Att skiljas är att dö en smula, ..

 

 

.. den här rubriken har väntat på text i flera månader nu, men jag har inte kunnat förmå mig att skriva ett enda ord.

För det gick inte bra för vår irländska Milly, vår älskade Rackarkott. Allt blev akut, smärtsamt, plågsamt och en oändlig väntan på den veterinär som kom för att avsluta ett liv som borde ha blivit längre.

Hon dog med huvudet i mina händer och jag var inte förberedd, varken på döden eller på min egen reaktion.

Jag har mött döden tidigare. Förlorat båda mina föräldrar, min bror, vänner och bekanta, elva hundar och nästan lika många katter och varje gång har det varit lika hemskt, men jag har gråtit, sörjt, saknat och gått vidare.

Men inte den här gången. Jag kraschade totalt, gick fullständigt sönder, fällde inte en tår medan sorgen, saknaden och smärtan gjorde att jag nästan inte kunde andas. Hon var ständigt med mig men ändå borta, det var och är nästan outhärdligt.

Vår Rackarkott fick en olycklig start i livet. De första två åren lärde henne två saker, att människor inte var att lita på men också att det gällde att låtsas vara tillgänglig för den som kunde förse henne med något att äta.

Ett koppel var en tvångströja och ett staket en fängelsevägg. Aldrig någonsin har jag fått kämpa så hårt för att förtjäna tillit och aldrig tidigare har jag helt förstått hur svårt det är att reparera ett raserat förtroende.

Det var många som dömde ut henne som ett omöjligt projekt under de första åren. Det fanns till och med de som såg henne som en livsfarlig hund och ville polisanmäla trots att hon varken skadade eller attackerade någon. Men, med all rätt, var hon rädd för det mesta.

När någon, som helt förlorat tron på allt och alla, kommer så nära så gör det något med dig själv när du ser hur tryggheten och tilliten sakta växer fram. Och jag önskar att hennes liv inte hade slutat i samma kaos som det började, för trots att jag satsade allt, gjorde allt och hoppades, hoppades så kunde jag inte ge henne det lugna, smärtfria slut som hon förtjänade.

Det plågar mig fortfarande.

Det finns värre saker i livet än förlusten av en hund, det är jag väl medveten om. Men just nu orkar jag inte förhålla mig till det. Tiden gör sitt och nu sover jag åtminstone om nätterna och vaknar inte längre av att jag tror mig höra henne vända sig om på sin sovplats. Den bråkdelen av en sekund när jag trodde att allt var en hemsk dröm har varit hemsk.

Så, livet går vidare och så småningom kommer jag kanske ha åsikter och kommentarer om vad som händer utanför min egen lilla, värld. Men det får ta den tid det tar.

Först ska jag ta reda på vem jag egentligen är, utan hund. För första gången sedan jag var 13 år.

Allt jag önskar i samband med min egen begravning är att den inte verkställs medan jag är i livet.

I en intervju med SvD medger Stefan Löfven att man har misslyckats med att skydda de äldre i samhället.

”Man” har misslyckats?

Det skulle ha varit bättre, helt klart, säger han till tidningen och fortsätter – Men vi vet däremot inte vad det beror på, är det främst anställda i äldreboenden som har bidragit, eller att man inte har upprätthållit besöksförbudet tillräckligt bra? Det kan vara en kombination av båda. Nej, det är naturligtvis inte bra eftersom de äldre är skörare, blir mer svårt sjuka, så det är inte bra.

”Vi” vet inte vad det beror på??

Jag vet inte riktigt vilka ”vi” som varit ovetande om missförhållandena på äldreboenden och inom hemtjänsten eller vilka ”man” som anser sig ha misslyckats, men det verkar inte som att Stefan Löfven tycker att det har något med honom och hans regering att göra.

Har Stefan Löfven redan glömt vad han sa 2014 när han berättade om regeringens ”Framtidsplattform” som skulle lösa allt bara han fick sitta på styråran? Då kan jag friska upp minnet med vad han lovade ..

”Framtidskontraktet” skulle ge oss jobb, utbildning och välfärd.

”Framtidsplattformen” var  trygghetssystemet som skulle fungera så att ingen kastades ut ur sjukförsäkringen till arbetslöshet.

I Framtidsplattformen var äldreomsorgen en av de allra viktigaste frågorna eftersom .. ”Nu har vi en äldreomsorg som inte fungerar. Det innebär att över 100 000 människor minskar sin arbetstid eller slutar att arbeta för att äldreomsorgen inte fungerar. Barnomsorgen fungerar inte heller tillräckligt bra. Vilka är det som blir lidande av det? Jo, kvinnorna. Det är en väldigt tydlig jämställdhetsfråga”.

Ja, hur blev det med Framtidsplattformen?

Vad hände med äldreomsorgen som inte fungerade, mer än att den kunde användas för att få bort människor, som ingen annan vill anställa, från arbetslöshetsstatistiken? Så kallade Enkla Jobb där det inte var så noga med kompetens, kunnande eller språkkunskaper.

Men till samma kostnad för den enskilde brukaren?

