .. eller Mattias .. som helst som ringde. Ingen från den yttre bekantskapskretsen som hört talas om hennes mans sjukdom och ville uttrycka sympati .. utan det var Mats .. eller Mattias .. från Miljonlotteriet som var ute och fiskade:

Oj då, men då så kan jag erbjuda dig lite guldkant på tillvaron i form av ett specialerbjudande på en prenumeration i Miljonlotteriet.

När blev vi så här känslohandikappade? När slutade vi se våra medmänniskor som medmänniskor och började se dem som statister i filmerna om våra egna liv. När blev det viktigare att sälja en prenumeration av lotter i Miljonlotteriet än att uttrycka ett enkelt beklagande?

Hur kan någon se ett specialerbjudande i ett lotteri som en guldkant på sorgen av en livskamrat!