Vad som hände med den icke-fungerande äldreomsorgen var tydligt innan valet 2018, men vem tyckte den frågan var värd att lyfta i valrörelsen?

Det finns nog ingen regering någonsin som så målinriktat gått in för att göra besparingar på de äldre. Det finns nog ingen tidigare regering som så ofta pekat ut de äldre som så kostsamma och tärande att de rent av är skadliga för landet. 

”Man” har misslyckats med att skydda de äldre, säger Stefan Löfven. Sett ur hans regerings synvinkel tycker jag nog att det verkar som att de har lyckats över förväntan. I dag är det ju nästan ”bara” äldre som dör i corona-pandemin och finns det några olydiga åldringar som stretar emot så har vården satt en åldersgräns för när det är dags för medborgaren att checka ut.

Arbeta till du är 75 och dö på din 80-årsdag? Är det den nya svenska modellen?

(S)veket, svälten och döden.

Socialdemokraternas kärnväljare, de som byggde partiet, röstade på partiet och trodde på löftena, svälter just nu ihjäl på en del av landets överbelastade och underbemannade äldreboenden. Arbetsplatser där deras egna lågavlönade barnbarn arbetar sig sjuka i en arbetsmiljö som förmodligen är sämre än när deras föräldrar utbildade sig till samma yrke.

Ensamma, isolerade i hemmet eller på en underbemannad vårdavdelning, ligger de utslitna kvinnorna som trodde att de var värdefulla och på att de byggde en framtid för sina barn och trygghet för sig själva när de röstade på Arbetarpartiet. Men i stället för en värdig död får de nu livsavslutande morfinsprutor som belöning för sitt lågavlönade slit. Deras viktigaste uppgift är nu att så snabbt som möjligt lämna plats till dem som närmast står på tur.

För i dag verkar en plats på ett kommunalt äldreboende i en fattig kommun vara detsamma som en dödsdom?

De som växte upp och gick ut i arbetslivet på 40/50-talet trodde på löftena från Socialdemokraterna. Världens högsta skatt skulle ge världens bästa vård, skola och omsorg .. OCH en pension som gick att leva på som belöning på ålderns höst.

Alla dessa övertygade sossar har stolt marscherat under röda fanor och Socialdemokraternas budskap om jämlikhet och solidaritet. Hur många gånger har de inte sjungit Internationalen ”som till alla lycka bär” och manat upp till kamp mot kvalen och glädjen över den rättvisa som hägrade när segern var vunnen?

Vad var den solidariteten värd?

Det är kanske tur att äldreomsorgen fortfarande har råd med droger som morfin?

Den där rejäla pensionen som utlovades då räcker liksom inte till i dag när livskamraten har fått sin sista morfinspruta och en gammal, förbrukad ”knegare” hamnar sist bakom dem som partiet anser förtjänar både vård, bostad och försörjning mer än en trotjänare som trodde på valbudskap från 50-talet.

På 70-talet var det Olof Palme som lovade, och som han kunde presentera sina löften! De var en ren fröjd att lyssna på för dem som inte tvivlade på förmågan hos de röda broilerpolitikerna som börja göra sig hörda i det forna Arbetarpartiet.

Alternativ valaffisch

Men Göran Persson var den som spelade spelet smartast, det erkännandet måste vi ge honom. Belöningen kom också som ett brev på posten, för Göran Persson lyckades förverkliga det liv han drömde om som arbetargrabb med sosseföräldrar. Men de som kunde se att det som var bra för Göran inte såg lika lovande ut för dem, röstade faktiskt bort det Goda Socialdemokratiska alternativet. Två gånger!

En statskupp, enligt somliga.

Det var då sossarna tog slut i partiet, menar andra.

Men skam den som ger sig. Partiet trollade fram en ”riktig knegare” ur LO-hatten. En man av folket, en riktig karl som inte ens fullföljde sin svetsarutbildning innan han hittade sin plats i fackföreningsrörelsen där han lärde sig vilka budskap de ”vanliga knegarna” ville tro på.

Inga höjda skatter för ”vanliga knegare”, inga höjda pensinpriser, bättre villkor i sjukförsäkringen, kortare vårdköer, fler jobb, bättre och tryggare skola och .. framför allt .. dags för omtanke om dem som byggde både landet och partiet.

Vi vet hur det blev. Under den senaste mandatperioden har Stefan Löfvens regering, med millimeterprecision, försämrat villkoren för de svagaste i samhället. Framför allt för dem som trott och röstat på Socialdemokraterna i ett helt liv.

”Politik handlar om att vilja”, sa Olof Palme. Men det handlar också om att välja. Framför allt handlar det om hur politikerna väljer att värdera dem som fört dem till den så hett efterlängtade Makten.

Eller ..

grafisk skoluppgift - Sarla Porle

Det är arbetarklassens sista- eller nästsistagångsväljare som byggde grunden till Socialdemokraternas maktposition och det är de, deras barn och barnbarn som offras på socialdemokratins altare den här mandatperioden, vilket vi kan se på partiets fallande opinionssiffror.

De som ännu inte blivit föremål för den omtanke som Socialdemokraterna utlovade för fyra år sedan börjar nog ana vad som väntar vid resans slut och är kanske inte längre lika godtrogna som deras föräldrar var, när de tågade under fladdrande röda fanor och sjöng ..

Båd´stat och lagar oss förtrycka

vi under skatter dignar ner.

Den rike inga plikter tycka,

den arme ingen rätt man ger.

Länge nog som myndingar vi böjt oss,

jämlikheten skall nu bli lag.

Med plikterna vi hittills nöjt oss .

Nu taga vi vår rätt en dag.

Även om just den här versen kanske känns mer aktuell som protestsång riktad mot Socialdemokraterna i den här valrörelsen.

För den välfärdspolitik som de äldre sossarna trodde att partiet stod som garant för är inte längre tillgänglig för den som inte kan betala när livets klocka är fem i tolv och det är dags att stämpla ut. Helst så fort som möjligt, så det blir mer över till dem som behöver den utlovade omsorgen bättre.

Jag har aldrig röstat på Socialdemokraterna så jag behöver inte känna mig sviken. Men konstigt nog känner jag ändå skam när jag ser hur lite en gammal människa är värd under ett sossestyre.

Dödsängel med morfinspruta ...

Vem bestämmer när våra gamla ska dö?

De äldre tar sina liv i ohälsans Sverige.

Här är det verkliga hotet mot välfärden.

Privata boenden får rött ljus.

Sköterskor filmade och hånade dementa.

Att dansa på död mans grav.

Jag vill till att börja med tacka vänsterns tappra krigare för dagens insats i den kommande valrörelsen. 

Det är nog fler än jag som saknar reaktioner från Vänsterpartiet och deras allierade i Samarbetsregeringen, efter vänsteraktivisternas glädjereaktioner och nedsättande kommentarer i anslutning till nyheten om Ingvar Kamprads död.

Det finns gott om skärmdumpar HÄR och HÄR för den som missat alla osmakliga kommentarer, den självgoda människosynen och den brist på respekt som de, som annars talar så varmt om människans rätt till lika värde, sprider när det gäller någon som de anser ha ett sämre/mindre värde än sig själva.

Ett så osmakligt, respektlöst beteende gör att i alla fall jag tar ytterligare ett avståndstagande steg till höger i den kommande valrörelsen. 

Dessutom är jag helt överens med Fredrik Antonsson på bloggen I Otakt när det gäller Vänsterpartiets krav på glömska när det gäller det egna partiets blodiga historia och önskan ”om ett förlåtande rättssystem, där kriminella handlingar skall förlåtas och brottslingen skall få en ny chans. Det gäller tydligen inte Ingvar Kamprad. Han får ingen förlåtelse, inte en ny chans. Inte ens den dagen som Kamprad dog”.

Vi kanske kan dra en skammens ridå över den sortens hänsyn nu och dra upp ALLA undantag, ungdomssynder och partiförsyndelser i ljuset fram till valdagen?

Yttrandefriheten gör att det står var och en fritt att uttrycka glädje över någons död och även att visa förakt för den som inte längre kan höra det .. men det är bara små sorgliga bittra människor som känner ett behov av att sprida sådana reaktioner offentligt.

Vi andra ser Ingvar Kamprads anhöriga och vänners saknad och skäms på vänsterns vägnar, nu när de nu inte har vett om att göra det själva.

Expr., Nyheter idag,

Alla Helgons dag, ett år sedan min bror dog ..

.. och jag har ännu inte fattat att det inte går att ringa, sms:a eller skicka ett snabbt mail. Så det är väl bara att konstatera att om det nu finns någon ”ovan där” så har h*n tydligen inte hängt med teknikmässigt.

Något som däremot har blivit fattbart är att det bara är jag kvar av min första familj. Nu finns det ingen kvar som delar alla minnen jag har från barndomen till vuxenvärlden. Det är en större förlust än jag förväntade mig.

Men jag minns plötsligt händelser som jag inte ägnat en tanke sedan de hände. Som till exempel den helg som min bror och jag, i tiden mellan tonår och vuxen, skulle ha ägnat åt att välta sta´n, var och en på sitt håll. Vi satt vid mitt köksbord, omklädda och festfixade, (åtminstone jag) och tog ett glas tillsammans för att komma i feststämning.

Och feststämningen infann sig och vi löste världsproblemen, gick igenom alla oförrätter som drabbat oss, tog heder och ära av alla idioter som vi av någon anledning slösat tid på, och ett glas blev fler och vi var så otroligt kvicktänkta, satt inne med så många sanningar och framför allt så var vi så fantastiskt roliga och hade så mycket att säga, att jag varken förr eller senare skrattat så mycket.

Vi öppnade en flaska till och hämtade en äggklocka för att få jämlik talartid så att vi skulle hinna med lite nöjesliv också efter det att allt hade blivit sagt. Någon stans där blir minnesbilden lite luddig, det enda jag egentligen kommer ihåg är att vi vaknade morgonen efter kvällen före utan att ha satt foten utanför ytterdörren.

Det var nog en av de roligaste utekvällar jag någonsin haft hemma.

Jag minns också när vi skulle fotvandra. Ingen av oss hade gjort det förut men vi var övertygade om att vi skulle älska en vildmarksvecka i skogarna i hjärtat av Sverige.

Sagt och gjort, vi packade varsin ryggsäck till hälften full med hundmat, diverse matvaror av pulvertyp, viktiga och nödvändiga ting, hundmatsskålar, en liten spade, kniv, en liten yxa(?) och en radio(?) och sovsäckar, kuddar(?) och tält. Maken och Dottern skjutsade oss till en igenvuxen skogsväg och vi axlade, för första gången, våra ryggsäckar och vandrande i väg med varsin hund (som också var bror och syster).

Det var TUNGT! Fasansfullt tungt. Och hade vi inte haft åskådare hade vi nog gett upp där och då. Men min bror väste .. om vi svänger in till höger ser de oss inte längre .. så vi vinkade glatt och försökte gå med lätta steg i ca 100 meter.

Sedan vilade vi i en halvtimme innan vi försökte omdisponera tyngden till fickor och bärkassar. Efter en timmes irrande hit och dit åt vi upp ungefär hälften av den ”riktiga” maten och sov middag. Vandrandet blev mer och mer planlöst och mödosamt. Vid flera tillfällen fick vi vända eftersom vi kom farligt nära en motorväg .. men till slut hittade vi en liten sjö som sa oss att vi förmodligen ägnat större delen av dagen åt att komma ca 5 km från startpunkten .. även om de faktiska vägarna vi tagit hade varit betydligt längre.

(Vi hade en kompass men ingen aning om hur vi skulle tolka den. Men det är sådant man MÅSTE ha som fotvandrare, eller?)

Vi slog läger och åt upp resten av den ”riktiga” maten. Njöt av välgjort arbete vid en liten lägereld. Plockade blåbär till kvällsmat och kröp in i tältet, där luften snart tog slut och hundlukten blev som en filt i ansiktet. Vi vaknade löjligt tidigt av att det ösregnade.

Det går nog snart över .. sa vi optimistisk. Men det gjorde det inte. Tältet packades, ryggsäckarna hängdes på och vi vandrade vidare av rent tvång eftersom vattnet tagit slut. Så småningom hittade vi ett ensligt beläget hus där en höggradigt berusad man bad oss dra åt helvete. Vilket vi tjänstvilligt gjorde eftersom han förstärkte sin begäran med någon slags tillhygge.

Efter evigheter i ösregnet hittade vi en sommarstuga med vattenpump. På en klipphäll under en gran öppnade vi och tillagade vi vår första pulversoppa. Den smakade hemskt. Vi plockade blåbär för att få bort smaken och stapplade vidare i skor som vid det här laget innehöll lika mycket vatten som de vattenpölar vi vandrade fram i.

Eländet var totalt och den kvällen blev det inga naturbetraktelser, vi var nöjda med att ha tak över huvudet. Men om någon försökt sova med genomvåta kläder och skor och två dyngsura stora hundar tätt klistrade efter kroppen så vet ni att det inte blir särskilt njutbart. Dessutom så läckte tältet i ena hörnet så att vi fick närhet och gemenskap så det räckte och blev över.

Dagen därpå handlade det om att överleva så pass att vi kunde nå en telefon och begära assistans. (Detta var före mobiltelefoner åt alla) Mitt regnställ som jag köpt för en ringa penning på macken visade sig vara hopklistrat med ett vattenlösligt lim och föll av mig bit för bit, så vi delade systerligt och broderligt på hans hela och mina bitar som gick att återanvända.

Och så plötsligt kom vi till en väg! Och en busshållplats! Och en buss på ingång!!

Vi slängde in packningen under en gran och kastade oss på bussen och åkte till vår lilla stads fantastiska pizzeria och vräkte i oss, sittande på en täckt busshållplats och åkte tillbaka, betydligt piggare.

Regnet upphörde men vattnet i skorna fanns kvar och porlade mellan tårna för varje steg vi tog. Vi hade jättenödvändiga, oanvändbara grejer nedpackade i vattentäta påsar .. men inga extraskor .. men nöden är uppfinningarnas moder, så vi satte på oss alla sockar vi hade, lindade plastpåsarna om fötterna och traskade på mot den bebyggelse vi förväntade oss skulle finnas mycket närmre än den faktiskt fanns.

Nästa sommarstuga med pump tog nästan knäcken på oss. Mitt på en välklippt gräsmatta fanns en rund rabatt runt ett fundament för ett solur. Men i stället för solur låg där två tredjedelar av en prinsesstårta.

Vi dog nästan av sockerbegär. Men med tanke på den gasbildning som pulversopporna gav upphov till var vi inte riktigt beredda att utsätta oss för matförgiftning också. Det var ju bara en natt kvar och sedan skulle vi vara framme vid målet .. även om det var några dygn för tidigt.

Den sista dagen vacklade vi på en lanthandel, lånade telefonen och skickade nödsignal samt handlade, ostar, vispgrädde, maränger, skinka och havreflarn som vi formligen vräkte i oss medan vi väntade på transport tillbaka till civilisationen.

Året därpå gjorde vi om det hela på ett, som vi trodde, mer välplanerat sätt. Vi tog med en cykelkärra, våra två hundar och en liten valp som ville bli buren större delen av vandringen, vilket visade sig vara en rätt dålig idé utan cykel och cykelvägar.

Det har aldrig funnits och kommer aldrig mer att finnas någon som så precis förstår och sympatiserar med hur jag tänker när jag tänker fullständigt fel och ingen annan som jag kan göra så spontana, ogenomtänkta och fullständigt korkade saker tillsammans med som min bror.

Han var sex år yngre än mig och det känns så otroligt onormalt och fel att det är jag som sitter här och saknar honom.

"Du lilla söta, fina kissekatt .. min egen lilla skatt"

.. så sjöng Dottern för vår egen lilla Hittekatt, när vi hoppades att hon skulle överleva efter sin dåliga start i livet.

Hon var så förtvivlat mager att vi inte vågade ge henne mer än lite mat i taget, fördelat över vårt dygns vakna timmar. Själv sov hon .. fullständigt utmattad .. i två veckor.

Jag satt i korgstolen med henne i knät, hennes trygghetsbehov var oändligt, hon klamrade sig fast vid mig och medan jag smekte hennes svartvita päls lyckades jag också befria henne från 50 äckliga fästingar som satt överallt på hennes utmärglade kropp. Veterinären sa att hon var så utsvulten att kroppen börjat tära på sina muskler för att överleva .. och att det var möjligt att hon tagit skada av det för all framtid.

Hon var en hjärtskärande uppenbarelse .. men en riktig överlevare och när hon väl insett att hon inte kunde jaga ut hundarna och de andra katterna ur huset, såg hon till att bli ledare för hela högen.

Men hon vägrade att gå ut. ALDRIG MER tänkte hon vara ensam ute, även om ytterdörren stod öppen och sommaren var varm och härlig. Jag tog henne i famnen och promenerade runt tomten. Hon klamrade sig fast och körde klorna i mig för att vara riktigt säker på att jag inte skulle överge henne, men så småningom började hon följa med till fots .. nära, nära.

Hela tomten utforskade vi tillsammans den sommaren. Vedhögen, staketet, uteplatsen, den raserade jordkällaren och alla träd och buskage. Vi kunde se hur hon skapade en mental karta över gömställen och flyktvägar .. och till slut, började hon utforska själv.

Men hon gick aldrig utanför staketet.

Jag glömmer aldrig den dagen då jag satt på verandan med min kaffekopp och fick se en mycket stolt liten katt komma gående över grusplanen med en sork i munnen. Hon spann så det hördes lång väg, medan hon skyndade sig fram till mig och lade gåvan framför mina fötter. Hon såg så lycklig och förväntansfull ut att jag bara inte kunde låtsas om att just den sorken förmodligen dog innan Hittekatten ens var född.

Men trots att den var fullständigt mumifierad, platt och stel som en pinne .. så hade hon ju faktiskt hittat den alldeles SJÄLV.

Ingen av alla mina fyrfota vänner har stått mig så nära. Hon visste att vi var hennes sista chans, vi visste att vi hade räddat hennes liv .. sådant betyder något och vi var så tacksamma hela livet att vi fick den chansen tillsammans.

I dag satt jag i samma korgstol med Hittekatten i knät, smekte hennes svartvita päls och lyssnade till hennes sista andetag.

Det gör obeskrivligt ont. Jag brukar säga att varje förlust gör ett hål i hjärtat .. men i dag när hon lämnade oss, blev tomheten påtaglig i hela hemmet och för hela familjen. Det känns nästan ofattbart att vi ska fortsätta som vanligt utan att hitta henne vid kylskåpet klockan tio med krav på lite filmjölk, och vid matbordet .. spik klockan tolv .. redo att dela vår lunch. Hon var alltid så sällsynt närvarande och varje kväll i tolv år har hon legat i soffan hos mig.

Vi saknar henne redan så oändligt .. vår lilla söta, fina kissekatt.

Vår egen lilla skatt.

Döden kom och gick, ..

.. tog min bror med sig och lämnade kvar en stor, ensam och förvirrad hund.

Läkaren som ringde och gav dödsbudet upplevde nog mig som en känslokall person när jag i stället för att fråga .. hur, när och var .. spontant utbrast .. det finns i en hund i hans lägenhet. Men den hade polisen tagit hand om, sa han.

Eftersom det handlade om en ouppfostrad, väldigt stor hund som gärna åt katter till frukost, lunch och middag, så var det en lättnad att inte behöva åka i flera timmar för att ta hem en hund som vi saknade alla möjligheter att ta hand om. Men eftersom jag visste att en granne lovat att adoptera hunden om och utifall att det skulle uppstå behov vid sjukdom .. eller om det värsta av allt skulle inträffa .. så ringde jag polisen för säkerhets skull.

De hade ingen aning. En granne hade tagit hand om hunden .. trodde de. Men vem det var eller vad denna person hette .. det visste ingen.

Inte vi heller. Men efter otaliga telefonsamtal med gamla ex och gamla vänner fick vi ett telefonnummer till en person i Örebro som "kanske" visste och vi ringde upp och fick telefonnummer till ett antal grannar. Till slut fann vi också rätt granne, men där fanns ingen hund eftersom det fanns en katt som ville bo kvar, och hunden var på hundhem för omplacering .. oklart var eller hur den hamnat där.

Vi ringde polisen igen .. och fick samma svar som tidigare. Ingen visste någonting om vart hunden tagit vägen.

Min brors hund var hans familj och högt älskad. Hans stora mål var att överleva den och när det nu inte gick, så var det min skyldighet, och det sista och enda jag kunde göra för honom, att se till att den åtminstone fick ett bra liv. Men hur hittar man en hund som ingen vet var den är?

Du kan INTE ta hem den .. sa Maken. Ni har inga band, känner inte varandra och det går INTE! INGEN kommer att må bra och du klarar INTE av att gå ut med två så pass stora hundar ensam. För att inte tala om att du gör livet till ett helvete för både oss, hundarna och våra katter.

Jag tror jag gråtit mer över min otillräcklighet när det gällde hunden än över att min bror var borta. Eller så var det kanske bara ett sätt att fokusera på något som kunde förändras i stället för på det som för evigt var förbi?

Dagarna gick .. och så ringde polisen? De undrade hur jag förhöll mig till hunden som de hade tagit hand om?

Tagit hand om? När jag ringde så hade ingen tagit hand om någon hund utan lämnat den hos en granne?

Men så var inte fallet. Den ena handen visste inte vad den andra hade gjort och hunden var omhändertagen och skulle omplaceras om inte vi förbarmade oss över den.

Men det kunde vi ju inte.

Ja, då hade den några veckor på sig och sedan skulle den avlivas!

DÅ bröt jag ihop.

Nu hade vi .. och framför allt hunden .. sådan tur att det fanns ett bra hem och bra människor som verkligen ville ha en väldigt stor, ensam och olycklig hund. Vilket har gett anledning till tårar av lättnad och tacksamhet också.

Men det visste jag inte då och inte de gångna veckorna, så i dag finns det nog inga som jag är så tacksam mot som frivilligarbetarna på Hundar utan Hem som lyssnade på mig medan jag grät så jag knappt kunde tala, lovade att kontakta polisen och berätta att de kunde ta hand om den ensamma hunden om han blev akut avlivningshotad.

De har varit min livlina och mitt enda hopp de här förfärliga veckorna av ovisshet.

Min tacksamhet är obeskrivlig.

Min bror dog på Alla helgons dag ..

.. en stor del av min historia är för evigt borta, och jag måste erkänna att det gjorde ont i hjärtat när jag senare läste att det var en efterlängtad händelse som skulle ha fröjdat Zara Larsson om hon hade vetat om det.

Men trots att min bror var en äldre, heterosexuell och lite bitter vit man så är hans frånfälle ingen vinst för Zara Larsson. För lika blå som jag är, lika röd var han och det finns väl ingen som jag haft så fantastiskt roliga och upprörda diskussioner med. Jag kommer att vara en mycket fattigare människa nu när jag inte längre har honom som synar, ifrågasätter och kanske till och med ger nya perspektiv på mina åsikter

För mig var han oersättlig och mitt eget liv känns än så länge också så pass värdefullt att jag inte är beredd att offra det på Zara Larssons altare .. även om det i mitt fall skulle innebära en betydligt större vinst för vänsterns dyrkade godhetsapostel.

Kalle - Granntantens luggslitne riddare är död.

Han kämpade länge och tappert mot och med vårdens alla väderkvarnar i kampen mot hjärnblödning och cancer men fälldes brutalt till marken av en bruten höft och förmodligen också av samhällets oförmåga att tillhandahålla en värdig eftervård till en skadad kämpe.

Men som det står i tidningens sista farväl och som han själv brukade säga de sista åren .. Jag är med, men jag bara vilar mig lite.

För så är det ju .. en livskamrat, en förälder eller en nära vän försvinner ju aldrig helt.

Men kravet/tvånget att tillhandahålla hemvård, av en person som behöver hjälp från utbildad vårdpersonal, som ska utföras av en partner som saknar alla förutsättningar att klara av det som sjukvården/omsorgen varken har råd eller utrymme att ge, är det yttersta beviset på att det välfärdsavtal som vi förlitat oss till, inte längre gäller. När den sista tiden i livet består av ett ovärdigt kaos.. skapas oläkbara sår hos den som inte förmådde göra det omöjliga.

Granntanten .. den luggslitne riddarens trogna vapendragare .. tog ett sista farväl, gick hem för att läka sina sår och för att få någon(?) att befria hemmet från den omfattande sjukvårdsutrustning som det var ofattbart bråttom att få på plats och lika ofattbart ointressant att få tillbaka .. när telefonen ringer:

Hej jag heter Mats .. eller Mattias. Hur är det med dig?

Och när hjärtat brister och sorgen stryper varje andetag är medkänsla en nåd att be om, så hon svarade i tron att det var någon från vården eller omsorgen:

Det är för jävligt. Jag förlorade min man i dag.

Men det var inte vilken Mats .. eller Mattias .. som helst som ringde. Ingen från den yttre bekantskapskretsen som hört talas om hennes mans sjukdom och ville uttrycka sympati .. utan det var Mats .. eller Mattias .. från Miljonlotteriet som var ute och fiskade:

Oj då, men då så kan jag erbjuda dig lite guldkant på tillvaron i form av ett specialerbjudande på en prenumeration i Miljonlotteriet.

När blev vi så här känslohandikappade? När slutade vi se våra medmänniskor som medmänniskor och började se dem som statister i filmerna om våra egna liv. När blev det viktigare att sälja en prenumeration av lotter i Miljonlotteriet än att uttrycka ett enkelt beklagande?

Hur kan någon se ett specialerbjudande i ett lotteri som en guldkant på sorgen av en livskamrat!

Döden, döden, döden.

Jag läste en debattartikel i Sydsvenskan och om jag tyckt att stämningen blivit låg i landet blev den inte direkt högre när jag läste det Börje Klangberg, 82 år skrev .. "Livet tar slut förr eller senare. Hur vill du avsluta det? Låt det ske på ett anständigt sätt.

Vad är det för liv att leva att inte kunna ta hand om sig själv och att ständigt vara i behov av andras hjälp? Kan vi klara oss själv tills vi blir 85 år, låt livet ta slut på ett värdigt sätt då".

Nu vet inte jag om Börje Klangberg verkligen finns eller om han kanske är ett alias för något ungdomsförbund som vill skapa debatt om hur vi ska lösa kostnaderna för äldreomsorgen och vården, men OM han finns så är hans idé att .. "Vi ska vara tacksamma om vi får vara friska tills vi tar avsked av livet. De åren efter 85 kan vi bjuda den yngre generationen på. Detta skulle ge en högre livskvalitet åt oss alla. Äldre är en belastning, helt enkelt. Och det finns så många unga som samhället skulle behöva lägga sina resurser på".

Och det är ju vackert tänkt. Men det är också så sorgligt att någon ser sig själv som en belastning som lever ett meningslöst liv. Egentligen så borde det vara allas vår plikt att lovebomba Börje Klangberg så att han kommer på bättre tankar.

Börje Klangberg tror att om svenska folket röstade om detta så skulle en majoritet vara för en sådan lösning .. det tror faktiskt inte jag. Men OM det var så .. hur tvingar man sedan dem som ångrar sig på sin 85:e födelsedag?

Steg ett skulle vara att låta svenska folket komma med förslag om hur de vill avsluta sina liv på sin 85-årsdag.

Steg två blir att de tre vanligaste förslagen lagstadgas, och sedan kan man välja mellan dem då det är dags att ta farväl av livet. Eller så kunde forskare och psykologer utforma tre olika alternativ. Bland dem skulle var och en sedan välja själv".

Och då kan man förmodligen ge sig f*n på att det varken ingår champagne, trestjärniga måltider, unga alerta män, lyxiga bilar, tropiska badstränder, shopping, massage .. följt av någon form av yster lössläppthet i någondera alternativen.

Börje Klangberg .. om han finns .. är en fin människa. Det menar jag på fullt allvar. Han är villig att offra livet om tre år bara för att vi ska "få färre sjukhus och sjukvårdspersonal och för att det skulle bli många miljarder över av skattebetalarnas pengar som skulle kunna användas på ett klokare sätt än att kastas bort på något helt meningslöst".

När jag läser den sista meningen så tänker jag på Dagny"Bojan" Carlsson som gick sin första datakurs vid 99 års ålder och startade sin blogg när hon fyllt 100 år.

I dag är hon 103 år, känd i hela Sverige och när hon var gäst hos Skavlan menade hon att hon mognat sent och att de senaste 4 åren varit de bästa i hennes liv.

Om hon tvingats avsluta livet vid 85 år hade hon överhuvudtaget aldrig sett en dator och aldrig fått utlopp för den skrivarglädje hon förnekats under ett helt liv. Det om något hade väl varit helt meningslöst.

Makens mormor som styrde familjen med järnhand fram till sin 100-årsdag hade inte gillat Börje Klangbergs förslag, det är jag bergsäker på, Anna-Greta Rylander, 94 år, hade aldrig fått träffa prins Daniel .. och det tror jag att hon inte gärna avstått från, Ingvar Kamprad hade varit död sedan 5 år tillbaka och PG Gyllenhammar, 81 år, som blev pappa i år hade inte haft mer än 4 år att ge sin dotter om förslaget hade varit lagstadgat i dag.

Det som ger den största förtjänsten i Börje Klangbergs förslag är alla pensioner som inte skulle behöva betalas ut efter samtliga svenskars 85 årsdag. Eller samtliga och samtliga .. kan någon tro att till exempel kungen, näringslivets höjdare, särskilt hyllade artister, författare eller andra kulturarbetare skulle tvingas avsluta livet på 85 årsdagen?

Det är djupt deprimerande att läsa om någon som anser att det ska finnas ett slutdatum efter vilket livet enligt lagen ska ses som helt meningslöst. Något som bör avslutas för det allmännas bästa .. fast på ett trevligt och behagligt sätt.

Jag förstår Börje Klangberg .. min mammas sista år är inget jag längtar efter själv och visst ..  "många äldre illa behandlade. Det är så hemskt att se dem som går med rollator och inte orkar något. De som inte kan ta hand om sig själva. De som lider och inte kan bli bättre. Min egen mor fick lida under många år i onödan. Det är så tokigt, vi måste skapa reda i kaoset". Men vi kan väl inte begära att människor ska offra livet bara för att slippa något som KANSKE kommer att hända? Eller kanske inte?

Men det är klart .. vilken regering som helst skulle jubla om landets alla 85-åringar solidariskt löpte som lämlar mot döden en gång om året. Och varför begränsa det till 85? Många blir dementa eller sjuka redan vid 65-70 .. och tänk bara vilka vinster den tidsgränsen skulle ge!

Så vem vet .. det här förslaget kanske faller i god jord när medborgarnas pengar tar slut.

Gode Gud, låt mig inte dö på ett roligt sätt!

En gång för flera år sedan blev jag bjuden på en kväll med landets ståupp-elit. Jag är inte direkt lättskrattad på kommando och kände mig lätt tveksam inför kvällen och till en början besannades alla mina värsta farhågor.

Det ena pinsamma underlivsskämtet efterträdde det andra och många vevade hysteriskt nedåt för att inkassera skratt för egen bekräftelse. Jag kände mig som en glädjedödande katt bland gapskrattande hermeliner och ville bara att det skulle ta slut.

Men så kliver en för mig okänd man in på scenen och börjar tala om döden på ett stillsamt sätt. Han berättade sorgset om mannen som blev ihjälslagen med en djupfryst falukorv som hans frustrerade hustru nyss tagit fram ur frysen .. och sände upp en bön till Herren på sjungande finlandssvenska .... Gode Gud, låt mig inte dö på ett roligt sätt.

Med tanke på hur mycket jag skrattade medan han beskrev alla ovärdiga sätt människor dött på genom tiderna, så var det en bön att ta på fullt allvar.

I måndags knivhöggs en ung 22-årig kvinna till döds på ett hem för ensamkommande flyktingungdomar. Samma dag talade Mölndals stads kommunalråd Marie Östh Karlsson i Mölndals-Posten och sa .. Det är tråkigt och traumatiskt för alla, speciellt för familjen, men också för arbetskamraterna naturligtvis. Sen kan jag inte låta bli att låta tanken gå till mannen som gjort dådet, det är också en människa bakom.

En ung människa mördas när livet som vuxen precis har börjat, och det "är tråkigt och traumatiskt för alla" och så måste vi naturligtvis tänka på "mannen(?)" som av någon orsak tvingades begå detta "tråkiga och traumatiska"?

På tisdagsmorgonen intervjuades Rikspolischef Dan Eliasson i God Morgon Sverige .. "Man blir naturligtvis förtvivlad å alla inblandades vägnar, naturligtvis den som blir dödad och dennes anhöriga, men också för en enskild ung kille som begår en sån här förskräcklig händelse, vad har den personen varit med om för någonting, vilka omständigheter har den killen växt upp under, vad är det för trauman han bär med sig? Hela den här flyktingkrisen visar ju på hur orättvist livet är i många delar av världen, och vi får hjälpa till och försöka lösa det här efter bästa förmåga".

Vår rikspolischef avfärdar offret med att "man blir naturligtvis förtvivlad å alla inblandades vägnar" och fortsätter med sin upplevda förtvivlan över att "en enskild ung kille(?)" .. förmodligen ..  levt ett så orättvist hårt liv att han hamnat i en situation där han, svårt traumatiserad på grund av okända upplevelser, fanns sig tvingad att "begå en sån här förskräcklig händelse" .. som att sätta kniven i ryggen på en jämnårig kvinna?

Begå en händelse??? Finns det ofta med i polisens brottsbeskrivning?

Så när jag nu vänder mig till Gud i ärenden som rör min död så ber jag inte bara om att få slippa dö en rolig död som hamnar bland Aftonbladets rubriker, utan också om att få slippa bli mördad av någon stackare som Rikspolischef Dan Eliasson och mitt eget kommunalråd tycker synd om.

Värst skulle det naturligtvis vara om jag blev ihjälslagen med en djupfryst falukorv av en asylsökande, rasifierad, kulturpersonlighet med kontakter i regeringen .. typ den "kompis" som statsministern skulle bli kompis med? Förmodligen skulle jag då anklagas för att ha provocerat fram min egen död genom min blotta existens.

Men, på tal om Rikspolischefen .. det verkar som om poliserna flyr från hans nya arbetsplats till hans gamla arbetsplats, för att ersätta de tjänstemän som flydde från den arbetsplatsen under tiden han själv ansvarade för myndigheten .. "en modern ledare med både juridisk erfarenhet och erfarenhet av att leda stora myndigheter" .. som Anders Ygeman stolt presenterade honom vid utnämningen. "Jag har det största förtroendet för honom".

6mannen, Motpol, HAX, Dag Öhrlund,